Jag minns Lena Svedberg

Film av Carl Johan de Geer om illustratören Lena Svedberg.

Orlan

St. Orlan

The Kiss of The Artist, 1976

Bilder från Orlans sjunde operation, 1993

I senaste numret av Acne Paper på tema konst och andlighet, för övrigt ett väldigt bra nummer, har Oleg Mitrifanov intervjuat den franska konstnären Orlan. Hon titulerar sig feminist, neo-feminist och alter-feminist och har varit aktiv sedan 60-talet med verk som handlar om kroppen, skönhet som konstruktion, religion och makt.

En av hennes första performances som rönte stor uppmärksamhet i Frankrike kretsade kring konstnärers roll i jämförelse med den prostituerades. Orlan sålde kyssar för 5 franc via en fotoskulptur av hennes kropp där man kunde stoppa in mynten som sedan rasslade ner och samlades i en behållare höjd med könet. Kyssen fick man av konstnären som fanns i närheten.

Ett senare tema i hennes performances är S:t Orlans, en helgonliknande karaktär som hon själv kallade för The White Madonna, vars bröst var nakna som för att amma ett jesus-barn. I samma performance figurerade The Black Virgin, horan, vars bröst också var bara, men på köttsligt sätt, som en erotiserad del av den fallna kvinnan. Genom att iklä sig rollen av dessa två antagna motsatser ville Orlan belysa den förenkling och uppdelning av kvinnokönet som gjorts för att skapa två för män åtråvärda, motsatta kategorier.
Det som Orlan kanske är mest känd för är hennes plastikoperationsperformances. Genom att modifiera sin kropp vill hon diskutera skönhetsideal, det moderna jaget och vår tids plastikkirurgihysteri. Som en kritik av det västerländska skönhetsbegreppet gjorde hon nio olika, faktiska skönhetsoperationer som hon lät basera på renässans och barock-målningar. Till varje operation valde hon en specifik målning från den tiden och en specifik del av ansiktet att försöka återskapa som kvinnan på målningens.
Detta val av de bästa kroppsdelarna från renässansen och barocken var avsiktlig och har sin grund i hur den tidens skönhetsideal lever kvar via konsten samt hur skulptören Xeuxis, aktiv under Antikens Grekland, i en avbildning av Helena komponerade en sorts idealkvinna genom att välja de bästa delarna av en rad olika modeller. Orlan menar att den sortens dekonstruktion av den kvinnliga kroppen är significant. Vi lever i en tid där kvinnors kroppar delas upp i olika bitar som värderas olika; bröst, ben, rumpa, hår, och så vidare.

Att kvinnor skulle välja plastikkirurgi som ett sätt att stärka sig själva menar Orlan är orimligt, då nästan alla kvinnor som gör detta väljer att göra om sin kropp på ett sätt som stämmer överens med vår kulturs ideal. Det används alltså som ett sätt att göra oss till mindre av individer, och till att omskapa våra kroppar efter vår kulturs skönhetsstandard.

Sitt eget utseende efter operationerna beskriver konstären som monstruöst. Många har också blivit provocerade av dessa- och hur känns egentligen plastikkirurgi som syftar till att göra personen som genomgår dem fulare? Inte lika neutralt som de vi är vana vid kanske, men genom att peka på just detta, lyckas Orlan lyfta viktiga frågor kring skönhet som objektivt/subjektivt.

Jennifer Herrema!

Jennifer Herrema från 90-talsrockbandet Royal Trux är och var en helt magisk kvinna. Hittade en intervju på tema Vad har du på dig idag, Jennifer Herrema(notera fröet till dagens outfit-retoriken) i ett nummer av Bibel från April 2000. Känner att jag vill dela med mig av den då jag antar att de flesta av er kanske inte har tillgång till den. Bifogar urklipp av artikeln som skrevs av Fredrik Strage.

