söndag 19 december 2010

Detta var ju inte så jävla punk... del IIII


Ni kanske tycker att jag är lite obehaglig som hakar upp mig på denna barnblogg. Att jag slår på dem som redan ligger. Eller att jag borde ägna mig åt viktigare saker.

Jag tycker dock att det finns en
hund begraven här. Men man får inte kritisera barn. Barn ska få vara barn, vilket jag håller med om. Men i Chloé Schutermanfallet är det annorlunda. Jag skulle vilja hävda att hennes barn-varande används som täckmantel för syftet: att få gemene man att uppmärksamma Nathalie Schuterman Baby and Child.

Men vem vill vara negativ när Chloé står där i sina uggs, juicy couture-dress och ler brett?

Ps: jag hoppas ingen missat att Linda Skugges pr-företag Skugge & Co anlitade Chloé som dj på ett Stardoll-evenemang de arrangerade förra veckan, med bjudsprit och allt. Se bilden ovan och inlägget från den 16 december.

Detta var ju inte så jävla punk... del III

Säljbarhet är ett komplicerat begrepp när det kommer till bloggar. Ibland försöker modebloggare marknadsföra en vara eller tjänst, och då blir det uppenbart att de agerar säljare, men ofta förespråkar de mest en viss sorts livsstil som handlar om konsumtion, och då blir det svårare att sätta fingret på. Men jag är övertygad om att modebloggar leder till mer konsumtion. Det är självklart att de gör det, oavsett om de skriver om specifika produkter eller inte.

Chloé Schutermans blogg är kanske den mest extrema jag stött på. Hon inte bara marknadsför vissa produkter, hon är till och med född av den person som saluför dem. Hur cyniskt är inte det? Nu skulle ju troligtvis modern i fråga hävda att det helt handlar om Chloés egen vilja, vilket jag absolut inte betvivlar. Men egen vilja är ju som vi alla vet lite mer komplicerat när det kommer till barn. Jag skulle vilja hävda att Chloés blogg är ett sorts reklamblad för Nathalie Schuterman Baby and Child.

I. Chloé bär ofta kläder från Nathalie Schuterman-butikerna, om man ser till de "outfits" hon lägger upp på bloggen. I och med att formatet innebär att man skriver vilket märke och varifrån kläderna kommer nämns ofta Nathalie Schuterman Baby and Child. Exempel från den 30 november;

Idag har jag på mig:

  • Missoni tröja (finns på Nathalie Schuterman Baby & Child)
  • Jbrand jeans
  • UGGs

Hoppas ni får en bra dag!

ps. Visst är Missoni tröjan fin?"

När en läsare frågar var jeansen visar sig det att även de finns att köpa på Nathalie Schuterman.


II. Chloé Schuterman agerar/har agerat modell åt just Nathalie Schutermans Baby and Child. Se bild som hon själv lade upp på sin blogg den 18 december.





III. Chloé Schuterman har precis dragit igång en tävling där man kan vinna tillgång till vip-rean i just Nathalie Schuterman-butikerna. Från inlägget den 17 december:


"Här är mammas inbjudan till hennes stamkunder att shoppa för 30% nedsatt pris innan den hektiska mellandagsREAN börjar. Jag tyckte att det vore kul att bjuda några av er att få göra samma sak, så vi bestämde oss att ha en tävling! De första 30 som mailar in rätt svar får förtur att shoppa för 30% nedsatt pris i både dam- och herrbutiken OCH Baby & Child!!!
"

Och så vidare... Dessutom marknadsför förstås hela bloggen i sig ett barnideal där lyxkonsumtion har en central roll. Man kan kanske säga att den aktivt normaliserar något som är ovant och anses omoraliskt, eller som The Schutermans kanske skulle säga, är tabu.

Tillåt mig att sia om framtiden: kan det vara så att en webbshop för Nathalie Schuterman Baby and Child kommer att lanseras snart? (för tillfället har man webbshop enbart för dam- och herrkläderna).

Detta var ju inte så jävla punk.... del II


Att försöka analysera en blogg som ett barn skriver är lite svårt. Faktiskt så känns det lite lågt, om jag ska vara ärlig. Men jag struntar i det, för jag tycker att vi måste #prataomdet (för att göra en parafras på en helt annan grej som är bra och som man kan ägna en julledig förmiddag åt att surfa runt kring). Jag är en långsam debattör, det måste jag erkänna. Men jag är också en motståndare mot det hastighetsklimat som tjänster som t.ex. Twitter, Facebook och Newsmill samt SVT Debatt (och kanske även samtidens allmänna idioti) främjar. (Copyriot har skrivit bra om det här). Kristoffer Andersson skrev om Chloé Schutermans blogg på SVT Debatt den 30 november. Jag tolkar hans inlägg som att han menar att det inte är så big deal egentligen. Han tangerar även en genusläsning av kritiken mot Chloé. Han skriver;

"Vad vi bär säger så mycket om oss som personer. Det säger också mycket detta att Chloé Schutermans modeintresse aldrig tillåts vara lika mycket värt som en jämngammal pojkes intresse för, säg, en ipad. Fortfarande är det en skillnad mellan vilka vi är, vad vi gör och vilket kön vi har.

Barn har rätt att få drömma om att vara det de inte är. ”låt barn vara barn” sägs det ofta, men vilka är det som säger det? Barn som är tolv år gamla vill inte vara barn, de vill leka vuxna. Chloé Schutermans modeintresse är varken osunt eller farligt, det är liksom alla kreativa intressen något väldigt fint."

Jag håller med om att själva intresset inte är någonting att höja ett ögonbryn över. Men det är skillnad på ett intresse och förmedlingen via en blogg av detsamma, framförallt om förmedlingen sker i ett kommersiellt sammanhang. Genusaspekten, och hävdandet att en ung pojkes intresse för en ipad inte skulle generera lika mycket kritik som Chloés modeintresse, är egentligen inte relevant enligt mig. Poängen är ju att ingen skulle be en 12-årig pojke att starta en blogg på till exempel King. Det finns inga potentiella läsare till ett sådant projekt. En ung flicka däremot är ju säljbar om hon har en livsstil som passar bra på bild och i bloggformatet. Jag tror inte att man ska bagatellisera den inverkan som bloggformatet har på människor; det korta och kommersiella återgivandet av en hel människa är förrädiskt, framförallt om det är en person som inte ens fyllt 13. Ni kan kalla mig för moralist, men jag tycker att det är oansvarigt. Av vem? Jo, av föräldrar och Chic.se. Detta kommer jag återkomma till.

Jag tycker att många resonemang kring bloggare generellt är märkligt. Tanken att 'man kan göra vad man vill på internet och därför gör vissa det och det är inget konstigt med det' är cynisk. Att så många glädjer sig över och sprider en eventuell nakenbild på Kissie är talande. Hon sägs ha skapat en kommersiell persona och därför kan vi göra vad vi vill med den, för hon har ju uppenbarligen inga gränser, vilket vi heller inte verkar ha. Samma sak hävdas med Chloé; hon har ett åtråvärt liv, hon är uppenbarligen villig att dela med sig av det och hon kan tjäna pengar på det (?), så varför inte ge ungen en blogg?

Jag menar att man måste försöka tänka på effekterna. Dels hos själva bloggaren, och dels hos läsarna. Läser man Chloés kommentarer är det uppenbart att läsarna köper konceptet rakt av. Många verkar väldigt bedårade och avundas Chloé, vilket ju inte är så konstigt. (Dock kan man ju anta att kommentarerna är kraftigt modererade, och då inte av Chloé utan troligtvis av någon på Chic.se).

Men vill vi verkligen ha en generation av elva-åringar som bloggar och vars högsta önskan är att få shoppa på Nathalie Schuterman? Nä, jag vill i alla fall inte det. Den generation, liksom den jag själv tillhör, kommer att ha seriösa problem, som har med den nuvarande nedmonteringen av välfärden, att hantera. Så jag tycker att det faktiskt är relevant att se Chloé Schutermans blogg som ett problem.

Dessutom; att vara intresserad av dyra kläder som finns i ens mammas butik är inte ett kreativt intresse. Jag tycker faktiskt inte att konsumtion är kreativt. Ni kanske vill halshugga mig nu. Men det är ju bara ett intagande av varor. Kreativitet handlar om att skapa, inte nödvändigtvis något nytt, men i alla fall något.

måndag 6 december 2010

Har modet modet?


