onsdag 31 december 2008

Chanel och tomma hus

Chanels vårkampanj har precis "läckt". Jag är verkligen inte någon som egentligen älskar varken nutida Chanel eller Karl Lagerfeld men det här är väldigt fint. Intressant att de valt ett tomt hus, det ska tydligen vara Lagerfelds nya hus i Vermont som ej ännu är möblerat. Det finns inget mer suggestivt än tomma, ödsliga hus- ger en sådan stark känsla av människors meningslösa jakt efter tillfälligheter, prylmani och sätt att lämna saker bakom sig. En stark ram för en vårkampanj tycker jag. Även lite vågat, då den knappast inger några vårkänslor.

tisdag 30 december 2008

Andy Mccoy


Tänker på det här med queera läckage, alltså Tina Roosenbergs teori om hur den till synes så sammansatta heterosexuella kulturen inte alltid är så homo
gen, utan spricker i ytan ibland och blottar saker som inte riktigt passar in.

Tänker på sådana i rockmyterna; en av nitton- och tjugohundratalets största manliga myter. Hur kan rockstjärnor, som förväntas ånga testosteron och manlighet, ofta ändå vara så queera till sitt yttre? Tänker på Andy Mccoy, gitarristen i finska rockbandet Hanoi Rocks, Finlands första internationella rockstjärnor och senare gitarrist åt Iggy Pop. Mccoy är på något sätt unik, föddes i Lappland av romska föräldrar vilket man om man vill kan ana i hans stil, som är någon slags prålig hybrid mellan Patti Smith och Johnny Depps rollkaraktär i Pirates of the Carribean-filmerna(det är väl inte omöjligt att kostymören inspirerats av honom där).


Och vad jag vill säga med detta är; det är så fint att rockvärlden har pl
ats även för män med smak för färg och pråliga accessoarer. Känner nästan att jag förlåter den för allt annat.

Känslor av oro kring nyår

I söndags fick jag frågan "Vad ska du ha på dig på nyår?" tre gånger. Insåg att detta med kläderna faktiskt var en källa till viss oro även i min omgivning, och hos mig också. För mig låg oron framförallt i hur man ska lyckas införliva en festklänning i sin annars så kvasibohemiska lager på lager-stil. Hade en delirisk idé om att köpa en riktig blåsa, med tyll och allt. Men ett besök på något illamåendeframkallande Beyond Retro fick den förvillelsen ur mitt huvud. Det fick bli en kompromiss- en klänning från ett märke som inte känns som ett klänningsmärke, om ni förstår vad jag menar.

Jag inbillar mig att många av de kvinnor som älskar och känner sig bekväma i att klä sig i festblåsor på nyår är sådana som annars brukar beskriva sig som typiska jeans och tröja-tjejer. Jag har svårt för distinktionen vardag/fest på det sättet. Har man något fint i sin garderob vill man gärna använda det annars också. Vet ej om jag är ute och cyklar här.

På tal om märken som inte känns som klänningsmärken; vet att jag är sen med detta men Nakknas SS09-film In the Flesh är ju faktiskt fantastisk:


lördag 20 december 2008

En plus två- Sarah Moon

Sarah Moon är intressant både som fotograf(se nedan) och som stilikon.(se ovan)


Bilden överst är lånad från http://www.voirvoireplus.com och de två andra är från http://www.michaelhoppengallery.com.

fredag 19 december 2008

Rick Owens!

"My look is about an appreciation of teenage angst, without actually having the angst. "

torsdag 18 december 2008

Not-bags

Förlåt för rubriken, var tvungen, men folk pratar om att it-väskan är död- jag tror att själva fenomenet väska är död. Varför ska man bära runt på en extern tyg/lädergrej istället för att stoppa på sig sakerna? Hurra för lätt packning, uttöjda fickor och bylsiga ficksiluetten!

måndag 15 december 2008

Den anemiska looken


Jag är ett stort fan av den anemiska looken. Har läst alldeles för mycket Thomas Mann för att inte vilja vara en sjuklig borgarungdom med drömmande blick och tjocka böcker på nattduksbordet. För jag antar att det är därifrån looken kommer ifrån, alltså 1800-talets borgerliga idé om det ädla i att vara sjuklig men beläst, om det gällde män eller sjuklig men ljuv, om det gällde kvinnor.
Mörkt hår som ej skymmer ansiktet, sjukligt blekt ansikte, matt, möjligtvis febrig, blick och gärna löst sittande kläder. Tyvärr har jag inte riktigt anlagen för mig, trots blek hy finns tendenser att det dyker upp röda fläckar på kinden vid minsta ansträngning/känsloyttring, men jag gör mitt bästa.Svenska akademiens ordlista förklarar för övrigt ordet anemisk med blodfattig.

I senaste (fantastiska) Acne Paper och modereportaget Odi et Amo av fotografen Daniel Jackson och stylisten Mattias Karlsson kan jag se tydliga
anemiska looken-influenser. Det är för övrigt ett så intagande modejobb och det är sällan som man hittar sådana som verkligen berör nuförtiden, uppfattar jag det som. Andreas tyckte det var kul att de brutit mot "snopptabut" på en av bilderna och jag tycker det finns något så befriande assexuellt över bilderna trots i alla fall 30% nakenhet. Ett annat modereportage som är intressant på senaste är Ellen af Geijerstam och John Scarisbrick Dark Performance i senaste Rodeo. Väldigt mycket liv i dessa bilder trots helt vit bakgrund. De 4 omslagen till senaste Rodeo ska vi ej ta upp, det har varit alldeles för mycket snack kring, suckar över och utrivande av sidor av dessa i min bekantskapskrets på senaste. Den fina bilden med streckkod ovan kommer från www.acnepaper.com

Långa lillfingersnageln

Har lagt märke till att vissa män i medelåldern sparar ut sin ena lillfingersnagel till en inte helt oansenlig längd men håller resten av naglarna korta. Någon som vet varför? Tillhör de en särskild yrkesgrupp, etnicitet eller så?

måndag 8 december 2008

"People shave their heads all the time"


Såg, liksom alla andra, Britney-dokumentären For the Record i helgen. Hela hon är ju så härligt symbolladdad, man kan läsa in vad som helst i henne, vad man vill! Egentligen så här i efterhand var det självklart att man skulle få se henne kollapsa/gör uppror. Det är bara att lyssna på Overprotected egentligen. Rubriken ovan är alltså ett citat från dokumentären och antingen så låtsas hon bara eller så inser hon inte riktigt det symbolladdade i att raka av sig håret som kvinnlig popstjärna år 2007. Jag skulle gärna vilja att hon var omedveten om det, men ändå valde att just raka av sig håret när hon skulle göra uppror. Det finns fin symbolik i det också, nämligen.

Bild lånad från wikipedia.com

Ser så kallt ut

Det kläs på statyer runt om i Stockholm. Det ser så kallt ut annars, antar jag är tanken. Noterar hur en kvinnlig staty med barnvagn nära mitt hem blir mer och mer påpälsad för varje vecka; det började med färgglada stickade arm- och benvärmare, och nu är hon även klädd i en Arvikafestivalen-tshirt. (Glömde kolla från vilket år.)

Vän av ordning undrar dock; är det rättvist att klä dem i så fugly kläder? Vad sägs om ett par drop crotch-byxor, en Nakkna-skjorta(helst den grå med volanger) och en cape?

tisdag 2 december 2008

YSL

En bild från YSLs' vårkampanj har dykt upp och det första som slår mig är att bilden är den till synes har ett visst släktskap med Cindy Shermans lek med filmklichéer i sina Untitled Film Stills. Den vampiga kvinnan framför hollywoodskylten i starkt solsken verkar Claudia Schiffer leka här. Frågan är; gillar man själva bilden eller bilden av 40-talsglamour som den förmedlar? Svårt att säga, faktiskt, antagligen båda!
Det är Inez van Lamsweerde och Vinoodh Matadin som fotograferat. Bild lånad från http://www.fashionologie.com/

söndag 30 november 2008

Taboo

Jag såg en man häromdagen som hade tatuerat sig i hela ansiktet. Det bestod av ett jämnt mönster av konventionella symboler som tårar, stjärnor och så vidare. Jag kunde inte sluta snegla. Att tatuera sig just där måste vara en av de mest stigmatiserande utseendevalen man kan göra i vår kultur. Fascineras något extremt av det– vad driver en person att göra en sådan sak? Är det övertygelsen eller viljan att alltid stå utanför samhället vad som än händer? Eller ett sätt att göra klart för sig själv att det inte ens är någon mening att försöka? Jag vet att det är ett ganska småborgerligt resonemang; men vem anställer en person som är tatuerad i hela ansiktet till exempel? Samtidigt som det får mig att tänka på vårt samhälles besatthet av att hålla ansiktet rent. Man får gärna sminka sig, men det ska inte synas att man gjort det. Starka färger hör till undantagen egentligen.
Tänker också på något som Leigh Bowery ska ha sagt; om ansiktet som ännu ett ställe att måla på, egentligen. Skapa på?

