Visar inlägg med etikett Mode. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mode. Visa alla inlägg

onsdag 4 januari 2012

Med ångestfyllda hälsningar

I Sverige köper vi 24 kg textil per person och år. Det är lika mycket som får rum i sex tvättmaskiner. 1994 var det 15 kg.

2005 handlade svenskarna kläder för 56 miljarder kronor, det är cirka 6 200 kr per person

2006 ökade vår konsumtion av såväl hemtextil som kläder med drygt 8 procent från 2005.

Många av butikskedjorna har gått från att ha säsongvaror till att ha nya varor varje dag i butiken.

94 procent av alla kvinnor i åldern 16-24 år handlar nya kläder minst en gång per månad. Var femte köper nya kläder varje vecka. Vi handlar kläder nästan som plockgodis.

Siffror ovan från Naturskyddsföreningen, 2009. Jag undrar vad de är idag. Något säger mig att de knappast har minskat.


söndag 28 augusti 2011

Den gudomliga boutiquen


På Färgfabriken kan man just nu se Katarina Elvén och Karin Lindhs utställning Den gudomliga boutiquen. Jag gick dit, dels lockad av tramsiga namnet också på grund av den enligt beskrivningen på hemsidan "kretsar kring konsumtionens bilder, objekt och historia". Spännande tänkte jag. Eller förhoppningsvis så.

Utställningen består av interiör från varuhus och bilder på skuggor av modemagasin. Symmetriskt uppställda skospeglar återger mig upphackad och stirrande tillbaka. "Är det här allt?". (Konsumismens eviga fråga.) Det är svårt att skilja på utställning och utställningsrum, vilket antagligen är meningen. En ensam varudisk tronar hermetisk i det ena rummet. Jag blir förvirrad. Fortfarande denna känsla av tomhet. Var är... objekten? De finns inte här. Varorna har trollats bort av konstnärerna. Varuhusinteriör i sig är inte spännande för oss. Ögonen är för vana. Glider över utan reflektion. Så vad händer när enbart inramningen finns kvar? Utställningen är ett försök till att trolla det magiska samband mellan framgång, åtrå och varor som är så förhärskande i vår tillvaro.

Genom att härma, förflytta och miss-bruka varuvärldens språk och arkitektur försöker de upphäva och ta tillbaka det grepp marknadens visuella retorik har över våra drömmar och handlingar...

skriver man om konstnärernas taktik i utställningsbeskrivningen. Jag köper det. Det är ett intressant försök. Men magin blir inte riktigt omvänd. Skospeglarna och disken är för snygga. Med mina konsumtionsögon kan jag inte se på dem som något annat än estetik. Produkter lösryckta ur sitt sammanhang. Jag vill äga en av de där skospeglarna och går därifrån med en känsla av fortsatt tomhet. Samtidigt som jag tvingas till att reflektera över var magin egentligen sitter.

Tips: Den 14 september kl 19 kommer det vara "performance, föreläsning, release och bar" på Färgfabriken med Katarina Elvén och Karin Lindh som presenterar ett nytt textverk och dessutom låtit konstnärerna Petra Axelsson, Maja Hammarén och Ulrika Sparre göra varsitt verk i anslutning till Den gudomliga boutiquen.

Den gudomliga boutiquen finns kvar till den 16 oktober.

söndag 21 augusti 2011

Modesamtal i Malmö

För er som finns i Malmö! På tisdag den 23 augusti samtalar bland annat jag om 'mode, känslor och politik' på Malmöfestivalen. Det är Fordral som anordnar och andra medverkande är Hanna Witrock, Lisa Svensson och Margareta Melin.

Kom! Det kommer bli kul. Platsen är Biograf Spegelns foajé och tiden är 18-19.

torsdag 11 augusti 2011

Modevecka


Vet ni att det finns modemänniskor som lever på smink! Det är för att de inte tillåter sig själva eller varandra att äta någonting annat. Jag har själv sett dem. De står på damtoan och tuggar i sig ögonskugga och läppstift som de fått i goodiebag från Max Factor på modeveckan. Sen när man kommer in lägger de på russinfejset igen och stirrar ut en. Ögonen är som knivar. Munnen är kladdigt blå, pärlemor och röd.