Ni som befinner er i Stockholm dagligdags eller på onsdag borde komma på Fair Trades Centers seminarium Har modet modet, som kommer utgå från Sjukt snyggt, deras nysläppta sandblästringsrapport. Den som fick H&M, Acne, Cheap Monday och många fler (de flesta förutom Nudie tydligen) att sluta använda denna metod som får jeans att se slitna ut på ett särskilt sätt, och som gör att fattiga arbetare dör av arbetsrelaterade skador. Själva temat för seminariet är vem som driver förbättringar i klädbranschen och om (ja!) och vilket ansvar modepressen har. Chris Riddselius från Fair Trade Center som varit med och tagit fram rapporten, bästa Agnes B, Olof Enckell från Manolo och två representanter från klädbranschen kommer samtala.

Onsdagen den 8 december, 17-30 - 18.45, Hotell Anglais. Ingen föranmälan krävs!

fredag 3 december 2010

"This is fashion, except when it’s not."


DN skriver om konceptuella mode-utställningen Except When It's Not. Jag har inte sett utställningen själv, men jag fick inbjudan via mejl som jag läste. Ärligt talat blev jag avskräckt av mejlet jag fick, vilket är själva anledningen till att jag inte gått dit. Konceptuellt mode har enligt mig en tendens att ha stora anspråk, men sedan inte riktigt leva upp till dessa. Ärligt talat vet jag aldrig om jag varit på en konceptuellt mode-utställning som berört mig. De brukar vara relativt tomma på innebörd, vilket copy-texten till ovan nämnda utställning understryker.

Fashion if fun, except when it’s not.
Fashion is ugly, except when it’s not.
Fashion is art, except when it’s not.
It’s sexy, except when it’s not.
It’s money, except when it’s not.
This is fashion, except when it’s not.


Vad betyder det här? Ingenting, skulle jag vilja påstå. Ni får ursäkta om jag är negativ nu, men det finns en retorik inom modevärlden om att konceptuellt mode är viktigt. Det ska få komma fram. Det är ingen i Sverige som förstår. Men är det verkligen det? På vad sätt i så fall? Tove Leffler intervjuar i sin artikel i DN Lars Holmberg, föreläsare och författare, som menar;

– Det är så viktigt. Våra kläder blir viktigare och viktigare för vårt identitetsskapande.

Detta är ett argument som dyker upp ofta.
Identitet. Många av mina kurskamrater på modevetenskapen säger själva att de är intresserade av identitet. Det är aldrig någon som ifrågasätter detta. Men vad menas? Kan man verkligen bygga sin identitet själv? Är inte det någon som skapas av ens förutsättningar och omgivning? Kan man välja att inte ha en identitet?
Är det inte mer intressant att tala om klass, kön, etnicitet och så vidare? För mig är identitet bara en liberal omskrivning och förnekelse av de kategorierna. Inte ett godtagbart argument.


Det kanske är förvånande att jag av alla bloggare tar upp detta. Men jag råkar vara allergisk mot floskler och just konceptuellt mode är fullt av dem. Konceptuellt mode måste få diskuteras, och även identitets-begreppet. Vad ska de vara bra för, egentligen? Vem är de bra för?

(fortsättning följer...)

tisdag 30 november 2010

Rosa plagg


Eftersom jag har utnämnt 2010 till mitt minst ytliga år toppade jag det idag genom att leta skor på sajter som säljer arbetskläder. Inbillar mig att man kan hitta kvalitet där. Jag är trött på att köpa skit. Ja, ni vet, svenska märken lägger ju inte så stor vikt på det där med funktion. Detta är dock en parentes... När jag var inne på billigaarbetsklader.se, en sajt som säljer det den heter, hittade jag nämligen bland kategorierna en lite oväntad del. Majoriteten av varorna är förstås för män, dam-kläder är en subkategori. Men det finns en annan subkategori som heter "rosa plagg". Det hör alltså inte till damsidan som man lätt skulle kunna anta utifrån ens egna fattiga uppfattning om världen. Det är för både dam och herr. Vissa modeller är bara för herr. Och det är inte bara från ett märke, utan från flera.

En modell som heter hantverksbyxa pink camouflage beskrivs så här: "En riktig "kick ass" hantverksbyxa för dig som vill utmana kompisarna på jobbet eller varför inte grannarna hemma i villakvarteret."

Är detta hantverksyrket gone queer? Att manliga hantverkare ibland använder kjol är ju välkänt. (undrar om kvinnliga hantverkare vågar göra det?) Man kan även köpa arbetshjälmar i form av cowboy-hattar på nyss nämnda sajt. De rosa plaggen var bara byxor, vilket är lite intressant. Arbetsbyxorna är nog en viktig del av hantverksuniformen, och den med mest funktionella finesser, kan man tänka sig. Fast jag tror att detta snarare är ett uttryck för hur den icke-individuella yrkesuniformens dagar är över, än någon form av könsuppror eller Butler-vurm. Vad tror ni? Har ni sett någon använda rosa arbetsbyxor?

måndag 29 november 2010

Detta var ju inte så jävla punk...

bild: stureplan.se

"Chloé Schuterman Dolhem
har mode i blodet. Hon är uppvuxen i ett kreativt hem med mamma Nathalie Schuterman som driver butiken med samma namn på Birger Jarlsgatan i Stockholm, och pappa Christophe Dolhem som driver Dolhem Design. Chloé är en ambitiös och kreativ tjej med stor livsglädje och nyfikenhet. Hon har sedan barnsben följt med mamma på inköpsresor till Paris, Milano och New York och har utvecklat en unik känsla för mode, som hon nu delar med sig av i sin blogg."

Ni har väl sett bloggen Chloé Schuterman tilldelats på chic.se? Chloé Schuterman är, om någon missat det, den 12-åriga dottern till butiksägaren Nathalie Schuterman, en familjekonstellation som blev uppmärksammad i och med detta klipp från Förkväll från maj i år. Hon är "en riktig liten fashionista" som programledaren uttrycker det. Men hon är inte som vilken klädintresserad 12-åring som helst (!), hon har nämligen en garderob som de flesta vuxna kvinnor bara kan drömma om. I märkesväg, det vill säga. Klippet följdes förstås av en debatt om barnuppfostran, lyxkonsumtion och lite allt möjligt. Det låter jag vara nu, eftersom jag anser att det är upp till var och en att uppfostra sina barn som de vill. (tyvärr) (även om jag gärna vill citera "zolero" på Lisas blogginlägg; "Detta var inte så jävla punk… VAR ÄR PUNKEN IDAG!?!?")

Men är det inte märkligt när egenskaper som generellt brukas ses som hörande barndomen till här beskrivs som något slags personligt varumärke? Tänker på att Chloé beskrivs som en "kreativ tjej med stor livsglädje och nyfikenhet". Är detta helt enkelt hennes u.s.p.? Hon är ett barn. Ett glamouröst barn. Vem är det som beskriver Chloé så, hon själv? Troligtvis inte. Är det mamma Nathalie? Kanske. Men troligast är kanske att det är Chic själva. Vem är det då Chloé-bloggen riktar sig till? Är det till barn? Är det till mammor som vill ha glamourösa barn? Eller är det kanske bara för att få sensationsbesökare till Chic.se? Jag vet inte vad som är mest önskvärt, kolera, pest eller hiv.

Och som en vän uttryckte det; "Chloé är ju mammas perfekta reklampelare för nattan schuterman-kids store." För Schutermans butik på Birger Jarlsgatan har också en barnavdelning. Där man kan köpa sig en egen lite Chloé Schuterman. Eller, man måste ju ha ett eget barn först, men sen är det bara att köra. Eller, sen är det bara att vara kreativ, som någon på Chic kanske skulle uttrycka det.

tisdag 23 november 2010

Sherman, modefotografiet och det groteska

"Sherman’s next important phase, the Untitleds of 1983, first manifests the darkness that will, from then on, increasingly overwhelm her work. This turn was, in the first place, a reaction against the fashion industry that first invited her to design photographs for them and then tried to modify and tone down the results.