"Stickad mössa- Jag hittade den i en eskimåaffär i Vancouver
Kaninpälsjacka- Den är inte särskilt varm. Kaniner har tunn päls. Men jag älskar den ändå. Jag älskar all päls, särskilt minken som jag köpte i Paris. När jag tar på mig en päls känns det som att jag får kontakt med historien. Människor har klätt sig såhär i alla tider. Redan grottmänniskorna åt djur, klädde sig i djur och gjorde tvål av djur...eh, okej, de kanske inte gjorde tvål. Men de klädde sig inte heller i syntetiska polyesterkläder som förorenade floder. Päls är bäst.
Poncho från Ecuador- Jag gillar indianlooken. Vår trummis är indian och han har lärt mig mycket om hur exempelvis katters andar lever vidare när de dör.
Smutsig flanellskjorta.
Levi's som Jennifer lagat med silvertejp- Jag har haft dem väldigt länge, säkert nio år. Mina jeans går alltid sönder när vi är ute på turné så jag lånar tejp av roddarna. Silvertejp är fantastiskt bra att laga kläder med. Den lossnar inte ens i tvättmaskinen. På de här jeansen har en vännina sytt fast ett par bältesöglor som sitter lägre än de övriga. Det är för att mina pistolhölster ska sitta snyggt.
Ormskinnsboots- Jag köpte dem för sex år sedan nere i Mexiko. De är gjorde av skallerormar. När man flått ormarna kokar man gryta på dem.
Läderhalsband, silverarmband, silverhalsband och ringar med sten i turkos - Jag designade armbandet själv efter Zuniindianers smycken och halsbandet efter en Navahoindiansk design. Turkos är min favoritsten. Jag förälskade mig i den när jag var nio och min farbror smugglade ädelstenar mellan Costa Rica och Equador. Han hamnade i fängelse och när han kom ut blev han juvelerare.
Solglasögon- De är från 60-talet. Min mamma köpte dem när jag föddes, ungefär samtidigt som hon gav upp folkrock-Dylan-stilen och skaffade höga klackar och platinablont hår. Hon blev ännu mer rock'n'roll i början av 80-talet. En dag när jag kom hem från skolan hade hon sprayat sitt kolsvarta hår med grå strimmor och jag började gråta eftersom jag trodde att hon fått cancer och skulle dö.
- Jag minns inte när jag började gå runt med solglasögon. Förmodligen redan på dagis. Jag har gått igenom en massa modefaser. När jag var tolv-tretton gick jag in för hardcoreband som Minor Threat och Bad Brains, men jag umgicks mest med Grateful Dead-hippies eftersom de hade bättre droger. "

Det fanns en tid när skabbig päls och trasiga jeans signalerade något. Ville bara understryka det. Och det fanns en tid när Bibel existerade och förgyllde svenska tidningsutbudet.

"Oh, got to get to the video store"

KM: Anyway, we moved back home after we finished school.

LM: I didn't want to be an English professor, and Kate didn't want to work in museums. We wanted to design. So we thought the best way to approach becoming designers was to move home and watch horror films for a year! Our parents thought we were losers. We didn't tell our friends.

KM: When I was 6, I would tell people, "I want to be a fashion designer." And so, when we left school, I said, "We have a lot of research to do. I'm really interested in horror films right now, so we should start watching as many as we can." Our parents never once said to us in that year after school, "You guys . . . " Most kids come out of college and they-

LM: Want to live on their own.

KM: We were like, "Oh, got to get to the video store."

Underhållande intervju med Rodarte-systrarna från Interviews hemsida, Natalie Portman intervjuade, men det ska man inte låta sig störas av.

Marios

"There are no rules, no one fashion anymore—this is the way of dressing now"

Marios Schwabs ss2010-visning, bästa från London!
Klipp-och-klista-mode. Modellerna ser ut som att de blivit lagda i lådor och avhuggna, i en mass-uppvisning på en trolleri-show och sedan råkats blandats ihop av trollkarlen. (min tolkning)
Själv säger Schwab att han ville hitta ett "new way of looking at bohemian dressing". Detta innebar bland annat att han delade upp kroppen i tre zoner, allt för att få till en siluett som inte kändes retro. Hans intention är högtravande, absolut, men också väldigt intressant (i den mån jag upplever att jag förstår den.) Men oavsett idéerna bakom, talar designen för sig själv. Det hela känns faktiskt lite nytt.

