Om identiteter och att gömma iphonen i fickan

Se inte så nöjd ut!

Jag vill reservera mig innan ni börjar läsa det här inlägget. Det kommer att handla om mig. Mig i egenskap av obekväm i 1:a maj-tåget. Ni får tycka att jag är en ytlig jävel med fokus på helt fel saker, det är upp till er. Nu börjar det. Inlägget! Jag gick i syndikalisternas tåg på 1:a maj. Inte för att jag är aktiv i rörelsen, men som sympatisör. I politiska sammanhang känner jag mig alltid som en sån jävla katt bland hermelinerna. Eller kanske en hermelin bland katterna, snarare.

Jag förstår att det inte syns på mig vilka politiska sympatier jag har. Det är ett medvetet val, förstås. Men varenda gång jag hamnar i sammanhang där folks viktigaste identitet är den aktivistiska känner jag mig alltid så småborgerlig. Gömmer iphonen i fickan liksom, även fast det inte spelar någon roll! Att min utsida inte riktigt korrelerar med insidan är ett medvetet val. Vill vara mångsidigare än så. Men ibland när man får känslan av att ingen förstår det, då blir man lite ängslig.

Samtidigt blev det så tydligt för mig hur man så ofta gör avkall på just det politiska för att det passar en för tillfället. När vi gick förbi Kungliga slottet och tåget skanderade om hur alla de 800 rummen borde bli bostäder istället tänkte jag på att Ann-sofie Back, Lovisa Burfitt och Behnaz Aram med flera gjort specialdesignade klänningar för att uppmärksamma prinsessbröllopet. Sen när är det okej egentligen? Och när en av de fackligt aktiva syndikalisterna som gör en blockad mot Berns på grund av att de sparkat obekväma som tidigare arbetat som städare höll tal om deras kamp skämdes jag. Jag vet att jag antagligen kommer gå dit igen, liksom. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Kanske till att det gör ont när ens olika identiteter kolliderar. Men det kanske är meningen- att man ska tvivla på sig själv. Annars stagnerar man, antar jag.