Bild: bästa Nanna Johansson

torsdag 16 juni 2011

En ny slags coolness som jag inte riktigt förstår men älskar



Sasha Pivovarova i juni-julinumret av franska Vogue, fotad av Inez van LamsWeerde och Vinoodh Matadin och stylad av Joe McKenna


Hannah Nobel på omslaget till b Magazine s/s 2011, fotad av Aitken Jolly och stylad av Jason Hughes



Beyonce i julinumret av Dazed & Confuzed, fotad av Sharif Hamza och stylad av Karen Langsley

tisdag 14 juni 2011

"Asien"

Bild från pressreleasen

En kompis återgav ett mejl hon fått från Patrikssons Communication. De skulle ha ett Thomas Sabo-event och frågade om hon ville spela skivor. Det konstiga är att hon aldrig spelat skivor. Hon jobbar förvisso med mode, men hon är inte dj eller liknande. Varför frågade de då just henne?

Det visade sig att eventet hade tema "asien", eftersom Thomas Sabos smyckeskollektion hade det temat. Min kompis är född i Sverige men av kinesiska föräldrar. Hon är alltså perfekt på ett event med tema "Asien". Jättekul att ha en gullig liten "asiat" som spelar skivor, eller?


Idioti.


Musiken hon skulle spela?
"Modernt asiatiskt electro i linje med kollektionen."

FYI, Asien är världens största och folkrikaste världsdel bestående av 49 stater. Att använda inspiration "Asien" är ungefär lika intelligent som att använda inspiration "Afrika". Inte för att folk slutat göra det men ändå... Extremt eurocentriskt.

söndag 15 maj 2011

Nöjesguiden

En annan sak! Jag är Nöjesguidens nya moderedaktör. Första numret kommer i juni. Jag har blivit lovad att få göra vad jag vill. Ungefär. Hehe. Det ska bli kul. Vad vill ni läsa om egentligen?

Jag vill skriva om allt som ingen annan ids skriva om. Jag är inte ute efter att bli kompis med alla i modebranschen. Jag har aldrig varit mycket för det där med nätverkande ändå. Jag tror det är viktigt med en viss distans. Man måste vara lite av en ö för att ha rum att tänka. Och jag vill gärna vara en ö. En liten kärv men trevlig ö i någon älv någonstans. En sån med lite björkar och lysande orange hjortron på sensommaren. (skyller detta stickspår på jetlag)

söndag 6 mars 2011

Om frihet och Lady Gaga som alien


This is the manifesto of mother monster.

On G.O.A.T, a goverment owned ailen territory in space, a birth of magnificent and magical proportions took place. But the birth was not finite. It was infinite.

As the wombs numbered, and the mitosis of the future began, it was precived that this infamous moment in life is not temporal. It is eternal. And thus began the beginning of the new race. A race within the race of humanity. A race wich bares no predjudice, no judgement, but boundless freedom.

Citatet ovan kommer ur introt till videon för Lady Gagas senaste singel "Born This Way". Egentligen kan det nog avfärdas som en sorts dekorationstext snarare än som ett budskap, men jag tycker att leken med pånyttfödelse är intressant. Gaga blir i videon förlöst av en fördubblad modell, i en kalejdoskopiskt rymdfödelse. Pånyttfödelse betyder i Gagaversionen två saker; en nyvunnen frihet, men också avkastade av det gamla; inga fördomar och inga ingrodda föreställningar. Det är en uppenbar flirt med den del av Gagas publik som antas tillhöra någon slags minoritet; "You’re black, white, beige, chola descent. You’re lebanese, you’re orient"(...) "No matter gay, straight, or bi. Lesbian, transgendered life", som hon så elegant uttrycker det i texten.

Men jag vill mena att det även finns en koppling till pånyttfödelse så som det ofta porträtteras i modet. Den pånyttfödelse som kräver en viss sorts neutralitet; ungdom, vit hy och gärna en lätt ätstörning. Den pånyttfödelse som modellerna förkroppsligar. Inte en kroppslig, utan en estetisk sådan. Den kräver bara en sak egentligen; minimalt med kropp. Modellerna är alla utbytbara. De går på rad, och är för ett ovant öga svåra att skilja från varandra. De liknar varor på ett varuband. Modellens födelse runt 1890 var också parallell med den breda konsumtionen i Europa. Modellens uppgift är att vara en kropp, att fylla ut kläderna. Men varje liten valk och antydan till personlighetsdrag stör denna process. Modellen är en kropp utan kropp. En människa utan mänskliga drag. Detta för att kläderna ska få så stort utrymme som möjligt. Hon är den vita kanvas som modet målas på.

