Under the Paving Stones: the Beach

Staden omgärdar mig från alla håll. Kramar om mig med solkiga skjortärmar. Håller mig samtidigt på avstånd. Granskar. Dess andedräkt luktar avgas och snabbmatsflott. Jag granskar tillbaka. Speglar mig i den. Här bor vi alla tillsammans. Ändå är gränserna aldrig tydligare än här. Var sak på sin bestämda plats. Väggar, hus och kvarter skapar konturerna. Går gör man på trottoaren, cyklar på cykelvägen, gatan är till för bilarna. Vill du springa får du gå till parken eller gymmet. Dansar gör du på klubben. Möjligtvis på gatan om det är undantagstillstånd - karneval eller festival till exempel. Så har vi ordnat det för oss. Nytta och nöje, tydligt avskilda.

Men det vi ser framför oss är bara en bråkdel av det begrepp som staden har blivit. Vår bild av staden har blivit så stor att vi inte längre kan värja oss emot den. Steve Sem-Sandberg skriver i sin essä En annan del av staden(Legenda förlag) från 1990 om hur staden är dubbel. När den blir tillräckligt stor skapas också behovet av kontroll. Annars antas kaos bryta ut. Men samtidigt som denna kontrollmaskin sätts igång skapas också motståndet mot denna. De små sprickorna i fasaderna, klottret, maskrosorna. Staden delas upp i mindre delar som får mindre och mindre kontakt med varandra. En periferi och en mitt- förorter och ett centrum skapas. Sem-Sandberg tar som exempel hur sekelskiftets Paris då var något centralt i den samtida konsten och litteraturen på grund av just detta. Staden gick inte längre att greppa och blev istället för bara geografisk ort också till ett psykiskt och själsligt tillstånd.

Staden är både platsen vi rent fysiskt befinner oss på, men också en symbol. Sem-Sandberg menade 1990 när han skrev den nämnda essän att Stockholm börjat likna Paris mätt i urbanisering och att staden som sådan därför börjat skildras i liknande ordalag i den svenska dåtida kulturen. Vi har staden framför oss, men samtidigt har vi inom oss en bild av staden som Stad. Därför har vi svårt att tränga in i den, göra den till vår. Den är för stor för oss. Jag är bara en miljontedel av Stockholm och det blir för mig därför övermäktigt. Sem-Sandberg ser klotter och skadegörelse som ett sätt att försöka göra staden greppbar igen. Genom att skapa luckor i bilden vi har framför oss blir den verklig för den som kan läsa av det. Men myndigheterna ser det inte så. Klottret ska bort. Skadegörelsen också. Inga sprickor i vår fina fasad. Klottret är egentligen inte ett praktiskt problem. En husfasad med någons namn skrivet på det är inte mindre funktionell än en utan. Men det symboliska gör att politiker och ordningsmakter med jämna mellanrum känner sig nödgade att utlova hårdare tag mot buset. Man måste göra tydligt vems stad det egentligen är. Auktoriteten har monopol på bilderna ute i offentligheten. Reklam eller offentlig konst. Andra saker anses störa ögat.

I takt med att staden växer blir också skildringarna och de kulturella bilderna av staden allt fler. På så sätt får jag min bild och du din. Samtidigt är dessa sammankopplade eftersom vi alla tillhör liknande sammanhang och förstås- bor i samma stad. Sem-Sandberg skriver;

Idag har staden vuxit sig så stor att den inte utlämnar sig i annat än strikt negativ mening. Varje ting den tillförs, en ny invånare eller en ny begreppslig bestämning, bidrar till att förhöja dess komplexitet och därmed till att tömma den på innebörd. Det är bara bilderna av staden som låter sig definieras positivt.

