Drömmar

Det sägs att Yves Saint-Laurent föddes med ett nervöst sammanbrott. Liksom utan skyddande skal, men med en enorm begåvning. När hans bortgång rapporterades var det ju inte bara det sorgliga att en av 1900-talets stora designbegåvningar gått hädan utan även slutet på en era. Den era som Charles Frederick Worth skapade i mitten av artonhundratalet genom att använda sig av sitt namn som ett sätt att marknadsföra sitt modehus kreationer. Han var skicklig på att framställa sig som själv som ett kreativt geni, likt dåtidens konstnärer och författare. Saint-Laurent var inte särskilt socialt slipad eller framåtriktad, men hade ett enormt kreativt behov och stort driv att skapa något nytt. Ett driv som till viss del säkert var direkt ångestbaserat. Helt i stil med bilden av den lidande konstnären. Det var säkert också Saint-Laurent som idé och sinnesbild för underbarnet som hjälpte till att skapa den enorma hausse kring hans design och märken under den senare delen av nittonhundratalet.
De flesta av dagens modeföretag kretsar inte på samma sätt kring en person. Alla vet att det, även om chefdesignern såklart har stor kontroll över det mesta, finns ett designteam som hjälps åt att utarbeta hur plaggen kommer att se ut, var inspirationen kommer ifrån och vilka färger och mönster som känns intressanta. Detta är ju antagligen ett logiskt steg då modebranschen inte längre enbart befinner sig i Paris och säljer måttsydda festblåsor åt fruar till politiker, direktörer och adelsmän. Med större perspektiv och en mer global marknad kommer också behovet av att delegera även designen. Men lite tråkigt kan man ju inte låta bli att det är, trots att jag egentligen är ganska trött på den manliga myten konstnärsgeniet. Ibland kan man inte låta bli att slås av att själva modebranschens gamla essens; glamouren, verkar ha gått förlorad någonstans på vägen. Det är ju för övrigt likadant överallt vid närmare eftertanke; kändisar såsom politiker, musiker, skådespelare och kungligheter framstår ofta som ännu mer skeva än vad man uppfattar sig själv och sin omgivning och fungerar ofta nästan mer som varnande exempel än som förebilder. Hela offentliggörandet av det privata, blogsyndromet, gör att det finns få saker kvar att romantisera. Några fenomen kan man självklart göra det med; Comme des Garçons, Carine Roitfeld, Margiela och Ann Demeulemeester för att ta några exempel. Låt oss hålla det där; jag vill inte höra någon personlig info, yrkeshemligheter eller namn på eventuell partner eller barn. Då drömmar är vitala för det inre livet krävs det saker kvar att drömma, eller romantisera, kring. Kan saker aldrig få vara i alla fall lite heliga?

Safarijackan, dags att romantisera kring den kanske?
(Bild från www.people.com)