Modellen är en alien, precis på samma sätt som Lady Gaga framställer sig som det. Transformationen är här upphöjd, idealiserad. Bort med det gamla. Allt ska bort. Och så vidare. Ofta är det svårt att känna igen Gaga från olika bilder, eftersom hon är så hårt sminkad och stylad. Det är tydligt att det evigt föränderliga är ett ideal som förs fram. Lady Gaga har inget eller tusen ansikten. I "Born This Way" fullbordas det budskapet, under en lätt violett hinna av hbtq-rättigheter.

Det som är problematiskt med det budskapet som Gaga för fram i videon är att inte alla tillåts transformera sig. Modepånyttfödelsen kräver alltså vithet, ungdom och en smal kropp. Dessutom kräver det kapital, för en person som inte är modell. Lady Gaga är även hon vit, smal och ser relativt ung ut, även om hon inte är en tonåring. "Born This Way" är motsägelsefull. Den har delvis pånyttfödelsetemat, men också ett annat; "I’m beautiful in my way, ’cause god makes no mistakes. I’m on the right track baby. I was born this way". Det beständiga i att vara pånyttfödd? Du räcker kanske inte som din mamma födde dig, men som alien, eller som ett little monster, som Lady Gagas fans kallar sig, har du möjlighet att välja vilken identitet du vill.

Pånyttfödelsen i "Born This Way" är en födelse in i en varufierad tillvaro. Alla får vara med, bara de konsumerar. Här finns inga fördomar och inga gamla identiteter som ligger och skräpar. Ingen svettig kropp som skaver. Jag är inte säker på att det är den definitionen av frihet som vi behöver.

torsdag 24 februari 2011

Ätstört


Läser Liz Jones text om anorektiska modeller på Londons modevecka (via Johan Wirfälts twitter) och framförallt den svenska modellen Chloe Memisevic som gått många visningar och som ser sjuklig ut. Sjuklig som i ätstörd. Sjuklig som i helt sjukt att hon ens är kvar på en modellagentur. Liz Jones skriver vidare om hur plus size-modeller som Crystal Renn och Lara Stone har uppmärksammats mycket, men att dessa inte verkar ha haft någon effekt på övriga modellers vikt. Hon fortsätter;

These girls have been used as a smokescreen, so that the gay men who run the industry can continue to peddle the idea that women should look like adolescent boys (it was no coincidence that nerdy, weedy boys walked the runway in womenswear this season). This is their dream, not ours.


Jag köper personligen inte det så kallade bögkortet, men jag fastnade för formuleringen kring att plus size-modellerna används som dimridå för en fortsatt ätstörd modebransch. Genom att plus size-modellerna inte är plus size, utan ofta av någon slags västerländsk medelvikt, så sänks den vikt som vi ser som rimlig. Viktspannet flyttas några snäpp nedåt. Det är en märklig men pinsamt uppenbar mekanik.


Läs texten! Läs hela, slutet fick mig att fälla en tår över alltings jävlighet.

måndag 21 februari 2011

Kling by H&M

En annan sak: det ryktas om att Klingkollektionen på H&M inte sålde så bra? Någon som kan verifiera detta? Vad säger isåfall det om modebloggares eventuella inflytande?

Mer om modebloggare och oberoende

Would you buy a used car from this woman?

Läser Johan Wirfälts och Karolina Skandes svar till Tove Leffners DN-artikel häromsistens.

Även jag tycker att frågan om huruvida Kling kan vara oberoende och samtidigt samarbeta med företag är felaktigt ställd. Kling har aldrig påstått sig vara oberoende. (En annan fråga är, för övrigt; har hon påstått sig vara journalist ens?)

Modebloggare är inte journalister. De är verkligen inte det, även om de har en egen tidning. Man kan gå från modebloggare till journalist. Eller vara båda på samma gång. Men det är ingen automatisk övergång (det tydligaste exemplet på det är nog tyvärr det här).

