Myten om den matglada modellen

Tänkte fortsätta på en bloggkedja. Benjamin Rask på Rodeo svarade på Ida Skovmands blogginlägg som plockade upp Sofia Dahléns resonemang om idrottsstjärnors kontra modellers syn på kropp och prestation. Citat nedan från inlägget på Dahléns (döda?) blogg Conspicere.

Modeller är naturliga (vill mode i alla fall ge sken av, vi vet ju att det inte riktigt stämmer), de ser ut som de gör utan ansträngning, vilket innebär att man inte har något annat val än att förhålla sig till dem som man själv är.

Ingen sportstjärna i världen upplevs prestera av naturen, utan precis tvärt emot modellen (som till och med framställs som att hon aktivt motverkar sin naturliga skönhet. ääääälskar skräpmat, och aaaaaaldrig tränar eller borstar håret) är idrotten inte bara passiv utan mycket aktiv i att framhålla allt det blod, allt det svett och alla de tårar som ligger bakom en prestation.

Både idrottsstjärnor och modeller lever på sin kropp. Den de föddes med. Ändå jämförs de sällan. Antagligen för att de, och alla andra, framställer sitt yrke på helt olika sätt. Som Dahlén skriver, så svarar modeller ofta i intervjuer att de älskar mat. Att de äter mycket. Gärna skräpmat. Det skulle aldrig en idrottsstjärna göra. De skulle i alla fall inte erkänna det. Men det intressanta är förstås inte att idrottstjärnorna framställer sin prestation. Snarare är det att modellerna inte gör det. Varför gör de inte det? Alla vet att de flesta måste kämpa för att förbli en size zero. Det finns säkert några som är så smala naturligt. Men merparten är nog inte det. (Här spekulerar jag förstås) Varför kan de inte erkänna det?

Jag tror att det handlar om en ansvarsfråga. Kan det vara så att ju smalare idealet har blivit, desto mer skräpmat säger sig modellerna äta? För om de verkligen svälter sig, är inte det fel då? Omoraliskt? Borde inte vi reagera då? Kritisera? Jo. Det borde vi. Men så länge de älskar mat, fullkomligt vältrar sig i chokladmousse och pommes frites, då är det okej. Då är allt som det ska. Modetidningar och märken kan fortsätta anlita agenturer som har modeller med synbara ätstörningar. För de har inte det på riktigt. Det är bara den romantiska ätstörningen vi vill ha, den visuella. Den riktiga är smutsig, äcklig, för mycket.

Det går att jämföra med den-lyckliga-horan-problematiken. Så fort prostitution och trafficking ska diskuteras i media kommer alltid någon dragandes med exempel på en frivilligt prostituerad. Någon som älskar att inte välja själv vem man ska ligga med/vad man ska göra för betalning. Få som betraktar debatten känner antagligen att de själva vill prostituera sig. Tanken är till och med riktigt obehaglig. Men så länge debattörerna lyckas gräva fram det här lyckliga undantaget, som man ändå får anta att det är, så kan systemet fortsätta. Då kan vi stå ut med att en av åtta svenska män har köpt sex. Vända bort blicken. Slippa ta ansvar. Det finns de som vill, tänker vi. Och det finns modeller som älskar mat. Vad skönt. Tack media.

Av samma anledning som aktiva prostituerade säger sig vara frivilliga, säger sig antagligen verksamma modeller älska mat. För vem vill vara ett offer?

Bild: brazilianska modellen Ana Carolina Reston som dog av anorexia 2006.