Fast allt det här kommer från en människa som inte ens ork
ar använda läppstift. Låg trovärdighet på det, bakläxa etc.


Och den här bilden är ju egentligen ganska irrelevant i sammanhanget- men den är fin. Leigh Bowery bredvid Lucians Freuds oljeporträtt av densamme. Fotografi taget av Bruce Bernard år 1994
.

onsdag 26 november 2008

Fläckar

Det här med att låta kläderna leva sitt eget liv- organiskt mönstrade. En bekant berättade att han var tvungen att stoppa in sin t-shirt eftersom det var stora kaffefläckar på nederdelen. Jag ville säga något om att den ju har levt. Men jag sa inget- ibland lyckas man stoppa sig själv. Det som är lite roligt är ju att fläckar på kläder endast är ett symboliskt problem. Det gör ju varken till eller från egentligen, förutom att människor då får vet att något spillts där- och sedan inte blivit borttaget.

Och/ men ja, även jag tar bort min fläckar.

måndag 24 november 2008

Kejsarens nya kropp

Vi måste tala om modeller och ätstörningar. Alla måste tala om det, varför talar ingen om det? Får en känsla av att det är en slags variant av Kejsarens nya kläder-problematiken. Det vill säga; alla vet om att många modeller har/är tvungna att ha/får ätstörningar för att kunna överleva i branschen. Men ingen inom modevärlden verkar vilja/våga ta upp en debatt om det av rädsla för att bli sedd som naiv/oinitierad/töntig. Antingen kan en person med riktigt mycket makt; som en chefredaktör till exempel, säga något om det eller så blir det människor utifrån, Jenny Östergren senast till exempel, och det finns självklart en poäng i det men man kan riktigt känna hur människor som befinner sig inne i branschen himlar med ögonen och menar att; så enkelt är det faktiskt inte.
Chefredaktörerna tiger ju för det mesta; modeföretagen skyller på agenturerna som skickar för smala modeller till plåtningarna; agenturerna menar att de tillhandahåller de modeller som efterfrågas; tidningarna menar att det handlar om att provplaggen som skickas runt är i så pass små storlekar att de ej kan ha större modeller; stylisterna tiger. Ingen vill riktigt ta på sig något ansvar och de initiativ ovanifrån som gjorts internationellt; som förbudet mot modeller med BMI under 18 på Madrids Fashionweek känns något osympatiskt.


Jag tänker inte skriva något här om naturlig skönhet eller normala modeller för det är bara ointelligent och vissa modeller är absolut väldigt smala naturligt men ingen kan hävda att det gäller alla. Och när en person ser ut som en klubba, som en vän sa, så är det något som inte riktigt står rätt till. Kläder som hänger rakt ner på en kropp kan knappast sägas vara uppburna, snarare ser det ibland ut som kläderna bär upp, stöttar, kroppen.

Gemene man brukar tala om sjuka eller onaturliga ideal. Jag förstår vad som menas; men problemet är att begreppet ideal måste innehålla en liten gnutta fantasi för att kunna fungera. Själva grundidén är att få människor att känna sig otillräckliga så att de kan konsumera nya saker som eventuellt kan få dem att känna sig mer tillräckliga; eller det är så det fungerar i vår tid. Man kan inte efterfråga ett naturligt ideal, ett sådant existerar inte. En kvinno- eller manskropp är aldrig naturlig, den är formad av kulturen. En av de anledningar till att jag gillar modevärlden i allmänhet är att den baserar sig på drömmar och fantasier.
Samtidigt hör man historier om modeller som äter bomull doppad i vodka (bomull mättar men går ej att bryta ner, vodkan används på vanligt sätt) och allt känns så fruktansvärt sorgligt.

Sveriges modebransch har en lillasystersposition, och jag uppfattar inställningen här som en lillasystersinställning; man tittar storögt mot de internationella företagen och tar efter. Ingen debatt; ingen reflektion. Vår modebransch är så ung; det finns inga gamla traditioner att riktigt bygga på. Det går rent teoretiskt att göra saker på andra sätt.
Jag vill skicka lite kärlek till de som försöker(exempelvis)
.

onsdag 19 november 2008

She Wolf

I senaste Stil i P1 är temat konst och mode- i meningen enskilda svenska konstnärers inställning till kläder i sin konst. En av de som är med är Sara-Vide Ericson som går på Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Hon är intressant visuellt också, inte bara i radio, och hade precis sin examensutställning She Wolf på Galleri Mejan. Den bestod av en målning för varje man hon haft sex med under året.

Michelle Pfeiffer tror på Egypten och jag tror på Michelle 2004


Elias 2008

tisdag 18 november 2008

Sköna tjejen

Är det möjligt att det kommit en sorts kvinnlig motsvarighet till den sköna killen? Tänker på alla dessa tjejer(i och för sig ca 10 år yngre än den manliga motsvarigheten) som har trasiga strumpbyxor, någon gammal skinnjacka, och som är snygg ändå? Som hankar sig fram på lite olika grejer; spelar skivor, modellar, skriver blogg? Och som faktiskt inte verkar bry sig så mycket? Äntligen, i så fall!

söndag 16 november 2008

Hårminnen

Mitt första riktiga minne av att ha tagit ett eget beslut angående mitt utseende var när jag i 10-årsåldern klippte pottfrisyr. Med tanke på att detta var runt 1996-97(ej helt säker) och jag var flicka så kan ni säkert räkna ut att detta inte var ett beslut som skulle gynna mig i framtiden. Jag har ingen aning om var idéen kom ifrån- antagligen hade jag en diffus tanke om att jag ville ha kort hår, och att pottfrisyren var den som låg närmast till hands. Jag kommer inte riktigt ihåg hur reaktionerna såg ut just den dagen jag kom till skolan, men jag har en känsla av att mina klasskamrater uppfattade mig som något märklig.
Jag minns även ett senare tillfälle då det årliga klassfotografiet skulle tas. Dagen innan hade stämningen redan blivit något förväntansfull i klassen- jag ägnade kvällen åt att bestämma hur min klädsel skulle se ut. Av någon anledning föll valet på en ärvd liten dräkt, kavaj och kjol, i pepitarutigt som jag eller mamma rotade fram ur någon garderob. Jag kände instinktivt- här har vi det! Det måste ha varit första gången jag kände av hur ramarna för hur man kan se ut egentligen är ganska snäva. Inte för att detta ledde till någon form av våld eller annat otrevligt, men blickarna på skolgården var inte direkt nådiga. Tioåringen i pottfrisyr och pepitarutig kavaj passade inte riktigt in. Jag har inget minne av att direkt ha tagit åt mig, jag gillade ju det själv. Men det var omöjligt att inte märka det.
Senare kunde jag stoltsera med att vara först i klassen med Robynfrisyren, om ni minns den. Alltid något, alltså.

Jag sparade för övrigt inte ut håret förrän i 14-årsåldern. Plötsligt märkte jag hur intresset för min person ökade starkt hos det motsatta könet. (men det är en annan historia.)

fredag 14 november 2008

Angående jeans igen

Jag måste kanske ta tillbaka det jag tidigare skrev om jeans. Det vill säga det om att människor slutade använda jeans och sedan nu har tagit upp det igen. Det är inte sant. Jeanskulten har varit alive and kicking hela tiden- det är bara i min något avskärmade värld som det inte varit så.

Var på en fest som ett känt amerikanskt jeansmärke ordnade häromdagen. Fann mig själv bland människor klädda enbart i jeans, förutom på fötterna- där hade de boots. De var glada- verkade bekväma i sina jeansuniformer. Senare anordnades en sorts visning med både manliga och kvinnliga modeller som jag antar att hade instruerats att tänka rock'n'roll. Vilket betyder attityd, kroppsbehåring(för männen), mycket bar hud, gitarrer, jeans såklart, stora bältesbucklor, rutiga skjortor och så vidare. Jag var klädd i vida ullbyxor och en blus med hög spetskrage. Jag var inte bekväm; rodnade till och med vid några tillfällen av olika anledningar. Men det var fint på något sätt; jag behöver sådant. Alla behöver sådant.