Jag kallar mig själv inte journalist. Jag har ingen journalistisk utbildning. Med åren kanske jag kommer känna att jag kan bära det epitetet. Men nu; nä, det diffusa skribent får räcka för mig, även om jag skriver i tidningar. Jag har alldeles för stor respekt för yrket för det. (Även om alla som kallar sig journalister såklart inte lever upp till det.)

Vad är då modebloggarna, om de inte är journalister? Som jag skrivit i ett tidigare inlägg är de personliga varumärken, direkt kopplade till modeföretagen. Värdet på deras varumärke beror på hur mycket prylar, inbjudningar och erbjudanden de kan få. Därför är de aldrig oberoende, vilket vi som läsare måste förstå och ta med i beräkningen.

Vi måste förstå att de försöker sälja något till oss(vilket beklagligt nog är deras utseende, charm och personlighet). Vi måste läsa det de skriver som reklamtexter och produktinformation eller en reklambroschyr man får på posten, trots att man satt upp en ingen reklam tack-skylt. Vi måste ta det på lika stort allvar som vi tar telefonsäljarna på stan eller hudvårdsexpediterna på Åhléns. Med en näve salt alltså. Man måste inte avfärda helt, men man måste vara medveten om varför något sägs eller skrivs.

Klarar vi av det är modebloggarnas eventuella oberoende inget problem. Gör vi det?

fredag 4 februari 2011

Den okritiska modejournalistiken del II

Caroline Blomst från StockholmStreetstyle i en reklam för MQ

Då kan vi övergå till det riktigt göttiga. De okritiska modebloggarna. För det är ofta dem man har börjat syfta på, när man talar om modeskribenter i Sverige. Men det finns stora skillnader, vilket ofta sagt, men som jag ändå vill förtydliga. En gång modebloggare, alltid modebloggare, som jag brukar säga... Skämt åsido, det är skillnad på dem som kommer från det journalistiska hållet och från dem som gjort sig ett namn på internet med hjälp av shoppingtips och dagens outfit. Vilken är det, kanske ni undrar nu, i detta skymningsland mellan journalistik, konsumentupplysning och lorem ipsumramsor som text som behandlar mode tyvärr ofta är.

Mediet

Modebloggare börjar helt själva. De skapar allt innehåll utifrån eget huvud. Oavsett om de blir upplockade av traditionell media senare eller inte, så verkar det som att detta är grunden till själva kärnan i deras skrivande- nämligen deras personliga varumärket. Det är den de säljer till läsaren via den noga redigerade texten och bilden. Och det är den de fortsätter sälja senare, oavsett om de hamnar på Kanal 5 eller Nöjesguiden.
En modejournalist däremot, som skriver för en tidning, företräder först och främst tidningen. Namnet är förstås viktigt också, men inte alls som för bloggaren. Att gå upp i en institution som redan befäst sin vikt och makt, gör att man inte är lika beroende som en fristående aktör.

Vem är det då man är beroende eller oberoende av? Marknaden förstås. Branschen. De som säljer kläder. Här finns också en stor skillnad mellan våra två kategorier. Modebloggaren är insläppt direkt av marknaden, utan att passera gå, eller gammelmedia som det också kallas. Modejournalisten brukar ofta börja med gammelmedia, och sen gå till marknaden, vilken den bevakar eller granskar, beroende på inriktning. Skulle modebloggaren göra sig osams med marknaden, har den ingen legitimitet kvar. Varumärket hon eller han marknadsför, är direkt kopplat till det åtråvärda i att vara en sådan som går på visningar och fester. De säljer i själva verket modevisningen, och sig själv med den. De granskar inte. Vill inte. Kan inte.

Vad skulle de granska? Sig själva? Sina vänner? Det sammanhang som skapat dem? Tror inte det.

Att modejournalisten har en, eller bör ha, en distans till marknaden gör att den också kan vara kritisk. När Rodeo recenserar visningar gör de det anonymt. Det är smart. Dessutom är de såpass etablerade att de inte behöva låtsas som att alla är bra. Det är att ha någon sorts makt. (Vilket för oss till vårt nästa ämne.)

