Det har skrivits mycket om androgynitet och unisex på senaste tiden. Daniel Björk skrev en krönika om hur modevärldens återkommande androgynitetsvurm kanske bara är ett sätt att rättfärdiga smala, pojkliknande kroppsideal. Agnes, Lisa och Benjamin kommenterade i sina bloggar. Även Emma Arvida Byström har skrivit om det nyligen i Tourist Magazine. Jag resonerade liknande i ett blogginlägg från 2008. (jag hittade det till slut, Emma!)
Jag är helt med i resonemanget. Även om mitt två år gamla blogginlägg känns som från ett annat liv när jag bläddrar tillbaka (!) så är det fortfarande så att modevärldens kärlek till androgynitet kräver och förutsätter den där smala pojkkroppen. Men frågan är hur intressant det är med modevärldens syn på androgynitet, kan jag känna ibland. Alla vet att den har ett ganska vridet förhållande till (kvinno-)kroppen. Det är det som är problemet med den. Fast det är förstås viktigt att påpeka när den attityden tar skepnad i kvinno- och queer-rörelsens retorik.
För som Arvida skriver, skulle inte en manskropp med former och manboobs kunna vara androgyn? Jo. Det kan den förstås. Det är den. Ingen kan egentligen säga något annat. Vi bestämmer att det är så nu, visst?
Jag tänker på en annan sak, som jag och Benjamin pratade om igår, om hur androgynitet också har med klass att göra. Ser man sig omkring, finns det så många androgyna kvinnor, för det är det mest, i ens omgivning. Alla tonårstjejer i mjukiskläder och sneakers till exempel. (hehe, jag har skrivit om dem innan, men jag är lite besatt av dem.) De klär sig som sportkillar, i luvtröja och mjukisbrallor. (obs, syftar inte på t.ex. hiphoptjejer nu) De till och med rör sig som sportkillar ofta. Sitter lite mer bredbent på tunnelbanesätet kanske. Pratar högt med sina vänner. Det är förstås en vardagsklädsel. För jag slår vad om att de inte klär sig så till fest. Men det är intressant hur man klär sig in och ut ur femininiteten. Hur man gör den, när man orkar, och har tid.
Det finns en parallell här till resonemangen i Fanny Ambjörnssons bok En klass för sig, som handlar om unga tjejer och sexualitet. Hon skriver mycket om klass, och om hur unga kvinnor från arbetarklassens något mer avslappnade sätt att förhålla sig till och prata om just sexualitet, om man jämför med de jämnåriga från andra samhällsklasser, inte räknas som progressivt. Istället räknas det som lite vulgärt. Obekvämt. Ungefär som att mjukisbralle-tjejernas klädsel inte räknas som androgyn, hur smala de än är. Den är bara lite slafsig.
torsdag 9 september 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Intressant, det finns ju också den där känslan av att när man åker till mindre städer i Sverige så är alla män och kvinnor kortklippta och klädda i pastellfärgade friluftskläder så fort de nått en viss ålder.
Det är ju helt korrekt att modevärldens definition av androgynitet är snäv, och att den inte heller undkommer modets krav på att utstråla rätt klass.
Men det finns nog också en undersökning av androgynitet som en sorts skönhet och som kommer från konsten, där androgyna kroppar ofta utgjort inspiration. Jag tror inte det enbart handlar om klass, utan att gympabyxlooken helt enkelt är, som du säger, "lite slafsig".
Jag minns att jag en gång, mycket förenklat, hävdade att androgynitet är en kropp som inte är kvinnlig (utan snarare manlig) och ett sätt som inte är manligt (snarare kvinnligt) eftersom kvinnan är kropp och mannen själ. Vet inte om jag fortfarande kan stå bakom det här men något ligger det i det: Den manliga kroppen är neutral, den kvinnliga kvinnlig.
Eh, insåg att det blev lite lösryckt. Nu ska jag formulera en kommentar till detta med de hårda mjukisbyxebrudarna. Jag skulle hellre definiera androgynitet som något som ses som varken ,manligt eller kvinnligt och som alltså skulle ge ett intryck av androgynitet oavsett om det var en "man" eller en "kvinna" som uttryckte detta. När tjejer sitter bredbent på tunnelbanan - är det då androgynt för att det är ett grabbigt beteende som utförs av en tjej, eller är det bara grabbigt?
Daniel: det stämmer nog som du säger, att idén om androgyniteten till stor del kommer från konsten. Jag är själv för lite bevandrad i konsthistoria för att se det från början. Men menar du att androgynitet måste vara vacker då?
Tina: Ja, det kanske bara är grabbigt... Fast det är ju fortfarande liksom inympat i deras i övrigt kvinnliga rörelsemönster. Men det är nog så när jag tänker efter, att det blir ju inte androgynt bara för att man lånar. Då blir det ju kanske ett sorts förstärkande just av den manliga identiteten när JAG lägger märkte till det och sätter stämpeln normbrytande på det.
Skicka en kommentar