Riktlinjer för skrivande på 00-talet

Fick ett dokument med generella riktlinjer(alltså inte riktade specifikt till mig, obs) av en tidning jag eventuellt ska skriva för. Riktlinjerna var gjorda i listform. Nummer ett ser ni nedan(översatt från engelska). Hur symptomatiskt?

Placera dig själv i bakgrunden.
Vi lever i en tid av bloggande. I bloggar så skriver vi om oss själva, våra liv och våra intressen. Detta tilltalar många människor som kan känna igen sig själva i bloggarnas inlägg. När man skriver en artikel blir det en helt annan sak. Läsaren läser tidningen för att läsa om den som artikeln fokuserar på, inte om dig. Om skrivandet är solitt och bra, kommer temperamentet och lynnet hos författaren så småningom visa sig och inte på textens bekostnad. Du behöver inte berätta för läsaren vad du har på dig, eller var du gick när du var på väg till intervjun. Det finns mer subtila sätt att förmedla stämningen. Använd språket, metaforer, citat. Tänk på varje 'jag' du skriver.

Sommaren '76, apokalyps och punk

Är ledsen för för givet video-val, hittade ingen bättre från året..! Tycker det illustrerar tidens medias rädda och oförstående men försiktivt nyfikna hållning.

Läser i Dick Hebdiges Subculture- The Meaning of Style om sommaren då den brittiska punken växte fram i London. Fascineras av hans skildring av sommaren 1976, som var en rekordvarm och rekordtorr sommar, från början reagerade London med glädje och media öste ut bilder på lättklädda och solkyssta tonåringar. Samtidigt pågick en ekonomisk kris, som man dock gärna valde kamouflera med bilder av semesterlycka.
Men när sommaren fortgick och hettan fortsätte började man finna tillståndet outhärdligt, dricksvattnet fick rationeras och grödorna torkade. London drabbades av en slags pre-apokalyptisk förstämning och naturen deklarerades onaturlig. I augusti dök två järtecken av helt olika sort upp, dels så började hettan hota nationens faktiska grund, det vill säga husgrunderna i London som började spricka. Dels så exploderade den årliga Nottinghill Carnival i kravaller, med ungdomar från stadens etniska minoriteter på ena sidan och polisen på den andra.

Det var under denna apokalyptiska, heta sommar som den brittiska punken blev stor. En subkultur blandad med influenser från så skilda grupper att den hela tiden riskerade att implodera in i sig själv. Man tog en del från glamrockens narcissism, nihilism och könsförvirring, en del från den amerikanska punkens musikaliska minimalism och gaturomantik, en del från Northerns Soul-subkulturens fabläss för ryckig dans och droger samt en del från reggaens aura av förbjuden identitet och coolness. Samtidigt hade man en solid grund i rock'n'rollen och brittisk arbetarklasskultur.

It seems entirely appropriate that punk's 'unnatural' synthesis should have hit the London streets during that bizarre summer. Apocalypse was in the air and the rethoric of punk was drenched in apocalypse: in the stock imagery of crisis and sudden change.

Hebdige menar att punken representerade den brittiska arbetarklassens dräkthistoria i en sorts upphackad mix, bokstavligen ihoplappad med säkerhetsnålar och bondage-remmar.
Punk var evigt dömd att agera utanförskap, att mima sitt föreställda sinnestillstånd. Kläderna man bar fungerade som ett slags symboler för den moderna krisen, arbetslösheten, depressionen, televisionen och så visare. Dessa fick alla plats inom punk-uniformen genom de typiska symbolerna- till de äldre generationernas fasa.

Författaren skriver att punken fick ett sådant genomslag just för att den levde ut en sorts brittisk tidsanda. En blandning av total alienation, 'The blank generation'. ihop med ett tvångsmässigt öppnande av alla dörrar, som samtidigt knappast ledde någonstans. Missnöjet som egentligen hade kunnat finnas hade smält bort i hettan, och kvar finns bara tomma poser, ett evigt upprepande av den egna identiteten och de äldre generationernas totala oförstående.

Den sexuella demokratin i norr

Intressant essä på DN.se om den svenska synden och om hur den för resten av Europa och USA blev en sorts exotism- det lössläppta landet i norr blev ett sexuell annat- en mytomspunnen plats att länga till eller använda som varnande exempel. Svenskarna reagerade först med fasa inför detta rykte men vande sig ändå relativt snabbt och gjorde istället om det till en del av den svenska moderniteten och självbilden.

