Våra vardagliga val

Häromdagen på bussen. Jag har redan satt mig. En kvinna i trettioårsåldern går på. När hon går i gången liksom spejar hon. Jag ser det tydligt. Hon kollar åt vänster, sen åt höger. Hon letar efter en plats. Det finns många lediga, inget ensamt säte dock. Vad letar hon då efter? Jag tolkade det då som att hon letar efter ett säkert säte. Ett säte som inte är bredvid en man. När jag tänkte på det då kom jag på att jag gör likadant. Jag sätter mig nästan alltid bredvid andra kvinnor. När jag tittade mig runt i bussen såg jag att i princip alla kvinnor hade gjort likadant.

När den insikten liksom slår mig, för det är något som varit ganska omedvetet innan, blir jag ledsen. Verkligen ledsen, bara. Jag hatar att leva i ett samhälle där mina valmöjligheter begränsas på grund av rädsla för våld. Det kan vara lite våld, en hand på låret, eller mycket våld, någon som följer efter en efter att man gått av bussen. Men oavsett, så är det våld.

Såhär skriver Lisa Magnussons idag i en krönika i Aftonbladet om hur kvinnor vänjer sig vid att bete sig på ett sånt sätt som minimerar risken för påhopp och våld, oavsett om det är heltäckande slöja eller ett begränsat beteendemönster:

Samtidigt: Min kulturs kvinnosyn är också skit. Många av mina väninnor ondgör sig över de sexuella trakasserierna de ständigt tvingas utstå, och deras vittnesmål har gjort mig så förvirrad. Det är aldrig någon som trakasserar mig. På riktigt. Jag känner inte alls igen mig i de där berättelserna, och jag har verkligen inte förstått hur vi kan göra så olika erfarenheter. Sedan insåg jag att det beror att jag själv bär heltäckande slöja.

Jag ser inte främmande män i ögonen. Jag svarar inte på tilltal. Jag går raskt och målmedvetet, med blicken fästad i fjärran. Jag har alltid öronsnäckorna i, mp3-spelaren på. Min ansiktsslöja är osynlig, men jag bär den likväl. Det läskiga är att jag inte har reflekterat över den tidigare. Den är självklar för mig.

Och jag känner igen mig så läskigt väl. Läs den.