Makt
Ofta talas det om modebloggare som makthavare. Jag skulle önska att de som skriver den sortens texter ville kolla upp lite olika definitioner av makt, innan de använder sig av den floskeln. Makt ger nämligen en viss frihet. Har man bara möjligheten att skriva vissa begränsade saker, då skulle jag vilja hävda att man inte heller har makt. Deras röster är villkorade, på samma sätt som en modells kropp och en säljares personlighet och vinnande leende är det. Att de tar plats som kvinnor är ungefär lika revolutionerande som när varuhusen började inrikta sig på kvinnor som kunder, eller när reklambranschen insåg att även den kvinnliga delen av befolkningen kunde säljas på konsumtionsvaror.

Kort: Den som är ett varumärke är inte fri.

En modejournalist kan ha makt i den utsträckningen hen använder sig av det. En modejournalist skulle kunna skriva om hur toppstyrt Acne är. Skulle kunna avslöja företaget som det hierarkiska inferno det ryktas att vara. Men det gör ingen (det kommer jag återkomma till senare). Samtidigt är makten hos modejournalisten helt beroende av det medium som hen verkar i.

Att många pratar om modebloggare som makthavare tror jag beror på att många gärna vill att de ska vara det. Gräsrötter som tar sig upp och får en plats bland de inflytelserika, som demokratiserar modemediet. Det vore väl en härlig berättelse. Kvinnor som tar plats, fast att de inte får. Newsflash: kvinnor får ta plats. Men det är skillnad på plats och plats.

Den okritiska modejournalistiken del I

Det finns debatter som ständigt går på tomgång. Frågor som aldrig verkar bli lösta riktigt. En av dem är den stora frågan om den okritiska modejournalistiken. Varför vågar ingen vara kritisk, frågas det, gång på gång. Varför ges det inga negativa recensioner av visningar?

Det märkliga är att det faktiskt finns de som skriver kritiskt. Men uppenbarligen är det ingen som läser de texterna, för annars skulle väl debatten se annorlunda ut.

Rodeo gör det.

Agnes af Geijerstam på City gör det.

Det finns säkert fler. Men då var den frågan besvarad då. Vad skönt.

onsdag 26 januari 2011

En ynka trosa

Jag stannar sällan längre än tio minuter i underklädesbutiker. Det är så lång tid jag kan stå ut därinne innan jag måste gå ut, ta tio djupa andetag alternativt hetslukta lite på schampo på Åhléns. Det finns något lite förolämpande över hela miljön. Sex, för det handlar det väl om- kom inte och säg något annat, är så banalt här. Förhoppningar om uppskattning och extas hänger på små plastgalgar. De finns i polyester och bomull, spets och siden. När jag besvärat snurrar runt därinne kan jag inte riktigt låta bli att tänka att det butiken egentligen säljer är besvikelser. Idéer om ett estetiskt sex och kroppar som smälter ihop med plaggen och blir till någon slags parfymerad helhet. Tonårstjejers drömmar om det perfekta sexet. Och vuxna kvinnors?

Att man kan vilja bära fina underkläder är förstås inget märkligt. Det är anledningen till att jag själv väljer att försöka bestiga dessa trosberg till helveten då och då. Men jag har alltid känt att man måste leva upp till sina underkläder, förstår ni vad jag menar? Det finns i princip två underklädesgenrer för kvinnor. Den ena är den söta, pastelliga och den andra är den tuffa, gothiga, lite lyxigare varianten. Den första signalerar något sött, barnsligt nästan medan den andra signalerar vuxenhet och dominans. Så där har vi det, de kategorier vi kan välja på. Undergiven/dominant. Just de två porrkategorier jag helst inte vill placera min sexualitet i? Vad finns det då kvar? Sportunderkläder? Nä-ä.

Vill understryka att detta inte är en kontaktannons efter "snygga underkläder". Men är det bara jag som får grava existentiella problem av att försöka köpa en ynka trosa?

söndag 19 december 2010

Detta var ju inte så jävla punk... del IIII


Ni kanske tycker att jag är lite obehaglig som hakar upp mig på denna barnblogg. Att jag slår på dem som redan ligger. Eller att jag borde ägna mig åt viktigare saker.

Jag tycker dock att det finns en
hund begraven här. Men man får inte kritisera barn. Barn ska få vara barn, vilket jag håller med om. Men i Chloé Schutermanfallet är det annorlunda. Jag skulle vilja hävda att hennes barn-varande används som täckmantel för syftet: att få gemene man att uppmärksamma Nathalie Schuterman Baby and Child.