Men, som han också påpekar, i varje bild finns ett avstånd etablerat. Det finns nämligen ett glapp mellan själva avbildningen och det den avbildar. Ju mer verklighet bilden sägs föreställa desto större blir avståndet för oss. Sem-Sandberg skriver själv om maktförhållandet mellan förorten och centrum i sin essä. Han menar att centrumet av staden och de människor som lever där också är centrumet för värdebildandet i samhället. De får definiera verkligheten, och genom detta blir också centrumet av staden det mest verkliga. Jag själv som är uppväxt på landsbygden vill hävda att detta gäller även i förhållandet mellan landsbygden/ de mindre städerna och storstaden. För mig som tonåring var det storstaden platsen man mer eller mindre medvetet längtade till. Platsen där det hände. Där man kunde träffa likasinnade. Där man blev förstådd. I motsats till hembygden där man underförstått blev både missförstådd och hållen tillbaka.

Indiebandet Broder Daniel(1988-2008) skapade en hel modern mytologi kring drömmandet och längtandet bort. Med låttitlar som Army of Dreamers, Happy People Never Fantasize och I’ll Be Gone fångade man en generation av ungdomar med en tydlig längtan någon annanstans, även om det kunde vara oklart vad denna annan-plats kunde tänkas vara. Även om jag för länge sedan slutat lyssna på Broder Daniel när jag lämnade platsen jag växt upp på och flyttade till storstan bar jag antagligen med mig idén om att hitta platsen där jag hörde hemma. Jag hade en diffus bild av hur detta skulle gå till. Det tog lång tid innan jag insåg att det sammanhanget jag jagade mer var en fråga om definitioner än en faktisk plats. För hur mycket jag än letade så kändes det ungefär likadant. Vissa platser var annorlunda, mer imponerande kanske. Men kvar fanns ändå mitt jag, och så länge det var detsamma så kändes allt ungefär likadant.

Steve Sem-Sandberg skrev sin essä om den dubbla staden 1990. Runt 2000 satt jag och drömde i mitt flickrum medan korna råmade i hagarna utanför. År 2010, året vi befinner oss i för tillfället, hur är det med annan-platserna idag? Vart längtar man? Var befinner sig det verkliga? Kan det vara så att vissa av nutidens så populära livsstils- och modebloggar fyller den funktion Broder Daniels låtar hade för mig? De flesta av bloggarna som yngre kvinnor läser utspelar sig i en storstad. Författarna lever ofta ett liv som i många ögon är åtråvärt men också oåtkomligt. I bloggen skildras bloggarnas liv och aktiviteter i bild hellre än text. Det är stort och smått som skildras, ämne kan svänga mellan vad personen åt till frukost till den stora kärleken. Ämne som de ofta undviker är dock politik, hat, misär och negativa åsikter. Bilderna föreställer deras verklighet. Så är det i alla fall tänkt. Men varför är så oerhört många läsare intresserad av någon annans ändå relativt trista vardag, någon annans verklighet?

Kanske är det för att den verkligheten känns mer verklig, mer autentisk än ens egen. Bilderna är ju alltid så skarpa, lägenheterna alltid så välstädade, leendena alltid så klädsamt personliga. På bilderna ses en sorts polerad dekadens som även jag kommer på mig själv med att romantisera. Fester där ingen spyr eller gråter på toaletten. Där alla har ansträngt sig för att klä sig så festligt som möjligt. Där alla dansar och ingen känner sig utanför.

Samtidigt, när jag sitter på där picknicken, i någons smakfulla soffa på lägenhetsfesten eller på bryggan med lummigt grönt runtomkring mig är distansen fortfarande kvar. Min bild av stadstillvaron och den tillvaro jag för i staden möts aldrig, även om de i stort liknar varandra. För den känsla jag letar efter är fiktion. Genom den ström av bilder av Staden, och städer, som jag översköljs av via tv-serier, bloggar, magasin, böcker och musikvideos får jag en vidare idé om vad en stad kan vara. Samtidigt hjälper det inte mig egentligen att landa i den stad jag faktiskt befinner mig i. Det förblir en fantasi. Att jag är uppväxt på landsbygd och inte i en storstad kan säkert kopplas till detta. Men jag tror inte att det är den enda anledningen. När jag lyckas komma bakom bilderna, vilket oftast händer när jag gör saker som jag ännu inte sett avbildat, förstå då kan jag känna mig närvarande. Annars är det så mycket som distraherar. Alltid är det alltid något fel. Kanske har jag fel kläder på mig för tillfället. Eller så är det för kallt ute. Eller så är det bara lite fel allmänt. Liksom inte helt naturligt. Så naturligt som det ser ut på bilderna jag konsumerar blir det aldrig.