"Det händelserika året 1968 fick Sverige besök av den radikala amerikans­ka författaren Susan Sontag. Hon ville studera det progressivt sexuellt frigjorda landet i fjärran nord, men blev besviken. Stockholms nattliv imponerade inte på Sontag, trots alla rykten om vilda orgier. I stället lade hon märke till att alkohol var den nationella skammen – inte sex.

Svenskarna var lika besatta av sprit och alkoholism som amerikaner och européer var besatta av sex och exotism. ”Därav”, skrev hon, ”den vilseledande bilden angående svenskarnas sexuella frigörelse.”

Speglar speglar

Var nyligen på vodoo-utställningen på Etnografiska museet i Göteborg- kan rekommenderas. Vodoo-religionen på Haiti använder sig av mer eller mindre, för oss alltså, vardagliga föremål som anses besjälade. Stora speglar till exempel ses som ett sätt att få kontakt med andevärlden.

Det fick mig att fundera över vårt förhållande till speglar. Vårt noga granskande av den egna spegelbilden, vad är det vi försöker få kontakt med då? Är det oss själva, vårt innersta väsen? Eller är det någon slags objektiv bild av oss, den som andra ser med, underförstått, neutrala ögon som vi söker? Tonårstiden är för många en tid av intensivt spegelstirrande– det är också en tid av självvridande/värderande/lära-känna-på-nytt.

Spegeln har funnits ända sedan antiken, men det var inte förrän under 1500-talet som tekniker för att göra den mer exakt kom fram. Under 1800-talet fick man möjlighet att massproducera, vilket gjorde att dess status som lyxvara försvann och den stora massan i Västvärlden fick tillgång till den. 1800-talet var också ett århundrade av självkontemplation, självkontroll och navelskådande. Kan man koppla ihop de här två kanske? Att besattheten av det egna jaget inte kunnat vara så starkt förrän alla hade tillgång till en spegel? Eller kanske var det så att massförsäljningen kom sig av att alla hade behov av att kunna se sig själva på lite håll?

Bild: Narcissus av Caravaggio, cirka 1597-1599

Tidningsnostalgi

Jag har en lite nostalgisk tidningsperiod just nu. Jag är även lite pank, vilket gör att jag har svårt att införskaffa nya. Lite svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget här.
Hursomhelst; läser Bibel, Litkes och Odd at large och tänker att allt kanske var bättre förr? I alla fall vissa delar av förr.

Anatomy of a Magazine Cover

Elin tipsade mig om konstnären Nate Page och hans fina utkarvade tidningar. De får mig att tänka lite på gamla tiders anatomi-planscher och Fashionspots neverending forumtråd Anatomy of a Magazine Cover !

Svenskt skumgummi

Eminenta, holländska online-tidningen Mykro Mag har i nysläppta nummer #3 med svenska förmågor. Nämligen ett modereportage med Frida Ringströms examenskollektion The Foam Rubber Collection. Stylingen är signerad Sascha Ehnqvist och foto Fredrik Skogkvist.

Ringströms kantiga skumgummikläder och det absurda i formen förstärks genom valet av miljö och de till synes öde vidderna som modellerna vandrar runt i. Jag kommer att tänka på I väntan på Godot-pjäsens meningslösa väntan, om man får dra en lång parallell.

Har jag nämnt att jag älskar Mykro Mag? Det gör jag, hursomhelst, de är det bästa som hänt mode-internet på väldigt länge.

Déjà vu

När Hugh Hefner lanserade Playboy år 1953 var den närmast kontroversiell. USA hade censurlagar som inte tillät bilder på lättklädda damer, något som var en självklar del av tidningen. I början hade de svårt att hitta annonsörer, antagligen på grund av just detta. Playboy lanserade till viss del en ny sorts man, borta var den allvarsamme familjefadern från krigstiden. Istället var det en man som hade tid för lek, med bilar, kvinnor, prylar eller kläder, sak samma egentligen. En James Bond-man, gentleman, storstadbo, livsnjutare och kvinnokarl, utan att det blev stroppigt eller tillgjort.

