tisdag 3 augusti 2010

Myten om den matglada modellen


Tänkte fortsätta på en bloggkedja. Benjamin Rask på Rodeo svarade på Ida Skovmands blogginlägg som plockade upp Sofia Dahléns resonemang om idrottsstjärnors kontra modellers syn på kropp och prestation. Citat nedan från inlägget på Dahléns (döda?) blogg Conspicere.

Modeller är naturliga (vill mode i alla fall ge sken av, vi vet ju att det inte riktigt stämmer), de ser ut som de gör utan ansträngning, vilket innebär att man inte har något annat val än att förhålla sig till dem som man själv är.

Ingen sportstjärna i världen upplevs prestera av naturen, utan precis tvärt emot modellen (som till och med framställs som att hon aktivt motverkar sin naturliga skönhet. ääääälskar skräpmat, och aaaaaaldrig tränar eller borstar håret) är idrotten inte bara passiv utan mycket aktiv i att framhålla allt det blod, allt det svett och alla de tårar som ligger bakom en prestation.

Både idrottsstjärnor och modeller lever på sin kropp. Den de föddes med. Ändå jämförs de sällan. Antagligen för att de, och alla andra, framställer sitt yrke på helt olika sätt. Som Dahlén skriver, så svarar modeller ofta i intervjuer att de älskar mat. Att de äter mycket. Gärna skräpmat. Det skulle aldrig en idrottsstjärna göra. De skulle i alla fall inte erkänna det. Men det intressanta är förstås inte att idrottstjärnorna framställer sin prestation. Snarare är det att modellerna inte gör det. Varför gör de inte det? Alla vet att de flesta måste kämpa för att förbli en size zero. Det finns säkert några som är så smala naturligt. Men merparten är nog inte det. (Här spekulerar jag förstås) Varför kan de inte erkänna det?

Jag tror att det handlar om en ansvarsfråga. Kan det vara så att ju smalare idealet har blivit, desto mer skräpmat säger sig modellerna äta? För om de verkligen svälter sig, är inte det fel då? Omoraliskt? Borde inte vi reagera då? Kritisera? Jo. Det borde vi. Men så länge de älskar mat, fullkomligt vältrar sig i chokladmousse och pommes frites, då är det okej. Då är allt som det ska. Modetidningar och märken kan fortsätta anlita agenturer som har modeller med synbara ätstörningar. För de har inte det på riktigt. Det är bara den romantiska ätstörningen vi vill ha, den visuella. Den riktiga är smutsig, äcklig, för mycket.

Det går att jämföra med
den-lyckliga-horan-problematiken. Så fort prostitution och trafficking ska diskuteras i media kommer alltid någon dragandes med exempel på en frivilligt prostituerad. Någon som älskar att inte välja själv vem man ska ligga med/vad man ska göra för betalning. Få som betraktar debatten känner antagligen att de själva vill prostituera sig. Tanken är till och med riktigt obehaglig. Men så länge debattörerna lyckas gräva fram det här lyckliga undantaget, som man ändå får anta att det är, så kan systemet fortsätta. Då kan vi stå ut med att en av åtta svenska män har köpt sex. Vända bort blicken. Slippa ta ansvar. Det finns de som vill, tänker vi. Och det finns modeller som älskar mat. Vad skönt. Tack media.

Av samma anledning som aktiva prostituerade säger sig vara frivilliga, säger sig antagligen verksamma modeller älska mat. För vem vill vara ett offer?

Bild: brazilianska modellen Ana Carolina Reston som dog av anorexia 2006.

9 kommentarer:

Antropologi och Politik sa...

Bra text! En kort tanke kring ett av resonemangen bara. Du argumenterar för din jämförelse mellan modeller och idrottsstjärnor genom att säga att de båda lever på den kropp som "de föddes med". På så vis kan man ställa dem bredvid varandra, det handlar om kroppar som man FÅTT och inget annat.

Men riskerar inte ett sådant resonemang att undergräva hela - eller delar av - din poäng? Alltså, är det inte just själva idén om en naturlig, från födseln given anatomi som är själva problemet i synen på modeller?

Ett annat resonemang, som jämför idrottsstjärnors och modellers kroppar utan att reducera dem till att vara "naturliga", kunde vara detta: Idrottsstjärnor och modeller SKAPAR olika kroppar, och fästa vid dessa skapade kroppar finns vissa berättelser: Idrottstjärnans kropp är en kropp som har förädlats genom träning; modellens en som har givits (av Gud? Av naturen?)

Lika mycket förklaring till varför modellens "kroppsliga arbete" så sällan pratas om, borde därför finnas i den koppling som ofta görs mellan det vackra och det naturliga. En annan parallell som då dyker upp är ju plastikoperationer - en modifierad kropp kan aldrig vara detsamma som en vacker kropp.

Anna Z sa...

precis! att slippa ta ansvar. jag menar, är det verkligen så gött att offra den (utan att veta säkert, men den högst troliga) lidande majoriteten som faller offer för prostitution? så att den glada horan ska få fortsätta att trivas på sitt jobb ostörd?

sjukt

Sanna Samuelsson sa...