När jag för ett år sedan besökte Shanghai hade jag svårt att landa även där. I taxiturer runt stadskärnan på broar mellan skyskrapekomplex och över förorenade floder, med ändlös utsikt över staden kändes det mest overkligt. Jag kunde inte ta till mig det. Det ser ut som en filmNew York från min iPod för att jag kände att min eventuella framtida upplevelse av staden ifråga blev besudlad av den. flämtade jag och tryckte näsan mot bilfönstret. Men för mig förblev det en skyline. När jag kom hem hade jag svårt att återberätta resan. För Shanghai kändes fortfarande overkligt. Senare var jag tvungen att ta bort Markus Krunegårds låt New York från min iPod för att jag kände att mitt framtida eventuella besök i staden skulle bli besudlat.

Fjorton timmar på ett flyg, mellanlandar i Reykjavik.
Stödstrumpor o bindel på vaknar igen när vi landar hårt i New York.
Staden myten hemligheten: Åk inte dit, du kommer bli biten o aldrig vilja åka hem igen".
Okej, jag tar den risken.

Den första jag möter är gubben i tullen.
Han är jättesur, myndig och svullen, jag känner för o vända hem igen.
Det är så här dom säger: Välkommen till New York.
Allt är en film genom taxifönstret neonljus, horor,
just som ett avsnitt av nånting jag sett sent hemma på TV:n.

Krunegård har uppenbarligen själv svårt att greppa New York. Men när känslan av att befinna sig i en film när man åker från flygplatsen i en taxi och in i staden också blir en kulturell kliché som man måste förhålla sig till blir det för meta. Då måste jag stänga av.

Under the Paving Stones; the Beach, eller Sous les pavés la plage på det ursprungliga språket franska, är ett slagord från Paris-68-rörelsen. Det fick mig att stanna upp. För de även om de flesta tolkar det mer abstrakt, så som bortom systemet finns friheten eller något liknande, så tolkar jag det bokstavligt. Under staden ligger faktiskt stranden. Den finns kvar där. Eller kanske inte en strand, men väl en äng, ett fält eller en myr. Staden är en chimär, något som kommer och går. Inte med vårt korta tidsperspektiv, men med naturens längre så är det faktiskt så. Slagordet uppkom när studenterna under majrevolterna grävde upp gatsten för att kasta på ordningsmakten, för att upptäcka att dessa vilade på gul sand. Symboliken var för uppenbar för att inte användas. Det visste inte jag när jag hittade slagordet någonstans på internet. Men det fångade mig, just för att jag tycker att den säger något om stadens karaktär.

Bilden av vår tillvaro i Staden står alltså i vägen för våra verkliga liv i stadsmiljö. Så vad gör man? Sitter på trottoaren, felparkerar sin bil, dansar på torget? Om klotter är det som gör det visuella i staden greppbart, kan fel beteende i staden då göra tillvaron där mer greppbar? Om vi alla blir små sprickor i fasaden, låter våra små fel och brister sjunga ut sitt evangelium i offentligheten, kanske vi kan få den där känslan av verklighet igen. Eller är den också påhittad? En romantisk idé om det autentiska, är det en sådan som spökar nu igen? Kanske är det fina med staden att den är just artificiell, sned och svårgreppbar. En sak som i alla fall är säkert är att idealtillståndet i staden inte riktigt uppnåtts än, för att göra ett understatement. Vi måste komma överens om hur vi vill ha det tillsammans. Det är ju ändå vår, gemensamt.