Våra vardagliga val

Häromdagen på bussen. Jag har redan satt mig. En kvinna i trettioårsåldern går på. När hon går i gången liksom spejar hon. Jag ser det tydligt. Hon kollar åt vänster, sen åt höger. Hon letar efter en plats. Det finns många lediga, inget ensamt säte dock. Vad letar hon då efter? Jag tolkade det då som att hon letar efter ett säkert säte. Ett säte som inte är bredvid en man. När jag tänkte på det då kom jag på att jag gör likadant. Jag sätter mig nästan alltid bredvid andra kvinnor. När jag tittade mig runt i bussen såg jag att i princip alla kvinnor hade gjort likadant.

När den insikten liksom slår mig, för det är något som varit ganska omedvetet innan, blir jag ledsen. Verkligen ledsen, bara. Jag hatar att leva i ett samhälle där mina valmöjligheter begränsas på grund av rädsla för våld. Det kan vara lite våld, en hand på låret, eller mycket våld, någon som följer efter en efter att man gått av bussen. Men oavsett, så är det våld.

Såhär skriver Lisa Magnussons idag i en krönika i Aftonbladet om hur kvinnor vänjer sig vid att bete sig på ett sånt sätt som minimerar risken för påhopp och våld, oavsett om det är heltäckande slöja eller ett begränsat beteendemönster:

Samtidigt: Min kulturs kvinnosyn är också skit. Många av mina väninnor ondgör sig över de sexuella trakasserierna de ständigt tvingas utstå, och deras vittnesmål har gjort mig så förvirrad. Det är aldrig någon som trakasserar mig. På riktigt. Jag känner inte alls igen mig i de där berättelserna, och jag har verkligen inte förstått hur vi kan göra så olika erfarenheter. Sedan insåg jag att det beror att jag själv bär heltäckande slöja.

Jag ser inte främmande män i ögonen. Jag svarar inte på tilltal. Jag går raskt och målmedvetet, med blicken fästad i fjärran. Jag har alltid öronsnäckorna i, mp3-spelaren på. Min ansiktsslöja är osynlig, men jag bär den likväl. Det läskiga är att jag inte har reflekterat över den tidigare. Den är självklar för mig.

Och jag känner igen mig så läskigt väl. Läs den.

Statymode

Medelhavsmuseet öppnar sin nya utställning Vita lögner på lördag. Den handlar om hur antikens berömda statyer troligtvis inte var vita, utan målade i glada färger. Jag blev väldigt förvånad när jag läste det. Den antika vita statyn har nämligen haft extremt stor påverkan på vår syn på skönhet och smak. Löjligt stor påverkan faktiskt, ända in i vår tid. Efter franska revolutionen, när man ville skaka av sig l'ancien regimes påfågelsmode, var det just till det antika man på den kvinnliga sidan vände sig. Man ville helt enkelt se ut som en staty. Man ville ha en statys kroppsform, en statys draperade ljusa/vita(!) klädsel, och en statys hållning. Gärna frisyr också. Det skulle vara skirt, gärna genomskinligt. Vilket såklart ironiserades över (se bild ovan).

Så här skriver Medelhavsmuseet:
Den vita marmorn i antikens statyer var länge en grundpelare som bar upp västvärldens kulturella identitet och visade på dess överlägsenhet. I själva verket var all antik skulptur bemålad, ett faktum som länge varit känt av vetenskapen. Trots det har ledande konstkritiker och museer fortsatt att förmedla en falsk bild av den vita antiken till den vanlige museibesökaren.

Allt det som kopplas till det vita och ljusa. Rationalitet, det avskalade och rena. Vad händer med det om de vita statyerna inte alls är vita, utan bara ett historiens practical joke? Allt blir lite upp och ner.

En kommentar

Från signaturen hjortsberg. till föregående inlägg. Lägger upp den för den sortens beräkningar säger en del om hur konsumtionen idag inte på något sätt kan kallas för rimlig. Se nedan.

Humanekologen Alf Hornborg har gjort ett räkneexempel, där han jämför det arbete som utfördes av å ena sidan slavar på amerikanska bomullsfält, å andra sidan vävarbetare i London (som omvandlade råbomullen till tyg), år 1850.

För £1000 fick man år 1850:
11.84 ton råbomull
3.41 ton bomullstyg

Dessa två produkter är ekvivalenter, dvs, deras gemensamma värde gör dem utbytbara. 11.84 ton mot 3.41 ton, samma pris. Den tid som det tog för att få fram dessa produkter var:

För råbomull: 32h
För bomullstyg: 4h

Det som hände här, genom pengarnas utjämnande kraft, är att engelsmännen lyckades byta 4h arbetstid mot 32h. Vidare, den landyta som dessa produktioner tog i anspråk var:

För råbomull: 58 hektar
För bomullstyg: Mindre än 1 hektar

Såhär fungerar det fortfarande, med många varor. För att denna ekvation ska gå jämt ut - med andra ord: för att vi ska kunna ha billiga bomullstyger samt maximalt utnyttjade landytor - krävs det att någon, någonannanstans, arbetar för löner som står i extremt låg proportion till det värde som produkten genererar, samt utnyttjar sina landytor till bomullsproduktion och inte, t.ex., mat (vilket ofta sker i länder där inte alla har mat).

Peak Cotton

Snart dyrare än vad du är van vid

Ni vet det där med peak oil, peak mineral, peak blablabla, som har att göra med att våra naturresurser kommer ta slut på grund av det senaste århundradets eller så överkonsumtion? Det är inte bara de ändliga naturresurserna som påverkas av vår oömma hantering av moder jord. De klimatförändringar som händer nu och förutspås öka påverkar även produktionen av grödor, till exempel bomull. Bomull är en produkt som varit central i industrialismens framväxt (den började ju i och med just den engelska textilindustrins framväxt på 1700-talet), och är det än idag. Att den har varit billig att odla, är slittålig och så vidare har gjort att den blivit extremt populär, och även delvis legat till grund för den masskonsumtion av just kläder och textilier som vi idag ägnar oss åt.

Problemet med bomullen är dock att den är extremt omiljövänlig att odla. Dels kräver den extremt mycket konstgödning, dels så är den känslig för insektsangrepp och sjukdomar vilket gör att den besprutas i extremt hög grad. Det är den gröda som det används mest insektsmedel för att odla, hela 16% (källa). Miljöpåverkan är som ni säkert vet stor. Den är dessutom livsfarlig, på grund av gifterna, att arbeta med om man inte har rätt skydd, vilket många fatttiga bönder självfallet inte har.

Så till viss del kan man nog säga att den lite är skyldig till sitt eget fall. Produktionen av bomull lyckas nämligen för femte året i rad inte möta efterfrågan. Detta har mycket att göra med att efterfrågan i till exempel Kina och Indien, med den växande medelklassens ökade konsumtion, har blivit större. Men det har också att göra med att det i Kina(som odlar en tredjedel av världens bomull) och Pakistan (fjärde största producenten) har varit stora problem med översvämningar och jordskred som har förstört odlingar. Och vad brukar det kopplas till? Jo, klimatförändringarna.

I den här artikeln som ligger till grund till det här blogginlägget skriver man att experter förväntar sig att priset på bomull ska fortsätta öka. Bomull som basen för vår slit-och-släng-mentalitet när det gäller kläder kanske inte kan tas för givet längre riktigt. Fast det känns ju ganska logiskt, när man väl kommit över den värsta chocken.

Tvångströjor och konsumentmakt

Bild från Wikipedia på arbetslägren i Kina

På tema visste ni att... det i Kina finns arbetsläger/fängelser där man i hög utsträckning tillverkar konsumtionsvaror som kläder till exempel. De kallas för Laogai, vilket är kinesiska för ungefär reform genom arbete. Lägren startades på 1950-talet och finns kvar än idag, om än i mycket mindre skala. Man räknar med att det under dessa sextio år ska ha suttit ungefär 50 miljoner människor där. Både vanliga fångar, men också fångar som fängslats utan rättegång, ofta på politiska grunder. Sveriges Radio tog upp problemet i ett program förra veckan och hävdade där att det sitter ungefär 3 miljoner fångar där idag.(siffra från Wikipedia-artikeln) Här finns en längre artikel från 2001 på ämnet ur The Washington Post. Här har Sveriges Radio skrivit om problemet.