Svenska folkets åsikt om dekonstruktion

Jag har inte sett några officiella siffror på detta men har fått en stark känsla av att H&M:s Comme des Garçon-samarbete inte riktigt har gått lika bra som de tidigare gjort. Jag har hört rykten om väldigt korta köer vid öppning i Stockholm och stämningen i butiken jag var på senare under dagen var inte speciellt upphetsad. Har en liten teori om varför svenskarna inte riktigt fastnade just denna gång- i motsats till exempelvis i Japan, där det tydligen var människor som köade i 14 timmar för att komma in. Nu är ju detta kanske inte det så konstigt om man betänker hur stora Comme des Garçon verkligen är i Japan, men å andra sidan är H&M väldigt stora i Sverige.
Tror det hela har att göra med att Commes egentligen väldigt enkla stil, med dova färger, asymmetriska siluett och inslag av dekonstruktion- något som ju fått enormt stort genomslag i modevärlden i övrigt.
Men H&M-kunderna har naturligtvis ingen direkt känsla för detta - och ingen respekt för märket som sådant. H&M:s designersamarbeten har tidigare haft en känsla av elegans och kanske också glamour. Comme des Garçon är många saker, men glamorösa kan man knappast kalla dem. I ett vanligt Comme des Garçon-plagg finns det en inbyggd air av rebelliskhet- liksom; åh, att de vågade göra det här i Paris, haute couturens hemstad och så vidare. Den känslan går helt förlorad i en H&M-butik. Istället ser kunden en ut och invänd kavaj- och frågar sig kanske; vad är det som är så speciellt med detta? Det hade jag ju kunnat göra själv? (Denna eviga replik!) Då är trots allt ett leopardmönstrat plagg från Cavalli mer passande- i den meningen att det passar in i gemene mans bild av modevärlden som dekadent och glamorös.

Comme des Garçon-älskarna får antagligen inte sina tidigare farhågor besinnade. Att märket skulle bli folkligt är knappast troligt. Modigt av H&M hursomhelst!

onsdag 12 november 2008

Kavaj och klar blick

Det finns plagg med till synes evigt liv(i alla fall om man ser på det med en 20-årings historielösa ögon). Plagg som hör till yrkeslivet tenderar att höra hit– kostymen, slipsen, skjortan och läderskorna. Just idag tänker jag på kavajen– detta är definitivt ett kavajår i år. Medborgarna bytte ut sina skinnjackor mot ett mer klassiskt alternativ. Man gör vad man kan vara casual-isera det– viker upp ärmarna, har en t-shirt under eller ett par boots till. Men symboliken är i princip densamma– det ligger en seriös air över den. Det har funnits tider då alla använt kavaj, och även tider då fel människor använt kavaj på fel sätt, och då har det antagligen varit nära att den gått samma väg som alla andra plagg går– att den skulle ändra symbolisk innebörd. Men den har alltid lyckats räta upp sig igen.
Kavajen är det sortens plagg som inte går att använda på en dålig dag– säg dagen efter en sen natt. Det blir inte rätt. Kavajen både ger och kräver en sort
s klar blick, en rak hållning. Eller ett par shorts? Tim Hamilton spring/summer 2009.

tisdag 11 november 2008

Mocka och polyester

Det talas ofta om högteknologiska tyger. Men de verkar liksom aldrig dyka upp riktigt, i min närhet menar jag. Istället har jag odlat en slags naturmaterialsfascism. Är misstänksam mot allt som ej är bomull, ull, linne, läder, mocka och så vidare. Provade ett par byxor från Nakkna som vid första anblicken såg ut att vara ljust grå mocka. Men när jag såg det i sammanhanget låga priset fattade jag misstankar och kontrollerade- det visade sig vara 100% polyester. Det gick inte. Tänk om det blir svettigt sa jag till butiksbiträdet med ett ursäktande leende.
(Men jag kanske borde omvärdera polyester. Det är ju trots allt i alla fall inte ett gammalt dött djur.)

måndag 10 november 2008

Stilikoner

Ann Bonny(1695-1720), kvinnlig pirat och nonkonformist. Notera särskilt byxorna, håret och huvudbonaden.

torsdag 6 november 2008

Modesamtal

Var på ett av de modesamtal som Nordiska museet arrangerar igår. Temat var Framtidens mode vilket är ett ganska diffust ämne, men det gick bra ändå. Publiken bestod av damer, mestadels, hade förväntat mig lite mer bekanta ansikten men det är som alltid när ett arrangemang ej innehåller gratis öl- lite mindre av sådana.

Nog om det, det var hursomhelst mer folk än vad Nordiska hade räknat med eftersom de bytte sal till en större på grund av stort intresse. Väldigt bra iniativ, hursomhelst! Medverkande var Daniel Björk(Rodeo), Martina Bonnier(Damernas värld) och som samtalsledare Johan Wirfält (Rodeo). Det var en intressant grupp- dessa tre, som trots ganska liknande positioner på två svenska modetidningar i mina ögon befinner sig i två relativt olika sammanhang. Martina Bonnier kan ses som den klassiska modetidningschefredaktören som har en sorts upphöjd position(här kan man notera efternamnet om man vill vara lite ohövlig, men det vill vi ju inte vara) där man dikterar vad som är rätt eller ej till den del av massan som är intresserad. Rodeo däremot har som gratistidning och en nästan 50-50 fokus på tidnings- kontra webform en mer avslappnad hållning till sina läsare. Man för fram samtidsfenomen som är intressanta, att man antagligen anser dem vara intressanta för att de är "rätt" är en annan sak. (När jag skriver detta utgår jag från att deras trendcirkel-inslag i alla fall lite är menat att tas med en nypa salt) Det hela blev till en intressant spänning- Bonnier talade till exempel om den nya mängden trender som något som kunde stressa människor, medan de två andra inte riktigt verkade se det på det sättet.Jag kommer skriva en uppsats om svenska modebloggare snart vilket gjorde att jag kände att jag var tvungen att ställa en fråga om huruvida modets plötsliga folklighet i Sverige med modebloggar och dylikt kunde tänkas hålla i sig och så vidare- och fick självklart inget direkt svar på det eftersom det är svårt att veta men klart var i alla fall att Martina Bonnier inte tyckte det var så roligt när dagspressen buntade ihop henne som chefredaktör med vanliga modebloggare... Något som självklart är helt förståeligt.

Apropå uppsatsen- den kommer fokusera på vad det är som gjort svenska modebloggare så populära och hur de skapade sin plats i svensk media, vad för funktion de fyller i läsarnas liv, huruvida de gjort sig själva till något som man kan kalla
varor som kan konsumeras etc. Ni får gärna komma med funderingar kring detta! Skulle vara intressant att höra lite olika synpunkter. Nästa modesamtal handlar för övrigt om just modebloggar. Ses där då!

Bild från Michaela Fornis blogg på stureplan.se

onsdag 29 oktober 2008

...

Jag köpte Dorothy Parkers samlade verk häromdagen. På baksidan stod det She managed to express her real feelings in stanzas which snap and glitter like a chanel handbag. Mitt köp hade mycket med den meningen att göra- upptäckte senare att jag kanske inte är något Parker-fan ändå.

Nyheter på radion idag: Västvärlden använder fortfarande alldeles för hög del av sina resurser och Sverige i största ekonomiska knipan än på 15 år. Jag har införskaffat en parfym med toner av svarta vinbär, kryddor och choklad. Tung parfym för tunga tider. Tralala.

tisdag 28 oktober 2008

Vapen och pojkmodeller

I senaste Bon har upprörda läsare skickat in insändare angående föregående nummers modereportage Happiness is a Warm Gun av fotografen André Wolf och stylisten Yoko Miyake. Reportaget tolkar den amerikanska trenden Open Carry- det vill säga att bära vapen synligt och ställer frågan är ett rykande vapen höstens hetaste accessoar? Läsarna har reagerat på vad de verkar tycka är en glorifierad bild av vapenbärande. Det första jag tänkte på när jag såg reportaget var hur bra det faktiskt är(!!!), pojkmodeller i stickat bärandes skjutvapen blir på något sätt väldigt effektfullt.

Hursomhelst, människor opponerar sig självklart, även om tanken att ett modereportage i Bon skulle leda till några skolmassakrar i Sverige(möjligtvis skulle det kunna leda till ett på Riche) är ganska absurd. Tydligen var det så känsligt att Madeleine Levy fick skriva ett direkt
svar/förklaring på DN.se och lägga till ett beklagligt nog till tidigare nämnda fråga om skjutvapnet som höstens accessoar... Hur kommer det sig att människor alltid tolkar modereportage eller moderapportering i övrigt som positiva? Att ett vapen i Bon tolkas som att Bon anser att vapen är något positivt? Det är verkligen inte självklart någon annanstans, snarare brukar ju det ibland ganska närliggande moderna socialrealistiska fotografiet ses som ett sorts neutralt upplysande(tänk Mary Ellen Mark eller Nan Goldin t.ex.) Men detta anses uppenbarligen modevärlden inte vara kapabel till- istället tolkas det utan undantag som ett sorts storögt och oreflekterat uppvisande av saker som uppfattas som häftiga.