I början lades mycket energi ner på att lära män hur de skulle klä sig. För läsarna var inte helt och fullt dem som tidningen liksom talade till. Men de aspirerade på att vara det. Kläderna bilarna, våningarna och kvinnorna såg som en del av det framgångsrika livet, det liv som läsarna antagligen drömde om att ha. Det gällde att veta hur man skulle göra eller se ut om eller när man väl hamnade där.

Men vänta nu, känns inte det här resonemanget igen? Är det inte exakt vad våra svenska modetidningar för män sysslar med? Undantaget kanske de lättklädda kvinnorna, (de är underförstådda). Tydligen har männen fortfarande inte lärt sig- femtio år senare. Eller finns det helt enkelt lite för mycket pengar att tjäna på att först hänvisa till ett regelverk, vilket skapar ängslighet hos den oupplyste läsaren och sedan erbjuda lösningen; tidningen- som så gärna hjälper läsarna med vilken slags klocka som indikerar god smak, hur man knyter en fluga eller hur man bäst konverserar på dejten. Det finns något sado-masochistiskt över det. Läsarna blir uppenbarligen klappade på huvudet, varför känner de sig inte fördummade? Även så här ett halvt sekel senare?

För den som är intresserad rekommenderas Becky Conekins text om just Playboy ur The Mens Fashion Reader av Peter McNeil och Vicky Karaminas(Bergs, 2009) Bilden är Playboys första omslag från 1953 föreställandes Marilyn Monroe.

...

Har läst delar av The Mens Fashion Reader(Bergs:2009) på senaste, den är den huvudsakliga kurslitteraturen under nya modekursen på Stockholms universitet: Makt, mode och män. Det är en antologi med olika teoretiska texter om mansmode i urval av Peter McNeil och Vicky Karaminas, som verkligen kan rekommenderas. Definitivt den bästa boken jag kommit över på senaste! Jag kan även rekommendera kursen, för övrigt. Är ju lite besatt av det där som någon kanske noterat: makt- mode- män.

...

Nu har ju senaste numret av Metal varit ute ett tag men måste bara påpeka att modejobbet med Alice Dellal som är gjort av fotografen Quentin de Briey och stylisten Ana Murillas är väldigt fint. Älskar fortfarande den här allt bara hänger-estetiken. Förstår i och för sig verkligen inte varför de har valt Alice Dellal som modell.

Noveau Magazine

Apropå Beckmansutställningen så fastnade jag även framför Saba Geddas examensprojekt Noveau Magazine. Gedda går nu alltså ut reklam & grafisk form och vill enligt projektbeskrivningen utforska de nya möjligheter som ny media ger modetidningsbranschen och översätta gammelmedias klassiska modereportage till en mer nutida kontext. Syftet blir alltså att skapa ett reportage till framtidens modemagasin. I utställningen får detta ta formen av en serie av rörliga bilder som projiceras på ett gigantiskt blankt tidningsuppslag. Vackert är det förvisso, men jag har svårt att se den utforskande delen av det.

Geddas projekt ställs nämligen inför samma problem som resten av tidningsvärlden, hur ska man egentligen ta det klassiska modemagasinet in i det nya årtusendet? Går det att fortsätta göra den här sortens modereportage, fast i rörlig form? Problemet ligger, tror jag, att en modebild inte skadas av att vara något platt, om ni förstår vad jag menar, eftersom en bild per definition är orörlig och platt. Men rörlig bild däremot, eller filmer, blir inte särskilt njutbara om man använder samma sorts poser, estetik och så vidare. Det krävs mer av modellen, och av hela den valda omgivningen. Kanske kommer det krävas mer skådespelarskills och mer satsning på det teatrala i framtiden? För ett modereportage i bildform kommer aldrig att kunna kännas levande på samma sätt egentligen, däremot en film, där måste det elementet finnas med för att det ska kännas intressant.

...