Lena Ek, eu-parlamentariker och centerpartist, säger i Ekot att hon inte tror på lagstiftning mot problemet, men att hon tror på konsumentens makt. Att kunden inte köper när det framgår att varan har gjorts under tvång av politiska fångar. Radioreportern frågar om det inte är svårt att veta om en vara är tillverkad i kinesiska arbetsläger. På detta svarar Ek att man i Europa kan spåra minsta köttbit, så det borde nog inte vara så svårt om man lägger manken till, ungefär.

Tillåt mig att betvivla detta. För det första att man skulle kunna spåra minsta europeiska köttbit tillbaka till producenten. För det andra att det skulle vara samma sak med varor tillverkade i kinesiska arbetsläger. Jag som konsument har absolut ingen möjlighet att veta var i Kina produkten har gjorts. Jag vet inte ens om den verkligen är gjord i Kina, även om det står det på lappen. Det kan dessutom till exempel stå att den är gjord i Italien, men i fabriker med underbetalda kinesiska arbetare. Jag har ingen kontroll över detta. Det enda jag kan göra är att använda mig av något slags tveksamt system där varor tillverkade i västvärlden kan tänkas vara tillverkade under bättre arbetsförhållanden än resten av världen. Men om det är så vet jag inte.

Därför tänker jag alltid när politiker försöker hålla fram konsumentens makt att det är någon som inte riktigt vill göra sitt jobb. Som håller den så kallat fria marknaden så högt att de inte kan göra något som strider mot den logiken. För vad kan jag och vi göra jämfört med om till exempel EU skulle sätta press på Kina i förhandlingar, eller till och med hota med importstopp om lägren inte tas bort?

Vår älskade fria marknad har nämligen ett problem. Ett informationsproblem. Enligt den rådande logiken- att företag får göra och gör allt för att maximera vinsten, ses lögnen ibland som nödvändig. Jag själv litar därför inte på information från företag. Jag tror inte det är särskilt många som gör det. Inte ens ett svenskt helylleföretag som IKEA känns pålitligt. Relationen kund-företag är liksom inte helt klockren. Att länder som Kina däremot är extremt beroende av sin export är väl däremot uppenbart. Borde inte fokus ligga där då?

Bild från Wikipedia. Kudos till Anton som först twittrade om Ekot-inslaget.

The Spectacle of the Foreskin

Jag var på en öppen föreläsning på Centrum för modevetenskap på Stockholms universitet igår med rubriken Fetishism Revisited: "Man In A Polyester Suit", Uncut, som hölls av konsthistorikern Harri Kalha. Det var verkligen fantastiskt bra. Jag har inte direkt något att lägga till, som brukligt kanske är, men jag tänkte återge lite vad han pratade om, bara för att det säkert är i ert intresse.

Kalha utgick från Robert Mapplethorpes verk Man in a Polyester Suit från 1980, som ni ser ovan. Fotografiet blev väldigt uppmärksammat när det kom. Dels för det uppenbara, att det är en sexualiserad bild på en man tagen av en annan man, dels att det är en svart man sexualiserad av en vit man, dels för att den bara är explicit, dels för att det i den postkoloniala tidsålder vi rör oss i blir en spänning bara kring en svart kuk och en prydlig tredelad kostym. (För oss blir det lätt en paradox)

Men, det som Kalha framförallt fokuserade på, och vilket är lätt för oss skandinaver att missa, är mannens icke-omskurna förhud. Det är ett amerikansk foto, och i USA är det enligt den kulturella normen brukligt att man som liten pojke blir omskuren. Det är inte alla som blir det, men de flesta. Framförallt vita blir det, ungefär 80% enligt Kalha, bland svarta var det ungefär 60% har jag för mig. Detta har lett till att förhuden blivit något av ett känsligt ämne i USA. Se till exempel Sex & the City-avsnittet där en icke-omskuren kuk blir jämförd med en shar-pei-hund.

Detta har lett till uppkomsten av en hel liten bögporr-genre, som kretsar kring just icke-omskurna män och deras främmande och eventuellt o-hygieniska kön (notera det uppenbart vita, amerikanska perspektivet här). Ofta är det latino-amerikaner som är med, eftersom de är en grupp som sällan är just omskurna, men också eftersom de i USA är en av de grupper som är mest lågstatus. Det finns nämligen ett tydligt klassperspektiv här, då även förhudsfilmer med blue collar/arbetartema finns.

Kalha använder sig även av Roland Barthes, och Freud för att förklara fenomenet. Det tänker jag inte gå in på här. Men hursomhelst, väldigt intressant och elegant resonemang kring något så trivialt som en porrgenre. Hoppas de lägger upp presentationen på internet. Då säger jag till. Just omskärning är väldigt intressant eftersom den manliga kroppen brukar lämnas intakt och ifred i vår västerländska kultur för det mesta. Det brukar vanligtvis vara kvinnor som ska korrigeras på olika sätt, må det vara fysiskt eller psykiskt.

Jag länkar inte till porr här tänker jag, men googla om ni är intresserade. Det finns mycket... ja. Mycket, helt enkelt. Särskilt intressant eller främmande att se som skandinav, som sagt.

Okej kunde inte låta bli att kommentera det här...

Visst älskar man en smarrig bloggskandal? För det här är väl ändå en skandal på riktigt, den här gången. Newzglobe, en något obskyr nyhetssajt, skrev den 26 augusti om att ett gäng populära bloggare ska ha fått erbjudande om att marknadsföra, eller vad man ska kalla det, Moderaterna för 10 000 per person. I dealen ska sex inlägg ha ingått. Efter det har också bloggarna i olika stor utsträckning skrivit om Moderaterna. Katrin Zytomierska har till exempel gjort inlägg där hon ställer en moderat frågor, varpå han får prata i evighet om Moderaternas lösning på problemet, helt utan kritiska frågor. Michaela Forni har till exempel skrivit ett inlägg, som är borttaget nu, om varför Moderaternas kampanjfilm är bra, den handlar nämligen om kärlek.

Anna Hibbs, Michaela Forni och SheCity skriver att de fått betalt för att vara ambassadörer för Moderaterna, varit med på event och liknande. Det är alltså inte inläggen som de fått betalt för, hävdar de.

Det jobb vi gör för Moderaterna är att hjälpa dem med deras event och hjälpa dem att nå ut till förstagångsväljare som inte vet hur dom ska rösta, för att dom helt enkelt inte fattar vad någon pratar om. Vi hade en bloggträff där vi bjöd på mat och dryck, samt pratade med våra läsare om varför vi tycker det är viktigt att rösta, och varför vi kommer rösta på M. Jag fanns på plats på förra fredagens komikerevent, och nu på fredag kommer jag och Mickis DJa på det stora sluteventet på Norrmalmstorg (alla är välkomna!). Det enda jag har bloggat om är inför dessa events, och uppmanat alla att komma. (Från Anna Hibbs blogg)

När det privata och de jobb man gör är så sammansmälta som det är på deras bloggar, var går gränsen? Dessutom, är Moderaterna ett företag som vilket som helst? (Anna Hibbs skriver att hon tar betalt för alla jobb hon gör, och bara skriver om företag hon kan stå för, nämligen.) Jag skulle väl hävda att det inte är det. För det är nämligen ett politiskt parti om det har undgått någon. Det handlar liksom om vår gemensamma framtid.

Jag antar att det här handlar om den här urgamla frågan, som både Sokrates och Baudelaire grubblade över,- ska de populära svenska bloggarna räknas som press eller pr? Antar att man får räkna dem som enbart pr-maskineri nu, när de ändå outat sig själva som det. Men tycker lite ödmjukt att de skulle kunna vara lite tydligare med det. Det skulle kännas lite ärligare då.

Bloggkommentatorerna och Dagens Media har också skrivit om detta, nu också om att M hävdar att de inte direkt betalat bloggarna, utan att G-Life helt stått för det.

Ful politik

<3

Jag kommer rösta fult i valet. För när valrörelsen i media mest verkar handla om PR och retorik. Om vem som förtjänar att vinna utifrån sin mediakampanj (som att det går att mäta på ett rationellt sätt). Om vem som framstår som trovärdig utifrån vilken slips de har. När Moderaterna anlitar modebloggare för att skriva inlägg om sitt parti. När det pratas om att röd-grönas partiledare är 'fulare' än Alliansen, känner jag att är det så himla skönt att lägga sin röst på just den röd-gröna (-rosa) rörelsen.

