Hur man hanterar ett överflöd. Eller inte gör det.

Extrema samlare. Hoarders på engelska. De har dykt upp i media frekvent de senaste åren. Det är inte ett nytt fenomen. Alla som växt upp på landet har väl haft en och annan skrotsamlande gubbe som granne, eller för all del i stan, en och annan galen katt-tant i kvarteret. Ändå verkar intresset för det exploderat. Enligt wikipedia-artikleln är det ett tvångssyndrom, som kännetecknas av överdrivet förvärvande av prylar, samt oförmåga att antingen hitta ett användningsområde, organisera eller göra sig av med dem. Det finns folk som tvångsmässigt samlar på djur, eller på böcker, men ofta verkar det vara lite vad som helst som kommer i ens väg.

Hursomhelst. Det är inte syndromet som intresserar mig, utan mer att det verkar intressera så många. När första avsnittet av programmet Hoarders sändes i USA 2009 hade det runt 2,5 miljoner tittare. Det har även sänts på TV 3 i år, och verkar ha varit populärt även där. Det måste finnas en anledning till att just detta plockats ur den uppsjö av olika tvångsbeteenden som ändå finns, och blivit syndromet du jour. På samma sätt som alla dokumentära program på tv just nu verkar handla om människor med fetma eller ätstörningar samt folk som inte kan hålla reda på sin ekonomi, handlar det om överflöd.

Det finns ett evigt flöde av prylar som vi i den så kallade Västvärlden simmar i. Denna stillahavsvirvel av plast, papper och metall omger oss. Vi hanterar den, dagligen. Sorterar, slänger, återvinner, köper nytt. Det upptar mycket av våra vardagsbestyr hemma. Vi som är normala, det vill säga. Extrema samlare sorterar inte, slänger aldrig. De sparar på saker som är tänkt att slängas. I tv-skildringarna över dem frossar man i panoreringar över högar av kläder och kartonger, travar av böcker och tidningar, helt och hållet belamrade rum med små gångar igenom. Tittaren förfäras. Att man kan ha det så där. Fast innerst inne vet man kanske; jag skulle kunna bli sån där. Om jag inte sorterade, slängde, återvann, köpte nytt. Sakerna finns ju där. Vårt överflöd. Vi har bara blivit väldigt bra på att hantera det.