Mätbara kroppar

Läser Rebecka Hedströms text Ey lyssna, håll käften, från senaste numret av Nöjesguiden. I kort handlar texten om killar som tar sig friheten att säga att de vill ha mulliga tjejer, naturliga tjejer, inga smala guzzar. Kontentan är att det inte spelar någon jävla roll om det är väl menat, för oavsett så är det någon som bestämmer över din kropp och hur den får eller inte får se ut, liksom någon bestämmer över din sexualitet och tillgång till det offentliga rummet.

Rebecka jämför med bloggprojektet Kroppsbilder som görs av journalisten Julia Skott. Tanken är att visa upp olika kroppar, med tillhörande "siffror", så att man inte behöver känna sig onormal för att man inser att det finns många olika kroppstyper. Men Rebecka skriver "det enda som händer när jag ser dessa bilder är att jag fortfarande tänker på min jävla kropp?"

Det jag tyvärr tänkte när jag läste bloggen var, vem är jag mest lik? Är det hon eller hon, hoppas inte hon... Sen tänkte jag; undrar vad mitt BMI är. OBS: räknade inte ut det. Har ett starkt överjag. Jag förstår att Skott menar väl med bloggen, men frågan är om den inte bara förstärker den retorik vi har idag kring kroppen som kopplat till mätbarhet och hur den på ytan ser ut. Hur den ser ut på bild.

Jag tänker på badrumsvågen. Hur stor del har den lilla tekniska möjligheten i att människor svälter sig? Att det finns en möjlighet att mäta små resultatförändringar upp eller ner? Att BMI används? Jag läste en gammal Bon där Sigge Eklund skrivit en artikel om neo-narcissister. Andres Lokko är intervjuad. Förstås inte om kroppsbild(det hade varit något) men om behov av bekräftelse. På frågan om folk är mer bekräftelsetörstande nu svarar Lokko: "Det nya är att man endast räknar framgång och inflytande och bekräftelse i rena siffror. Allting handlar om siffror. Du kan mäta hela ditt liv i siffror. Träffar i din blogg, antalet artiklar, antalet vänner." Då tänkte jag på mina 520 twitterföljare och vad vetskapen om den exakta siffran gör med mig.

Det här med självbild, kroppsbild. Det är märkliga ord. Kroppsbilden. Vad är det? Den bild man har av ens kropp. Kan man ha en bild av den som är rättvis? Ibland får jag känslan av att min kroppsbild är förvrängd, ouppdaterad. Att jag borde anpassa den till "verkligheten". Men egentligen, är det inte ett felaktigt antagande, att man kan och borde ha en "frisk" kroppsbild? Är det inte hela grejen med kroppsbild att den aldrig kan återge kroppen riktigt? Att det är en sjukt mått på en verklighet av kött, nerver och levande massa som vi rör oss med och i varje dag. Borde inte kroppen bedömas utifrån hur den känns och upplevs för den personen som har den? Istället för att jämföras med bilder av andras kroppar.

En bild kan återge en kropp lika lite som vikt, längd och BMI kan det. En spegel återger ett eko av kroppen. Ljus som studsar mot den och reflekterar hur den eventuellt ser ut. Hur den känns säger det ingenting om, fast det borde vara det mest rimliga. Kroppsuppfattning istället för kroppsbild. Kanske.

Vet ni någon som skriver om vår tids besatthet vid mätbarhet och siffror i förhållande till kropp får ni gärna tipsa!

Bygga upp, bryta ner

Karl X Johan - Flames (dir. cut) from Gustav Johansson on Vimeo.

Den här videon till Flames med Karl X Johan, regisserad av Gustav Johansson, porträtterar något som jag fascineras av väldigt mycket. Något som jag kan sitta och riktigt götta mig i på tunnelbanan en fredagskväll. (Det vill säga då jag själv sitter där rufsig, eftersom jag glömde att kolla mig i spegeln innan jag gick hemifrån...). Dessa fönade, kammade, pudrade, glansiga amazonerna som helt vanliga tjejer lyckas göra sig själva till så fort det vankas utgång. Nu kanske ni tycker att jag låter som t.ex. en Jan Myrdal eller något annat gubbskrutt. Men jag förstår inte riktigt hur det går till. Men det är coolt. Det är fan konst, om än ganska konservativ sådan. Det vill säga, kanske inte så kreativ, men med starkt hantverksinslag.

