Väl genomförd estetik, eller vad man ska kalla det, ger mig gåshud. Även om det estetiska i sig inte är något som jag kan identifiera mig med, blir jag imponerad. Inte på ett reklamarsätt, utan på ett känslomässigt plan. Antar att det har med uppgivenhet att göra egentligen. Man är så fullmatad med yta att när något väl lyckas ta sig bakom det pansar man byggt för att inte få huvudvärk, blir man nästan lättad. Jag kollade på filmen The Lost Boys från 1987 igår. Den handlar om ett motorcykelburet tonårsgäng som (också) är vampyrer. Rodartesystrarna brukar referera till den. Så även i intervjun i senaste numret av Bon (där jag också skrivit! Fast inte om Rodarte, även om det hafe varit maxat.) Det finns en magisk bild i den intervjun där the Mulleavys ligger på en kalifornsk vallmoäng och softar. Hursomhelst, The Lost Boys, fantastisk film. Se den?
Inlägg
1 kommentar:
Toppfilm!
Skicka en kommentar