‘From the beginning there was something that didn’t work with me, like there was friction. I picked out some clothes I wanted to use. I was sent completely different clothes that I found boring to use. I really started to make fun, not of the clothes, but much more of the fashion. I was starting to put scar tissue on my face to become really ugly.’

These photographs use bright, harsh light and high-contrast colour. The characters are theatrical and ham up their roles. A new Sherman body is beginning to emerge. She grotesquely parodies the kind of feminine image that is geared to erotic consumption, and she inverts conventional codes of female allure and elegance.

Whereas the language of fashion photography gives great emphasis to lightness, so that its models seem to defy gravity, Sherman’s figures are heavy inbody and groundedness. Their unselfconsciousness verges on the exhibitionist, and they strike professional poses to display costumes that exaggerate their awkward physiques, which are then exaggerated again by camera angle and lighting. There is absolutely nothing to do with nature or the natural in this response to the cosmetic svelteness of fashion. Rather, they suggest that the binary opposition to the perfect body of the fashion model is the grotesque, and that the smooth glossy body, polished by photography, is a defence against an anxiety- provoking, uneasy and uncanny body."

Citat ur Laura Mulveys text
A Phantasmagoria of the Female body: The Work of Cindy Sherman, från 1991(sid 143 ff). Jag blev så exalterad av att läsa detta. Vill dela med mig. Hela texten kan man för övrigt ladda ner här.


torsdag 18 november 2010

Body Map



Hoppas ni är okej med att denna blogg i några veckor kommer handla om modefilm (jag skriver som sagt en uppsats i ämnet). Inte för att jag uppdaterar mer än cirka två gånger per månad. Men ändå. Filmen ovan är den tidigaste modefilm jag hittat. Utifrån min nuvarande definition: film gjord på av eller i uppdrag av någon eller några som har starkare koppling till modebranschen än filmbranschen. Ofta visad på internet, med modeller i huvudrollen, och i kort format. Den här ju uppenbarligen inte gjord för internet, eftersom den är från 1986. Enligt den som laddat upp på Youtube är den gjord för brittisk tv, av filmaren John Maybury för Londons klubbvärlds favoritmärke Body Map.

lördag 13 november 2010

Filmtips





Vet ni, ibland är det så plågsamt uppenbart när företag har för mycket toppstyre och för lite av Nej, vänta nu, Karl, detta är en riktigt dålig idé....

Paris- Shanghai är en film som Chanel gjorde till sin prefall couture-kollektion i december 2009. Jag hade helt missat den tills nu. Den är regisserad av Karl Lagerfeld. Bland annat spelar danska modellen Freja Beha .... kines. Med snett sminkade ögon och härligt usla kinesiska repliker (som inte textas). Var ju tvungen att lägga upp den. Båda delarna. Enjoy!

tisdag 9 november 2010

På klubb

Jag var ute och dansade i helgen. Ni vet, verkligen dansade. Inte på ett rejv, men på en vanlig klubb. Jag hade träningsvärk när jag vaknade. Det var kul. Hursomhelst. Några personer fastnade lite i mitt huvud efter den kvällen. Inte för att jag pratade med dem. Men för att jag noterade dem flera gånger från min statiska position mitt på dansgolvet. Det var en ung kille, en ung bög tolkade jag det som utifrån fördomsprofilen, som var ute med sina tjejkompisar. Jag skulle gissa att de var i artonårsåldern. Killen hade en kamera. De turades om att fota varandra. De var helt klart uppklädda för att klubba. Men klubbade de? Nej.

Men de poserade som att de gjorde det. De liksom rörde sig runt i lokalen och fotade varandra i olika delar av den. Till exempel; mitt på dansgolvet i galen danspose. Eller; stående på en soffa mot en vägg, också i danspose. Närbild. Långt ifrån. Jag antar att killen hade en blogg. Som han fotade till. Jag hoppas att jag har råkat hamna på någon av de där bilderna, dansandes fult, okontrollerat. Kanske röd i ansiktet. Lite svettig. För det är väl därför man går på klubb? Förstår om jag låter som en kärring nu; men vad är det för fel på folk?

fredag 5 november 2010

Look here, here, here, hold it!

Shooting from zarteknoepft on Vimeo



liquify from zarteknoepft on Vimeo.


Fick tips av
Erik om modefilmen, Shooting, överst. Den är ju helt fantastisk. Sen hittade jag filmen under av samma filmare/konstnär, tyska Britta Thie. Båda är från 2009. Jag skriver en kandidatuppsats i modevetenskap om modefilm och hur kropp och rörelse (samt modellerna) porträtteras i dessa. Fast ibland tänker jag att temat på uppsats borde vara Vad ska modefilm vara bra för? Ofta är det ju ganska oklart. Känner dock verkligen inte så inför dessa filmer. (Skönt.)

torsdag 4 november 2010

Makt, mode, män, konsumtion

Tips! Nationalmuseum har temadag kring sin extremt sevärda Härskarkonst-utställning den 14 november. Jacob Östberg, från Centrum för Modevetenskap, kommer prata om makt, mode, män och konsumtion. Hans föreläsningar brukar vara intressanta. Han har bland annat forskat om The Stockholm Brat Enclave och vardagsängslan kring mat(dock inte på samma gång, det vore ju något). Är ni intresserade kan ni läsa mer här.

Kanyes Dark Twisted Fantasy



Nu har jag ägnat 30 minuter åt mitt liv åt att titta på Kanye Wests film Runaway. Det är en slags försmak till det nya albumet My Beautiful Dark Twisted Fantasy som kommer sent i november(ja, den heter så, något konstigt med det..!?). Filmen handlar om hur Kanye, som spelar sig själv, hittar en fågel fenix-kvinna i en skogsbrand, som han tar hem och civiliserar, så smått. Hon lär sig dricka i fin tekopp och sitta med på middagar. Hon är hela tiden naken, det vill säga klädd i sin ganska minimala fjäderskrud. Förutom när hon är på middagen, då hon har en huvudbonad gjord av kedjor på sig.

Filmen har mer musik än dialog, förstås tagen från den nya skivan. Jag tittade på den med min bror. Han blev ganska förvirrad av filmen, även om han är mycket mer inne på hiphop än vad jag är. Vad är det här? För mig däremot kändes den ganska naturlig. Eller jag kände igen greppet. Fast inte från musikvideos, utan från modefilm. Att allt är så estetiserat. Mycket saker som bara är vackra, och inte har någon direkt relevans för handlingen. De märkliga miljöerna. Så frågan är; är det en musikvideo, eller en modefilm? Och vem har Kanye gjort den här filmen för?

torsdag 28 oktober 2010

Kate Moss- nu i 3D!



Another Magazine och konstnären/filmmakaren Baillie Walsh har gjort en 3D-video med Kate Moss till sitt senaste nummer. Tillåt mig att transkribera lite vad som händer. Kate Moss står stilla. Kläderna och håret rör sig suggestivt och plötsligt kastar hon i slow motion lite diamanter mot betraktaren. En diamant exploderar. Sedan hörs det skrik. Kanske är det Kate Moss som skriker. Kate Moss är hela tiden framför ett prisma bestående av henne själv, mångdubblad. Sen exploderar prismat bakom henne. Kate Moss är kvar. Diamantskärvor virvlar runt henne. Sedan tonar både Kate Moss och skärvorna bort. Slut. 3D-glasögon får man om man köper tidningen.

Den här sortens projekt gör mig lite konfunderad. Varför göra en 3D-video av Kate Moss? Projektet är förstås en fortsättning på den underbara a/w-06-McQueen-visningen där Kate Moss inledde med att vara ett flimrigt hologram mitt på catwalken à la Starwars. Men som video digitalt? På wikipedias artikel om 3D finns lite exempel på filmer som gjorts. Det är mycket skräck, mycket fantasi. It Came from Outer Space från 1953, Hajen från 1983, Toy Story från 1995, och Avatar från 2009, för att ta några exempel. Men varför göra 3D av en riktig person, som de flesta sett bilder på när hon går i gummistövlar på Glastonbury-festivalen?

Jag har en tes. Det är inte för att få Kate Moss att bli mer verklig. Snarare för att få henne att bli mer overklig. På 3D-vis. Som Na'vi-folket i Avatar. Känslan av att någon försöker sälja på betraktaren en fantasi, utan att sälja en produkt. Fantasi-fabriken liksom. Evig loop, någon?

onsdag 20 oktober 2010

I mina jeans, en hälsning

Alltså, någon har sytt dom här.

