torsdag 21 februari 2013

Snömannen, en förebild

Jeepen

"Han hade lämnat sitt hem i Mellansverige efter trassel med jobb och pengar. Men livet i Umeå blev inte den nystart han tänkt sig. Han hittade varken arbete eller bostad. Sov i tältet, i bilen eller hos någon bekant.

Pengarna tog slut och julen närmade sig.
– Jag fick för mig att fira i skogen. Jag ville åt lugnet. Få vara i fred, säger han.
Den 18 december 2011 samlade han ihop lite kläder och åkte för att proviantera. Några limpor med skivat bröd och skinka. Grillad kyckling, yoghurt. Alkohol, kaffe, cigaretter.
Sedan körde han ut och ställde sin svarta jeep vid skogens kant några kilometer utanför Sävar norr om Umeå, på en plats han kände till sedan sommaren."

Och sen tog maten slut och ciggen slut och kaffet och alkoholen. Och han hade snöat fast. Kunde inte ta sig bort. Gav upp och gick i ide i sovsäcken. Citat från Aftonbladets Staffan Lindbergs intervju idag med Peter, 45, också känd som snömannen sedan några skoterförare hittade honom 2012.

Tänker ni någonsin att ni bara skulle vilja försvinna? Gå upp i rök? All prestationsångest, all stress, alla drömmar och mardrömmar om livet och att bli vuxen skulle försvinna då. Tänker jag ibland. Även om det kanske är antisocialt tänkande. Det lockar liksom lite. Det vore skönt om den möjligheten fanns. Fast i mitt fall kanske det mer skulle handla om att jag skulle sluta skriva och flytta hem till mina föräldrar igen. Sluta vara semi-offentlig och ha en semi-karriär. Fast jag vet att det inte skulle vara kul. Jag skulle inte vilja det. Jag skulle bli väldigt olycklig, förlåt m&p. Men jag tänker på det ibland. Och så tänker jag på de stora skogarna där mina föräldrar bor. Hur vinden får de gigantiska granarna att kraftigt susa och knaka. Hur de vajar tillsammans, täckta av pudrigt snö. Tysta, slutna och icke-relaterade till allt som är mitt liv. Jag tänker på dem i skymningen. Att de är där. Att de är alldeles mörka och självtillräckliga. Utan någon mål och mening.    

Och ja, jag vet att det är mestadels granplanteringar skapade av mänsklig hand. Don't Maciej Zaremba me. Skitsamma. Jag kan relatera till snömannen. Jag kände från första början en märklig lycka när jag hörde talas om honom. Jag tänkte: han har gjort det! Han har bara skitit i't. Åkt ut. Försvunnit. Förutom att man inte kan försvinna, han blev ju hittad, tack och lov vid liv. Jag noterar att han innan detta varken hittade jobb eller bostad i Umeå. Nu vet ju inte jag hur enträgen han var, men det känns väldigt symptomatiskt. Han hamnade i vår tids bristsamhälle, brist på jobb, vilket innebär förnedring, brist på bostäder och hemlöshet, vilket innebär förnedring.  Han hade kanske skulder också. Många har ju det. Förnedring. Man måste vara en ivrig liten bäver för att inte hamna där. Det eller att flytta hem. Det finns inget utrymme för att misslyckas. Att vara lite halvkass, halvengagerad, ha otur eller dåliga förutsättningar. 

Ibland blir jag så trött. Ska det alltid fortsätta? Hjulen bara fortsätter rulla. Man ligger under dem. Samtidigt som man styr dem, med en hand, iphonen i den andra. Slentriansurfande. Slentrianrullande. And round and round they go. Fast man kan inte bara rulla med. Det kräver ständig ansträngning. Jag kommer aldrig att kunna sluta att pressa mig själv. Jag kommer alltid att behöva vara högpresterande. Och jag kommer alltid tycka att jag inte har gjort nog. Och då känner jag för att göra en snömannen. Bara göra tvärtom. Ge upp. Ge upp hela det "moderna projektet". Bostad jobb karriär partner socialt liv. Samtidigt som jag skäms över den tanken. Jag försöker tänka att det har att göra med min kärring-mot-strömmen-karaktär. Jag klarar inte av att bli tvingad till saker. Jag hatar det. Men det spelar ingen roll vad jag tycker. 

Disclaimer: Hell, missförstå mig rätt, jag gillar det jag gör, den jag är, jag klagar inte. Men det gör inte snömannen heller. 