Beskuren bild ur Bon 45/2008

torsdag 23 oktober 2008

Tips

Artikel om en match made in heaven

Ska ursprungligen vara från Vogue US 2007(?), men finns även på Anne Demeulemeesters hemsida. Bild från mainbrace.blogspot.com.

onsdag 22 oktober 2008

Irrationalism

Var på en föreläsning kostymens historia för en vecka sedan. Det hela var väldigt intressant men också något deprimerande. Föreläsaren menade att herrmodet inte har förändrats nämnvärt på flera hundra år. Basfärgerna har varit svart, grått och brunt, även innan franska revolutionen. Innan bar förvisso regenter och liknande färgsprakande dräkter men det ska också ses som just dräkter som är skapade för att regera i, och i och med det skapade för att få bäraren att likna gud, inget för gemene man alltså.
Han beskrev även kostymen som rationalismens främsta klädesdräkt. Rationalismen som ett namn på den idé som blev stor samtidigt som kapitalismen och industrialiseringen- tanken om att alltid sträva efter att tjäna
mer och ta sig uppåt, annat beteende är helt enkelt irrationellt.

Jag köpte en rosa volangblus häromdagen. Den kan i detta sammanhang ses som ett slags motstånd mot allt detta. Den blir klädesdräkten för den nya motståndsrörelsen; irrationalismen.

Underbara kvinna

LLC intervjuar Charlotte Engelkes

måndag 20 oktober 2008

Löv

Egentligen vill jag bara lägga mig i en lövhög, låta löven täcka mig och låta mina kläder multna med dem i två veckor. Inbillar mig att de kommer att få en brun-gul ton, i stil med landskapet. Det tillsammans med ett lapptäcke av löv som cape och robusta kängor skapar min höstlook. Håret ska se ut som Patti Smiths. Godnatt.

Jeans och Paris














Har ni tänkt på att alla de som slutade använda jeans förra året har börjat använda dem igen? Själv kan jag räkna till fem konversationer kring jeans den senaste tiden. Jag har lånat två stycken av pappa - de ska nämligen vara naturligt slitna, enligt min åsikt. Jeans känns lite mer
äkta än andra byxor (haha).

Jag åker till Paris i veckan, om någon har tips så mottages de tacksamt.


lördag 18 oktober 2008

Väl talat

" 'I höst ska du vara punk'. Modevärlden och den kristna kyrkan är lite lika, en långsam populistisk amöba som sväljer allt vad samhället anser stå högt och sedan gör det till 'sitt'."

citerat min vän Victor

fredag 17 oktober 2008

Evig vinter

De flesta kollektionerna från Paris modevecka har en gemensam nämnare - de ser inte ut att vara kollektioner skapade för att säljas på våren/sommaren. Tunga färger och material, och absolut ingen solbränna på modellerna. Skönt att slippa fler sololje-doftande riviera-kollektioner känns det som.
Ann Demeulemeester (som i och för sig inte är känd för sin användning av färger och andra somriga attribut annars heller)

torsdag 16 oktober 2008

Givenchy?

Igår var jag på en stockholmsklubb med stockholmsmänniskor och stockholmsattityd, ni vet vilken sorts jag menar. De här var bara några år yngre, än vad de brukar vara. Jag kände mig gammal(och jag är inte särskilt gammal, mind you)På toaletten fick jag syn på en tjej som hade en outfit som exakt kopierade Givenchy-looken med slickad mittbena, svart tröja och kedjor och kors runt halsen. Sa någon i stil med "du gillar Givenchy..?", fast mindre drygt än vad det låter, och fick tillbaka "Vad är det??? Jag vet inte vad Givenchy är, jag hade bara lust att se ut så här" ... Det var så märkligt på något sätt. Jag stammade fram ett "eh, ja, det är ett märke, eh kedjorna, goth, och eh" och gick.

En fantastisk man














Jag vet inte om jag har berört min kärlek till Fantastic Man här förut? Nu har väl de flesta som vilat blicken på detta magasin känt några slags känslor av uppskattning, men tänkte ändå beröra ämnet här. Fantastic Man har en sådan lugnande effekt på mig- en känsla av att allt kommer ordna sig. Jag föreställer mig att det är för att jag inte riktigt tillhör målgruppen, den kanske kan känna sig något stressad av alla dessa detaljbeskrivningar som tidningen till absurdum handlar om. Det är ett evigt projekt, rätt märke, rätt passform, rätt längd (rätt man), som syftar till att skapa något slags internationellt nätverk av gentelmän, eller fantastiska män. Jag själv kommer troligtvis aldrig bli någon fantastisk man, möjligtvis en dito kvinna, men det är ett annat kapitel. Jag som läsare är enbart voyeur, behöver ej involvera mig.


Omslaget till senaste numret är fotograferat av Matthias Vriens och föreställer konstnären Francesco Vezzoli som blundandes ligger bakåtlutad med en fond av blått pool-vatten. Francesco Vezzoli som objekt, ett obesvärat objekt i poolmiljö. Fantastiskt omslag.
Samtidigt kan hela gentlemanstanken som presenteras irritera mig, om man nu skulle för sig att tänka ur ett klass- eller genusperspektiv. Men då kommer pärlor till modereportage som det där de använt sig av "lovely London lesbians" som modeller visandes herrkläder, eller det där två unga manliga modeller luktar på varandras halsar, armhålor och så vidare.

Det är även fantastiskt att de i en text om stora fårskinnhandskar, som sätts i motsats till tidigare säsongers slimmade skinnhandskar, påpekar att layering(finns det någon bra ord på svenska för detta?) i ärmsluten är ett bra sätt att få en intressant look. Det handlar inte om snabb shopping, även om de ofta tipsar om inköpsställen och butiker. Det handlar på något sätt om ett mödosamt byggande av en utseendemässig och personlighetsmässig identitet. Antar att det är så upplyftande att läsa eftersom det på något sätt blir en motvikt till alla modebloggar som man liksom tvångsmässigt intar.


Beskärd bild ur Fantastic Man nummer 8

torsdag 9 oktober 2008

Topless

Min syster skrev i sin skunkdagbok "Om jag fick så skulle jag ha byxor och ingen tröja/BH på mig hela dagen! skönt att låta brösten hänga och svänga (om de nu skulle kunna det) fritt.... " och några dagar senare läser jag i senaste numret av tidningen re:publik om nätverket Bara bröst, det var de som ville kunna få bada utan bikini i badhus, om ni kommer ihåg. Uppfattade det då som en fråga som kändes som lite utan en petitess men insåg nu att det, så klart, handlar om något mycket större än så; att kvinnor aldrig tillåts att välja vilken del av deras kroppar, eller om de överhuvudtaget ska vara, sexualiserade. Bröst är inga könsorgan och deras upphöjda roll som symboler för kvinnlig sexualitet kan man definitivt hävda är något kulturellt skapat. Kvinnorna i Bara bröst gör alltså aktioner i form av att de helt enkelt gör något vardagligt, cyklar, åker tunnelbana eller badar - utan bikini, bh eller tröja.De var inte enligt egen utsago egentligen ute efter att provocera, och de hade nog inte kunnat föreställa sig hur upprörda människor skulle bli när de rörde sig offentligt utan tröja.
Det märkliga är att det för 10-15 år sedan ansågs relativt normalt att sola topless på stränder och gräsmattor i Sverige. Sedan kom silikonbröstdecenniet; 90-talet och en starkare sexualisering av bröst och med det ett tabutillstånd för de bröst i offentligheten som inte är sexualiserade.

Det är underligt hur fort ett tabu kan skapas. Jag själv märker hur fullkomligt vansinnigt roligt jag tycker att bilderna på dessa Bara bröst-aktioner i re:publik är, med kvinnor som sitter helt avslappnade på tunnelbanan utan tröja och medpassagerarna ser ut som att nyss ätit citroner. Jag är uppväxt under 90-talet, så jag är fullkomligt indoktrinerad med denna syn på bröst. Men många av de som reagerat värst på nämnda aktioner verkar ha varit medelålders människor som faktiskt antagligen inte sett det som så tabubelat innan.

tisdag 7 oktober 2008

Fråga

Hur kan Anna Wintour ha så högt anseende när hon är chefredaktör för en tidning som i september 2008 tyckte att det den här bilden kändes rätt att ha på omslaget? Slogs återigen av hur hemsk den här bilden är, på minst 3 sätt.

Guld

Kate Moss i rent guld. Skapad av konstnären Marc Quinn och finns numera på British Museum i London. Önskar att även jag någon gång blir gjuten i guld. Konstnären hävdar att det är den största guldskulpturen som gjorts sedan det forntida Egypten. Den väger 50 kilo, ungefär lika mycket som Kate själv.

