Kanyes Dark Twisted Fantasy

Nu har jag ägnat 30 minuter åt mitt liv åt att titta på Kanye Wests film Runaway. Det är en slags försmak till det nya albumet My Beautiful Dark Twisted Fantasy som kommer sent i november(ja, den heter så, något konstigt med det..!?). Filmen handlar om hur Kanye, som spelar sig själv, hittar en fågel fenix-kvinna i en skogsbrand, som han tar hem och civiliserar, så smått. Hon lär sig dricka i fin tekopp och sitta med på middagar. Hon är hela tiden naken, det vill säga klädd i sin ganska minimala fjäderskrud. Förutom när hon är på middagen, då hon har en huvudbonad gjord av kedjor på sig.

Filmen har mer musik än dialog, förstås tagen från den nya skivan. Jag tittade på den med min bror. Han blev ganska förvirrad av filmen, även om han är mycket mer inne på hiphop än vad jag är. Vad är det här? För mig däremot kändes den ganska naturlig. Eller jag kände igen greppet. Fast inte från musikvideos, utan från modefilm. Att allt är så estetiserat. Mycket saker som bara är vackra, och inte har någon direkt relevans för handlingen. De märkliga miljöerna. Så frågan är; är det en musikvideo, eller en modefilm? Och vem har Kanye gjort den här filmen för?

Mitt intresse för olika sorters uttryck går alltid upp och ner. Just nu är intresset för konst och musik ganska högt, mode är lite längre ned. Mitt intresse för bloggar är väldigt lågt. Så är det. Försöker att bara bejaka allting. Inte sätta mig emot. Vara som en delfin i vågorna. (improviserad liknelse) Men man kan ju alltid kombinera. Som här nedan till exempel. Två goa låtar som båda har musikvideos som presenterar någon form av ovan kroppslighet i bild/video. Typ kroppslighet som inte ger mig ångest. Önskar att mitt liv vore mer som den sista videon. Och den första. Egentligen ville jag ha med Girls Lust for Life också, men den gick inte att bädda in.


Lawrence Arabia Apple Pie Bed


The Style Council Long Hot Summer

Virgins & Suicides 23 april

Virgins & Suicides är på fredag! Det vill säga klubben bland annat jag har på Högkvarteret. Spelar gör punkbandet Hunx and his Punx, från San Fransisco, med medlemmar från bland annat Gravytrain. Dj-duon Do It står för dans senare på kvällen. Jag och Elisabet kommer spela tidigt på kvällen samt hänga runt och vara allmänt sköna (!). Vill uppmana alla vänner, blivande vänner och eventuella fiender att alla dyka upp! För mer info se här.

Just Kids

Jag måste skaffa Just Kids, Patti Smiths kärleksskildring av hennes och Robert Mapplethorpes vänskap. Så fort jag fått pengar, that is. Passande, eftersom boken enligt henne själv handlar mycket om att klara sig, rent överlevnadsmässigt, som konstnärligt utövande. Interview har gjort en fin intervju med henne inför lanseringen av boken. Roligt citat från den nedan;

You know, there are pictures of me with cigarettes in the ’70s, and everybody thought I smoked. I can’t smoke because I had TB when I was a kid. But I loved the look of smoking—like Bette Davis and Jeanne Moreau. So I would have cigarettes and just light ’em and take a couple puffs, but mostly hold them. Some people said that was hypocritical. But in my world, it wasn’t hypocritical at all. I wasn’t interested in actually smoking them. I just liked holding them to look cool. All right, was it a bad image to show people? I’m happy to let people know I wasn’t really smoking.

La Telephone

Hypnotisk video till Main de la Main av Elli et Jacno från 1980


Lady Gagas Bad Romance från 2009

Hittade franska 80-talsduon Ellie et Jacno på youtube och kan inte låta bli att tycka att det finns vissa likheter mellan Lady Gaga och Elli. Liksom, mer fokus på estetik än kläder. Samma stela dansstil. Båda kommer ur ett lite mer alternativt sammanhang innan de fick plats i det kommersiella- Elli et Jacno ur punkgruppen Stinky Toys, och Gaga ur en konstskole- och performance-scen. Elli et Jacno har även en låt som heter Le telephone !