Just för att hela vänsterrörelsen är just lite skev, inte perfekt. Jag njuter varje gång Lars Ohly är osmart retoriskt. Varje gång någon lokalavdelning råkar anlita en burleskdansare för att uppföra en skämtdans på sin valupptakt. Varje gång Mona Sahlin är pinsamt stolt över sin röda Louis Vuitton-väska. Det finns nämligen en del av politiken som inte är helt medialiserad, inte friserad utifrån mediakunskap 1.0. Det finns en rörelse som är klumpig och lite ful. (Det blir så när det är många människor i grupp på en gång). Och snälla, tvinga mig inte att hysa PR i denna kropp.

Bonderøven

Det danska tv-programmet bonderøven, eller 100 % bonde som det heter på svenska, har kunnat ses på SVT den senaste månaderna (men verkar tyvärr inte finnas på SVT Play). Det finns uppenbarligen något pikant över den här sortens man, kisande i solen, med gubbkeps och rustikt stickad tröja, hållandes allt från griskultingar till plantor och spannmål i sina fårade men unga händer. Arbetshästar, ett spretigt äppelträd eller en nyplöjd åker i bakgrunden, sådär som av en händelse.

Bonderøven är förstås extremt i den bemärkelsen. Mannen det handlar om är ju uppenbart lite tvångsmässigt besatt av gamla jordbruksmetoder. Han sår för hand. Han slår med lie och uppsamlare. Han bygger ett viktorianskt drivhus, själv. Hans fru är gravid förstås. Hon vankar runt själv i periferin och ler. Eller när hon har fött, drar runt på en barnvagn i gummistövlar. Hon verkar helt klart ha förstått att det inte är hon som är stjärnan här.

Det är bra tv. Man kan inte säga annat. Jag själv som är uppväxt på en ganska liten och icke-industriell bondgård med kor och allt tycker också det. För det är inte på riktigt. Det är inte onda ryggar och utbränd pappa. Inte jordbruksmaskiner som går sönder, hela tiden. Inte regn när man ska skörda och dålig lönsamhet. Det är kitsch. Vi som tittar, gissar att det är ganska stor procent storstadsbor, behöver nog känna att det finns folk som honom. Som har ett liv som är direkt i samklang med årstidernas växlingar, har lerjord under naglarna, och tycker att ingenting är omöjligt. För vi har inte det, och känner inte så. Naturen håller på att gå åt helvete. Allt på grund av oss och de som var före oss. Det är tröst-tv, helt enkelt. Och det känns som att mer och mer tv går åt det håller. River Cottage, eller Det goda livet, som det komiskt nog heter på svenska, är ju helt klart det. Det är konstigt hur det som egentligen är historia kan bli eskapism för en senare generation. Säger nog en del om vilka förhoppningar vi har om framtiden, eller vilka vi inte har.

Om det androgyna i ett par mjukisbyxor

Det har skrivits mycket om androgynitet och unisex på senaste tiden. Daniel Björk skrev en krönika om hur modevärldens återkommande androgynitetsvurm kanske bara är ett sätt att rättfärdiga smala, pojkliknande kroppsideal. Agnes, Lisa och Benjamin kommenterade i sina bloggar. Även Emma Arvida Byström har skrivit om det nyligen i Tourist Magazine. Jag resonerade liknande i ett blogginlägg från 2008. (jag hittade det till slut, Emma!)

Jag är helt med i resonemanget. Även om mitt två år gamla blogginlägg känns som från ett annat liv när jag bläddrar tillbaka (!) så är det fortfarande så att modevärldens kärlek till androgynitet kräver och förutsätter den där smala pojkkroppen. Men frågan är hur intressant det är med modevärldens syn på androgynitet, kan jag känna ibland. Alla vet att den har ett ganska vridet förhållande till (kvinno-)kroppen. Det är det som är problemet med den. Fast det är förstås viktigt att påpeka när den attityden tar skepnad i kvinno- och queer-rörelsens retorik.

För som Arvida skriver, skulle inte en manskropp med former och manboobs kunna vara androgyn? Jo. Det kan den förstås. Det är den. Ingen kan egentligen säga något annat. Vi bestämmer att det är så nu, visst?

Jag tänker på en annan sak, som jag och Benjamin pratade om igår, om hur androgynitet också har med klass att göra. Ser man sig omkring, finns det så många androgyna kvinnor, för det är det mest, i ens omgivning. Alla tonårstjejer i mjukiskläder och sneakers till exempel. (hehe, jag har skrivit om dem innan, men jag är lite besatt av dem.) De klär sig som sportkillar, i luvtröja och mjukisbrallor. (obs, syftar inte på t.ex. hiphoptjejer nu) De till och med rör sig som sportkillar ofta. Sitter lite mer bredbent på tunnelbanesätet kanske. Pratar högt med sina vänner. Det är förstås en vardagsklädsel. För jag slår vad om att de inte klär sig så till fest. Men det är intressant hur man klär sig in och ut ur femininiteten. Hur man gör den, när man orkar, och har tid.

Det finns en parallell här till resonemangen i Fanny Ambjörnssons bok En klass för sig, som handlar om unga tjejer och sexualitet. Hon skriver mycket om klass, och om hur unga kvinnor från arbetarklassens något mer avslappnade sätt att förhålla sig till och prata om just sexualitet, om man jämför med de jämnåriga från andra samhällsklasser, inte räknas som progressivt. Istället räknas det som lite vulgärt. Obekvämt. Ungefär som att mjukisbralle-tjejernas klädsel inte räknas som androgyn, hur smala de än är. Den är bara lite slafsig.

Köksö versus kökssoffa

Min pojkvän har en hyresrätt söder om Söder. Den ligger högst upp. Den förra hyresgästen hade någon form av renoveringsdille. Trots att lägenheten inte är en bostadsrätt gjorde han om den till något som liknar bostadsrättsstil. Nakna bjälkar i taket, en tegelvägg, spotlights. Mitt i stora rummet finns en köksö, i anslutning till det lilla köket. Vi pratade om lägenheten, att det fanns något som kändes lite fel med den. Omysigt, kanske.

Sedan kom Jakob på vem boven var. Köksön. Den är rundad på ena kanten, runt där står små barstolar. När man sitter och äter där sitter man inte mitt emot varandra. Man sitter dessutom och balanserar lite vingligt på grund av de små stolarna. Det finns något ideologiskt tveksamt över den där köksön. Måltiden är inte helig där. Nej, här äter man snabbt, effektivt. Sedan springer man vidare till alla de projekt man självklart sysslar med på dagarna. Vi gick ut i förrådet och bar in det märkligaste bordet jag sett på länge. Det var så fruktansvärt tungt. Rostfärgad metall på plywood. Den förra hyresgästen hade lämnat det. Jakob hade tyckt att det var för fult och ställt in det i förrådet. Men nu står det där. Ett soffbord kanske. Men också en liten seger. Här skall inga coffetable-böcker ligga heller, för den delen.

Motsatsen till köksö-konceptet måste vara kökssoffan. Jag växte upp med en sådan. Har även turen att ha ett kök med en sådan just nu. Här sitter man länge. Lutar sig tillbaka. Kanske sover. På alla de gamla köksoffor som nu säljs som vitmålad shabby chic-kitch på Tradera sov man definitivt förr. Efter lunchen, eller vad man nu kallade det, någon gång. Man sov inte för att bli mer effektiv sen. Man sov för att man blev trött. Man tog en tupplur. Inte en quick nap. Det är skillnad.

Dagisskräckis

Natalia Kazmierska skriver i gårdagens City om den nystartade förskolan Paletten vid Telefonplan i Stockholm. Lokalen är designad av arkitekturbyrån TVH och verkar väldigt designad. Stockholms stad skriver själva om projektet;

Utformningen av den inre och yttre miljön på förskolan är nyskapande och grundar sig på en pedagogisk idé för framtidens förskola med ett utforskande arbetssätt med inspiration av Reggio Emilias filosofi. Detta innebär att miljön ska erbjuda många mötesplatser för dialog, samspel och skapande.

Kazmierska skriver i sin tur;

Pedagogerna på förskolan Paletten använder i stort sett samma vokabulär som Södermalms mediefolk: barnen jobbar med "nya medier", och "temaprojekt", tränas i "social kompetens" och lär sig att "tänka utanför boxen".