Bilden kommer från http://ifitshipitshere.blogspot.com/

måndag 6 oktober 2008

Korrläsning etc.

Bläddrar i svenska modemagasinet Perfect och förundras över hur tidningen verkligen dragit hela mode hjärta reklam-förhållandet till sin spets. Jag har väldigt svårt att skilja annonserna från modereportagen, och de textstycken som finns med låter som reklam, i mina öron.
"Betydligt mindre än St.Moritz, men betydligt mer sofistikerat, är Gstaad. Denna anrika schweiziska alpby är för evigt associerad med glamour och lyx. Och ingenstans glittrar det lika tätt som längst affärsgatan Haupterstrasse(...) Gstaads kronjuvel är Palace hotel, ett femstjärnigt palats på höjden som sedan ett halvt sekel tillbaka drivs av familjen Scherz. I hotellet ligger även Gstaads bästa nattklubb"
Texten ligger under en bild på en Pradasko, en puderdosa från Chanel och en väska från Hermés. Jag förstår inte. Tidningen har även begåvats med särskrivningar och ett i övrigt lite osmidigt språk. Modereportage och -fotografierna är det absolut inget fel på, men texten, bespara mig.

Läste även en intervju med någon av Fashion Tale-grundarna(kommer tyvärr ej ihåg namn) där han förklarade att de valt att göra ett magasin med endast modefotografi efter som de själva tyckte bättre om mode i bild än i text, och det finns det absolut många som gör. Men jag kan inte låta bli att slås av tanken att det känns som en allmän tendens. Sverige har många kompetenta stylister och modefotografer, men när det kommer till textkvalitén i många av de renodlade modemagasinen är det sällan de håller samma klass. Kanske då lika bra att strunta i det? Finns inget så banalt som en banal text om mode... Eller så lägger man ner lite tid och budget på att hitta de bra svenska modejournalister som faktiskt finns. (Och på att hitta bra korrläsare)

tisdag 30 september 2008

"Down the rabbit-hole""

Hösten är en tid för eskapism. Hösteskapismens självklara höjdpunkt är Paris modevecka. Medan kurserna faller likt jojoar på börserna runt om i världen tar amasoner stolta steg på catwalken iklädda allt från skrynkligt guld till svartvita pipkragar. En del ramlar i år, symptomatiskt nog, men resten står raka i ryggen.

Jag har inte tid för något annat än kursböcker just nu. Minimalt med eskapism för mig alltså, men de små pauser jag ger mig själv ägnas mer eller mindre åt frenetiskt uppdaterande av style.com och bläddrande i Lewis Carolls Alice i Underlandet och Christopher Isherwoods Farväl till Berlin, tips!

tisdag 23 september 2008

...

Innan den industriella revolutionen, och den möjlighet att producera kläder till en lägre kostnad som kom med den, var kläder(och övriga textilier) en av de mer dyrbara delarna av ett hem. En genomsnittligt fattig person ägde oftast bara en uppsättning kläder som användes tills de var bokstavligen utslitna. Kläder, tillsammans med ädelstenar och smycken, användes ibland också som betalning när det inte fanns tillgång till guld eller valuta. Detta är något som vi alla kan kontemplera över vid nästa Acne-utförsäljning.

Källa: Diane Crane "Fashion and Its Social Agendas" University of Chicago Press 2000

måndag 22 september 2008

Audrey's Dance

Jag har, sist av alla, laddat ner Twin Peaks och börjat se på det, avsnitt efter avsnitt. Fantastisk serie, men det är ju en allmän åsikt. En rollkaraktär i Twin Peaks, Audrey Horne, bär alltid den sortens veckade kjolar som jag haft varma känslor för på sistone. Det är kanske en slump, men kanske inte.



Antagligen lägger jag märke till att hon bär sådana just för att jag själv gör det nu.
Audreys är dock lite korta, de får gärna vara längre än till knähöjd.

söndag 21 september 2008

Modenationalism

Jag ser järtecken överallt. Alla rapporter från den globala ekonomin visar att saker inte står helt rätt till. Eller kanske är det precis det de gör, rättar till sig, rättar upp sig. Läste en text i någon DN från i veckan om Göteborgs bokmässa där årets program beskrevs. Tydligen har de varje år särskilda land vars litteratur de vill lyfta fram; Indien och Rumänien i år. Detta skrev de med tillägget att dessa arrangemang ändå får relativt lite uppmärksamhet. De riktiga dragplåstren på mässan är tydligen de svenska författarna och förlagen. Enligt någon rapport om svenskars bokinköp(enligt DN alltså, kan tyvärr inte uppge källa närmare än så) ökar läsandet av svenska författare mest, och intresset för översatt skönlitteratur har minskat relativt drastiskt.

Nationalism är ett hemskt fult ord i Sverige. Det är lika fult som att deklarera att man är
stolt över sitt land och liknande saker. Ändå beter sig svenskar i väldigt hög grad just så nu, i alla fall när det gäller kultur- och designkonsumtion. Sverige har världens snyggaste jeans och världens bästa smak. Här finns inte plats för onödiga krusiduller- svensk design brukar beskrivas som just stilren. Ren? Från vad?
En av de saker som svenskar, eller i alla fall de som bor i huvudstaden, brukar beskriva som bra med Sverige är att alla är så snygga, eller i alla fall klär sig snyggt. I detta påstående finns det ju den underförstådda värderingen; utomlands(obs! gäller ej Paris eller New York) klär man sig så fult, eller i alla fall fulare än i Sverige. Även jag kan, med en grimas, uppskatta den aspekten, att svenskar klär sig så... svenskt, att sedan alla ser likadana ut är en annan sak.
I svenska böcker finns välkända namn, platser, traditioner. Inget som stör eller oroar. Likadant med svenska kläder- stilen är utpräglat trygg. Är du ung och svensk och osäker på vad som så att säga gäller i vinter? Köp en garderob från Acne- du kan inte hamna fel. Nu när Nitty Gritty snart försvinner som inköpställe för icke-svenskt mode i Stockholm finns det också ännu mindre att välja på.

Vad jag försöker komma fram till här är att denna tendens mycket möjligt skulle kunna bli starkare de kommande åren.
Detta är självklart egentligen bara spekulationer. Men om detta skulle hända och svenskar skulle börja klä sig ännu mer svenskt och tycka ännu mer svenskt och hamstra ännu mer god design från Svenskt Tenn nu när vi står på tröskeln till en lågkonjuktur skulle jag i alla fall verkligen inte höja på ögonbrynen.

Avslutar detta inlägg med en streetstyle-bild från den 29 december 1929, från ett USA på väg ner i depression. Familjen har precis blivit vräkta från sitt hem och bilden kommer från http://www.reuther.wayne.edu/.

Möjligtvis kan ju förresten reaktionen på lågkonjukturen bli helt tvärtemot; svenskar börjar ägna sig åt klädmässig eskapism och lägger sina sparpengar på kreationer från Gucci, Ralph Rucci och Prada istället. Tänk om!

onsdag 17 september 2008

Vrål


Det finns något komiskt med den här bilden. Modellen ser gravallvarlig ut- och på hennes t-shirt syns en vrålande apa. Men sådan är ju modevärlden, i stort sett humorlös. Humorn blir liksom till när saker som i vanliga fall inte hör hemma i modevärlden ändå plockas in. Det ser så bisarrt ut.
Bilden är från Christopher Kanes Spring 2009-visning från London Fashion Week. Förutom apor syns mycket cirkelformer av olika slag. Färgerna är starka och materialen mestadels läder eller transparent. Vilket får mig att tänka på den här artikeln av Eric Wilson som tar upp det egentligen uppenbara; att det transparenta har varit hett i ungefär hur lång tid som helst och heller inte verkar vara på nedgång, om man ska se till visningarna i New York och London precis. Vi får se hur det ser ut i Paris och Milano sedan.

Bild från Style.com

måndag 15 september 2008

Snitt

De här tuschstrecken ritade på en modell på Ann-Sofie Backs visning på London Fashion Week igår påminner lite om tuschstrecken i det här gamla inlägget från april i år.
(Hittade tyvärr inga vanliga bilder)

lördag 13 september 2008

Önskar

I höst tar vi sjumilasteg i sjumilaklackar, bär parfym med toner av ruttna äpplen och 1000 år av kvinnlig undertryckt sexualitet. Lyssnar på afrikansk blues och läser tjocka romaner på originalspråket.Visst?

torsdag 11 september 2008

Hört på stan

"Since I saw Sex & the City I´m never gonna wear flat shoes again. Never!"

Ett starkt ställningstagande från en 40-årig dam som verkar vara medlem i den nya kvinnorörelsen som sprungit ur ovanstående nämnda tv-serie/film.

Premiär! Ordet marxism förekommer på blogg om mode!

