Tänker på det här med queera läckage, alltså Tina Roosenbergs teori om hur den till synes så sammansatta heterosexuella kulturen inte alltid är så homogen, utan spricker i ytan ibland och blottar saker som inte riktigt passar in.
Tänker på sådana i rockmyterna; en av nitton- och tjugohundratalets största manliga myter. Hur kan rockstjärnor, som förväntas ånga testosteron och manlighet, ofta ändå vara så queera till sitt yttre? Tänker på Andy Mccoy, gitarristen i finska rockbandet Hanoi Rocks, Finlands första internationella rockstjärnor och senare gitarrist åt Iggy Pop. Mccoy är på något sätt unik, föddes i Lappland av romska föräldrar vilket man om man vill kan ana i hans stil, som är någon slags prålig hybrid mellan Patti Smith och Johnny Depps rollkaraktär i Pirates of the Carribean-filmerna(det är väl inte omöjligt att kostymören inspirerats av honom där).
Och vad jag vill säga med detta är; det är så fint att rockvärlden har plats även för män med smak för färg och pråliga accessoarer. Känner nästan att jag förlåter den för allt annat.
Inlägg
1 kommentar:
Ja rockvärlden är ju inte bara manowar o metallica faktiskt. Sångaren i Hanoi Rocks, Michael Monroe ser ju ännu mer feminin ut eller ja extremt feminin kan man ju säga men andy mccoy klär sig ju mycket coolare. Den där gypsystilen blandat m rockstilen tycker jag är sjukt snygg. Keith Richards körde ju lite på det också..
Skicka en kommentar