Hon citerar också rektorn för förskolan, Cecilia Hjelm;

– Vi tror på barnens egen kraft. Varje morgon börjar vi med att fråga barnen: vad vill DU göra idag? De får välja aktivitet utifrån sina egna intressen. Just de här barnen valde till exempel att jobba med läsning och litteratur idag.

Hela konceptet fick mig att må illa. Egentligen skulle jag vilja citera hela artikeln här. Men det går ju inte, förstås. (Ni som bor i Stockholm kan nog fortfarande plocka upp den i och för sig. Gör det!) Kazmierska skriver vidare om att pedagogerna på förskolan Paletten förklarar att den förskola som skulle föra tankarna till hemmet är föråldrad. Ordet dagis använder de inte.
Var förs då tankarna när man ser bilderna och läser om Paletten? Till en arbetsplats, ett modernt kontor, kanske? Att barnen lär sig att göra aktiva val hela tiden, både genom eget val av aktivitet, men också genom att till exempel maten kommer i bufféform, gör dem även till perfekta konsumenter i framtiden.

Så vad är det för framtida medborgare som pedagogiska miljöer som Paletten skapar? Jag kan inte låta bli att tänka att det skapar 1) Folk som jobbar bra. Som har social kompetens och kan tänka kreativt. Som kan skapa nya tjänster, nya produkter. Anpassar sig lätt. 2) och folk som på sin fritid konsumerar väl. Konsumerar rätt. Hänger med. Gör aktiva val. Låter sig definieras utifrån design och så vidare.

Kazmierska beskriver det som liberalism på bebisspråk, ungefär. Och visst är det lite svårt att inte vara konspiratorisk när Stockholms stad är med och tar initiativ till sådana här projekt? Dessutom är det lite sorgligt att föräldrarna som stolt tar sina knoddar till Paletten antagligen tänker på det hela som något positivt, kreativt och nytänkande. Som att de själva har gjort ett aktivt val. Absolut inte går någon annans ärenden. Fast vad vet jag. Jag fick ju inte direkt lära mig att tänka utanför lådan när jag gick på dagis. Jag lekte mest.

Hur man hanterar ett överflöd. Eller inte gör det.

Extrema samlare. Hoarders på engelska. De har dykt upp i media frekvent de senaste åren. Det är inte ett nytt fenomen. Alla som växt upp på landet har väl haft en och annan skrotsamlande gubbe som granne, eller för all del i stan, en och annan galen katt-tant i kvarteret. Ändå verkar intresset för det exploderat. Enligt wikipedia-artikleln är det ett tvångssyndrom, som kännetecknas av överdrivet förvärvande av prylar, samt oförmåga att antingen hitta ett användningsområde, organisera eller göra sig av med dem. Det finns folk som tvångsmässigt samlar på djur, eller på böcker, men ofta verkar det vara lite vad som helst som kommer i ens väg.

Hursomhelst. Det är inte syndromet som intresserar mig, utan mer att det verkar intressera så många. När första avsnittet av programmet Hoarders sändes i USA 2009 hade det runt 2,5 miljoner tittare. Det har även sänts på TV 3 i år, och verkar ha varit populärt även där. Det måste finnas en anledning till att just detta plockats ur den uppsjö av olika tvångsbeteenden som ändå finns, och blivit syndromet du jour. På samma sätt som alla dokumentära program på tv just nu verkar handla om människor med fetma eller ätstörningar samt folk som inte kan hålla reda på sin ekonomi, handlar det om överflöd.

Det finns ett evigt flöde av prylar som vi i den så kallade Västvärlden simmar i. Denna stillahavsvirvel av plast, papper och metall omger oss. Vi hanterar den, dagligen. Sorterar, slänger, återvinner, köper nytt. Det upptar mycket av våra vardagsbestyr hemma. Vi som är normala, det vill säga. Extrema samlare sorterar inte, slänger aldrig. De sparar på saker som är tänkt att slängas. I tv-skildringarna över dem frossar man i panoreringar över högar av kläder och kartonger, travar av böcker och tidningar, helt och hållet belamrade rum med små gångar igenom. Tittaren förfäras. Att man kan ha det så där. Fast innerst inne vet man kanske; jag skulle kunna bli sån där. Om jag inte sorterade, slängde, återvann, köpte nytt. Sakerna finns ju där. Vårt överflöd. Vi har bara blivit väldigt bra på att hantera det.

Fack it

Jag läste i Metro Weekend att politik har blivit trendigt. Ja, det är sant.

Även Elin Kling har märkt ett nyväckt politikintresse långt utanför morgontidningarnas ledarsidor.
– Ja, absolut. Det är den så kallade Obama-effekten. Folk vill visa vad de står för. Den egna starka individen är det nya svarta, säger hon.

Stockholms modevecka börjar idag. Eller Mercedes-Benz Fashion Week Stockholm som den numera heter. Jag kommer den här gången inte att vara där. Problematiken kring SAC:s fackliga blockad mot Berns och hur den bemötts blev mig övermäktig. Det gick inte ihop för mig helt enkelt. Alla visningar under dagarna är inte på Berns, men ungefär hälften av de jag ser som intressanta. Jag tänker inte försöka påverka er till att tycka si eller så. Men här kan ni läsa Arbetarens många artiklar om saken, här skriver Dagens Nyheter om det. Här skriver Berns själva om det, och här skriver SAC om det.

Och som av en händelse är det alltså populärt att vara politisk igen. Jag har då alltid varit en trendkänslig jävel. Men jag tror att Elin Kling här ovan har missförstått en sak. Politik handlar inte om individen först och främst. Det handlar om kollektivet. Att göra något tillsammans. Just det som Obama anspelade på med sitt valord Yes, we can. Vi kan, ihop. För övrigt det som just det fackliga arbetet går ut på. Jag räknar med att Elin Kling tar ställning i den här frågan i och med sitt nya politiska patos. Hon lär ha svårt att undvika den i dagarna.

Citatet från Metro är från artikeln Politik har blivit populärt av Katarina Matsson, från den 13 augusti. Läs gärna bästa Agnes eller bästa Benjamin för modeveckerecensioner. Bon lägger som vanligt upp alla visningar på sin sajt.

Myten om den matglada modellen

Tänkte fortsätta på en bloggkedja. Benjamin Rask på Rodeo svarade på Ida Skovmands blogginlägg som plockade upp Sofia Dahléns resonemang om idrottsstjärnors kontra modellers syn på kropp och prestation. Citat nedan från inlägget på Dahléns (döda?) blogg Conspicere.

Modeller är naturliga (vill mode i alla fall ge sken av, vi vet ju att det inte riktigt stämmer), de ser ut som de gör utan ansträngning, vilket innebär att man inte har något annat val än att förhålla sig till dem som man själv är.

Ingen sportstjärna i världen upplevs prestera av naturen, utan precis tvärt emot modellen (som till och med framställs som att hon aktivt motverkar sin naturliga skönhet. ääääälskar skräpmat, och aaaaaaldrig tränar eller borstar håret) är idrotten inte bara passiv utan mycket aktiv i att framhålla allt det blod, allt det svett och alla de tårar som ligger bakom en prestation.

Både idrottsstjärnor och modeller lever på sin kropp. Den de föddes med. Ändå jämförs de sällan. Antagligen för att de, och alla andra, framställer sitt yrke på helt olika sätt. Som Dahlén skriver, så svarar modeller ofta i intervjuer att de älskar mat. Att de äter mycket. Gärna skräpmat. Det skulle aldrig en idrottsstjärna göra. De skulle i alla fall inte erkänna det. Men det intressanta är förstås inte att idrottstjärnorna framställer sin prestation. Snarare är det att modellerna inte gör det. Varför gör de inte det? Alla vet att de flesta måste kämpa för att förbli en size zero. Det finns säkert några som är så smala naturligt. Men merparten är nog inte det. (Här spekulerar jag förstås) Varför kan de inte erkänna det?