Men vem vill vara negativ när Chloé står där i sina uggs, juicy couture-dress och ler brett?

Ps: jag hoppas ingen missat att Linda Skugges pr-företag Skugge & Co anlitade Chloé som dj på ett Stardoll-evenemang de arrangerade förra veckan, med bjudsprit och allt. Se bilden ovan och inlägget från den 16 december.

Detta var ju inte så jävla punk... del III

Säljbarhet är ett komplicerat begrepp när det kommer till bloggar. Ibland försöker modebloggare marknadsföra en vara eller tjänst, och då blir det uppenbart att de agerar säljare, men ofta förespråkar de mest en viss sorts livsstil som handlar om konsumtion, och då blir det svårare att sätta fingret på. Men jag är övertygad om att modebloggar leder till mer konsumtion. Det är självklart att de gör det, oavsett om de skriver om specifika produkter eller inte.

Chloé Schutermans blogg är kanske den mest extrema jag stött på. Hon inte bara marknadsför vissa produkter, hon är till och med född av den person som saluför dem. Hur cyniskt är inte det? Nu skulle ju troligtvis modern i fråga hävda att det helt handlar om Chloés egen vilja, vilket jag absolut inte betvivlar. Men egen vilja är ju som vi alla vet lite mer komplicerat när det kommer till barn. Jag skulle vilja hävda att Chloés blogg är ett sorts reklamblad för Nathalie Schuterman Baby and Child.

I. Chloé bär ofta kläder från Nathalie Schuterman-butikerna, om man ser till de "outfits" hon lägger upp på bloggen. I och med att formatet innebär att man skriver vilket märke och varifrån kläderna kommer nämns ofta Nathalie Schuterman Baby and Child. Exempel från den 30 november;

Idag har jag på mig:

  • Missoni tröja (finns på Nathalie Schuterman Baby & Child)
  • Jbrand jeans
  • UGGs

Hoppas ni får en bra dag!

ps. Visst är Missoni tröjan fin?"

När en läsare frågar var jeansen visar sig det att även de finns att köpa på Nathalie Schuterman.


II. Chloé Schuterman agerar/har agerat modell åt just Nathalie Schutermans Baby and Child. Se bild som hon själv lade upp på sin blogg den 18 december.





III. Chloé Schuterman har precis dragit igång en tävling där man kan vinna tillgång till vip-rean i just Nathalie Schuterman-butikerna. Från inlägget den 17 december:


"Här är mammas inbjudan till hennes stamkunder att shoppa för 30% nedsatt pris innan den hektiska mellandagsREAN börjar. Jag tyckte att det vore kul att bjuda några av er att få göra samma sak, så vi bestämde oss att ha en tävling! De första 30 som mailar in rätt svar får förtur att shoppa för 30% nedsatt pris i både dam- och herrbutiken OCH Baby & Child!!!
"

Och så vidare... Dessutom marknadsför förstås hela bloggen i sig ett barnideal där lyxkonsumtion har en central roll. Man kan kanske säga att den aktivt normaliserar något som är ovant och anses omoraliskt, eller som The Schutermans kanske skulle säga, är tabu.

Tillåt mig att sia om framtiden: kan det vara så att en webbshop för Nathalie Schuterman Baby and Child kommer att lanseras snart? (för tillfället har man webbshop enbart för dam- och herrkläderna).

Detta var ju inte så jävla punk.... del II


Att försöka analysera en blogg som ett barn skriver är lite svårt. Faktiskt så känns det lite lågt, om jag ska vara ärlig. Men jag struntar i det, för jag tycker att vi måste #prataomdet (för att göra en parafras på en helt annan grej som är bra och som man kan ägna en julledig förmiddag åt att surfa runt kring). Jag är en långsam debattör, det måste jag erkänna. Men jag är också en motståndare mot det hastighetsklimat som tjänster som t.ex. Twitter, Facebook och Newsmill samt SVT Debatt (och kanske även samtidens allmänna idioti) främjar. (Copyriot har skrivit bra om det här). Kristoffer Andersson skrev om Chloé Schutermans blogg på SVT Debatt den 30 november. Jag tolkar hans inlägg som att han menar att det inte är så big deal egentligen. Han tangerar även en genusläsning av kritiken mot Chloé. Han skriver;

"Vad vi bär säger så mycket om oss som personer. Det säger också mycket detta att Chloé Schutermans modeintresse aldrig tillåts vara lika mycket värt som en jämngammal pojkes intresse för, säg, en ipad. Fortfarande är det en skillnad mellan vilka vi är, vad vi gör och vilket kön vi har.