I Kitty Hausers text The Fingerprint of the Second Skin ur Fashion and Modernity (Berg, 2005) i fokus en utredning av ett bankrån i området Spokane i Washington 1996. Säkerhetskamerorna fångade en av männen i bild. Problemet var bara rånarluvan han bar som försvårade identifiering. Vad som dock syntes tydligt var hans jeans och dess slitning. Så man konfiskerade de misstänktas samtliga jeans, och hittade ett par som var identiskt med de på bilden. Det användes sedan i bevisföringen. Doktor Richard Vorder Bruegge som hade hand om att undersöka jeansen menar att sättet som man går, vad man bär i fickorna, hur man tvättar eller stryker plagget, alla gör att det får en individuell slitning. Vad som främst slits är sömmar och fållar. Han menade även att det är möjligt att alla par jeans är individuella, går att skilja från varandra, på grund av den tydliga slitningen. Det som intresserar Kitty Hauser är hur kopplingen till Marxs term varufetischism. Hauser menar nämligen att kläder inte är exempel på tabula rasa, det vill säga tomma ark som sedan fylls med mening/slitning. Den som sytt plagget syns nämligen i hur det slits, i alla fall när det gäller jeans. Hur hårt/löst och snabbt/långsamt sömmerskan trycker skapar olika slitningar vid sömmarna. Detta gör att spår efter den som sytt plagget finns där, redan från början, och visar sig sedan mer och mer ju mer plaggen använts.

Varufetischismen går ut på just hur varor frånkopplas från arbetet som ligger bakom dem. Varor finns i affären, sedan köper vi dem. På något magiskt sätt har de kommit till, men hur eller var vill vi inte tänka på. En vara är egentligen arbete kristalliserat i ett objekt, men fetischeringen av varor i kapitalismens tidsålder fungerar som en berättelse, som döljer det faktiska ursprunget. Jeans anses enligt det resonemanget komma från den mystiska platsen Amerika, skriver Hauser. Fast de egentligen sys av lågavlönade arbetare i tredje världen (vilket vi alla vet men på något sätt ignorerar). Det som intressant med just detta brottsfall är för Hauser hur det vänder varufetischeringen bak och fram. När man synar jeansen slitning ser man det faktiska arbete som ligger bakom. Sömmerskans händer finns liksom i plaggen. Även om det är en anonym sömmerska så är det en person som syns. Alla varor har ett ursprung och arbete nerlagt i dem.

Tanken är konstigt nog svindlande. I mina jeans finns en text. En ofrivillig hälsning. Var sömmerskan trött, irriterad, stressad? Jag kan inte läsa av det. Men det finns där. På det sättet är vi sammankopplade. Tänkte hon någonsin medan hon sydde, undrar vem som kommer bära dessa? Kanske någon gång. Tänker man så blir jeansen, varan, något mer än bara en vara. Det blir någons arbete, någons fysiska ansträngning. Plötsligt känns det mycket jobbigare att köpa grejer, tycker ni inte?

fredag 15 oktober 2010

Glida runt, hänga runt, låna pengar



Det är något med SVT Play-programmet
Rebecca & Fiona som handlar om just Rebecca Sheja och Fiona Fitzpatrick, två dj:s och musiker/artister. Upplägget är likt Glamourama, tv 3-programmet som följde tre modebloggare, från i våras. Men innehållet är annorlunda. Där Glamourama handlar om att vara lyckade och duktiga, glamourösa, handlar Rebecca & Fiona om att "glida runt, hänga runt, låna pengar" (som de i andra avsnittet funderar på att trycka på en t-shirt de är med och designar). Sen är de ju också framgångsrika. Men det handlar inte riktigt om det. Det handlar mer om att våga vara odrägliga, ha hybris och samtidigt vara jävligt roliga. Ha någon slags självdistans. Känns det främmande? Det är främmande. För tjejer.

I första avsnittet sitter duon i ett klipp och sjunger små knegare, små knegare, är lustiga att se, åt folk som är på väg till jobbet. Varianten på små grodorna är ju direkt tagen ur Stefan Jarls De kallar oss mods. Mycket liknar också just den, det något ovårdade språket, hur de rör sig på stan, framtidsdrömmarna. Men det finns en skillnad. (Om vi väljer att bortse från klassproblematiken i De kallar oss Mods det vill säga. Och det kan vi kanske tillåta oss att göra för en stund, öh, eller något).

För i dokumentären från 1968 är tjejerna helt i periferin. Känns helt orealistiskt att en ung tjej
skulle ha betett sig eller porträtteras som Kenta och Stoffe gör. Men Rebecca och Fiona gör det. Nu, 2010. Det funkar. Det är extremt upplyftande. Det kan tyckas naivt att på riktigt jämföra Rebecca och Fiona med Kenta och Stoffe. Det finns säkert ett ljusår i kontakter och ekonomiskt samt kulturellt kapital mellan dem. Men det jag på riktigt tyckte var jobbigt när jag såg De kallar oss mods är tjejerna. Hur de liksom inte finns. Nu finns de i alla fall. De har ett eget tv-program.

(Fastän arbetarklasstjejerna ju fortfarande inte finns, annat än som spektakel i
Kungarna av Tylösand kanske...)

lördag 9 oktober 2010

Om det fantastiska i en välinredd vindsvåning

Bild från dn.se

Den här DN Bostad-artikeln av Sara Trus som skickats fram och tillbaka, hånats, skickats vidare, skrattats åt, och så vidare senaste dygnet. Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva. Jag älskar sånt här. Få som läser artikeln kan ju känna annat än trötthet. Äckel kanske. Det här är vår tids idealpersoner. Och vad gör de? De är intresserade av design. De har med fast hand inrett en lägenhet. De har noga valt konsumtionsvaror från världens alla hörn. De lyckas dessutom hålla sams medan de gör det. De har en toalettdörr som först är genomskinlig men sedan blir frostad när man låser den.

Det enda jag kan tänka är; det är den här sortens människor som gör att vi har Fredrik Reinfeldt som stadsminister. De tycker väl att han är fräsch. Symmetrisk. Har behaglig röst. Vet ni vad det bästa är med detta är? Att de är så lätta att avslöja. De behöver inte ens avslöjas. De gör det så gärna själv. De tackar ja till att låta DN Bostad komma och parodiera deras skitdrömmar. Det är ju helt fantastiskt. Granskande journalistik när den är som bäst.

torsdag 7 oktober 2010

Våra vardagliga val

Häromdagen på bussen. Jag har redan satt mig. En kvinna i trettioårsåldern går på. När hon går i gången liksom spejar hon. Jag ser det tydligt. Hon kollar åt vänster, sen åt höger. Hon letar efter en plats. Det finns många lediga, inget ensamt säte dock. Vad letar hon då efter? Jag tolkade det då som att hon letar efter ett säkert säte. Ett säte som inte är bredvid en man. När jag tänkte på det då kom jag på att jag gör likadant. Jag sätter mig nästan alltid bredvid andra kvinnor. När jag tittade mig runt i bussen såg jag att i princip alla kvinnor hade gjort likadant.

När den insikten liksom slår mig, för det är något som varit ganska omedvetet innan, blir jag ledsen. Verkligen ledsen, bara. Jag hatar att leva i ett samhälle där mina valmöjligheter begränsas på grund av rädsla för våld. Det kan vara lite våld, en hand på låret, eller mycket våld, någon som följer efter en efter att man gått av bussen. Men oavsett, så är det våld.

Såhär skriver Lisa Magnussons idag i en krönika i Aftonbladet om hur kvinnor vänjer sig vid att bete sig på ett sånt sätt som minimerar risken för påhopp och våld, oavsett om det är heltäckande slöja eller ett begränsat beteendemönster:

Samtidigt: Min kulturs kvinnosyn är också skit. Många av mina väninnor ondgör sig över de sexuella trakasserierna de ständigt tvingas utstå, och deras vittnesmål har gjort mig så förvirrad. Det är aldrig någon som trakasserar mig. På riktigt. Jag känner inte alls igen mig i de där berättelserna, och jag har verkligen inte förstått hur vi kan göra så olika erfarenheter. Sedan insåg jag att det beror att jag själv bär heltäckande slöja.

