Mitt problem med blickar

Det finns olika sorters blickar. En del blickar är önskvärda, andra inte. En blick från en person man håller av eller beundrar är definitivt önskvärt. Blickar från äldre män på gatan till exempel tillhör den andra kategorin. Jag kan inte riktigt för mig själv förklara vad som är så nedslående med hela den kategorin blickar. Dels så är det kanske till viss del att jag uppfattar dem som förminskande, jag har inte klätt mig eller på något sätt gjort i ordning mig för att belönas med blickar från den sortens människor. Samtidigt; luften är ju, som det brukar sägas, fri... Att inte få blickar alls kan också uppfattas som förminskande. Blicken är aldrig neutral, som seende person kan man alltid välja att se eller inte se. I en essä jag precis läser; Shahram Khosravis "Manlighet i exil" om iranska män i Sveriges maskulinitet och etnicitet så skriver han om blicken och dessa mäns, och andra minoriteter med för den delen, känsla av att vara osynlig som person men som del av en grupp hela tiden granskad ovanifrån. Som del av en minoritet får man alltid stå som representant för gruppen i stort och stå till svars för de begrepp som kopplas samman med gruppen, oavsett egen känsla av tillhörighet eller likhet med den.
Nu kan ju jag som svensk medelklasskvinna inte riktigt jämföra den osynlighet som jag ibland känner drabbar mig med iranska män i Sveriges upplevelse av den. Men jag tror att den känsla jag får vid den sortens tidigare nämnda blickar är en känsla av att vara en ofrivillig del av en grupp; unga kvinnor med långt hår och säg, kjol. Det finns inget intresse för mig som individ där vilket enbart får mig att känna mig, och nu kommer ett uttjatat ord i vissa sammanhang, objektifierad. Att jag också får en känsla av att vissa av dessa blickar på något sätt är helt marinerade av tankar och fantasier om unga kvinnor som grupp är inte heller särskilt roligt att föreställa sig.
Detta står för mig som modeintresserad i konflikt med hela den intressesfär och sätt att vara som jag valt. Man klär sig på ett speciellt sätt som man uppfattar som snyggt, intressant eller coolt(finns det inget bättre ord..?!). Detta hör antagligen ihop med något underliggande behov av att bli sedd och uppskattad för just detta. Men samtidigt vill man inte bli sedd och uppskattad på vilket sätt som helst och av vem som helst..?
Paradoxen i att klä på sig något som man själv uppfattar som väldigt gränsöverskridande och intressant men sen väl ute på gatan märker bara uppfattas som lite vulgärt och som genererar obehagliga blickar känner nog de flesta(kvinnor) igen. Har alltid funnit det här så besvärligt. Det finns ju exakta formulor som går att applicera för att förhindra den här sortens blickar riktade mot den egna kroppen, säg, löst sittande jeans, stor vit skjorta och lågskor(stor klänning och slöja..?), men för det första; vill inte klä mig så för det mesta och för det andra, skulle det ens fungera? Önskar att jag kunde välja själv, men det går som bekant inte.

Shahram Khosravis "Manlighet i exil" finns att hitta i antologin "Orienten i Sverige" som gavs ut av Simon Ekström och Lena Gerholm genom Studentlitteratur förlag 2006.