"Peter jobbar ett par timmar tre gånger i veckan i kommunen. Han söker riktiga jobb, hoppas på något där han får vara ute i skogen. Tjäna tillräckligt med pengar för att kunna köpa en stuga.
Peter ser det lilla huset framför sig. Det ska ha öppen spis och ligga isolerat – långt ifrån de stora vägarna.
– Där skulle jag kunna få vara för mig själv, som i bilen.
Den svarta jeepen står kvar i skogen utanför Sävar, vandaliserad, och nu åter täckt av snö. När den kommer på tal ser Peter glad ut.
– Jag ångrar inte att jag åkte ut. Tvärtom, jag längtar tillbaka. Det var en härlig tid."


onsdag 20 februari 2013

Jag blev också ett klubbkid under en högkonjuktur

Den här bilden är från början av 2007 och tagen av Evelina. Klubbar jag brukade gå till då: F12. Teatron. Marie Laveau. Ace. Hehe. På samtliga fanns mingelfotografer men så kul ska vi inte ha det. 

Missa inte att läsa Rasmus Fleischers inlägg på Copyriot, "Krisen, del 84: Tonår och krisår- hur blev vi till 70-talister, 80-talister, och 90-talister?"om när man gjorde sin klubbdebut, under högkonjuktur eller lågkonjuktur, apropå Kajsa Haidls text  om just det i Sydsvenskan. 

Extremt många intressanta kommentarer (just nu 90 st!) från olika generationer, subkulturer och uppväxter. Jag älskar klubbkultur, det har varit så stor del av mitt liv sedan jag flyttade hemifrån, men det skrivs sällan om. Därför är det så intressant att läsa om andras upplevelser. 

Repostar skamlöst min första kommentar här om när jag själv började gå ut. Det var länge sedan, känner jag nu... 

"Som 87:a som började gå ut runt 2005-2006 upplevde jag en tydlig tendens till att det glammiga var eftersträvansvärt, vilket jag i efterhand kopplar samman med högkonjunkturen då. Tror att jag och mina kompisar egentligen varit “indie” sedan högstadiet, började vi, först lite ängsligt ironiskt men sedan
ganska uppriktigt, flörta med riktigt kommersiell musik och mode. Tex var vår favoritlåt under en period Paris Hiltons Stars Are Blind. Det får väl sägas vara typiskt 2006. En arvtagerska som blir en it-girl och gör en låt med text som är skriven utifrån någon slags marknadsundersökning och har en lorem ipsum-text, men som vi ändå kände uttryckte vad vi kände just då. Någon slags ungdomligt rus som kanske är lättare att känna under en högkonjunktur. Då bodde jag i Linköping och gick på studentställen med öl för 25 kronor. Men jag minns också att vi gick till lite mer bratiga ställen på försök och även att jag köpte några stövlar som jag uppfattade som lyxiga i läder, till skillnad från mina tidigare obligatoriska vinterskor Converse.

När jag flyttade till Stockholm 2006 hade en klubbvåg dragit igång med Nacht på Spybar som kombinerade skeva lite queera men skitsnygga klubbkids i konstiga kläder med ett klassiskt bratställe som Spybar. Det skulle komma många fler såna klubbar. På Berns, Riche och F12 där fokus låg väldigt mkt på utseende och klädseln och att hamna på mingelbilder på Stureplan.se. Folk hade ofta mingelbilder som profilbild på Facebook. Till och med indieklubbar som Ace hade mingelbilder. Det finns fortfarande kvar lite men började minska efter typ 2009.
Idag upplever jag att det finns en helt annan strömning. De stora klubbarna är mer Berlin-orienterade och vill verka underground. Under bron har tex fotoförbud, antagligen för att de vill likna Berghain. Många av mina vänner vill hellre gå på smalare klubbar med mer musikinriktning och öppnare/mindre elitistisk stämning. Man har små klubbar på små ställen. Det är mer snack om politik i klubbvärlden, både vad gäller könsfördelning och exkludering. Eller det kanske bara är i min lilla bubbla."
Läs alla kommentarer här och bidra själva!

onsdag 13 februari 2013

Gammal anteckning


Du blåkindade, kantiga och märkta. Du står där och äter din korv. Tuggar tarm och ketchup. Hade du varit en kvinna hade jag tolkat dig som någon som behövde hjälp, någon som behövde räddas. Men dina blåmärken på kinden är inte såna, de är frivilliga, fria, villiga. Du har valt att bli slagen eller att slå. De är ett tecken för ditt självbestämmande. Dig kan ingen rädda. Du bär dunjacka och keps. Ja, jag känner med dig ändå. 

tisdag 5 februari 2013

Mystiskt mervärde




Var på en föreläsning, "Det mystiska mervärdet", anordnat av Marabouparken, Tensta Konsthall, Botkyrka konsthall, Konsthall c och Mossutställningar, i samarbete med ABF. Medverkande var Berit Svedberg, kulturdirektör Stockholm stad, Elisabeth Lilja, sociolog som har skrivit en bok om segregeringen av Stockholm, "Den segregerade staden" och Lars Mikael Raattamaa, arkitekt och poet.