Jag ser inte främmande män i ögonen. Jag svarar inte på tilltal. Jag går raskt och målmedvetet, med blicken fästad i fjärran. Jag har alltid öronsnäckorna i, mp3-spelaren på. Min ansiktsslöja är osynlig, men jag bär den likväl. Det läskiga är att jag inte har reflekterat över den tidigare. Den är självklar för mig.

Och jag känner igen mig så läskigt väl. Läs den.

Statymode


Medelhavsmuseet öppnar sin nya utställning Vita lögner på lördag. Den handlar om hur antikens berömda statyer troligtvis inte var vita, utan målade i glada färger. Jag blev väldigt förvånad när jag läste det. Den antika vita statyn har nämligen haft extremt stor påverkan på vår syn på skönhet och smak. Löjligt stor påverkan faktiskt, ända in i vår tid. Efter franska revolutionen, när man ville skaka av sig l'ancien regimes påfågelsmode, var det just till det antika man på den kvinnliga sidan vände sig. Man ville helt enkelt se ut som en staty. Man ville ha en statys kroppsform, en statys draperade ljusa/vita(!) klädsel, och en statys hållning. Gärna frisyr också. Det skulle vara skirt, gärna genomskinligt. Vilket såklart ironiserades över (se bild ovan).

Så här skriver Medelhavsmuseet:
Den vita marmorn i antikens statyer var länge en grundpelare som bar upp västvärldens kulturella identitet och visade på dess överlägsenhet. I själva verket var all antik skulptur bemålad, ett faktum som länge varit känt av vetenskapen. Trots det har ledande konstkritiker och museer fortsatt att förmedla en falsk bild av den vita antiken till den vanlige museibesökaren.

Allt det som kopplas till det vita och ljusa. Rationalitet, det avskalade och rena. Vad händer med det om de vita statyerna inte alls är vita, utan bara ett historiens practical joke? Allt blir lite upp och ner.

En kommentar

Från signaturen hjortsberg. till föregående inlägg. Lägger upp den för den sortens beräkningar säger en del om hur konsumtionen idag inte på något sätt kan kallas för rimlig. Se nedan.

Humanekologen Alf Hornborg har gjort ett räkneexempel, där han jämför det arbete som utfördes av å ena sidan slavar på amerikanska bomullsfält, å andra sidan vävarbetare i London (som omvandlade råbomullen till tyg), år 1850.

För £1000 fick man år 1850:
11.84 ton råbomull
3.41 ton bomullstyg

Dessa två produkter är ekvivalenter, dvs, deras gemensamma värde gör dem utbytbara. 11.84 ton mot 3.41 ton, samma pris. Den tid som det tog för att få fram dessa produkter var:

För råbomull: 32h
För bomullstyg: 4h

Det som hände här, genom pengarnas utjämnande kraft, är att engelsmännen lyckades byta 4h arbetstid mot 32h. Vidare, den landyta som dessa produktioner tog i anspråk var:

För råbomull: 58 hektar
För bomullstyg: Mindre än 1 hektar

Såhär fungerar det fortfarande, med många varor. För att denna ekvation ska gå jämt ut - med andra ord: för att vi ska kunna ha billiga bomullstyger samt maximalt utnyttjade landytor - krävs det att någon, någonannanstans, arbetar för löner som står i extremt låg proportion till det värde som produkten genererar, samt utnyttjar sina landytor till bomullsproduktion och inte, t.ex., mat (vilket ofta sker i länder där inte alla har mat).

onsdag 29 september 2010

Peak Cotton

Snart dyrare än vad du är van vid

Ni vet det där med peak oil, peak mineral, peak blablabla, som har att göra med att våra naturresurser kommer ta slut på grund av det senaste århundradets eller så överkonsumtion? Det är inte bara de ändliga naturresurserna som påverkas av vår oömma hantering av moder jord. De klimatförändringar som händer nu och förutspås öka påverkar även produktionen av grödor, till exempel bomull. Bomull är en produkt som varit central i industrialismens framväxt (den började ju i och med just den engelska textilindustrins framväxt på 1700-talet), och är det än idag. Att den har varit billig att odla, är slittålig och så vidare har gjort att den blivit extremt populär, och även delvis legat till grund för den masskonsumtion av just kläder och textilier som vi idag ägnar oss åt.

Problemet med bomullen är dock att den är extremt omiljövänlig att odla. Dels kräver den extremt mycket konstgödning, dels så är den känslig för insektsangrepp och sjukdomar vilket gör att den besprutas i extremt hög grad. Det är den gröda som det används mest insektsmedel för att odla, hela 16% (källa). Miljöpåverkan är som ni säkert vet stor. Den är dessutom livsfarlig, på grund av gifterna, att arbeta med om man inte har rätt skydd, vilket många fatttiga bönder självfallet inte har.

Så till viss del kan man nog säga att den lite är skyldig till sitt eget fall. Produktionen av bomull lyckas nämligen för femte året i rad inte möta efterfrågan. Detta har mycket att göra med att efterfrågan i till exempel Kina och Indien, med den växande medelklassens ökade konsumtion, har blivit större. Men det har också att göra med att det i Kina(som odlar en tredjedel av världens bomull) och Pakistan (fjärde största producenten) har varit stora problem med översvämningar och jordskred som har förstört odlingar. Och vad brukar det kopplas till? Jo, klimatförändringarna.

I den här artikeln som ligger till grund till det här blogginlägget skriver man att experter förväntar sig att priset på bomull ska fortsätta öka. Bomull som basen för vår slit-och-släng-mentalitet när det gäller kläder kanske inte kan tas för givet längre riktigt. Fast det känns ju ganska logiskt, när man väl kommit över den värsta chocken.

tisdag 28 september 2010

Tvångströjor och konsumentmakt

Bild från Wikipedia på arbetslägren i Kina

På tema visste ni att... det i Kina finns arbetsläger/fängelser där man i hög utsträckning tillverkar konsumtionsvaror som kläder till exempel. De kallas för Laogai, vilket är kinesiska för ungefär reform genom arbete. Lägren startades på 1950-talet och finns kvar än idag, om än i mycket mindre skala. Man räknar med att det under dessa sextio år ska ha suttit ungefär 50 miljoner människor där. Både vanliga fångar, men också fångar som fängslats utan rättegång, ofta på politiska grunder. Sveriges Radio tog upp problemet i ett program förra veckan och hävdade där att det sitter ungefär 3 miljoner fångar där idag.(siffra från Wikipedia-artikeln) Här finns en längre artikel från 2001 på ämnet ur The Washington Post. Här har Sveriges Radio skrivit om problemet.

Lena Ek, eu-parlamentariker och centerpartist, säger i Ekot att hon inte tror på lagstiftning mot problemet, men att hon tror på konsumentens makt. Att kunden inte köper när det framgår att varan har gjorts under tvång av politiska fångar. Radioreportern frågar om det inte är svårt att veta om en vara är tillverkad i kinesiska arbetsläger. På detta svarar Ek att man i Europa kan spåra minsta köttbit, så det borde nog inte vara så svårt om man lägger manken till, ungefär.

Tillåt mig att betvivla detta. För det första att man skulle kunna spåra minsta europeiska köttbit tillbaka till producenten. För det andra att det skulle vara samma sak med varor tillverkade i kinesiska arbetsläger. Jag som konsument har absolut ingen möjlighet att veta var i Kina produkten har gjorts. Jag vet inte ens om den verkligen är gjord i Kina, även om det står det på lappen. Det kan dessutom till exempel stå att den är gjord i Italien, men i fabriker med underbetalda kinesiska arbetare. Jag har ingen kontroll över detta. Det enda jag kan göra är att använda mig av något slags tveksamt system där varor tillverkade i västvärlden kan tänkas vara tillverkade under bättre arbetsförhållanden än resten av världen. Men om det är så vet jag inte.


Därför tänker jag alltid när politiker försöker hålla fram konsumentens makt att det är någon som inte riktigt vill göra sitt jobb. Som håller den så kallat fria marknaden så högt att de inte kan göra något som strider mot den logiken. För vad kan
jag och vi göra jämfört med om till exempel EU skulle sätta press på Kina i förhandlingar, eller till och med hota med importstopp om lägren inte tas bort?