Det är på något sätt fint att all denna möda läggs ner för att några timmar senare rasera den igen. Bygga upp, bryta ner. Bygga upp, bryta ner. Det är ett kretslopp. The circle of piff.

Kroppen revisited revisited

Man föds med en kropp. Kroppen växer i takt med att man själv växer inuti. Man bär runt på den, och den bär runt på en själv. Ofta tänker man inte på den, men ibland gör den sig påmind. Detta sker oftast när den av någon anledning gör sig obekväm. Kanske är den sjuk, luktar konstigt eller så passar den inte i kläderna man försöker dra på den. Kroppen är av sig självt, vissa aspekter av den är omöjlig att påverka. Men kroppen är också ett objekt som hela tiden tolkas och omtolkas. Exakt hur den tolkas har vi antagligen en aning om, men oavsett har vi svårt att påverka det.

Den eviga diskussionen om vår kulturs sexualisering av kvinnokroppen/kroppar handlar till syvende och sist om tolkningar. Kvinnokroppen är i vår bildkultur kodad med en sexualiserad mening, därför bedöms den utifrån hur lyckad som sådan den upplevs vara. När en kvinna väljer att till exempel inte bära en bh, kommer hon antagligen tolkas på ett sätt som kanske inte är menat, även om hennes urpsrungliga val kanske handlade om bekvämlighet eller brist på tvättade plagg. Dels så är hennes kropp i egenskap av tillfällig frisläppthet och formlöshet kodad, dels så är själva valet att välja bort just bh:n kodat med sexuell mening, eller i vissa fall, politisk.

Bh:ns funktion, ett litet sidospår, vad är den egentligen? Om man inte har större byst än, säg, B-kupa, varför ska man då ha det? Är det inte bara ett symboliskt plagg, en sorts grindvakt mellan sexuellt och icke-sexuellt? Två formar för kvinnligt kött?

Och det är problematiskt att en kropp upplevs vara primärt sexuell, trots att kroppen i sig inte ägnar sig åt några sexuella handlingar. Att ens kläder blir tolkade på ett visst sätt, går knappast att undvika, då de är en form av tecken, som man oftast själv valt att sätta på sig. Men kroppen, kroppen, kroppen, vad ska man göra med den?

Kroppen revisited

Kroppen är ett evigt förfall. Kroppen går inte att justera, räta upp och beskära. Den finns där, går, står och ligger. Rör sig i invanda mönster, skyr de icke bekanta. Ibland får jag känslan av att så mycket vi företar oss och sysslar med kommer ur och piskas på av skamkänslor inför just detta.

Det är synd om människorna– vi har kroppar som vi försöker gömma. Alla dessa skavanker, sekret, eksem, fel och fult som vi har bestämt inte får vara där, är likt förbannat det. Tankarna om en fräsch och sund själ i en fräsch och sund kropp är ju, och har alltid varit, en myt. Men det är ändå vår kulturs mest älskade myt– det finns så mycket att tjäna på att ha den kvar, right?

Kläder är inte till för att skydda kroppen, i slutändan är den till för att skydda omvärlden från kroppen. Till för att skydda kulturen, civilisationen, ordningen från det fula, vilda och underförstått samhällsomstörtande.

Ytliga härfärger etc

Blondinbella har färgat sitt hår brunt, och även enligt uppgift gjort sina naglar mer "naturliga". I sin blogg skriver hon att hon vill göra sig av med Blondinbella. Fast inte bloggen, utan "mest det ytliga runtomkring". Inlägget där hon lade upp första bilden har i nuläget 608 kommentarer. Det är intressant hur en naturligt blondin tycker sig bli mer naturlig när hon färgar håret i en annan, mörkare färg. Hon är då så att säga nästan född onaturlig, även om det platinablonda självklart också var skapat. Ordet naturlig har helt klart glidit bort något från sin forna innebörd?

Jag läste i någon kupétidning att en av tre kvinnliga britter som är födda blonda har färgat sitt hår någon gång för att verka mer seriös i ett jobbsammanhang. Trettioåtta procent av de tillfrågade blondinerna tror att deras hårfärg hindrat dem i deras karriär på ett sätt eller annat.

Våra kulturella myter sätter hela tiden krokben för oss.

...

Jag lyckades ramla i en rulltrappa häromdagen (på grund av hala skor, obs.) Nu ser det ut som att jag har blivit riven på benet av... en panter, tiger, ozelott? Rätt så nöjd ändå, ärr är ju verkligen att föredra framför tatueringar, som ju egentligen är ärr fast med flit..!