Jag tror att det handlar om en ansvarsfråga. Kan det vara så att ju smalare idealet har blivit, desto mer skräpmat säger sig modellerna äta? För om de verkligen svälter sig, är inte det fel då? Omoraliskt? Borde inte vi reagera då? Kritisera? Jo. Det borde vi. Men så länge de älskar mat, fullkomligt vältrar sig i chokladmousse och pommes frites, då är det okej. Då är allt som det ska. Modetidningar och märken kan fortsätta anlita agenturer som har modeller med synbara ätstörningar. För de har inte det på riktigt. Det är bara den romantiska ätstörningen vi vill ha, den visuella. Den riktiga är smutsig, äcklig, för mycket.

Det går att jämföra med den-lyckliga-horan-problematiken. Så fort prostitution och trafficking ska diskuteras i media kommer alltid någon dragandes med exempel på en frivilligt prostituerad. Någon som älskar att inte välja själv vem man ska ligga med/vad man ska göra för betalning. Få som betraktar debatten känner antagligen att de själva vill prostituera sig. Tanken är till och med riktigt obehaglig. Men så länge debattörerna lyckas gräva fram det här lyckliga undantaget, som man ändå får anta att det är, så kan systemet fortsätta. Då kan vi stå ut med att en av åtta svenska män har köpt sex. Vända bort blicken. Slippa ta ansvar. Det finns de som vill, tänker vi. Och det finns modeller som älskar mat. Vad skönt. Tack media.

Av samma anledning som aktiva prostituerade säger sig vara frivilliga, säger sig antagligen verksamma modeller älska mat. För vem vill vara ett offer?

Bild: brazilianska modellen Ana Carolina Reston som dog av anorexia 2006.

Mitt intresse för olika sorters uttryck går alltid upp och ner. Just nu är intresset för konst och musik ganska högt, mode är lite längre ned. Mitt intresse för bloggar är väldigt lågt. Så är det. Försöker att bara bejaka allting. Inte sätta mig emot. Vara som en delfin i vågorna. (improviserad liknelse) Men man kan ju alltid kombinera. Som här nedan till exempel. Två goa låtar som båda har musikvideos som presenterar någon form av ovan kroppslighet i bild/video. Typ kroppslighet som inte ger mig ångest. Önskar att mitt liv vore mer som den sista videon. Och den första. Egentligen ville jag ha med Girls Lust for Life också, men den gick inte att bädda in.


Lawrence Arabia Apple Pie Bed


The Style Council Long Hot Summer

Att fejka en fredagsbön

obs: smygfoto

Gatorna i Damaskus äldre delar slingrar som gamla stigar. Skeva husväggar, blommande jasmin överallt, små portar till innergårdar med fruktträd och springbrunnar. Det är billigt att bo här. Folk vill hellre bo i nybyggda hus. Det här sägs vara världens äldst bebodda stad. Vår självutnämnda guide pekar på en moské, med köande shiamuslimer utanför till fredagsbönen. "Do you want to go inside?" Vi piper; "Eh, are we allowed?" Det är vi tydligen. Typ. Jag slussas in till höger, mitt manliga sällskap får gå in genom den vänstra ingången. Därinne sitter en uttråkad vakt som pekar på en krok med kåpor. Förstås. Jag har ingen sjal på mig. Förvisso heltäckande skjorta och byxor. Men ändå. Samtidigt som jag knäpper på mig den fotsida klädnaden kommer en annan kvinna utan slöja in och klär på sig en kåpa med van hand. Hon är blonderad och har kraftigt markerade ögonbryn. Hon ler åt mig. Jag gör som hon. Känner mig lite mindre som en clown. Jag stoppar skorna i väskan. Skäms lite över mina ovårdade fotsulor. Den svenska vintern är ju som bekant inte snäll mot fötter. Mitt röda nagellack, är det för mycket här inne? Antagligen inte. För smink och accessoarer är ingenting som kvinnorna här inne snålar med.

Jag går in, fortfarande till höger. Stannar upp och tittar, storögt. Runtomkring mig är kvinnor, sittande i skräddarställning, lutade mot väggen, småpratandes medan barnen springer runt. Överallt mattor. Taket och väggarna är täckt av fantastisk mosaik. Till höger sitter män och ber på en stor innergård. Solen skiner ner över dem. Jag känner mig extremt medveten om min kropp, till och med min hud, mitt hår. Drar åt kåpan så att glipan som visar halsen försvinner. Här i pelargångarna mellan salarna försvinner uppdelningen mellan män och kvinnor lite. Den känns mest för syns skull egentligen. Alla pratar med alla. Jag hittar mitt sällskap igen. Rodnar och ler något osäkert i min utklädnad slash munkkåpa.

Vi går inåt, kryssar mellan människor sittandes i rader. Jag lägger först inte märke till uppdelningen. Men ett tunt blått sidenband ligger utlagt mitt i salen. Framför det; män, bakom det; kvinnor. Jag sätter mig längst fram bakom sidenbandet vid en pelare. Det är varmt. Luktar lite tantsvett. Kanske är det min svett, förresten. Kåpan är gjord i någon slags strävt syntetmaterial. Det är svårt att sitta på ett naturligt sätt. Jag tittar runtomkring mig. Finns det något rätt sätt att sitta på? Verkar inte som det. Jag vill inte visa benen, fötterna. Alla har små bönestenar som de lägger framför sig. Vissa har exemplar av Koranen som de läser i. Alla ser ut att ha dyra väskor. Förutom jag då. En man med turban talar där framme. Jag kan bara urskilja enskilda ord, ty arabiska är inte ett språk jag talar. Kilogram, Obama, Iraan. Han talar länge. Vissa ser synbart uttråkade ut. Själv känner jag mig nästan löjligt andaktsfull och nervös. Vågar jag fota? Tycker kvinnorna här inne att jag är en tönt med min fula kåpa? Får jag ens vara här inne egentligen? En kvinna knackar mig på ryggen. Hon frågar "Are you a muslim?" Jag sväljer, "Ehrm, no." "You're just watching?" "Yes". Hon ler. "Welcome!" Alla i hennes sällskap ler. Jag tackar. Andas ut. Det där var nära, tänkte jag. Fast det var det ju inte. Nära vad, liksom?

Bönen börjar. En man snett bakom mig ropar ut orden. Alla ställer sig upp. Jag blir lite osäker igen. Ska jag också göra det? Sen ser jag att mitt sällskap har gjort det längre fram, så jag gör det också. Det skulle kännas fel att bryta symmetrin här. Vi bugar oss. Jag måste hela tiden smygtitta på kvinnan bredvid mig för att inte göra fel. Sen går vi ner på knä, trycker ansiktet mot bönestenen, eller i mitt fall, mattan. Upp på knä igen. Ner med ansiktet igen mot golvet. Sedan ställa sig upp. Jag har nog glömt någon del här, eller blandat om i ordningen, glömde dessutom räkna hur många gånger vi gjorde det. Fem, tio? Det blev närmast hypnotiskt till slut. Någon som har mer koll på religion än vad jag har kan säkert upplysa om hur många gånger som är brukligt i en shia-moské.

Sedan går vi ut. Ungefär två timmar har gått. Jag känner mig helt darrig i kroppen. Innan, när jag tog på mig kåpan, föreställde jag mig att jag skulle känna mig extra fri när jag tog av mig den. Liksom uppskatta att bära så lite och tunna kläder som jag brukar. Det gjorde jag inte. Det är ju bara kläder, när allt kommer omkring. (och fri är man ju aldrig oavsett) Däremot insåg jag hur naken jag måste se ut i människorna runtomkring mig:s ögon. Hur min hud måste lysa. Men även, hur mitt osminkade ansikte och lite svettiga uppenbarelse verkligen måste anses okvinnlig i det här sammanhanget. Alla kvinnor med sina välordnade sjalar, färgglad klädsel, dyra accessoarer och perfekt sminkade ögon. Min idé om kvinnlighet som förvisso konstruerad, men ändå kopplad till någon slags (också konstruerad) naturlighet, blev pinsamt uppenbar här. Den är lurig, den här naturliga kvinnligheten som jag något motvilligt sportar. Sällan behå, rufsigt hår, osminkad, med naturligt tjocka ögonbryn. Kan man säga att den nästan är arisk? Lite Leni Riefenstahls Viljans triumf-ish sådär. Frågan är om inte den uppenbart konstruerade och fejkade kvinnligheten är bättre då. Den är mer direkt. Och alla kan göra den. Samt upptäcka den.