Barn har rätt att få drömma om att vara det de inte är. ”låt barn vara barn” sägs det ofta, men vilka är det som säger det? Barn som är tolv år gamla vill inte vara barn, de vill leka vuxna. Chloé Schutermans modeintresse är varken osunt eller farligt, det är liksom alla kreativa intressen något väldigt fint."

Jag håller med om att själva intresset inte är någonting att höja ett ögonbryn över. Men det är skillnad på ett intresse och förmedlingen via en blogg av detsamma, framförallt om förmedlingen sker i ett kommersiellt sammanhang. Genusaspekten, och hävdandet att en ung pojkes intresse för en ipad inte skulle generera lika mycket kritik som Chloés modeintresse, är egentligen inte relevant enligt mig. Poängen är ju att ingen skulle be en 12-årig pojke att starta en blogg på till exempel King. Det finns inga potentiella läsare till ett sådant projekt. En ung flicka däremot är ju säljbar om hon har en livsstil som passar bra på bild och i bloggformatet. Jag tror inte att man ska bagatellisera den inverkan som bloggformatet har på människor; det korta och kommersiella återgivandet av en hel människa är förrädiskt, framförallt om det är en person som inte ens fyllt 13. Ni kan kalla mig för moralist, men jag tycker att det är oansvarigt. Av vem? Jo, av föräldrar och Chic.se. Detta kommer jag återkomma till.

Jag tycker att många resonemang kring bloggare generellt är märkligt. Tanken att 'man kan göra vad man vill på internet och därför gör vissa det och det är inget konstigt med det' är cynisk. Att så många glädjer sig över och sprider en eventuell nakenbild på Kissie är talande. Hon sägs ha skapat en kommersiell persona och därför kan vi göra vad vi vill med den, för hon har ju uppenbarligen inga gränser, vilket vi heller inte verkar ha. Samma sak hävdas med Chloé; hon har ett åtråvärt liv, hon är uppenbarligen villig att dela med sig av det och hon kan tjäna pengar på det (?), så varför inte ge ungen en blogg?

Jag menar att man måste försöka tänka på effekterna. Dels hos själva bloggaren, och dels hos läsarna. Läser man Chloés kommentarer är det uppenbart att läsarna köper konceptet rakt av. Många verkar väldigt bedårade och avundas Chloé, vilket ju inte är så konstigt. (Dock kan man ju anta att kommentarerna är kraftigt modererade, och då inte av Chloé utan troligtvis av någon på Chic.se).

Men vill vi verkligen ha en generation av elva-åringar som bloggar och vars högsta önskan är att få shoppa på Nathalie Schuterman? Nä, jag vill i alla fall inte det. Den generation, liksom den jag själv tillhör, kommer att ha seriösa problem, som har med den nuvarande nedmonteringen av välfärden, att hantera. Så jag tycker att det faktiskt är relevant att se Chloé Schutermans blogg som ett problem.

Dessutom; att vara intresserad av dyra kläder som finns i ens mammas butik är inte ett kreativt intresse. Jag tycker faktiskt inte att konsumtion är kreativt. Ni kanske vill halshugga mig nu. Men det är ju bara ett intagande av varor. Kreativitet handlar om att skapa, inte nödvändigtvis något nytt, men i alla fall något.

måndag 6 december 2010

Har modet modet?


Ni som befinner er i Stockholm dagligdags eller på onsdag borde komma på Fair Trades Centers seminarium Har modet modet, som kommer utgå från Sjukt snyggt, deras nysläppta sandblästringsrapport. Den som fick H&M, Acne, Cheap Monday och många fler (de flesta förutom Nudie tydligen) att sluta använda denna metod som får jeans att se slitna ut på ett särskilt sätt, och som gör att fattiga arbetare dör av arbetsrelaterade skador. Själva temat för seminariet är vem som driver förbättringar i klädbranschen och om (ja!) och vilket ansvar modepressen har. Chris Riddselius från Fair Trade Center som varit med och tagit fram rapporten, bästa Agnes B, Olof Enckell från Manolo och två representanter från klädbranschen kommer samtala.