Vithet/solbränna

I Shanghai, Kina och i Asien i allmänhet(väl?) är det fint att vara vit. Ju vitare hy desto mer förfinad, fashionabel och så vidare. Butikerna säljer krämer som gör hyn vitare, de flesta ansiktskrämer har i alla fall lite vitt i sig. I alla modetidningar görs det reklam för den sortens krämer– Dior, Chanel och så vidare har sina egna som de marknadsför i just Asien. Chanels heter White Essentiel och Diors Snow om jag minns rätt. Kvinnor använder parasoller dagtid för att exponeras för så lite sol som möjligt, och om man cyklar finns det speciella skärmar, som en sorts heltäckande glasögon för ansiktet.

Det första som slog mig var att det skulle kunna vara någon form av kolonial rest, tydligen opererar många kinesiska kvinnor även sina ögon för att liksom lyfta dem och därmed få mer markerade ögonlock och större ögon. Alltså att det västerländska skönhetsidealet ligger kvar även sedan det att kolonialmakterna dragit sig undan. Om man bläddrar i kinesiska modetidningar så är det förvånansvärt många västerländska ansikten som fladdrar förbi. Jag skulle uppskatta det till i alla fall mer än 50% västerländska kvinnor i de kinesiska utgåvor av Vogue och Elle som jag tittat i. Dock har just de tidningarna också västerländsk härkomst. Det enda sammanhanget där det nästan enbart var asiatiska kvinnor var i annonserna för olika sorters ansiktsprodukter, och då ofta dessa vithetskrämer.

Samtidigt kan man tänka sig att det faktiskt är enklare än så. Att det med hy och solbrändhet fungerar likadant som i Sverige, det vill säga att det omedvetet ses som en indikation på klass och social tillhörighet. Innan svenskarna i allmänhet fick möjlighet att åka på solsemester på grund av ordentlig semesterledighet och ökad inkomst var det ju även här fint att vara blek. För vilka är bleka då? Jo, de som arbetar på fälten, gatorna, torgen. Det är underförstått att dessa människor inte har de högra positionerna i ett samhälle, snarare tvärtom. I Kina är det många som arbetar på, just det, fälten och gatorna. Antagligen har relativt få råd/möjlighet att åka bort och lägga sig på en strand i en vecka eller två. Därav blekt ideal, eller..?

Samtidigt har vi i Europa de senaste åren gått mot ett allt blekare ideal igen verkar det som. De morot/brons-färgade strandkvinnorna blir färre och färre. Istället är det allt oftare bleka, ljusa modeller man ser i tidningar och annonser. Vad handlar då detta om? Jag tror att det helt enkelt inte anses vara särskilt fint att åka och pressa på en strand längre. Det är nämligen något som i princip alla kan göra. Många åker till New York eller Paris istället, och där blir man knappast brun. Dessutom vill man nog inte riskera att bli förknippad med det så kallade backpacker-proletariatet.

...

Läser en Ulrika Dahl-text om femmes och femme-nism i ett gammalt nummer av Bang och fastnar för ett citat av poeten Tara Hardy som sätter fingret på en del av mina tankar kring kvinnlighet, kläder och spegeln som vän eller fiende:

"Låt mig säga det igen, jag kommer aldrig tro att femininitet orsakar våldtäkt. Så börja ignorera de där 'förbjudet att passera av uppfuckade genus-skäl'-skyltarna. Gå rakt igenom ditt eget stort-hår-dålig-flicka-klampande-slampa-träsk. Kamma second hand-affärerna efter efterlämnande fräckheter... och när alla flinar och spottar efter dig, stå rakryggad. För alla femmes överallt: våga kalla spegeln mäktig, passionerad och vacker."

