Att fejka en fredagsbön

obs: smygfoto

Gatorna i Damaskus äldre delar slingrar som gamla stigar. Skeva husväggar, blommande jasmin överallt, små portar till innergårdar med fruktträd och springbrunnar. Det är billigt att bo här. Folk vill hellre bo i nybyggda hus. Det här sägs vara världens äldst bebodda stad. Vår självutnämnda guide pekar på en moské, med köande shiamuslimer utanför till fredagsbönen. "Do you want to go inside?" Vi piper; "Eh, are we allowed?" Det är vi tydligen. Typ. Jag slussas in till höger, mitt manliga sällskap får gå in genom den vänstra ingången. Därinne sitter en uttråkad vakt som pekar på en krok med kåpor. Förstås. Jag har ingen sjal på mig. Förvisso heltäckande skjorta och byxor. Men ändå. Samtidigt som jag knäpper på mig den fotsida klädnaden kommer en annan kvinna utan slöja in och klär på sig en kåpa med van hand. Hon är blonderad och har kraftigt markerade ögonbryn. Hon ler åt mig. Jag gör som hon. Känner mig lite mindre som en clown. Jag stoppar skorna i väskan. Skäms lite över mina ovårdade fotsulor. Den svenska vintern är ju som bekant inte snäll mot fötter. Mitt röda nagellack, är det för mycket här inne? Antagligen inte. För smink och accessoarer är ingenting som kvinnorna här inne snålar med.

Jag går in, fortfarande till höger. Stannar upp och tittar, storögt. Runtomkring mig är kvinnor, sittande i skräddarställning, lutade mot väggen, småpratandes medan barnen springer runt. Överallt mattor. Taket och väggarna är täckt av fantastisk mosaik. Till höger sitter män och ber på en stor innergård. Solen skiner ner över dem. Jag känner mig extremt medveten om min kropp, till och med min hud, mitt hår. Drar åt kåpan så att glipan som visar halsen försvinner. Här i pelargångarna mellan salarna försvinner uppdelningen mellan män och kvinnor lite. Den känns mest för syns skull egentligen. Alla pratar med alla. Jag hittar mitt sällskap igen. Rodnar och ler något osäkert i min utklädnad slash munkkåpa.

Vi går inåt, kryssar mellan människor sittandes i rader. Jag lägger först inte märke till uppdelningen. Men ett tunt blått sidenband ligger utlagt mitt i salen. Framför det; män, bakom det; kvinnor. Jag sätter mig längst fram bakom sidenbandet vid en pelare. Det är varmt. Luktar lite tantsvett. Kanske är det min svett, förresten. Kåpan är gjord i någon slags strävt syntetmaterial. Det är svårt att sitta på ett naturligt sätt. Jag tittar runtomkring mig. Finns det något rätt sätt att sitta på? Verkar inte som det. Jag vill inte visa benen, fötterna. Alla har små bönestenar som de lägger framför sig. Vissa har exemplar av Koranen som de läser i. Alla ser ut att ha dyra väskor. Förutom jag då. En man med turban talar där framme. Jag kan bara urskilja enskilda ord, ty arabiska är inte ett språk jag talar. Kilogram, Obama, Iraan. Han talar länge. Vissa ser synbart uttråkade ut. Själv känner jag mig nästan löjligt andaktsfull och nervös. Vågar jag fota? Tycker kvinnorna här inne att jag är en tönt med min fula kåpa? Får jag ens vara här inne egentligen? En kvinna knackar mig på ryggen. Hon frågar "Are you a muslim?" Jag sväljer, "Ehrm, no." "You're just watching?" "Yes". Hon ler. "Welcome!" Alla i hennes sällskap ler. Jag tackar. Andas ut. Det där var nära, tänkte jag. Fast det var det ju inte. Nära vad, liksom?

Bönen börjar. En man snett bakom mig ropar ut orden. Alla ställer sig upp. Jag blir lite osäker igen. Ska jag också göra det? Sen ser jag att mitt sällskap har gjort det längre fram, så jag gör det också. Det skulle kännas fel att bryta symmetrin här. Vi bugar oss. Jag måste hela tiden smygtitta på kvinnan bredvid mig för att inte göra fel. Sen går vi ner på knä, trycker ansiktet mot bönestenen, eller i mitt fall, mattan. Upp på knä igen. Ner med ansiktet igen mot golvet. Sedan ställa sig upp. Jag har nog glömt någon del här, eller blandat om i ordningen, glömde dessutom räkna hur många gånger vi gjorde det. Fem, tio? Det blev närmast hypnotiskt till slut. Någon som har mer koll på religion än vad jag har kan säkert upplysa om hur många gånger som är brukligt i en shia-moské.

Sedan går vi ut. Ungefär två timmar har gått. Jag känner mig helt darrig i kroppen. Innan, när jag tog på mig kåpan, föreställde jag mig att jag skulle känna mig extra fri när jag tog av mig den. Liksom uppskatta att bära så lite och tunna kläder som jag brukar. Det gjorde jag inte. Det är ju bara kläder, när allt kommer omkring. (och fri är man ju aldrig oavsett) Däremot insåg jag hur naken jag måste se ut i människorna runtomkring mig:s ögon. Hur min hud måste lysa. Men även, hur mitt osminkade ansikte och lite svettiga uppenbarelse verkligen måste anses okvinnlig i det här sammanhanget. Alla kvinnor med sina välordnade sjalar, färgglad klädsel, dyra accessoarer och perfekt sminkade ögon. Min idé om kvinnlighet som förvisso konstruerad, men ändå kopplad till någon slags (också konstruerad) naturlighet, blev pinsamt uppenbar här. Den är lurig, den här naturliga kvinnligheten som jag något motvilligt sportar. Sällan behå, rufsigt hår, osminkad, med naturligt tjocka ögonbryn. Kan man säga att den nästan är arisk? Lite Leni Riefenstahls Viljans triumf-ish sådär. Frågan är om inte den uppenbart konstruerade och fejkade kvinnligheten är bättre då. Den är mer direkt. Och alla kan göra den. Samt upptäcka den.

Jag var, som ni märkt, väldigt mån om att passa in i sammanhanget när vi besökte fredagsbönen. Eller, det kunde jag ju inte göra. Men i alla fall mån om att inte göra fel. Till slut kände jag mig inte lika nervös längre. Men efteråt, när jag fick se en bild mitt sällskap tagit på mig, fick jag se hur kåpan jag bar faktiskt såg ut. Den såg ut exakt som de där kåporna eleverna på Hogwarts skola för trollkonster och häxdom bär i Harry Potter-filmerna. Huvan stod liksom ut där bak. Dessutom stod det något med grön text på arabiska på ryggen. Antagligen Besökare. Fast jag kan inte låta bli att tänka att det kanske stod Västerländsk clown. Eller Försöker passa in.