Poprasism Revisited

Var på en väns landställe på Gotland där det fanns ett hederligt utedass att tillgå. Traditionsenligt fanns där även en bunt gamla tidningar där jag hittade det Bon-numret som innehåller Caroline Ringskog Ferrada-Nolis artikel om pop-rasism, det vill säga den totala avsaknaden vid den tidpunkten av svart musik, mode, konst, etc. i populärkulturen och framförallt i den "hippa" dito. Kommer ihåg att jag själv kände mig extremt träffad av den artikeln när den kom, var det sommaren 2006 någon gång..? Smakmässigt sprungen ur någon slags indie-kultur från början, den vitaste av alla vita subkulturer, hade jag verkligen en del att ta åt mig av som nämndes i artikleln. Var även förvånad då över bristen på debatt efter att artikeln skrivits, ämnet kändes ju brännande viktigt på många plan. Antagligen var det därför som den inte blev debatterad. Det hela uppfattades helt enkelt som tabu. När man är "hipp" vill man ofta inte att ens ganska irrationella preferenser och smakcykler analyseras av någon annan. Framförallt inte någon med rasism-, klass- eller genus-glasögonen på sig. Det hela blir lite pinsamt, pinsamt pk. Lätt att vifta bort som moralism alltså. Samtidigt, det är ju så våra sådana val styrs. Ibland uppfattas artonhundra-talet som modernt till exempel, vilket innebär, i alla fall om vi ska tänka det europeiska artonhundratalet, en relativt stor brist på värdiga icke-europeiska influneser(med värdiga menar jag icke kolonial-äckliga). Ibland uppfattas det amerikanska 1970-talet som modernt, vilket innefattar många afro-amerikanska inslag och så vidare. Problemet är väl att det när det väl passar det svenska eller europeiska smakdiktatet att ha med lite svarta influenser, så blir det just i form av exotiska inslag, ingenting mer egentligen.
Så känns det ju till exempel med senaste Vogue Italia-numret, som är ett temanummer med just olika svarta modeller. Det hela blir till lite av ett jippo, lite osmakligt kan man tycka. Slökollade även The Sartorialist, som ju är en utmärkt blogg att glida in på när man inte orkar ta in något mer informativt, och märkte att även han har haft med en del färgade eller svarta människor på sina fotografier på sistone, vilket absolut är positivt. Men det känns även som att det ibland blir lite väl tydligt att han använder just de bilderna som ett lite kul avbrott i den annars så tydliga smakkanonen som han står för.(Vitt och välklätt, det vill säga.)
Alltså känns det som att den vita populärkulturtoppen är nådd för den här gången. Brideshead Revisited och Grey Gardens känns något utnötta som stilinfluenser och Margiela börjar bli kommersiellt. Frågan är, kommer det andra som kommer i de nyss nämndas ställe bli något annat än bara exotiserade..?

(Bild från http://thesartorialist.blogspot.com/)