Bild från Showstudio och citat från style.com

...

Förresten är Rick Owens-avsnittet av Stil i P1 från förra veckan helt briljant. Deras sätt att behandla sidospår som att de är lika viktiga som huvudspåret är förvirrande, men också väldigt fint. Allt känns sammankopplat och helt naturligt, trots ganska långa kliv mellan till exempel Rick Owens uppväxt i Los Angeles till en liten läderverkstad i Stockholm.

I nämnda program behandlar de utförligt vaxdockan i naturligt storlek föreställandes Rick Owens som står i deras butik på Palais Royal i Paris. Dockan är fruktansvärt naturtrogen, något som många skrämda kunder kan intyga, och står och blickar ut över butiken med allvarlig min bakom disken. Tydligen gjordes den från början till en visning 2006, då den hängde, naken som den är, från taket och 'urinerade'. Dockan kom, enligt deras butikschef, under en narcissistisk period hos designern och brukar generellt vara täckt i alla fall på underkroppen. Men trogna kunder kan också få se hela dockan som den är, som tack för lojaliteten. Lite märkligt personkult kan man tycka, men det är svårt att inte ryckas med av den.

Bild från 10magazine

...

Ovan ser ni en person jag och mina vänner obsessat lite över senaste året.Han har setts på bloggar som Jak & Jill och sett ganska överjordisk ut. Vem är han? Vad heter han? Och framförallt, hur gammal är han?

Nu är mysteriet löst- enligt Diane Pernet, som uppenbarligen tagit honom under sina vingar, är hans namn Charles Guslain och har två år kvar på gymnaiset, vilket innebär att han är 16-17(?).

"Charles is an extremely well read and cultured high school student, two years left before he can apply to Central Saint Martins. He does not want to be a model, he wants to be a designer. Most likely, he'll do both."

The Fader skriver så här: "If he doesn't end up being the next Hedi Slimane he will probably end up dating him"

Varför skrev ingen så här om mig när jag var 16-17? Kanske var bra i och för sig, att vara barnstjärna är ju tydligen negativt för ens allmänna välmående. Märkligt att han verkar ha tagit klivet förbi hela mode-hierarkin och istället blir upphöjd som något slags underbarn.

Och ja, självklart är han med i nya numret av Love med ungdomstema.

Iris van Herpen

Jag vill bo i Iris van Herpen-universum. Hennes estetik är kompromisslös, helt fri från tyck-om-mig-ängslighet och alla classic with a twist-klyschor. Plaggen ovan är från aw09/10. Bilder lånade från Diane.

Kinder Whore

Style.com har precis gjort den här ganska välgjorda slide-showen om läppstift och nämner Courtney Love som en läppstiftsikon att minnas. Men Loves läppstiftsanvändande hade lite mer substans i sig än att bara vara en tilltalande sminkinspiration.
Hon var den person som gjorde 90-talsstilen kinder whore populär medan Kat Bjelland från Babes in Toyland, som ska ha varit bästa vän med Love, sägs vara den som uppfann stilen. Kinder Whore-stilen är fortfarande uppseendeväckande på något sätt, med trasiga baby doll-klänningar, knästrumpor, utsmetat läppstift och kraftigt sminkade ögon samt Mary jane-skor eller kängor blev den en sort allegori över 1900-talets kvinnoroll.
Kinder Whore var helt enkelt den klassiska lolitan efter att den åtrående mannen/gubben/whatever fått göra sitt. Trasig, sliten, utnyttjad, med utsmetat smink och sönderslitna kläder och med en uppdämd ilska blev det en extremt kraftfull bild när den kom, och är det fortfarande. Medan grunge-stilen i övrigt mer handlade om rätten att inte bry sig och på det sättet nu är relativt harmlös, sätter kinder whore-stilen fingret på något väldigt, väldigt känsligt.
Ville bara göra det lilla förtydligandet, förresten finns det ett Stil i P1-program på just detta temat som kan rekommenderas.