Kejsarens nya kropp

Vi måste tala om modeller och ätstörningar. Alla måste tala om det, varför talar ingen om det? Får en känsla av att det är en slags variant av Kejsarens nya kläder-problematiken. Det vill säga; alla vet om att många modeller har/är tvungna att ha/får ätstörningar för att kunna överleva i branschen. Men ingen inom modevärlden verkar vilja/våga ta upp en debatt om det av rädsla för att bli sedd som naiv/oinitierad/töntig. Antingen kan en person med riktigt mycket makt; som en chefredaktör till exempel, säga något om det eller så blir det människor utifrån, Jenny Östergren senast till exempel, och det finns självklart en poäng i det men man kan riktigt känna hur människor som befinner sig inne i branschen himlar med ögonen och menar att; så enkelt är det faktiskt inte.
Chefredaktörerna tiger ju för det mesta; modeföretagen skyller på agenturerna som skickar för smala modeller till plåtningarna; agenturerna menar att de tillhandahåller de modeller som efterfrågas; tidningarna menar att det handlar om att provplaggen som skickas runt är i så pass små storlekar att de ej kan ha större modeller; stylisterna tiger. Ingen vill riktigt ta på sig något ansvar och de initiativ ovanifrån som gjorts internationellt; som förbudet mot modeller med BMI under 18 på Madrids Fashionweek känns något osympatiskt.

Jag tänker inte skriva något här om naturlig skönhet eller normala modeller för det är bara ointelligent och vissa modeller är absolut väldigt smala naturligt men ingen kan hävda att det gäller alla. Och när en person ser ut som en klubba, som en vän sa, så är det något som inte riktigt står rätt till. Kläder som hänger rakt ner på en kropp kan knappast sägas vara uppburna, snarare ser det ibland ut som kläderna bär upp, stöttar, kroppen.

Gemene man brukar tala om sjuka eller onaturliga ideal. Jag förstår vad som menas; men problemet är att begreppet ideal måste innehålla en liten gnutta fantasi för att kunna fungera. Själva grundidén är att få människor att känna sig otillräckliga så att de kan konsumera nya saker som eventuellt kan få dem att känna sig mer tillräckliga; eller det är så det fungerar i vår tid. Man kan inte efterfråga ett naturligt ideal, ett sådant existerar inte. En kvinno- eller manskropp är aldrig naturlig, den är formad av kulturen. En av de anledningar till att jag gillar modevärlden i allmänhet är att den baserar sig på drömmar och fantasier.
Samtidigt hör man historier om modeller som äter bomull doppad i vodka (bomull mättar men går ej att bryta ner, vodkan används på vanligt sätt) och allt känns så fruktansvärt sorgligt.

Sveriges modebransch har en lillasystersposition, och jag uppfattar inställningen här som en lillasystersinställning; man tittar storögt mot de internationella företagen och tar efter. Ingen debatt; ingen reflektion. Vår modebransch är så ung; det finns inga gamla traditioner att riktigt bygga på. Det går rent teoretiskt att göra saker på andra sätt.
Jag vill skicka lite kärlek till de som försöker(exempelvis).