Drömvändningar

Pratade med min syster och en vän om naken-drömmar. Det vill säga det klassiska dröm-scenariot; när man är på en offentlig plats, i skolan eller på jobbet och plötsligt upptäcker att man är naken. Nyckelmomentet i drömmen är ofta ögonblicket då man upptäcker det; paniken, skammen, känslan av att vara helt oskyddad och utsatt. Själv minns jag sällan mina drömmar, men det händer ibland att jag vaknar, sätter mig upp i sängen med en panikartad känsla av att "jag är ju naken" och springer och tar det närmsta plagget som ligger slängt närmast sängen. Sedan kan jag sova igen, för att sedan vakna på morgonen och undra varför jag kände behovet av att klä på mig, trots att jag ju sover ensam.
Min syster drömmer tydligen det ganska ofta, innan har det varit väldigt ångestfyllt. Men sedan för några dagar sedan drömde hon det igen, men var helt okej med det. I drömmen var hon på en fest med en massa folk, upptäckte att hon var naken, men skämdes inte. Hon gick runt på festen, sköt fram höfterna, helt obesvärad.
Vännen brukade drömma om det också, men att han när han väl upptäckte att han var naken i drömmen var tvungen att låtsas som att det var meningen, helt normalt, coolt och så vidare.

Det kan bli rejält pseudovetenskapligt och new age-igt att försöka tyda drömmer, men jag kopplar det för egen del till rädslan för att bli avslöjad. Strippad på kläderna, kulturen, smak-skalet är man naken, ett djur, som en sköldpadda utan skal. Min syster verkar dock ha släppt det, önskar mig en liknande utveckling... eller kanske inte.

Hudneuroser

Det här med att visa/inte visa hud. Det är lite av en neuros för de flesta av kvinnokön, eller har jag fel? Det är det för mig i alla fall, minns när jag insåg att nej, det här fungerar inte längre. Helt plötsligt var jag vulgär; göm, Sanna, göm. Ringningarna blev modesta, och så vidare– Man vill ju inte att någon ska prata med en av fel anledning. För det vore ju verkligen fel anledning. Jag är ju inte den sortens tjej.
Inser att det handlar om ett kombinerat kön/klassförakt. Men vad gör man, hur gör man?

Den goda kroppen

Rick Owens har ju nyligen uttalat sig i både Vice och Details och det visar sig att han är mer intresserad av träning än kläder, ett något märkligt uttlande för en man med ett självbetitlat märke kan man tycka men;

Working out is modern couture. No outfit is going to make you look or feel as good as having a fit body. Buy less clothing and go to the gym instead.

Och jag tänker på när borgerligheten uppfann begreppet god smak på 1800-talet, det sägs ju att det berodde på att de lägre klasserna helt plötsligt började tjäna egna pengar och därför kunde köpa det som tidigare bara funnits tillgängligt för de högre klasserna. Då fick dessa helt enkelt fokusera på att köpa rätt saker, för det kunde i alla fall inte alla göra, det krävdes en hel del kunskap som man bara hade om man tillhörde rätt klass och så vidare.

Men nu när god smak finns överallt, när Zara, Topshop och H&M kan vara svårt att skilja från de mer exklusiva märkena på håll– vad finns då kvar?
Kanske är det kroppen som finns kvar? Man kan inte köpa eller blogga sig till en vacker kropp, en vältränad kropp, det kräver träning och tid, och ingen kan göra det åt dig. Det räcker inte att bara banta, du ska träna också, trimma fram den goda kroppen.

citat från fashonologie

Kvinnokroppen

Den här bilden kan kanske sägas vara lite last week men måste ändå lägga upp den! Liksom, kroppen, benen! När en man/kvinna poserar som det andra könet blir det så tydligt att våra kläder/skor/poser till stor del skapar våra kroppar. Modellen ovan får ju till exempel i princip kvinnoben och en midja, enbart på grund av sättet han står på. Vad kvarstår som är man/kvinna kroppsmässigt då egentligen? Inte så mycket va?
Från franska Vogues Aprilnummer.

Säg mig din storlek och jag ska säga dig vem du är

Tänker på det här med storlekar, xs, s, m, l, xl, ja ni vet. Man hör ofta människor säga "men alltså, jag är en 36/46, whatever" trots att de ju uppenbarligen inte är det i plagget de just provat. Vissa verkar välja att inte köpa plagget, hellre än att köpa ett med fel storlek.

Är man sin storlek? Jag tror man är det. Det svider att få gå till klädracket och hämta en större storlek, eller ännu värre; be biträdet hämta en större. Ju större storlek; desto mindre passar man i märkets kläder, right? Även om märken ofta gör kläder upp till storlek 42 för damer i alla fall.

Intressant är dock att man i butiker som tillhör märken som har en större ambitionsgrad rent modemässigt sällan hänger ute större än storlek 38. Är man större får man antagligen ställa sig i kassan och be dem ta fram. Liksom besvära, och befästa sin annanhet.

Drag och politik etc.