Onsdagen den 8 december, 17-30 - 18.45, Hotell Anglais. Ingen föranmälan krävs!

fredag 3 december 2010

"This is fashion, except when it’s not."


DN skriver om konceptuella mode-utställningen Except When It's Not. Jag har inte sett utställningen själv, men jag fick inbjudan via mejl som jag läste. Ärligt talat blev jag avskräckt av mejlet jag fick, vilket är själva anledningen till att jag inte gått dit. Konceptuellt mode har enligt mig en tendens att ha stora anspråk, men sedan inte riktigt leva upp till dessa. Ärligt talat vet jag aldrig om jag varit på en konceptuellt mode-utställning som berört mig. De brukar vara relativt tomma på innebörd, vilket copy-texten till ovan nämnda utställning understryker.

Fashion if fun, except when it’s not.
Fashion is ugly, except when it’s not.
Fashion is art, except when it’s not.
It’s sexy, except when it’s not.
It’s money, except when it’s not.
This is fashion, except when it’s not.


Vad betyder det här? Ingenting, skulle jag vilja påstå. Ni får ursäkta om jag är negativ nu, men det finns en retorik inom modevärlden om att konceptuellt mode är viktigt. Det ska få komma fram. Det är ingen i Sverige som förstår. Men är det verkligen det? På vad sätt i så fall? Tove Leffler intervjuar i sin artikel i DN Lars Holmberg, föreläsare och författare, som menar;

– Det är så viktigt. Våra kläder blir viktigare och viktigare för vårt identitetsskapande.

Detta är ett argument som dyker upp ofta.
Identitet. Många av mina kurskamrater på modevetenskapen säger själva att de är intresserade av identitet. Det är aldrig någon som ifrågasätter detta. Men vad menas? Kan man verkligen bygga sin identitet själv? Är inte det någon som skapas av ens förutsättningar och omgivning? Kan man välja att inte ha en identitet?
Är det inte mer intressant att tala om klass, kön, etnicitet och så vidare? För mig är identitet bara en liberal omskrivning och förnekelse av de kategorierna. Inte ett godtagbart argument.


Det kanske är förvånande att jag av alla bloggare tar upp detta. Men jag råkar vara allergisk mot floskler och just konceptuellt mode är fullt av dem. Konceptuellt mode måste få diskuteras, och även identitets-begreppet. Vad ska de vara bra för, egentligen? Vem är de bra för?

(fortsättning följer...)

tisdag 30 november 2010

Rosa plagg


Eftersom jag har utnämnt 2010 till mitt minst ytliga år toppade jag det idag genom att leta skor på sajter som säljer arbetskläder. Inbillar mig att man kan hitta kvalitet där. Jag är trött på att köpa skit. Ja, ni vet, svenska märken lägger ju inte så stor vikt på det där med funktion. Detta är dock en parentes... När jag var inne på billigaarbetsklader.se, en sajt som säljer det den heter, hittade jag nämligen bland kategorierna en lite oväntad del. Majoriteten av varorna är förstås för män, dam-kläder är en subkategori. Men det finns en annan subkategori som heter "rosa plagg". Det hör alltså inte till damsidan som man lätt skulle kunna anta utifrån ens egna fattiga uppfattning om världen. Det är för både dam och herr. Vissa modeller är bara för herr. Och det är inte bara från ett märke, utan från flera.

En modell som heter hantverksbyxa pink camouflage beskrivs så här: "En riktig "kick ass" hantverksbyxa för dig som vill utmana kompisarna på jobbet eller varför inte grannarna hemma i villakvarteret."

Är detta hantverksyrket gone queer? Att manliga hantverkare ibland använder kjol är ju välkänt. (undrar om kvinnliga hantverkare vågar göra det?) Man kan även köpa arbetshjälmar i form av cowboy-hattar på nyss nämnda sajt. De rosa plaggen var bara byxor, vilket är lite intressant. Arbetsbyxorna är nog en viktig del av hantverksuniformen, och den med mest funktionella finesser, kan man tänka sig. Fast jag tror att detta snarare är ett uttryck för hur den icke-individuella yrkesuniformens dagar är över, än någon form av könsuppror eller Butler-vurm. Vad tror ni? Har ni sett någon använda rosa arbetsbyxor?