För kladdigt, för smått, för billigt.

Att klä sig är en ritual. Blir det fel, om man klär sig fel, får man göra om. Man iklär sig en roll, men inte rollen av en annan, en främmande, utan rollen av sig själv. Vikten av att kunna bära upp sina valda kläder kan inte nog betonas, det vill säga, vikten av att se trovärdig ut. Klarar man inte av detta, riskerar man att kallas tillgjord eller onaturlig, kanske till och med smaklös. Själv har jag svårt att stå ut med att jag själv gjort fel val där på morgonkvisten. Känner mig liksom fel i mig själv, på något sätt. Antar att det är ett tecken på att man tar sig själv och sitt yttre på lite för stort allvar vissa stunder. (Kan man ta för allvarligt på det?)

Apropå det här med iklädande, och vikten av att det ska se rätt ut; unga flickor i de tidiga tonåren brukar ofta få stå skott för mycket moraliserande och kritiserande för sättet de klär sig på. De är i en kritisk period; brytpunkten mellan barndomen och inträdandet i kvinnorollen. Ofta uppfattas de som lite för mycket, nästan desperata, i sitt uppseendeväckande kladdande med läppglans, solpuder och skimrande ögonskugga. Kläderna är för små, för tajta och för billiga. De har missuppfattat, det får aldrig se så tafatt och klumpigt ut! Naturligt är ledordet. Att de helt enkelt klätt ut sig, klätt upp sig, iklätt sig en roll blir för tydligt. Samtidigt kan man ju skratta åt dem. Senare kommer de få ett bättre grepp om det hela. Lära sig att iklädandet av kvinnorollen ska vara sublim, nästan osynlig. När de förstått detta och lärt sig själva ritualen, först då kan de bli tagna på allvar.