Vår älskade fria marknad har nämligen ett problem. Ett informationsproblem. Enligt den rådande logiken- att företag får göra och gör allt för att maximera vinsten, ses lögnen ibland som nödvändig. Jag själv litar därför inte på information från företag. Jag tror inte det är särskilt många som gör det. Inte ens ett svenskt helylleföretag som IKEA känns pålitligt. Relationen kund-företag är liksom inte helt klockren. Att länder som Kina däremot är extremt beroende av sin export är väl däremot uppenbart. Borde inte fokus ligga där då?

Bild från Wikipedia. Kudos till Anton som först twittrade om Ekot-inslaget.

The Spectacle of the Foreskin


Jag var på en öppen föreläsning på Centrum för modevetenskap på Stockholms universitet igår med rubriken Fetishism Revisited: "Man In A Polyester Suit", Uncut, som hölls av konsthistorikern Harri Kalha. Det var verkligen fantastiskt bra. Jag har inte direkt något att lägga till, som brukligt kanske är, men jag tänkte återge lite vad han pratade om, bara för att det säkert är i ert intresse.

Kalha utgick från Robert Mapplethorpes verk Man in a Polyester Suit från 1980, som ni ser ovan. Fotografiet blev väldigt uppmärksammat när det kom. Dels för det uppenbara, att det är en sexualiserad bild på en man tagen av en annan man, dels att det är en svart man sexualiserad av en vit man, dels för att den bara är explicit, dels för att det i den postkoloniala tidsålder vi rör oss i blir en spänning bara kring en svart kuk och en prydlig tredelad kostym. (För oss blir det lätt en paradox)


Men, det som Kalha framförallt fokuserade på, och vilket är lätt för oss skandinaver att missa, är mannens icke-omskurna förhud. Det är ett amerikansk foto, och i USA är det enligt den kulturella normen brukligt att man som liten pojke blir omskuren. Det är inte alla som blir det, men de flesta. Framförallt vita blir det, ungefär 80% enligt Kalha, bland svarta var det ungefär 60% har jag för mig. Detta har lett till att förhuden blivit något av ett känsligt ämne i USA. Se till exempel Sex & the City-avsnittet där en icke-omskuren kuk blir jämförd med en shar-pei-hund.

Detta har lett till uppkomsten av en hel liten bögporr-genre, som kretsar kring just icke-omskurna män och deras främmande och eventuellt o-hygieniska kön (notera det uppenbart vita, amerikanska perspektivet här). Ofta är det latino-amerikaner som är med, eftersom de är en grupp som sällan är just omskurna, men också eftersom de i USA är en av de grupper som är mest lågstatus. Det finns nämligen ett tydligt klassperspektiv här, då även förhudsfilmer med blue collar/arbetartema finns.

Kalha använder sig även av Roland Barthes, och Freud för att förklara fenomenet. Det tänker jag inte gå in på här. Men hursomhelst, väldigt intressant och elegant resonemang kring något så trivialt som en porrgenre. Hoppas de lägger upp presentationen på internet. Då säger jag till. Just omskärning är väldigt intressant eftersom den manliga kroppen brukar lämnas intakt och ifred i vår västerländska kultur för det mesta. Det brukar vanligtvis vara kvinnor som ska korrigeras på olika sätt, må det vara fysiskt eller psykiskt.

Jag länkar inte till porr här tänker jag, men googla om ni är intresserade. Det finns mycket... ja. Mycket, helt enkelt. Särskilt intressant eller främmande att se som skandinav, som sagt.

torsdag 16 september 2010

Okej kunde inte låta bli att kommentera det här...



Visst älskar man en smarrig bloggskandal? För det här är väl ändå en skandal på riktigt, den här gången. Newzglobe, en något obskyr nyhetssajt, skrev den 26 augusti om att ett gäng populära bloggare ska ha fått erbjudande om att marknadsföra, eller vad man ska kalla det, Moderaterna för 10 000 per person. I dealen ska sex inlägg ha ingått. Efter det har också bloggarna i olika stor utsträckning skrivit om Moderaterna. Katrin Zytomierska har till exempel gjort inlägg där hon ställer en moderat frågor, varpå han får prata i evighet om Moderaternas lösning på problemet, helt utan kritiska frågor. Michaela Forni har till exempel skrivit ett inlägg, som är borttaget nu, om varför Moderaternas kampanjfilm är bra, den handlar nämligen om kärlek.

Anna Hibbs, Michaela Forni och SheCity skriver att de fått betalt för att vara ambassadörer för Moderaterna, varit med på event och liknande. Det är alltså inte inläggen som de fått betalt för, hävdar de.

Det jobb vi gör för Moderaterna är att hjälpa dem med deras event och hjälpa dem att nå ut till förstagångsväljare som inte vet hur dom ska rösta, för att dom helt enkelt inte fattar vad någon pratar om. Vi hade en bloggträff där vi bjöd på mat och dryck, samt pratade med våra läsare om varför vi tycker det är viktigt att rösta, och varför vi kommer rösta på M. Jag fanns på plats på förra fredagens komikerevent, och nu på fredag kommer jag och Mickis DJa på det stora sluteventet på Norrmalmstorg (alla är välkomna!). Det enda jag har bloggat om är inför dessa events, och uppmanat alla att komma. (Från Anna Hibbs blogg)

När det privata och de jobb man gör är så sammansmälta som det är på deras bloggar, var går gränsen? Dessutom, är Moderaterna ett företag som vilket som helst? (Anna Hibbs skriver att hon tar betalt för alla jobb hon gör, och bara skriver om företag hon kan stå för, nämligen.) Jag skulle väl hävda att det inte är det. För det är nämligen ett politiskt parti om det har undgått någon. Det handlar liksom om vår gemensamma framtid.

Jag antar att det här handlar om den här urgamla frågan, som både Sokrates och Baudelaire grubblade över,- ska de populära svenska bloggarna räknas som press eller pr? Antar att man får räkna dem som enbart pr-maskineri nu, när de ändå outat sig själva som det. Men tycker lite ödmjukt att de skulle kunna vara lite tydligare med det. Det skulle kännas lite ärligare då.

Bloggkommentatorerna och Dagens Media har också skrivit om detta, nu också om att M hävdar att de inte direkt betalat bloggarna, utan att G-Life helt stått för det.

Ful politik


<3

Jag kommer rösta fult i valet. För när valrörelsen i media mest verkar handla om PR och retorik. Om vem som förtjänar att vinna utifrån sin mediakampanj (som att det går att mäta på ett rationellt sätt). Om vem som framstår som trovärdig utifrån vilken slips de har. När
Moderaterna anlitar modebloggare för att skriva inlägg om sitt parti. När det pratas om att röd-grönas partiledare är 'fulare' än Alliansen, känner jag att är det så himla skönt att lägga sin röst på just den röd-gröna (-rosa) rörelsen.

Just för att hela vänsterrörelsen är just lite skev, inte perfekt. Jag njuter varje gång Lars Ohly är osmart retoriskt. Varje gång någon lokalavdelning råkar anlita en burleskdansare för att uppföra en skämtdans på sin valupptakt. Varje gång Mona Sahlin är pinsamt stolt över sin röda Louis Vuitton-väska. Det finns nämligen en del av politiken som inte är helt medialiserad, inte friserad utifrån mediakunskap 1.0. Det finns en rörelse som är klumpig och lite ful. (Det blir så när det är många människor i grupp på en gång). Och snälla, tvinga mig inte att hysa PR i denna kropp.

Bonderøven



Det danska tv-programmet bonderøven, eller 100 % bonde som det heter på svenska, har kunnat ses på SVT den senaste månaderna (men verkar tyvärr inte finnas på SVT Play). Det finns uppenbarligen något pikant över den här sortens man, kisande i solen, med gubbkeps och rustikt stickad tröja, hållandes allt från griskultingar till plantor och spannmål i sina fårade men unga händer. Arbetshästar, ett spretigt äppelträd eller en nyplöjd åker i bakgrunden, sådär som av en händelse.


Bonderøven är förstås extremt i den bemärkelsen. Mannen det handlar om är ju uppenbart lite tvångsmässigt besatt av gamla jordbruksmetoder. Han sår för hand. Han slår med lie och uppsamlare. Han bygger ett viktorianskt drivhus, själv. Hans fru är gravid förstås. Hon vankar runt själv i periferin och ler. Eller när hon har fött, drar runt på en barnvagn i gummistövlar. Hon verkar helt klart ha förstått att det inte är hon som är stjärnan här.