Jag var, som ni märkt, väldigt mån om att passa in i sammanhanget när vi besökte fredagsbönen. Eller, det kunde jag ju inte göra. Men i alla fall mån om att inte göra fel. Till slut kände jag mig inte lika nervös längre. Men efteråt, när jag fick se en bild mitt sällskap tagit på mig, fick jag se hur kåpan jag bar faktiskt såg ut. Den såg ut exakt som de där kåporna eleverna på Hogwarts skola för trollkonster och häxdom bär i Harry Potter-filmerna. Huvan stod liksom ut där bak. Dessutom stod det något med grön text på arabiska på ryggen. Antagligen Besökare. Fast jag kan inte låta bli att tänka att det kanske stod Västerländsk clown. Eller Försöker passa in.

Hälsningar från Beirut

Lite försenade hälsningar från Beirut, Libanon. Jag hade innan helt missat protesterna mot att H&M etablerar sig i Israel. Var tydligen tvungen att åka till en helt annat land för att uppmärksamma dem. Tycker det säger en del om (den borgerliga) medierapporteringen i vårt land. Företaget ska etablera sju butiker i landet i år enligt Sydsvenskan, (Arbetaren skriver också om det) samtidigt som Israel ockuperar och isolerar palestinska områden. Helt förkastligt, oui?

Under the Paving Stones: the Beach

Staden omgärdar mig från alla håll. Kramar om mig med solkiga skjortärmar. Håller mig samtidigt på avstånd. Granskar. Dess andedräkt luktar avgas och snabbmatsflott. Jag granskar tillbaka. Speglar mig i den. Här bor vi alla tillsammans. Ändå är gränserna aldrig tydligare än här. Var sak på sin bestämda plats. Väggar, hus och kvarter skapar konturerna. Går gör man på trottoaren, cyklar på cykelvägen, gatan är till för bilarna. Vill du springa får du gå till parken eller gymmet. Dansar gör du på klubben. Möjligtvis på gatan om det är undantagstillstånd - karneval eller festival till exempel. Så har vi ordnat det för oss. Nytta och nöje, tydligt avskilda.

Men det vi ser framför oss är bara en bråkdel av det begrepp som staden har blivit. Vår bild av staden har blivit så stor att vi inte längre kan värja oss emot den. Steve Sem-Sandberg skriver i sin essä En annan del av staden(Legenda förlag) från 1990 om hur staden är dubbel. När den blir tillräckligt stor skapas också behovet av kontroll. Annars antas kaos bryta ut. Men samtidigt som denna kontrollmaskin sätts igång skapas också motståndet mot denna. De små sprickorna i fasaderna, klottret, maskrosorna. Staden delas upp i mindre delar som får mindre och mindre kontakt med varandra. En periferi och en mitt- förorter och ett centrum skapas. Sem-Sandberg tar som exempel hur sekelskiftets Paris då var något centralt i den samtida konsten och litteraturen på grund av just detta. Staden gick inte längre att greppa och blev istället för bara geografisk ort också till ett psykiskt och själsligt tillstånd.

Staden är både platsen vi rent fysiskt befinner oss på, men också en symbol. Sem-Sandberg menade 1990 när han skrev den nämnda essän att Stockholm börjat likna Paris mätt i urbanisering och att staden som sådan därför börjat skildras i liknande ordalag i den svenska dåtida kulturen. Vi har staden framför oss, men samtidigt har vi inom oss en bild av staden som Stad. Därför har vi svårt att tränga in i den, göra den till vår. Den är för stor för oss. Jag är bara en miljontedel av Stockholm och det blir för mig därför övermäktigt. Sem-Sandberg ser klotter och skadegörelse som ett sätt att försöka göra staden greppbar igen. Genom att skapa luckor i bilden vi har framför oss blir den verklig för den som kan läsa av det. Men myndigheterna ser det inte så. Klottret ska bort. Skadegörelsen också. Inga sprickor i vår fina fasad. Klottret är egentligen inte ett praktiskt problem. En husfasad med någons namn skrivet på det är inte mindre funktionell än en utan. Men det symboliska gör att politiker och ordningsmakter med jämna mellanrum känner sig nödgade att utlova hårdare tag mot buset. Man måste göra tydligt vems stad det egentligen är. Auktoriteten har monopol på bilderna ute i offentligheten. Reklam eller offentlig konst. Andra saker anses störa ögat.

I takt med att staden växer blir också skildringarna och de kulturella bilderna av staden allt fler. På så sätt får jag min bild och du din. Samtidigt är dessa sammankopplade eftersom vi alla tillhör liknande sammanhang och förstås- bor i samma stad. Sem-Sandberg skriver;

Idag har staden vuxit sig så stor att den inte utlämnar sig i annat än strikt negativ mening. Varje ting den tillförs, en ny invånare eller en ny begreppslig bestämning, bidrar till att förhöja dess komplexitet och därmed till att tömma den på innebörd. Det är bara bilderna av staden som låter sig definieras positivt.

Men, som han också påpekar, i varje bild finns ett avstånd etablerat. Det finns nämligen ett glapp mellan själva avbildningen och det den avbildar. Ju mer verklighet bilden sägs föreställa desto större blir avståndet för oss. Sem-Sandberg skriver själv om maktförhållandet mellan förorten och centrum i sin essä. Han menar att centrumet av staden och de människor som lever där också är centrumet för värdebildandet i samhället. De får definiera verkligheten, och genom detta blir också centrumet av staden det mest verkliga. Jag själv som är uppväxt på landsbygden vill hävda att detta gäller även i förhållandet mellan landsbygden/ de mindre städerna och storstaden. För mig som tonåring var det storstaden platsen man mer eller mindre medvetet längtade till. Platsen där det hände. Där man kunde träffa likasinnade. Där man blev förstådd. I motsats till hembygden där man underförstått blev både missförstådd och hållen tillbaka.

Indiebandet Broder Daniel(1988-2008) skapade en hel modern mytologi kring drömmandet och längtandet bort. Med låttitlar som Army of Dreamers, Happy People Never Fantasize och I’ll Be Gone fångade man en generation av ungdomar med en tydlig längtan någon annanstans, även om det kunde vara oklart vad denna annan-plats kunde tänkas vara. Även om jag för länge sedan slutat lyssna på Broder Daniel när jag lämnade platsen jag växt upp på och flyttade till storstan bar jag antagligen med mig idén om att hitta platsen där jag hörde hemma. Jag hade en diffus bild av hur detta skulle gå till. Det tog lång tid innan jag insåg att det sammanhanget jag jagade mer var en fråga om definitioner än en faktisk plats. För hur mycket jag än letade så kändes det ungefär likadant. Vissa platser var annorlunda, mer imponerande kanske. Men kvar fanns ändå mitt jag, och så länge det var detsamma så kändes allt ungefär likadant.

Steve Sem-Sandberg skrev sin essä om den dubbla staden 1990. Runt 2000 satt jag och drömde i mitt flickrum medan korna råmade i hagarna utanför. År 2010, året vi befinner oss i för tillfället, hur är det med annan-platserna idag? Vart längtar man? Var befinner sig det verkliga? Kan det vara så att vissa av nutidens så populära livsstils- och modebloggar fyller den funktion Broder Daniels låtar hade för mig? De flesta av bloggarna som yngre kvinnor läser utspelar sig i en storstad. Författarna lever ofta ett liv som i många ögon är åtråvärt men också oåtkomligt. I bloggen skildras bloggarnas liv och aktiviteter i bild hellre än text. Det är stort och smått som skildras, ämne kan svänga mellan vad personen åt till frukost till den stora kärleken. Ämne som de ofta undviker är dock politik, hat, misär och negativa åsikter. Bilderna föreställer deras verklighet. Så är det i alla fall tänkt. Men varför är så oerhört många läsare intresserad av någon annans ändå relativt trista vardag, någon annans verklighet?

Kanske är det för att den verkligheten känns mer verklig, mer autentisk än ens egen. Bilderna är ju alltid så skarpa, lägenheterna alltid så välstädade, leendena alltid så klädsamt personliga. På bilderna ses en sorts polerad dekadens som även jag kommer på mig själv med att romantisera. Fester där ingen spyr eller gråter på toaletten. Där alla har ansträngt sig för att klä sig så festligt som möjligt. Där alla dansar och ingen känner sig utanför.