Jag varvar modebloggar med texter om marxistiska kulturteorier nuförtiden, har börjat skolan nämligen. Något märklig känsla, men säkert nyttig. Många av de teorierna är ju också skrämmande applicerbara på ens eget liv. Frankfurtskolans teori om arbete kontra fritid i ett kapitalistiskt samhälle är lite nedslående. Det vill säga att populärkultur organiserar människors fritid på samma sätt som industrialiseringen har organiserat arbetandet. Man arbetar, vilket gör fritiden till en sorts rekreationstid då man tar igen sig och eventellt intar olika former av (populär)kultur eller konsumtionsvaror. För att ha råd med det måste man arbete. Det hela blir till ett sorts moment 22, ni vet, man konsumerar kultur och varor för att orka med att arbeta, och arbetar för att ha råd att konsumera. Vet inte om jag lyckats förklara det här helt rätt nu, men ni får hålla till godo med min fem i ett på natten-förklaring. Sådana här teorier har en intressant effekt på mig, dels vill jag helt sluta tjäna och göra av med pengar, dels så vill jag bli hiskeligt rik och köpa pälsar och bilar.

Källa till biten om Frankfurtskolan; John Storey; Cultural Theory and Popular Culture, Pearsons, 2006.

Rodarte



Rodartes modeller från visningen på New York Fashion Week precis ser ut som urtidsödlor som krupit upp ur en kola-, vanilj-, blåbärs- och lakritsmilkshake. Det ser gott ut... bra menar jag.

tisdag 9 september 2008

NY

Alla dessa rapporter och åsikter om Marc Jacobs visning på New York Fashion Week precis får mig att känna mig som killen som kanske inte läst boken, men läst recensionen...
Just New York brukar brukar enligt mig väl vara den tråkigaste visningsmässigt. Det märks att detta är något av en allmän åsikt bland de som rapporterar därifrån också- den som faktiskt lyckas göra en kollektion utan någon slags flört med sportkläder får också mer uppmärksamhet, bravo! liksom.

lördag 6 september 2008

Förvirring

Regnet strilar nedför rutorna vilket gör min något mörka gatuplanslägenhet ännu något mörkare. Bläddrar i olika tidningar och tänker att det är lite roligt att modepressen fortfarande verkar hålla fast vid tanken på att det ska finnas ett viss mängd trender varje vår, sommar, höst och vinter. I.D räknar upp så vitt skilda trender så som spets, bohem, little black dress, grunge, brittiskt, transparent, nitar, konstruerade former, disco, läder och pasteller. Det som först slår mig är att de skulle kunnat räkna upp samma saker förra hösten men även att det här knappast kan kallas för trender. Allt är så förvirrat att det bara blir forcerat att försöka tvinga in de kläder som gjorts för höst- vinter 2008 i olika kategorier. Men människor brukar ju ofta vilja göra det, rubricera, kategorisera, sätta in i fack.

För övrigt, ingen mer än jag som känner ett visst obehag inför American Apparels reklamer som finns i princip i alla tidningar man lägger beslag på? De verkar ha tagit på sig rollen att axla Sisleys provokations-arv. Känns varken särskilt i tiden eller som en produktiv reklamidé, om jag får framföra min ödmjuka åsikt.

torsdag 4 september 2008

Vi måste tala om klackar

Jag kan inte säga att jag är en van användare av höga klackar. Men jag envisas ändå med att använda dem. Dels för att jag vet att man vänjer sig gradvis... Men också för att jag har någon slags tanke om att alla andra ju verkar klara av en helkväll iklädd liknande skor som de jag har på mig(och försmäktar i). Men ibland slås jag av misstanken av att det kanske är så att alla andra egentligen också går och plågas? I hemlighet?

tisdag 2 september 2008

En skönhet klär i allt

är ett uttryck som min mor relativt ofta använder. Det finns en mer politiskt korrekt version av det som florerar- det om att allting fungerar rent utseendemässigt bara man bär upp det rätt. Jag antar att min totala brist på känslighet för vad jag passar och inte passar i kommer därifrån. Det är väldigt bekvämt att slippa tänka på det. Har aldrig haft någon riktig förståelse för människor som testar jeans i 35 min och frågar hur deras "röv" ser ut i dem. Nu använder jag väldigt sällan den sortens jeans, men det är mer själva besattheten vid passformen som jag ställer mig oförstående till. Nu menar jag inte att jag verkligen passar i allt, men jag har helt enkelt slutat lägga vikt vid om jag gör det eller inte, om det känns bra att ha på sig något. Det är dock vissa aspekter som jag inte riktigt kan bortse ifrån, det är framförallt det om något får mig att se präktig ut... Som kvinnan på bilden nedan, hur fantastiska är inte hennes flätor? Men om jag skulle ha på mig dem, skulle det bli mer... skolflicka. Vilket inte känns som en bra referens i nuläget. Antar att jag får adoptera hela looken för att det ska fungera. Bild från wikipedia föreställandes beduinkvinna i Jerusalem, taget någongång mellan 1898 och 1914, klädd i traditionell palestinsk klädesdräkt. Kommer från denna artikel som är intressant, även som jämförelse med förra inlägget om Gucci-kampanjen.

onsdag 27 augusti 2008

Höst på Mallorca

Nu till någonting helt annat; Guccis A/W-08 kampanj är helt fantastisk. Jag känner en stilla lycka när jag ser på den och dessutom lyckas den fånga hela den känsla av höst som jag vill känna. Hög luft, långt hår och hur mycket kläder, nyanser och mönster som helst på kroppen. Kan inte teoritisera kring det, bara le.




Fotografier tagna av Inez van Lamsweerde och Vinoodh Matadin(enligt uppgift på Mallorca..!)

Mitt problem med blickar

Det finns olika sorters blickar. En del blickar är önskvärda, andra inte. En blick från en person man håller av eller beundrar är definitivt önskvärt. Blickar från äldre män på gatan till exempel tillhör den andra kategorin. Jag kan inte riktigt för mig själv förklara vad som är så nedslående med hela den kategorin blickar. Dels så är det kanske till viss del att jag uppfattar dem som förminskande, jag har inte klätt mig eller på något sätt gjort i ordning mig för att belönas med blickar från den sortens människor. Samtidigt; luften är ju, som det brukar sägas, fri... Att inte få blickar alls kan också uppfattas som förminskande. Blicken är aldrig neutral, som seende person kan man alltid välja att se eller inte se. I en essä jag precis läser; Shahram Khosravis "Manlighet i exil" om iranska män i Sveriges maskulinitet och etnicitet så skriver han om blicken och dessa mäns, och andra minoriteter med för den delen, känsla av att vara osynlig som person men som del av en grupp hela tiden granskad ovanifrån. Som del av en minoritet får man alltid stå som representant för gruppen i stort och stå till svars för de begrepp som kopplas samman med gruppen, oavsett egen känsla av tillhörighet eller likhet med den.
Nu kan ju jag som svensk medelklasskvinna inte riktigt jämföra den osynlighet som jag ibland känner drabbar mig med iranska män i Sveriges upplevelse av den. Men jag tror att den känsla jag får vid den sortens tidigare nämnda blickar är en känsla av att vara en ofrivillig del av en grupp; unga kvinnor med långt hår och säg, kjol. Det finns inget intresse för mig som individ där vilket enbart får mig att känna mig, och nu kommer ett uttjatat ord i vissa sammanhang, objektifierad. Att jag också får en känsla av att vissa av dessa blickar på något sätt är helt marinerade av tankar och fantasier om unga kvinnor som grupp är inte heller särskilt roligt att föreställa sig.
Detta står för mig som modeintresserad i konflikt med hela den intressesfär och sätt att vara som jag valt. Man klär sig på ett speciellt sätt som man uppfattar som snyggt, intressant eller
coolt(finns det inget bättre ord..?!). Detta hör antagligen ihop med något underliggande behov av att bli sedd och uppskattad för just detta. Men samtidigt vill man inte bli sedd och uppskattad på vilket sätt som helst och av vem som helst..?
Paradoxen i att klä på sig något som man själv uppfattar som väldigt gränsöverskridande och intressant men sen väl ute på gatan märker bara uppfattas som lite vulgärt och som genererar obehagliga blickar känner nog de flesta(kvinnor) igen. Har alltid funnit det här så besvärligt. Det finns ju exakta formulor som går att applicera för att förhindra den här sortens blickar riktade mot den egna kroppen, säg, löst sittande jeans, stor vit skjorta och lågskor(stor klänning och slöja..?), men för det första; vill inte klä mig så för det mesta och för det andra, skulle det ens fungera? Önskar att jag kunde välja själv, men det går som bekant inte.