Det är bra tv. Man kan inte säga annat. Jag själv som är uppväxt på en ganska liten och icke-industriell bondgård med kor och allt tycker också det. För det är inte på riktigt. Det är inte onda ryggar och utbränd pappa. Inte jordbruksmaskiner som går sönder, hela tiden. Inte regn när man ska skörda och dålig lönsamhet. Det är kitsch. Vi som tittar, gissar att det är ganska stor procent storstadsbor, behöver nog känna att det finns folk som honom. Som har ett liv som är direkt i samklang med årstidernas växlingar, har lerjord under naglarna, och tycker att ingenting är omöjligt. För vi har inte det, och känner inte så. Naturen håller på att gå åt helvete. Allt på grund av oss och de som var före oss. Det är tröst-tv, helt enkelt. Och det känns som att mer och mer tv går åt det håller. River Cottage, eller Det goda livet, som det komiskt nog heter på svenska, är ju helt klart det. Det är konstigt hur det som egentligen är historia kan bli eskapism för en senare generation. Säger nog en del om vilka förhoppningar vi har om framtiden, eller vilka vi inte har.

torsdag 9 september 2010

Om det androgyna i ett par mjukisbyxor

Det har skrivits mycket om androgynitet och unisex på senaste tiden. Daniel Björk skrev en krönika om hur modevärldens återkommande androgynitetsvurm kanske bara är ett sätt att rättfärdiga smala, pojkliknande kroppsideal. Agnes, Lisa och Benjamin kommenterade i sina bloggar. Även Emma Arvida Byström har skrivit om det nyligen i Tourist Magazine. Jag resonerade liknande i ett blogginlägg från 2008. (jag hittade det till slut, Emma!)

Jag är helt med i resonemanget. Även om mitt två år gamla blogginlägg känns som från ett annat liv när jag bläddrar tillbaka (!) så är det fortfarande så att modevärldens kärlek till androgynitet kräver och förutsätter den där smala pojkkroppen. Men frågan är hur intressant det är med modevärldens syn på androgynitet, kan jag känna ibland. Alla vet att den har ett ganska vridet förhållande till (kvinno-)kroppen. Det är det som är problemet med den. Fast det är förstås viktigt att påpeka när den attityden tar skepnad i kvinno- och queer-rörelsens retorik.

För som Arvida skriver, skulle inte en manskropp med former och manboobs kunna vara androgyn? Jo. Det kan den förstås. Det är den. Ingen kan egentligen säga något annat. Vi bestämmer att det är så nu, visst?

Jag tänker på en annan sak, som jag och Benjamin pratade om igår, om hur androgynitet också har med klass att göra. Ser man sig omkring, finns det så många androgyna kvinnor, för det är det mest, i ens omgivning. Alla tonårstjejer i mjukiskläder och sneakers till exempel. (hehe, jag har skrivit om dem innan, men jag är lite besatt av dem.) De klär sig som sportkillar, i luvtröja och mjukisbrallor. (obs, syftar inte på t.ex. hiphoptjejer nu) De till och med rör sig som sportkillar ofta. Sitter lite mer bredbent på tunnelbanesätet kanske. Pratar högt med sina vänner. Det är förstås en vardagsklädsel. För jag slår vad om att de inte klär sig så till fest. Men det är intressant hur man klär sig in och ut ur femininiteten. Hur man gör den, när man orkar, och har tid.

Det finns en parallell här till resonemangen i Fanny Ambjörnssons bok En klass för sig, som handlar om unga tjejer och sexualitet. Hon skriver mycket om klass, och om hur unga kvinnor från arbetarklassens något mer avslappnade sätt att förhålla sig till och prata om just sexualitet, om man jämför med de jämnåriga från andra samhällsklasser, inte räknas som progressivt. Istället räknas det som lite vulgärt. Obekvämt. Ungefär som att mjukisbralle-tjejernas klädsel inte räknas som androgyn, hur smala de än är. Den är bara lite slafsig.

tisdag 24 augusti 2010

Köksö versus kökssoffa


Min pojkvän har en hyresrätt söder om Söder. Den ligger högst upp. Den förra hyresgästen hade någon form av renoveringsdille. Trots att lägenheten inte är en bostadsrätt gjorde han om den till något som liknar bostadsrättsstil. Nakna bjälkar i taket, en tegelvägg, spotlights. Mitt i stora rummet finns en köksö, i anslutning till det lilla köket. Vi pratade om lägenheten, att det fanns något som kändes lite fel med den. Omysigt, kanske.

Sedan kom Jakob på vem boven var.
Köksön. Den är rundad på ena kanten, runt där står små barstolar. När man sitter och äter där sitter man inte mitt emot varandra. Man sitter dessutom och balanserar lite vingligt på grund av de små stolarna. Det finns något ideologiskt tveksamt över den där köksön. Måltiden är inte helig där. Nej, här äter man snabbt, effektivt. Sedan springer man vidare till alla de projekt man självklart sysslar med på dagarna. Vi gick ut i förrådet och bar in det märkligaste bordet jag sett på länge. Det var så fruktansvärt tungt. Rostfärgad metall på plywood. Den förra hyresgästen hade lämnat det. Jakob hade tyckt att det var för fult och ställt in det i förrådet. Men nu står det där. Ett soffbord kanske. Men också en liten seger. Här skall inga coffetable-böcker ligga heller, för den delen.

Motsatsen till köksö-konceptet måste vara kökssoffan. Jag växte upp med en sådan. Har även turen att ha ett kök med en sådan just nu. Här sitter man länge. Lutar sig tillbaka. Kanske sover. På alla de gamla köksoffor som nu säljs som vitmålad shabby chic-kitch på Tradera sov man definitivt förr. Efter lunchen, eller vad man nu kallade det, någon gång. Man sov inte för att bli mer effektiv sen. Man sov för att man blev trött. Man tog en tupplur. Inte en quick nap. Det
är skillnad.

Dagisskräckis


Natalia Kazmierska skriver i gårdagens City om den nystartade förskolan Paletten vid Telefonplan i Stockholm. Lokalen är designad av arkitekturbyrån TVH och verkar väldigt designad. Stockholms stad skriver själva om projektet;

Utformningen av den inre och yttre miljön på förskolan är nyskapande och grundar sig på en pedagogisk idé för framtidens förskola med ett utforskande arbetssätt med inspiration av Reggio Emilias filosofi. Detta innebär att miljön ska erbjuda många mötesplatser för dialog, samspel och skapande.

Kazmierska skriver i sin tur;

Pedagogerna på förskolan Paletten använder i stort sett samma vokabulär som Södermalms mediefolk: barnen jobbar med "nya medier", och "temaprojekt", tränas i "social kompetens" och lär sig att "tänka utanför boxen".

Hon citerar också rektorn för förskolan, Cecilia Hjelm;

– Vi tror på barnens egen kraft. Varje morgon börjar vi med att fråga barnen: vad vill DU göra idag? De får välja aktivitet utifrån sina egna intressen. Just de här barnen valde till exempel att jobba med läsning och litteratur idag.

Hela konceptet fick mig att må illa. Egentligen skulle jag vilja citera hela artikeln här. Men det går ju inte, förstås. (Ni som bor i Stockholm kan nog fortfarande plocka upp den i och för sig. Gör det!) Kazmierska skriver vidare om att pedagogerna på förskolan Paletten förklarar att den förskola som skulle föra tankarna till hemmet är föråldrad. Ordet dagis använder de inte.
Var förs då tankarna när man ser bilderna och läser om Paletten? Till en arbetsplats, ett modernt kontor, kanske? Att barnen lär sig att göra aktiva val hela tiden, både genom eget val av aktivitet, men också genom att till exempel maten kommer i bufféform, gör dem även till perfekta konsumenter i framtiden.

Så vad är det för framtida medborgare som pedagogiska miljöer som Paletten skapar? Jag kan inte låta bli att tänka att det skapar 1) Folk som jobbar bra. Som har social kompetens och kan tänka kreativt. Som kan skapa nya tjänster, nya produkter. Anpassar sig lätt. 2) och folk som på sin fritid konsumerar väl. Konsumerar rätt. Hänger med. Gör aktiva val. Låter sig definieras utifrån design och så vidare.