Hjortsberg: Bra poäng! Väldigt bra. Sant det där med plastikoperationerna. Kan man dra det så långt som att det lite har med olika ideal när det gäller kön att göra? Manligt ideal (som väl ändå idrottstjärnan får sägas vara del av även om det finns massa kvinnliga också); the selfmade man, att kämpa; att övervinna svårigheter- att vinna. Det kvinnliga idealet (som alltså får sägas gälla modellerna, även om det finns manliga modeller också): handlar mer om att vara, att göras snarare att göra, inte vara för mycket, inte vara desperat. Inte kämpa (då kan man ju bli svettig).

De här idealen är ju konservativa. Kvinnor som kämpar, generellt, ses inte alltid som fel. Men modellyrket är konservativt, I guess. Och idrottsidealet också.

Anna Z: exakt. Enligt mig; inte värt det.

Arvida Bystrom sa...

Alltså, nu kommer jag med lyckliga-horan-argumentet. Seriöst, problemet är inte prostitution, att sälja sex är inte äckligt, avskyvärt och något som alla människor mår dåligt av. I ärlighetens namn kan jag gå så långt att säga att jag visst tänkt på att sälja mig men vill inte bli slagen och dylikt och just att riskerna att folk runt omkring en skulle se det som något "smutsigt".
Problemet är under de dåliga omständigheterna, när det sker illegalt och ingen har uppsikt över de som jobbar. Prostitution är i dagsläget till största del dåligt och alla jobb har sina nackdelar, men jag tror inte att en gör det bättre genom att skambelägga sex, och att sälja det, på ett sådant här sätt.
Bara att jag skriver det här och att jag visst inte tycker det är helt far out att sälja sig kommer antagligen ses som konstigt, eftersom en inte ska vilja sälja sig för sex.
Jag kan inte se varför det ska förbjudas att sälja och köpa sex men att ge prostituerad ordentliga rättigheter och sätt att skydda sig på är rätt väg att gå. För oavsett om vi förbjuder prostitution eller låter det vara lagligt så kommer den värsta del som skulle ses som olaglig i båda fallen finnas kvar och behöva bekämpas.

Janus sa...

hjortsberg. sa...
"En annan parallell som då dyker upp är ju plastikoperationer - en modifierad kropp kan aldrig vara detsamma som en vacker kropp."

Sanna Samuelsson sa...
"Hjortsberg: Bra poäng! Väldigt bra. Sant det där med plastikoperationerna."

- Så en modifierad kropp kan inte vara vacker? Detta är enligt er sant? Sanning enligt mig ligger i detta fall i betraktarens ögon. Sanning e relativ skulle jag påstå.
Dessutom tycker jag att träning av kroppen e en sorts modifikation av denna.
Och vad är då en vacker kropp? Är det den orörda kroppen, oavsett hur den ser ut, tjock, fet, smal, och den "modifierade" kroppen är direkt pga ingreppet inte vacker längre? (och därmed inte lika bra som den orörda?)

Antropologi och Politik sa...

Janus: När jag skrev att den modifierade kroppen aldrig kan vara vacker, menade jag detta varken som en absolut sanning eller ens en personlig åsikt. Jag ville istället peka på det motsatsförhållande som ofta förstås mellan skönhet och kroppslig modifikation, hur - i västerländsk idétradition - skönhet generellt/ideellt förstås som något naturligt (i motsats till skapat). Tänk bara på hur den plastikopererade kroppen ofta måste förnekas som just plastikopererad! Därav bl a den ivriga diskussion som ofta uppstår kring frågor som "är hennes bröst äkta?" eller "har hon lyft sig?", etc. - alltid med den underliggande andemeningen att den plastikopererade kroppen är mindre åtråvärd än den förment naturliga.

Sanna: Jag tror att du har rätt. Skönhet måste då förstås som en del av ett könskodat livsprojekt, där olika berättelser kring hur män och kvinnor ska leva sina liv formar två parallella narrativ, inom vilka skönhet bara är en del. Både män och kvinnor ska vara vackra (d v s disciplinera sina kroppar på rätt sätt i förhållande till sitt kön), men eftersom män och kvinnor ska vara olika, varandras motsatser, blir en aktiv man vacker men en dito kvinna bara konstig, möjligt motbjudande (modellen som ett bra exempel på detta som sagt).

E sa...

Det här bidrar inte ett skvatt till den lilla debatten som pågår här, men är det inte Magdalena Frackowiak som är på bilden?

Anonym sa...

Efter att ha vart i bägge världar, så kan man se på det så här… 5-10 år efter (om man lyckas hålla sig så länge) efter diverse karriär så går idrottskvinnan vidare med en gängpokaler, personbästa, et cv som heter duga därifrån, medans modellen lämna med några finns bilder som blivit omoderna, med kraftiga ätstörningar och får spendera upp sitt modell-arvode på psykologer. Yes we´ve seen it happen! För att inte nämna att idrottskvinnan är en sund förebild, och modellen är kvinnan som sålde världen; HON har inte anorexi men hon bidrar aktivt med att skapa den skeva bilden av hur en kvinna ska se ut för att vara "värd". Bidra till att skapa en bättre värld, vägra modella, skänk inte din skönhet till nåt du inte egentligen kan stå för.

Anna sa...

Shit vad bra skrivet! I'm speechless! Jag håller med dig till 100%!