Lyssnade på Stil i P1 från den trettonde februari i år där de pratade om dålig smak och vad som lockar med det och så vidare. De pratar till exempel en hel del om dragshows, och pratar med Kalle Westerling som skriver en teatervetenskaplig avhandling om just det i Sverige. När de frågar honom om den politiska aspekten av drag, så säger han att han nog skulle säga att den finns, men att få utövande, framförallt i Sverige, skulle hålla med om det. Nu är det också en på ytan ganska accepterad nöjesform i vårt land, mycket tack vare After Darks något glättiga familjeunderhållning.
Men det blir ju märkligt att förneka den politiska aspekten på samma gång, för så fort artisten lämnar scenen så slutar det vara underhållning och blir nog egentligen enbart en provokation, om han inte byter kläder till vanliga, det vill säga. Och som Westerling säger så handlar det ju om en annan existens, en annan existens bortanför de som vi har i samhället kring vad en man och en kvinna får göra och vad våra genus tillåter oss till.

Han refererar även till en drag-artist i NY som han nyligen pratat med om och som menade att;

varje dag som jag går ut på gatan efter en show och är rädd på vägen hem i min korta kjol och mina höga stövlar så begår jag en politisk handling och det är ingenting som jag själv kan sätta stopp för– mina kläder skapar den politik som jag håller på med.

Intressant det här med skillnaden med att göra politik kontra att bara vara det, inte sant?

"IDEAL"

Läste senaste Nöjesguiden och ideal-panelsamtalet som finns med där. Omslaget är för övrigt väldigt, väldigt välgjort- sätter fingret exakt på det som många tycker är provocerande med Hanna Fridén, den där gränslösheten. Jag uppskattar verkligen det..!
Hursomhelst; jag kan inte låta bli att kommentera. Ordet ideal, tror det finns en poäng i att försöka reflektera över det ordet. Sofia Dahlén säger i samtalet;
– Ideal är ju omöjliga att leva upp till per definition, de är drömbilder. Och det är där som idealdebatten måste börja- enligt SAOL betyder ordet: det fullkomliga; mönster; förebild; det eftersträvade. Alla samhällen bär på ideal, det finns en tanke om vad dessa innebär och att man bör sträva efter det. Men det finns alltid många olika ideal, bland olika grupper och på olika områden; relationer, sexualitet, kön, utseende, sätt att bete sig och prata och så vidare. De kommer alltid finnas där; i vissa tider är de extrema, i andra tider mer nedtonade.

Det problematiska börjar enligt mig när för stor fokus läggs på ett enskilt ideal. Situationen vi har nu är att kvinnor, och vissa män, har indoktrinerats så pass starkt av just det rådande vikt- och kroppsidealet att det på något sätt blir det enda som räknas. Att vara väldigt smal eller vältränad får gå före de andra egenskaper som en människa antagligen har. För det ses som just en egenskap; något man åstadkommer, även om vissa eventuellt föds så. För en del är det alltså enkelt, men för det flesta innebär den här sortens kropp att man måste lägga andra saker åt sidan; för vem orkar egentligen göra saker utan att ha ätit ordentligt? Och om man nu ändå gör saker, hur mycket bättre hade dessa saker inte blivit om man inte varit hungrig samtidigt? Och hur mycket tid och tankeverksamhet tar inte både bantning och hård träning? Tid som hade kunnat läggas på vad annat som helst egentligen?

Problemet ligger helt enkelt inte i hur idealet ser ut eller hur sjukt det eventuellt är, även om att hade varit trevligt om modeller slapp hetsbanta för att få jobb, utan att kroppsidealet blir ett sorts livsideal- att vara smal handlar inte bara om att vara smal och ha lite kroppsfett. En smal kropp är laddad med allt från tankar om måttfullhet, intelligens, coolness och, såklart, skönhet.

Måste man? Man måste inte.

Själens nödvändiga seger över kroppen

"...har bantning i första hand förknippats med självtuktan. Den är en process genom vilken individen tar kontroll över sitt svaga jag och därmed förstår sin samhällsroll. Denna moraliska problematisering av kroppen är ett huvudstråk i västerländskt medvetande. Och själens nödvändiga seger över kroppen är ett påbud som bara växt under 2000-talet. Det finns ingenting mellan bejakelse och förnekelse av sitt hungriga jag." Från dn.se

Det här är en bok jag tror vore nyttig att läsa. Ja ni hörde, nyttig!