Är det bara jag eller blir svenska Bon återigen bara bättre och bättre...? Deras moderapporterande är precis så abstrakt men ändå nördigt som man vill ha det. Bäst är det återkommande inslaget Modeprofessorn som görs av Anja Cronenberg. Tillåt mig att citera från det nya numret angående fetma, kunskap och klass;
"Vi kan lätt gömma oss bakom en illusion av välmenande omsorg när vi rynkar på näsan åt en fet mamma i joggingbrallor som omgiven av sina sex barn drar på en kundvagn på Lidl fullproppad med chips och småkakor. De vet inte bättre, tänker vi samtidigt som vi gratulerar oss själva till vår kunskap, som vi lärt oss innebär makt. Dags att konfrontera hur toleranta vi egentligen är och ifrågasätta varifrån vårt äckel för hull egentligen kommer kanske?"

För övrigt är modereportaget Othello av fotografen Minoru Kaburagi och stylisten Tom van Dorpe i samma nummer helt fantastiskt.

Metal

Spanska Metal är en så fruktansvärt bra tidning för övrigt. Intressanta intervjuer och modejobb som på riktigt inspirerar. Några sidor i varje nummer brukar ju i och för sig vara på spanska, men det får man ta.

Anmärkning: såg precis att de har en intervju med Mando Diao högst upp på sin web, öh, måste bero på tillfällig förvirring hos musikredaktören eller något.

Min imaginära publik

Snubblade över Erving Goffmans teorier om impression management som formulerades på 1970-talet. Goffman var intresserad av de strategier som en människa använder sig av för att försöka kontrollera det intryck som andra människor får av henne i vardagliga eller andra sammanhang. Det kan vara en medveten strategi, ofta nödvändig i arbetsmiljöer eller vid högtidliga tillfällen, eller omedveten, som huruvida man känner sig ”bekväm” i vissa färger, eller hur mycket hud man tillåter sig själv att exponera, om vi talar om klädesdelen. (vilket vi ju uppenbarligen gärna vill.)

Vi konstruerar en bild av oss själva för att skaffa oss en personlig identitet och klär, för eller framställer oss på ett sätt som överensstämmer med den bilden. Om vi har valt en bild av oss själva som inte passar med omvärldens och som den då kanske försöker stävja, så kommer vi att reagera på detta på något sätt, genom att förstärka den, i provokativt syfte, eller kanske tona ned den. Den här sortens kontroll av intryck handlar ofta om det första intrycket som man ger, då resten är svårare att få ett fast grepp om. Goffman talar inte bara om kläder, men för mig är det här skapandet av en identitet något som är centralt i vårt tids besatthet av allt vad kläder, kroppar, estetik och utseende handlar om.

Det som jag speciellt fastnar för här är att Goffman tydligen menar att publiken, a la Shakespeares ”All the world is a stage and all the men and women are merely players” , till den här egenskapade självbilden kan vara både verklig men också imaginär. Själv har jag nog nämligen alltid varit väldigt medveten om att det är jag själv som skapar den bild som människor får av mig, hur man beter sig socialt etc är ofta svårare att kontrollera– det krävs viss övning, men kläder och utseende kan ses som en direkt öppning till den bild av mig som skapas hos publiken. Däremot är det lite oklart vilken publik jag egentligen tänkt mig. Ofta skaffar jag mig plagg som jag känner något diffust tycke för, och som jag hoppas att andra också kanske gillar, men som jag också på något sätt håller hårdare på än människors gillande. För om de inte gillar ett plagg handlar det för mig självklart mer om att de inte förstår än att plagget i sig är fult. (Nu brukar jag kanske inte bära så extrema plagg, menar inte så, men i vissa fall blir man helt enkelt missuppfattad; ofta gäller det extremt korta kjolar, transparenta tyg och så vidare, antar att ni förstår vad jag menar. ) De kommer kanske alltså förstå senare, eller så kommer de aldrig att göra det.
Jag föreställer mig dock att det alltid borde finnas människor som förstår någonstans– och det är dessa människor jag klär mig för då antar jag, här talar vi alltså om en sorts imaginär publik.

Själens nödvändiga seger över kroppen

"...har bantning i första hand förknippats med självtuktan. Den är en process genom vilken individen tar kontroll över sitt svaga jag och därmed förstår sin samhällsroll. Denna moraliska problematisering av kroppen är ett huvudstråk i västerländskt medvetande. Och själens nödvändiga seger över kroppen är ett påbud som bara växt under 2000-talet. Det finns ingenting mellan bejakelse och förnekelse av sitt hungriga jag." Från dn.se

Det här är en bok jag tror vore nyttig att läsa. Ja ni hörde, nyttig!