Föreläsningen var del av en extremt intressant föreläsningsserie som har handlat om konstens finansiering, gentrifiering, och så vidare. Helt enkelt det rätt osofta klimat som finns i vårt samhälle för konsten. Temat den här gången var just gentrifiering, hur konsten blir ett verktyg för att gentrifiera stadsdelar, hur konstnärer är "förstörelsens stormtrupper". Eller inte?

Men det var inte första gången som det togs upp. Jag minns hur Kim Einarsson, f.d verksamhetsledare på Konsthall C beskrev hennes olust inför känslan av att vara en del av gentrifieringsprocesser av Hökarängen. Det var på en annan föreläsning, men det liksom fastnade. Eftersom de, tror jag, får ha konsthallen gratis i en av Stockholmshems lokaler, så är de direkt bundna till ett fastighetsbolag, vare sig de vill eller inte.  

Åter till den här föreläsningen: Elisabeth Lilja talade först på om gentrifieringen av Stockholms innerstad, vilket för mig som ej uppfödd i stan var rätt intressant. Hur konstnärer flyttade till Södermalm och Birkastan på 70-talet för att det var billigt att bo där då. Då var det majoritet låginkomsttagare där men idag har mängden höginkomsttagare på vissa delar av söder femdubblats. God knows hur mycket den har ökat i Birkastan. Sen på 90-talet insåg näringsidkare på söder att det fanns pengar att tjäna. Sofo lanserades. Och tja, ni känner ju till resten av historien. Lilja beskrev hur hon i intervjuer märkte att det för de nya grupperna på Söder, gentrifiierarna som hon lite passivt aggressivt kallade dem, var viktigt att stadsdelen där de bodde var som en förlängning av dem, att den var perfekt anpassat till dem. Det skapar en ganska monokulturell stadsdel, med höga hyror förstås.

Och allt detta är di stackars konstnärernas fel? Nej, jag vägrar tro det. Ofta saknas en maktanalys i gentrifieringsdiskussionen. Panelsamtalet gick till så att konsthallarna i tur och ordning ställde några frågor till panelen. Nu glömde jag anteckna dem, men ett tydligt tema var: hur kan vi som små konsthallar, ofta i förorten, undvika att hamna i en process som syftar till att gentrifiera vårt område, att höja hyrorna och göra det "attraktivt" för vissa grupper så att andra trängs ut?

Svaret på den frågan kom aldrig. En svår en förvisso. Men Berit Svedberg från Stockholms stad förklarade att de inte hade någon gentrifieringspolicy men sa i nästa andetag att det är kul att Konsthall C finns i Hökarängen och att de samarbetar med Stockholmshem och att det därmed gör området mer attraktivt. Att det "ökar värdet" i Hökarängen.
Vad är det för värde som åsyftas. undrar jag då. Det som gör gentrifieringen av vissa delar av Stockholm lite extra vidrig är den otroliga bostadsbristen i vår stad. Det kan knappast saknas hyresgäster i en enda förort i Stockholm. Det är inte som att lägenheterna står tomma. Så att folk ska flytta till Hökarängen till exempel kan knappast vara målet. Snarare att vissa ska göra det. Vit medelklass, kanske till och med kreativ sådan, och voila här har vi gentrifieringen. Det tyckte jag lät som en policy om något, med tanke på hur positiv Svedberg lät till det.

En annan sak som gör förhållandet mellan konst och gentrifiering speciell i Stockholm är enprocentsregeln. 1% av budgeten för alla byggnationer i Stockholm stad ska gå till konstnärlig gestaltning. Det för att vi ska ha mycket offentlig konst i staden. Regeln klubbades igenom 1963 och är förstås fantastisk. Men det sammankopplar också konsten med fastighetsbranchen på ett sätt som är... intressant, eller något. Jag vet inte så mycket om det, ska göra lite mer research och återkomma. Godnatt bloggen!