Samtidigt, när jag sitter på där picknicken, i någons smakfulla soffa på lägenhetsfesten eller på bryggan med lummigt grönt runtomkring mig är distansen fortfarande kvar. Min bild av stadstillvaron och den tillvaro jag för i staden möts aldrig, även om de i stort liknar varandra. För den känsla jag letar efter är fiktion. Genom den ström av bilder av Staden, och städer, som jag översköljs av via tv-serier, bloggar, magasin, böcker och musikvideos får jag en vidare idé om vad en stad kan vara. Samtidigt hjälper det inte mig egentligen att landa i den stad jag faktiskt befinner mig i. Det förblir en fantasi. Att jag är uppväxt på landsbygd och inte i en storstad kan säkert kopplas till detta. Men jag tror inte att det är den enda anledningen. När jag lyckas komma bakom bilderna, vilket oftast händer när jag gör saker som jag ännu inte sett avbildat, förstå då kan jag känna mig närvarande. Annars är det så mycket som distraherar. Alltid är det alltid något fel. Kanske har jag fel kläder på mig för tillfället. Eller så är det för kallt ute. Eller så är det bara lite fel allmänt. Liksom inte helt naturligt. Så naturligt som det ser ut på bilderna jag konsumerar blir det aldrig.

När jag för ett år sedan besökte Shanghai hade jag svårt att landa även där. I taxiturer runt stadskärnan på broar mellan skyskrapekomplex och över förorenade floder, med ändlös utsikt över staden kändes det mest overkligt. Jag kunde inte ta till mig det. Det ser ut som en filmNew York från min iPod för att jag kände att min eventuella framtida upplevelse av staden ifråga blev besudlad av den. flämtade jag och tryckte näsan mot bilfönstret. Men för mig förblev det en skyline. När jag kom hem hade jag svårt att återberätta resan. För Shanghai kändes fortfarande overkligt. Senare var jag tvungen att ta bort Markus Krunegårds låt New York från min iPod för att jag kände att mitt framtida eventuella besök i staden skulle bli besudlat.

Fjorton timmar på ett flyg, mellanlandar i Reykjavik.
Stödstrumpor o bindel på vaknar igen när vi landar hårt i New York.
Staden myten hemligheten: Åk inte dit, du kommer bli biten o aldrig vilja åka hem igen".
Okej, jag tar den risken.

Den första jag möter är gubben i tullen.
Han är jättesur, myndig och svullen, jag känner för o vända hem igen.
Det är så här dom säger: Välkommen till New York.
Allt är en film genom taxifönstret neonljus, horor,
just som ett avsnitt av nånting jag sett sent hemma på TV:n.

Krunegård har uppenbarligen själv svårt att greppa New York. Men när känslan av att befinna sig i en film när man åker från flygplatsen i en taxi och in i staden också blir en kulturell kliché som man måste förhålla sig till blir det för meta. Då måste jag stänga av.

Under the Paving Stones; the Beach, eller Sous les pavés la plage på det ursprungliga språket franska, är ett slagord från Paris-68-rörelsen. Det fick mig att stanna upp. För de även om de flesta tolkar det mer abstrakt, så som bortom systemet finns friheten eller något liknande, så tolkar jag det bokstavligt. Under staden ligger faktiskt stranden. Den finns kvar där. Eller kanske inte en strand, men väl en äng, ett fält eller en myr. Staden är en chimär, något som kommer och går. Inte med vårt korta tidsperspektiv, men med naturens längre så är det faktiskt så. Slagordet uppkom när studenterna under majrevolterna grävde upp gatsten för att kasta på ordningsmakten, för att upptäcka att dessa vilade på gul sand. Symboliken var för uppenbar för att inte användas. Det visste inte jag när jag hittade slagordet någonstans på internet. Men det fångade mig, just för att jag tycker att den säger något om stadens karaktär.

Bilden av vår tillvaro i Staden står alltså i vägen för våra verkliga liv i stadsmiljö. Så vad gör man? Sitter på trottoaren, felparkerar sin bil, dansar på torget? Om klotter är det som gör det visuella i staden greppbart, kan fel beteende i staden då göra tillvaron där mer greppbar? Om vi alla blir små sprickor i fasaden, låter våra små fel och brister sjunga ut sitt evangelium i offentligheten, kanske vi kan få den där känslan av verklighet igen. Eller är den också påhittad? En romantisk idé om det autentiska, är det en sådan som spökar nu igen? Kanske är det fina med staden att den är just artificiell, sned och svårgreppbar. En sak som i alla fall är säkert är att idealtillståndet i staden inte riktigt uppnåtts än, för att göra ett understatement. Vi måste komma överens om hur vi vill ha det tillsammans. Det är ju ändå vår, gemensamt.

Posers unite

Jag har skrivit om Les Sapeurs i Kongo-Brazzaville innan. Så jag tänker inte presentera dem vidare i det här inlägget, men hittande bilder jag inte sett innan tagna av Danielle Tamagni och slogs av likheten med en viss stilfokuserad subkultur som dominerat i vårt egna land de senaste åren. För på bilderna ovan står de väl i vad man brukar kalla för modebloggsposen?

Bilder från Fashion156.

Lite naket

Det här är nog det bästa modejobbet jag har sett på ett tag. Så jag låter bilderna tala för sig själva. Från senaste nummer 11 av Fantastic Man, fotograferat av Benjamin Alexander Huseby och stylat av Jodie Barnes. Mer bilder finns här.

Artlover

Jag har medverkar i nya numret av konsttidningen Artlover med texter om amerikanska performancekonstnären Kate Gilmore respektive musikern/konstnären Christine Ödlund. I den sistnämnda handlar det en hel del om växters förmåga att kommunicera med varandra kemiskt. Det ni! Finns att plocka upp på stan, typ?

Libanon

Offtopic: drar till Libanon i juni. Någon som har tips på whatever? Är intresserad av allt. Även skönlitteratur och sajter med anknytning till Beirut/ Libanon!

Sista skriket

Förresten så gillar jag verkligen Ida Skovmands blogg Sista skriket på Sydsvenskans sajt. Den är väldigt bra, faktiskt. Det är så sällan jag känner så. Tack, eller vad man ska säga!

Moral kontra sedlighet

Det är sällan jag ger mig in i debatter på bloggar. Jag vet inte varför. Tycker att det mesta blir sagt, eller så är det för konstig ton att inget går att sägas. Nu tänkte jag dock flytta debatten från kommentarsfältet på Daniel Björks blogg och ut i vad som brukar kallas för bloggosfären. Daniel skrev en text om Terry Richardsson-gate och om hur han är tveksam till alla sorters ingripande från annat håll i mode och konstvärlden. Att moraliserande där i historien bara varit av ondo. Att de kreativa sfärerna av tradition varit en tillflykt för alla avvikande, som homosexuella och starka kvinnor. Att ett ingripande där bara kan leda till sämre mode, och sämre konst. Och kommentarerna haglar. Hur kan man försvara Richardsson? Det kan man bara inte.

Och nej, det tycker inte jag heller att man kan. Men jag känner att den här diskussionen kräver någon slags definierande av vad moral och moraliserande egentligen betyder. Moral är ett samhälles gemensamma regler för vad som är rätt och fel. Ofta sådant som inte går att bestämma med lag utan som snarare präntats in i medlemmarna i samhället med hjälp av uppfostran, och i vissa fall, indoktrinering. Därför antar jag att många är tveksamma till begreppet. Moral anses vara något som kommer ovanifrån och som slår ner på de som inte passar in. Det var det som drabbade amerikanska kommunister och homosexuella under 1950-talet under den så kallade McCarthyismen, till exempel. Skulle man kunna jämföra Terry Richardsson med den sortens avvikande samhällsmedborgare?

Jag menar att man inte kan det. Terry Richardsson har makt och han utnyttjar det som vit och heterosexuell man. Det finns ingenting avvikande hos honom. (Om man inte ska räkna hans förkärlek för tamponger som beskrivits i en av artiklarna) Han tillhör förvisso en bransch där många av övriga samhällets moraliska riktlinjer inte erkänns. Det gör att den miljön är friare. Men han utnyttjar den felaktigt. Att folk vill sätta dit honom har inte med sedlighet att göra, att hans bilder skulle ha gått över någon slags sedlighetsgräns där folk blir förskräckta. Snarare har det att göra med att den sexuella makt som man trodde var simulerad i bilderna visar sig vara på riktigt, via utsattas vittnesmål. Och nej, jag tror inte att moral>konst, som Tavi skriver, men jag tror heller inte på sedlighet>moral. Sedlighet handlar om vad som får visas upp, i nakenhet eller sexuella handlingar.(Och det är inte det som den här diskussionen handlar om, väl?.) Moral handlar i det här sammanhanget om att man inte ska utnyttja sin maktposition till att få folk att göra saker de inte vill. Gränsen är för mig väldigt tydlig.

