Hårminnen

Mitt första riktiga minne av att ha tagit ett eget beslut angående mitt utseende var när jag i 10-årsåldern klippte pottfrisyr. Med tanke på att detta var runt 1996-97(ej helt säker) och jag var flicka så kan ni säkert räkna ut att detta inte var ett beslut som skulle gynna mig i framtiden. Jag har ingen aning om var idéen kom ifrån- antagligen hade jag en diffus tanke om att jag ville ha kort hår, och att pottfrisyren var den som låg närmast till hands. Jag kommer inte riktigt ihåg hur reaktionerna såg ut just den dagen jag kom till skolan, men jag har en känsla av att mina klasskamrater uppfattade mig som något märklig.
Jag minns även ett senare tillfälle då det årliga klassfotografiet skulle tas. Dagen innan hade stämningen redan blivit något förväntansfull i klassen- jag ägnade kvällen åt att bestämma hur min klädsel skulle se ut. Av någon anledning föll valet på en ärvd liten dräkt, kavaj och kjol, i pepitarutigt som jag eller mamma rotade fram ur någon garderob. Jag kände instinktivt- här har vi det! Det måste ha varit första gången jag kände av hur ramarna för hur man kan se ut egentligen är ganska snäva. Inte för att detta ledde till någon form av våld eller annat otrevligt, men blickarna på skolgården var inte direkt nådiga. Tioåringen i pottfrisyr och pepitarutig kavaj passade inte riktigt in. Jag har inget minne av att direkt ha tagit åt mig, jag gillade ju det själv. Men det var omöjligt att inte märka det.
Senare kunde jag stoltsera med att vara först i klassen med Robynfrisyren, om ni minns den. Alltid något, alltså.

Jag sparade för övrigt inte ut håret förrän i 14-årsåldern. Plötsligt märkte jag hur intresset för min person ökade starkt hos det motsatta könet. (men det är en annan historia.)