Shahram Khosravis "Manlighet i exil" finns att hitta i antologin "Orienten i Sverige" som gavs ut av Simon Ekström och Lena Gerholm genom Studentlitteratur förlag 2006.

Valerie Steele igen

Valerie Steele kommer att kunna ses på en öppen föreläsning, som anordnas av Centrum för modevetenskap, på Stockholms universitets Aula Magna den 12 september klockan 15! Ämnet är "Gothic: dark glamour", detta är alltså den som blev inställd förra gången. Ses!

tisdag 19 augusti 2008

Skolstart

Gjorde den klassiska skolstarts-shoppingrundan idag. Det finns något ritualliknande i att köpa kalender, anteckningsblock, papper, pennor och så vidare. Allt är så gräsligt, vilket gör det hela till lite av en sport, hur hitta minst gräsliga kalender etc.? Var även tvungen att inskaffa ett par bruna läderskor, även de en del av min förbereda mig för hösten-ritual.
Hursomhelst, gick av en slump förbi ett häng med Ida Sjöstedt-kläder och slogs av det fantastiska i att Ida Sjöstedt som märke finns, i Stockholm, idag. Nöp i plaggen, ormskinnsimitation, rosa plysch, paljetter och så vidare och tänkte
vem vågar ha på sig det här? Ida Sjöstedt bör verkligen ha en eloge för sitt sätt att helt respektlöst bryta mot alla regler om god smak som finns och dessutom lägga in element av humor i sitt skapande, något som det inte finns något överflöd av i svenskt mode. Men jag undrar hur det går att upprätthålla ett sådant märke ekonomiskt? Jag skulle ju inte direkt köpa, även om jag uppskattar plaggens symboliska värde, är det någon som gör?

Såg en bild på ringen som Ann-Sofie Back gjort för NK och deras limiterade 'unika ting'-kollektioner för hösten och fick en liknande känsla. Kan i och för sig vara så att Back mest vill driva med hela NK och lyx-begreppet genom att göra en ring som är så... överdrivet "lyxig".


(Bild från nk.se)

måndag 18 augusti 2008

Enkla nöjen

Läser alltid kvälls- och dags- och gratistidningarnas modereportage hållandes andan. Vill inte passa in i deras beskriving av vad som är helt rätt i höst. Allt är så förenklat, förminskat. Jag kan inte säga att jag skyller det på modeskribenterna i tidningarna, de gör bara vad som förväntas och efterfrågas av dem. Men ändå, vilket guilty pleasure det är att läsa de där texterna. Sedan kan man andas ut- det är sällan man direkt känner igen sig. Bäst är det när man kan tänka- det där? känns inte det lite gammalt?

Enkla nöjen, mina damer och herrar!

fredag 15 augusti 2008

"Coolt"

Allt var sämre förr. Tror jag. Men det verkade vara enklare förr. Jag har lyssnat på Velvet Underground en hel del på senaste och tänker att det egentligen är märkligt att de har lyckats bibehålla sin aura av coolness genom åren så intakt. Hur många har lyckats med det? Förr, inbillar jag mig; var ju inte född då, fanns det mycket färre val att göra. Velvet Underground var coolt, Ted Gärdestad var det inte. Nu finns det 1000 saker att välja mellan, och resten av alla saker som kanske inte faller in under "coolt" kan ju bli det om någon som uppfattas som en person med koll säger att det är det. Jag blir så förvirrad, inte för att jag egentligen har som livsmål att vara cool. Men detta går liksom att applicera på allt. I höst ska jag vara en härlig fri kvinna, tänker jag. I nästa andetag tänker jag; på vilket sätt då menar du? Vilken sorts härlig fri kvinna? Tänker du vara 70-talskvinna med stor slokhatt och böljande byxor eller en Kate Bush med rött läppstift och ett hus på landet? Och så är det igång, väljandet. Jag är trött på att välja. Ta mig tillbaka till 1967.

Nico och Lou Reed 1966, fotografi av Lisa Law

onsdag 13 augusti 2008

Naken kontra vit kostym

Angående I-D:s augustinummer, någon mer än jag som reagerade på omslaget? Det ska antagligen ses som en del av hela "det är så få etniciteter representerade på catwalken etc."-diskussionen vilket ju är positivt. Fotografiet i sig är ju definitivt en vacker bild men symboliken och effektsökeriet i bilden är extremt tydlig. För det första att Naomi Cambell är helt naken och Stefano Pilato är påklädd; att vara naken ses ofta som en symbol för brist på kontroll, eller lössläppthet om man vill se det så, och att vara påklädd ses då som ett tecken på kontroll och så vidare. Traditionellt har vit manlighet förknippats med kontroll och förstånd, medan kvinnlighet och ickevithet förknippats med det mer kroppsliga och lössläppta. Pilato är klädd i en helt vit kostym och Naomi är i sin nakenhet mörk, synbart är den vita kostymen vald för att accentuera skillnaderna dem emellan.
Tråkigt att underbara Naomi Cambell och underbara Stefano Pilato ska hamna på omslaget i ett sådant stereotypt bildsammhang, kan man tycka.

Eller borde man bara uppskatta ett vackert omslag när man ser det..?

(Bilden är från i-dmagazine.com)

tisdag 12 augusti 2008

To have taste in what you do

Jag läste intervjun med YSL:s Stefano Pilato i augustinumret av I-D och fastnade för det här;
"To dress up shows respect for yourself so others will respect you too.(...) Fashion is a business. There are many other businesses. Sell cars, furniture, houses, curtains, flowers, or make food, the point is if you want to work in fashion you need to know how to dress up, to take care of yourself and have taste in what you do."
Stefano menar att man måste klä sig väl, eller i alla fall med omsorg för att kunnas ta på allvar inom modebranschen. Detta beror ju sjävklart på vilken position du har och så vidare. Men detta är något jag har funderat lite på tidigare; kan man tas på allvar som till exempel designer om man är extremt illa eller ointressant klädd? Jag har lite svårt att tycka det. Tycker till exempel Karl Lagerfeld känns så väldigt... ointressant och poserande rent klädmässigt. Han känns som en clown, helt enkelt. Detta må vara MIN personliga åsikt, men så är min personliga åsikt i övrigt också att Karl Lagerfelds design känns ganska ointressant. Har verkligen förståelse för att någon som ägnar sitt yrkesverksamma liv åt att skapa kläder kanske inte har ork till att klä sig extravagant. De många modemänniskor som enbart klär sig i svart eller i klassiska snitt är antagligen en reaktion på detta.
Men att klä sig smaklöst? Det finns ingen trovärdighet i det.

Ann-Sofie

Ser på bilder på Ann-Sofie Backs s/s -09-kollektion som visades på Köpenhamns modevecka nyligen. Slås av att jag inte riktigt förstår, förutom enstaka plagg då. Brukar aldrig riktigt förstå henne, förrän jag sett bilderna flera gånger vid olika tillfällen. Gillar det! Hennes kollektioner utmanar verkligen. Hennes välkända lek med vad som anses som fult och ej fungerar faktiskt ganska ofta som provokation, även för de, inklusive mig, som vet om att det är det som är tanken bakom plaggen.

(Bild från modette.se)

söndag 3 augusti 2008

Lou Liza Lesage

Det har ju talats om musor i modevärlden ett bra tag. Tanken är ju enkel, en kvinna, vilket det ju är i de flesta fall, som på något sätt uppfattas som intressant och inspirerande av en designer eller ett märke utnämns till musa. Det hela har nästan utvecklats till att bli någon form av titel som man blir tilldelad. Det har ju ett värde rent skaparmässigt. Designern blir antagligen inspirerad av kvinnan ifråga och kan då förhöja den kreativa kvalitén och så vidare på sin design. Antagligen finns här också en kommerisell aspekt; att ha en musa som är någorlunda känd, vacker och intressant ger vissa poänger till märket. Muserna blir som reklampelare för märket och får en del kläder som tack.
Själva begreppet härrör från den grekiska mytologin där de nio muserna var gudinnor som inspirerade och beskyddade poeter, konstnärer, filosofer och vetenskapsmän. Muser har traditionellt funnits där för manliga konstnärer som porträtterat dem och låtit sig inspireras av dem. Förhållandet har ofta varit könsstereotypt, det vill säga; manligt; aktivt och kvinnligt; passivt. Så är det dock verkligen inte alltid längre då muserna ofta även är kreativa på sitt håll.
Vissa har dock tolkat begreppet lite på egen hand. Ann Valerie Hash har till exempel i princip skapat sig en egen musa. Lou Liza Lesage, en fjortonårig parisiska som Hash mötte på gatan.
'- I thought she was very photogenic, very pretty. I started buying clothes that I would deconstruct, then reconstruct on her in a different way.' har Hash sagt i en intervju. Det hela är ganska intressant; om man inte hittar en musa som passar, varför inte skapa sig sin egen? Det finns en definitivt en störande aspekt av det hela också, men då Hash verkar låta sin musa till viss del vara del sin kreativa process ska vi inte uppehålla oss till den.