Bild från Ladygunn.

The Lost Boys

Väl genomförd estetik, eller vad man ska kalla det, ger mig gåshud. Även om det estetiska i sig inte är något som jag kan identifiera mig med, blir jag imponerad. Inte på ett reklamarsätt, utan på ett känslomässigt plan. Antar att det har med uppgivenhet att göra egentligen. Man är så fullmatad med yta att när något väl lyckas ta sig bakom det pansar man byggt för att inte få huvudvärk, blir man nästan lättad. Jag kollade på filmen The Lost Boys från 1987 igår. Den handlar om ett motorcykelburet tonårsgäng som (också) är vampyrer. Rodartesystrarna brukar referera till den. Så även i intervjun i senaste numret av Bon (där jag också skrivit! Fast inte om Rodarte, även om det hafe varit maxat.) Det finns en magisk bild i den intervjun där the Mulleavys ligger på en kalifornsk vallmoäng och softar. Hursomhelst, The Lost Boys, fantastisk film. Se den?

Examenskärlek

Jag går på färg när jag väljer kläder. Siluetten är verkligen underordnad. För mig är färg känsla, siluett någon slags rationalitet. Antar att ni kan räkna ut vilken jag försöker gå på, rent allmänt. Speglar mig gör jag effektivt, en titt på framsidan, en på baksidan. Det är ändå färgerna som är centralt.

Ovan ser ni modestudenten Nathalie Rae Richardssons slutarbete nu när hon går ut från London College of Fashion. Jag hittade det via Fashion156. Jag tycker kläderna och även själva bilderna är helt fantastiska. Ser för övrigt verkligen fram emot att se Beckmanselevernas arbeten nästa vecka.

Skönhetsprodukter och existensiella frågor

I artikeln Graduating From Lip Smackers på New York Times.com skriver Douglas Quenqua om amerikanska tweens, det vill säga 10-12 tjejer som inte kommit in i puberteten ännu, och hur de i allt större utsträckning blivit måltavla för marknadsföring från smink- och skönhetsföretag. Artikeln är lite tveksam på sina ställen, framförallt när de pratar med en mamma som valt att låta sin dotter gå på en skönhetsrådgivning istället för att bli arg på henne- när hon ville sminka sig med annat än smaksatt läppglans. “I figured, better that she’s informed and has the right tools than she goes into it blindly with her friends in the bathroom and comes out looking like a clown.” (citat)

I mina ögon är väl just kladdandet det fina med att sminka sig som barn eller tidig tonåring. Det är lek, inte så mycket mer. När mamman tar sin dotter till en skönhetsrådgivning utbildar hon henne att måla sig som en vuxen gör. Detta kräver förstås som mamman nämner, de rätta verktygen vilka man skaffar genom konsumtion.

(...)Stacy Malkan, author of “Not Just a Pretty Face: The Ugly Side of the Beauty Industry,” said that parents have been fighting a losing battle with the beauty industry, which now markets to children so aggressively that it invites a comparison to Big Tobacco’s efforts, like Joe Camel.

“There’s relentless marketing pressure on young girls to look older,” Ms. Malkan said. “Not just from magazines and TV ads, but from shows like ‘90210.’ Those kids are supposed to be in 10th and 11th grade, but they look 25.”

Att företag desperat försöker skaffa sig nya marknader är kanske ingenting nytt (även om det borde moraliseras över i större utsträckning. (Oj, sa jag moralisera? Ja, det sa jag faktiskt.). Men riktigt intressant tycker jag att det bli först när skribenten pratar med den 11-åriga dottern ifråga;

Asked if there was a particular celebrity or fashion icon she tried to emulate when putting on makeup, Alyssa Pometta said: “I don’t take a picture of a celebrity and try to make myself look like them. I try to make myself look like me.”

Hon försöker alltså få sig själv att se ut som sig själv, med hjälp av smink. Borde hon inte göra det automatiskt? Är det ett sorts svar på frågan- Vem är jag? Jag insåg när jag läste detta att den frågan hos mig själv dök upp i samband med att jag började att konsumera kläder, skönhets- och livstilsprylar. Just den här osäkerheten på det egna jaget, var kommer det ifrån egentligen? Ibland får jag verkligen känslan av att vara marionettdocka i marknadens händer. Och hur mycket jag än sprattlar, så kommer jag inte loss.

Citat och bild från artikeln på Newyorktimes.com som nämns i första stycket

Om identiteter och att gömma iphonen i fickan

Se inte så nöjd ut!

Jag vill reservera mig innan ni börjar läsa det här inlägget. Det kommer att handla om mig. Mig i egenskap av obekväm i 1:a maj-tåget. Ni får tycka att jag är en ytlig jävel med fokus på helt fel saker, det är upp till er. Nu börjar det. Inlägget! Jag gick i syndikalisternas tåg på 1:a maj. Inte för att jag är aktiv i rörelsen, men som sympatisör. I politiska sammanhang känner jag mig alltid som en sån jävla katt bland hermelinerna. Eller kanske en hermelin bland katterna, snarare.

Jag förstår att det inte syns på mig vilka politiska sympatier jag har. Det är ett medvetet val, förstås. Men varenda gång jag hamnar i sammanhang där folks viktigaste identitet är den aktivistiska känner jag mig alltid så småborgerlig. Gömmer iphonen i fickan liksom, även fast det inte spelar någon roll! Att min utsida inte riktigt korrelerar med insidan är ett medvetet val. Vill vara mångsidigare än så. Men ibland när man får känslan av att ingen förstår det, då blir man lite ängslig.

Samtidigt blev det så tydligt för mig hur man så ofta gör avkall på just det politiska för att det passar en för tillfället. När vi gick förbi Kungliga slottet och tåget skanderade om hur alla de 800 rummen borde bli bostäder istället tänkte jag på att Ann-sofie Back, Lovisa Burfitt och Behnaz Aram med flera gjort specialdesignade klänningar för att uppmärksamma prinsessbröllopet. Sen när är det okej egentligen? Och när en av de fackligt aktiva syndikalisterna som gör en blockad mot Berns på grund av att de sparkat obekväma som tidigare arbetat som städare höll tal om deras kamp skämdes jag. Jag vet att jag antagligen kommer gå dit igen, liksom. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Kanske till att det gör ont när ens olika identiteter kolliderar. Men det kanske är meningen- att man ska tvivla på sig själv. Annars stagnerar man, antar jag.

Exlibris

Någon nämnde något om exlibris-märken någonstans. Minns inte vem. Det är ju så med internet. Hursomhelst. Det fick mig att tänka på när jag köpte Anatole France-böcker på antikvariat som 17-åring och blev fascinerad över exlibris:arna som satt på pärmarnas insida. (Ja, jag var en ganska pretentiös tonåring i många avseenden.) Men det rörde mig att någon låtit någon rita ett eget litet märke för att sätta i böckerna i ens bibliotek. Det handlade säkert om att böcker dels var mer värda rent pengamässigt, men också att de lånades ut i större skala och därför behövde en personlig signatur för att inte försvinna. Men också att böckerna hade mycket större värde rent känslomässigt. Saker generellt hade större värde.

Det är förstås lätt att romantisera det idag. Minns inte senast jag läste om en bok. Böckerna på nattduksbordet travar upp sig som stapeldiagram och man gör sitt bästa för att hinna ta sig igenom dem. Varje bok man läst trycker man med en liten suck in i bokhyllan och glömmer bort. Jag är egentligen inte för idén om att fästa sig för mycket vid fysiska ting. Tycker till och med att det är lite tragiskt. Men om jag får välja mellan att ha överflöd och aldrig fästa sig vid någonting och att ha färre prylar och faktiskt läsa/uppskatta dem är det nog det sista som vinner. Skulle något parti gå till val i höst med orden Mindre valfrihet skulle jag banne mig rösta på det.