Kazmierska beskriver det som liberalism på bebisspråk, ungefär. Och visst är det lite svårt att inte vara konspiratorisk när Stockholms stad är med och tar initiativ till sådana här projekt? Dessutom är det lite sorgligt att föräldrarna som stolt tar sina knoddar till Paletten antagligen tänker på det hela som något positivt, kreativt och nytänkande. Som att de själva har gjort ett aktivt val. Absolut inte går någon annans ärenden. Fast vad vet jag. Jag fick ju inte direkt lära mig att tänka utanför lådan när jag gick på dagis. Jag lekte mest.


torsdag 19 augusti 2010

Hur man hanterar ett överflöd. Eller inte gör det.



Extrema samlare.
Hoarders på engelska. De har dykt upp i media frekvent de senaste åren. Det är inte ett nytt fenomen. Alla som växt upp på landet har väl haft en och annan skrotsamlande gubbe som granne, eller för all del i stan, en och annan galen katt-tant i kvarteret. Ändå verkar intresset för det exploderat. Enligt wikipedia-artikleln är det ett tvångssyndrom, som kännetecknas av överdrivet förvärvande av prylar, samt oförmåga att antingen hitta ett användningsområde, organisera eller göra sig av med dem. Det finns folk som tvångsmässigt samlar på djur, eller på böcker, men ofta verkar det vara lite vad som helst som kommer i ens väg.

Hursomhelst. Det är inte syndromet som intresserar mig, utan mer att det verkar intressera så många. När första avsnittet av programmet Hoarders sändes i USA 2009 hade det runt 2,5 miljoner tittare. Det har även sänts på TV 3 i år, och verkar ha varit populärt även där. Det måste finnas en anledning till att just detta plockats ur den uppsjö av olika tvångsbeteenden som ändå finns, och blivit syndromet du jour. På samma sätt som alla dokumentära program på tv just nu verkar handla om människor med fetma eller ätstörningar samt folk som inte kan hålla reda på sin ekonomi, handlar det om överflöd.

Det finns ett evigt flöde av prylar som vi i den så kallade Västvärlden simmar i. Denna stillahavsvirvel av plast, papper och metall omger oss. Vi hanterar den, dagligen. Sorterar, slänger, återvinner, köper nytt. Det upptar mycket av våra vardagsbestyr hemma. Vi som är normala, det vill säga. Extrema samlare sorterar inte, slänger aldrig. De sparar på saker som är tänkt att slängas. I tv-skildringarna över dem frossar man i panoreringar över högar av kläder och kartonger, travar av böcker och tidningar, helt och hållet belamrade rum med små gångar igenom. Tittaren förfäras. Att man kan ha det så där. Fast innerst inne vet man kanske; jag skulle kunna bli sån där. Om jag inte sorterade, slängde, återvann, köpte nytt. Sakerna finns ju där. Vårt överflöd. Vi har bara blivit väldigt bra på att hantera det.

måndag 16 augusti 2010

Fack it

Jag läste i Metro Weekend att politik har blivit trendigt. Ja, det är sant.

Även Elin Kling har märkt ett nyväckt politikintresse långt utanför morgontidningarnas ledarsidor.
– Ja, absolut. Det är den så kallade Obama-effekten. Folk vill visa vad de står för. Den egna starka individen är det nya svarta, säger hon.

Stockholms modevecka börjar idag. Eller Mercedes-Benz Fashion Week Stockholm som den numera heter. Jag kommer den här gången inte att vara där. Problematiken kring SAC:s fackliga blockad mot Berns och hur den bemötts blev mig övermäktig. Det gick inte ihop för mig helt enkelt. Alla visningar under dagarna är inte på Berns, men ungefär hälften av de jag ser som intressanta. Jag tänker inte försöka påverka er till att tycka si eller så. Men här kan ni läsa Arbetarens många artiklar om saken, här skriver Dagens Nyheter om det. Här skriver Berns själva om det, och här skriver SAC om det.

Och som av en händelse är det alltså populärt att vara politisk igen. Jag har då alltid varit en trendkänslig jävel. Men jag tror att Elin Kling här ovan har missförstått en sak. Politik handlar inte om individen först och främst. Det handlar om kollektivet. Att göra något tillsammans. Just det som Obama anspelade på med sitt valord Yes, we can
. Vi kan, ihop. För övrigt det som just det fackliga arbetet går ut på. Jag räknar med att Elin Kling tar ställning i den här frågan i och med sitt nya politiska patos. Hon lär ha svårt att undvika den i dagarna.

Citatet från Metro är från artikeln Politik har blivit populärt av Katarina Matsson, från den 13 augusti. Läs gärna bästa Agnes eller bästa Benjamin för modeveckerecensioner. Bon lägger som vanligt upp alla visningar på sin sajt.

tisdag 3 augusti 2010

Myten om den matglada modellen


Tänkte fortsätta på en bloggkedja. Benjamin Rask på Rodeo svarade på Ida Skovmands blogginlägg som plockade upp Sofia Dahléns resonemang om idrottsstjärnors kontra modellers syn på kropp och prestation. Citat nedan från inlägget på Dahléns (döda?) blogg Conspicere.

Modeller är naturliga (vill mode i alla fall ge sken av, vi vet ju att det inte riktigt stämmer), de ser ut som de gör utan ansträngning, vilket innebär att man inte har något annat val än att förhålla sig till dem som man själv är.

Ingen sportstjärna i världen upplevs prestera av naturen, utan precis tvärt emot modellen (som till och med framställs som att hon aktivt motverkar sin naturliga skönhet. ääääälskar skräpmat, och aaaaaaldrig tränar eller borstar håret) är idrotten inte bara passiv utan mycket aktiv i att framhålla allt det blod, allt det svett och alla de tårar som ligger bakom en prestation.

Både idrottsstjärnor och modeller lever på sin kropp. Den de föddes med. Ändå jämförs de sällan. Antagligen för att de, och alla andra, framställer sitt yrke på helt olika sätt. Som Dahlén skriver, så svarar modeller ofta i intervjuer att de älskar mat. Att de äter mycket. Gärna skräpmat. Det skulle aldrig en idrottsstjärna göra. De skulle i alla fall inte erkänna det. Men det intressanta är förstås inte att idrottstjärnorna framställer sin prestation. Snarare är det att modellerna inte gör det. Varför gör de inte det? Alla vet att de flesta måste kämpa för att förbli en size zero. Det finns säkert några som är så smala naturligt. Men merparten är nog inte det. (Här spekulerar jag förstås) Varför kan de inte erkänna det?

Jag tror att det handlar om en ansvarsfråga. Kan det vara så att ju smalare idealet har blivit, desto mer skräpmat säger sig modellerna äta? För om de verkligen svälter sig, är inte det fel då? Omoraliskt? Borde inte vi reagera då? Kritisera? Jo. Det borde vi. Men så länge de älskar mat, fullkomligt vältrar sig i chokladmousse och pommes frites, då är det okej. Då är allt som det ska. Modetidningar och märken kan fortsätta anlita agenturer som har modeller med synbara ätstörningar. För de har inte det på riktigt. Det är bara den romantiska ätstörningen vi vill ha, den visuella. Den riktiga är smutsig, äcklig, för mycket.

Det går att jämföra med
den-lyckliga-horan-problematiken. Så fort prostitution och trafficking ska diskuteras i media kommer alltid någon dragandes med exempel på en frivilligt prostituerad. Någon som älskar att inte välja själv vem man ska ligga med/vad man ska göra för betalning. Få som betraktar debatten känner antagligen att de själva vill prostituera sig. Tanken är till och med riktigt obehaglig. Men så länge debattörerna lyckas gräva fram det här lyckliga undantaget, som man ändå får anta att det är, så kan systemet fortsätta. Då kan vi stå ut med att en av åtta svenska män har köpt sex. Vända bort blicken. Slippa ta ansvar. Det finns de som vill, tänker vi. Och det finns modeller som älskar mat. Vad skönt. Tack media.

Av samma anledning som aktiva prostituerade säger sig vara frivilliga, säger sig antagligen verksamma modeller älska mat. För vem vill vara ett offer?

Bild: brazilianska modellen Ana Carolina Reston som dog av anorexia 2006.