Skönhetsprodukter och existensiella frågor

I artikeln Graduating From Lip Smackers på New York Times.com skriver Douglas Quenqua om amerikanska tweens, det vill säga 10-12 tjejer som inte kommit in i puberteten ännu, och hur de i allt större utsträckning blivit måltavla för marknadsföring från smink- och skönhetsföretag. Artikeln är lite tveksam på sina ställen, framförallt när de pratar med en mamma som valt att låta sin dotter gå på en skönhetsrådgivning istället för att bli arg på henne- när hon ville sminka sig med annat än smaksatt läppglans. “I figured, better that she’s informed and has the right tools than she goes into it blindly with her friends in the bathroom and comes out looking like a clown.” (citat)

I mina ögon är väl just kladdandet det fina med att sminka sig som barn eller tidig tonåring. Det är lek, inte så mycket mer. När mamman tar sin dotter till en skönhetsrådgivning utbildar hon henne att måla sig som en vuxen gör. Detta kräver förstås som mamman nämner, de rätta verktygen vilka man skaffar genom konsumtion.

(...)Stacy Malkan, author of “Not Just a Pretty Face: The Ugly Side of the Beauty Industry,” said that parents have been fighting a losing battle with the beauty industry, which now markets to children so aggressively that it invites a comparison to Big Tobacco’s efforts, like Joe Camel.

“There’s relentless marketing pressure on young girls to look older,” Ms. Malkan said. “Not just from magazines and TV ads, but from shows like ‘90210.’ Those kids are supposed to be in 10th and 11th grade, but they look 25.”

Att företag desperat försöker skaffa sig nya marknader är kanske ingenting nytt (även om det borde moraliseras över i större utsträckning. (Oj, sa jag moralisera? Ja, det sa jag faktiskt.). Men riktigt intressant tycker jag att det bli först när skribenten pratar med den 11-åriga dottern ifråga;

Asked if there was a particular celebrity or fashion icon she tried to emulate when putting on makeup, Alyssa Pometta said: “I don’t take a picture of a celebrity and try to make myself look like them. I try to make myself look like me.”

Hon försöker alltså få sig själv att se ut som sig själv, med hjälp av smink. Borde hon inte göra det automatiskt? Är det ett sorts svar på frågan- Vem är jag? Jag insåg när jag läste detta att den frågan hos mig själv dök upp i samband med att jag började att konsumera kläder, skönhets- och livstilsprylar. Just den här osäkerheten på det egna jaget, var kommer det ifrån egentligen? Ibland får jag verkligen känslan av att vara marionettdocka i marknadens händer. Och hur mycket jag än sprattlar, så kommer jag inte loss.

Citat och bild från artikeln på Newyorktimes.com som nämns i första stycket