Lou Liza Lesage
(bild från www.getconfused.net, citat från www.guardian.co.uk)

Drömmar

Det sägs att Yves Saint-Laurent föddes med ett nervöst sammanbrott. Liksom utan skyddande skal, men med en enorm begåvning. När hans bortgång rapporterades var det ju inte bara det sorgliga att en av 1900-talets stora designbegåvningar gått hädan utan även slutet på en era. Den era som Charles Frederick Worth skapade i mitten av artonhundratalet genom att använda sig av sitt namn som ett sätt att marknadsföra sitt modehus kreationer. Han var skicklig på att framställa sig som själv som ett kreativt geni, likt dåtidens konstnärer och författare. Saint-Laurent var inte särskilt socialt slipad eller framåtriktad, men hade ett enormt kreativt behov och stort driv att skapa något nytt. Ett driv som till viss del säkert var direkt ångestbaserat. Helt i stil med bilden av den lidande konstnären. Det var säkert också Saint-Laurent som idé och sinnesbild för underbarnet som hjälpte till att skapa den enorma hausse kring hans design och märken under den senare delen av nittonhundratalet.
De flesta av dagens modeföretag kretsar inte på samma sätt kring en person. Alla vet att det, även om chefdesignern såklart har stor kontroll över det mesta, finns ett designteam som hjälps åt att utarbeta hur plaggen kommer att se ut, var inspirationen kommer ifrån och vilka färger och mönster som känns intressanta. Detta är ju antagligen ett logiskt steg då modebranschen inte längre enbart befinner sig i Paris och säljer måttsydda festblåsor åt fruar till politiker, direktörer och adelsmän. Med större perspektiv och en mer global marknad kommer också behovet av att delegera även designen. Men lite tråkigt kan man ju inte låta bli att det är, trots att jag egentligen är ganska trött på den manliga myten konstnärsgeniet. Ibland kan man inte låta bli att slås av att själva modebranschens gamla essens; glamouren, verkar ha gått förlorad någonstans på vägen. Det är ju för övrigt likadant överallt vid närmare eftertanke; kändisar såsom politiker, musiker, skådespelare och kungligheter framstår ofta som ännu mer skeva än vad man uppfattar sig själv och sin omgivning och fungerar ofta nästan mer som varnande exempel än som förebilder. Hela offentliggörandet av det privata, blogsyndromet, gör att det finns få saker kvar att romantisera. Några fenomen kan man självklart göra det med; Comme des Garçons, Carine Roitfeld, Margiela och Ann Demeulemeester för att ta några exempel. Låt oss hålla det där; jag vill inte höra någon personlig info, yrkeshemligheter eller namn på eventuell partner eller barn. Då drömmar är vitala för det inre livet krävs det saker kvar att drömma, eller romantisera, kring. Kan saker aldrig få vara i alla fall lite heliga?

Safarijackan, dags att romantisera kring den kanske?
(Bild från www.people.com)

torsdag 31 juli 2008

Bara vara

Apropå det, kvinnor som anses stilmedvetna eller intressant klädda och skriver om eller blir intervjuade angående det brukar ofta referera till sitt klädintresse som en sorts lek. Man iklär sig olika roller, beroende på dagens infall eller känslostämningar. Detta är ju förstås intressant, en sorts queer-take på saken i fråga, kroppen som spelrum för olika identitetsprövningar etc. Men det som alltid slår mig när jag läser sådant är; (heterosexuella)män gör inte så. Män bara är. (Ack denna tråkiga värld..! )

För kladdigt, för smått, för billigt.

Att klä sig är en ritual. Blir det fel, om man klär sig fel, får man göra om. Man iklär sig en roll, men inte rollen av en annan, en främmande, utan rollen av sig själv. Vikten av att kunna bära upp sina valda kläder kan inte nog betonas, det vill säga, vikten av att se trovärdig ut. Klarar man inte av detta, riskerar man att kallas tillgjord eller onaturlig, kanske till och med smaklös. Själv har jag svårt att stå ut med att jag själv gjort fel val där på morgonkvisten. Känner mig liksom fel i mig själv, på något sätt. Antar att det är ett tecken på att man tar sig själv och sitt yttre på lite för stort allvar vissa stunder. (Kan man ta för allvarligt på det?)

Apropå det här med iklädande, och vikten av att det ska se rätt ut; unga flickor i de tidiga tonåren brukar ofta få stå skott för mycket moraliserande och kritiserande för sättet de klär sig på. De är i en kritisk period; brytpunkten mellan barndomen och inträdandet i kvinnorollen. Ofta uppfattas de som lite för mycket, nästan desperata, i sitt uppseendeväckande kladdande med läppglans, solpuder och skimrande ögonskugga. Kläderna är för små, för tajta och för billiga. De har missuppfattat, det får aldrig se så tafatt och klumpigt ut! Naturligt är ledordet. Att de helt enkelt klätt ut sig, klätt upp sig, iklätt sig en roll blir för tydligt. Samtidigt kan man ju skratta åt dem. Senare kommer de få ett bättre grepp om det hela. Lära sig att iklädandet av kvinnorollen ska vara sublim, nästan osynlig. När de förstått detta och lärt sig själva ritualen, först då kan de bli tagna på allvar.

söndag 27 juli 2008

Blood Diamonds

Det här är väl ett bra initiativ. Smyckesindustrin är alldeles för restriktiv gällande användandet av material. Kan man göra såhär med andra kroppsvätskor? Blod? Det vore intressant, även om jag är medveten om att det skulle bli jag och 10 000 fjortonåriga goth-tjejer som skulle vara först att beställa.

Det här smycket är kanske inte det smakfullaste, men tänk på möjligheterna!
(Bild från alltombarn.se)

tisdag 22 juli 2008

Poprasism Revisited

Var på en väns landställe på Gotland där det fanns ett hederligt utedass att tillgå. Traditionsenligt fanns där även en bunt gamla tidningar där jag hittade det Bon-numret som innehåller Caroline Ringskog Ferrada-Nolis artikel om pop-rasism, det vill säga den totala avsaknaden vid den tidpunkten av svart musik, mode, konst, etc. i populärkulturen och framförallt i den "hippa" dito. Kommer ihåg att jag själv kände mig extremt träffad av den artikeln när den kom, var det sommaren 2006 någon gång..? Smakmässigt sprungen ur någon slags indie-kultur från början, den vitaste av alla vita subkulturer, hade jag verkligen en del att ta åt mig av som nämndes i artikleln. Var även förvånad då över bristen på debatt efter att artikeln skrivits, ämnet kändes ju brännande viktigt på många plan. Antagligen var det därför som den inte blev debatterad. Det hela uppfattades helt enkelt som tabu. När man är "hipp" vill man ofta inte att ens ganska irrationella preferenser och smakcykler analyseras av någon annan. Framförallt inte någon med rasism-, klass- eller genus-glasögonen på sig. Det hela blir lite pinsamt, pinsamt pk. Lätt att vifta bort som moralism alltså. Samtidigt, det är ju så våra sådana val styrs. Ibland uppfattas artonhundra-talet som modernt till exempel, vilket innebär, i alla fall om vi ska tänka det europeiska artonhundratalet, en relativt stor brist på värdiga icke-europeiska influneser(med värdiga menar jag icke kolonial-äckliga). Ibland uppfattas det amerikanska 1970-talet som modernt, vilket innefattar många afro-amerikanska inslag och så vidare. Problemet är väl att det när det väl passar det svenska eller europeiska smakdiktatet att ha med lite svarta influenser, så blir det just i form av exotiska inslag, ingenting mer egentligen.
Så känns det ju till exempel med senaste Vogue Italia-numret, som är ett temanummer med just olika svarta modeller. Det hela blir till lite av ett jippo, lite osmakligt kan man tycka. Slökollade även The Sartorialist, som ju är en utmärkt blogg att glida in på när man inte orkar ta in något mer informativt, och märkte att även han har haft med en del färgade eller svarta människor på sina fotografier på sistone, vilket absolut är positivt. Men det känns även som att det ibland blir lite väl tydligt att han använder just de bilderna som ett lite kul avbrott i den annars så tydliga smakkanonen som han står för.(Vitt och välklätt, det vill säga.)
Alltså känns det som att den vita populärkulturtoppen är nådd för den här gången. Brideshead Revisited och Grey Gardens känns något utnötta som stilinfluenser och Margiela börjar bli kommersiellt. Frågan är, kommer det andra som kommer i de nyss nämndas ställe bli något annat än bara exotiserade..?

(Bild från http://thesartorialist.blogspot.com/)