Detta är förstås bara en slump. Men ibland kan jag tänka på Lady Gaga som någon form av försvagning av den musikaliska biten av populärmusik i och med att så lite fokus läggs på själva melodierna och så vidare. Men när jag ser Elli et Jacno tänker jag bara att det är bra att Lady Gaga i alla fall är lite mer spektakulär. (och inte ser ut att ha en ätstörning)

Avantgardet vi glömde

Pulsallama- Ungawa pt 2

Jag lyssnade på det här helt fantastiska P3 Pop-programmet igår på tema Avantgardet vi glömde- bortglömda popkvinnor. Programledare Sara Martinsson påpekar att punken och new waven hade mycket aktiva kvinnor inom rörelsen på den tiden. Men problemet är hur vi nutida behandlar musikhistorien. Ofta blir kvinnorna beskrivna som flickvänner till manliga musiker, eller som modeller på skivkonvoluten, fastän de egentligen var fantastiska musiker och konstnärer ofta själva. Just därför ska man lyssna på de här två programmen. Fast framförallt för att det är med så mycket bra musik förstås..!

Indieperversioner

Jag älskar den här låten, och videon också för den delen. Dock så illustrerar den det bisarra med hela indieklädstilen bra, det vill säga effekten som skapas när vuxna försöker klä sig som barn. Det finns något nästan något perverst över det hela, vet inte om ni håller med mig. (obs: klädde mig som den leende tjejen i videon i mina tonår och min pojkvän klädde sig som Stephen Pastel, haha!)

The Crazy World of Arthur Brown

Postar en kommentar från signaturen Joachim nedan angående Arthurs Browns framförande av Fire på Top of the Pops från 1968(!);

Fire förde mig tillbaka till en gammal fråga som du kanske har bättre koll på. I Arthur Browns framträdande på Top of the Pops, är det första gången en artist kör corpse paint? Jag menar, det är före Sabbath och Kiss, herregud nästan en livstid före black metal. Var kommer stilen ifrån? Helt otroligt framträdande oavsett. Brinnande hattar liksom, you had me at hello.

Jag har inte bättre koll, men har ni? Vem gjorde den första corpse paint:en egentligen?

Wayne County

Del 3/6 ur dokumentären Blank Generation av Ivan Kral och Amos Poe med livematerial från1976 tidiga punkscenen i New York.
Två minuter in i videon ses Wayne County med band, en av faktorerna som gör den amerikanska punkscenen till lite coolare än den brittiska.

Lizzy Mercier Descloux

Fransk punk/worldbeat-legend, artist, konstnär och författare, 16 December 1956, Paris – d. 20 April 2004. Vän med Patti Smith, Richard Hell och Jean-Michel Basquiat. Ja, jag är lite besatt.

The Slits

!!!

TIPS: lågland

Sommaren '76, apokalyps och punk

Är ledsen för för givet video-val, hittade ingen bättre från året..! Tycker det illustrerar tidens medias rädda och oförstående men försiktivt nyfikna hållning.

Läser i Dick Hebdiges Subculture- The Meaning of Style om sommaren då den brittiska punken växte fram i London. Fascineras av hans skildring av sommaren 1976, som var en rekordvarm och rekordtorr sommar, från början reagerade London med glädje och media öste ut bilder på lättklädda och solkyssta tonåringar. Samtidigt pågick en ekonomisk kris, som man dock gärna valde kamouflera med bilder av semesterlycka.
Men när sommaren fortgick och hettan fortsätte började man finna tillståndet outhärdligt, dricksvattnet fick rationeras och grödorna torkade. London drabbades av en slags pre-apokalyptisk förstämning och naturen deklarerades onaturlig. I augusti dök två järtecken av helt olika sort upp, dels så började hettan hota nationens faktiska grund, det vill säga husgrunderna i London som började spricka. Dels så exploderade den årliga Nottinghill Carnival i kravaller, med ungdomar från stadens etniska minoriteter på ena sidan och polisen på den andra.

Det var under denna apokalyptiska, heta sommar som den brittiska punken blev stor. En subkultur blandad med influenser från så skilda grupper att den hela tiden riskerade att implodera in i sig själv. Man tog en del från glamrockens narcissism, nihilism och könsförvirring, en del från den amerikanska punkens musikaliska minimalism och gaturomantik, en del från Northerns Soul-subkulturens fabläss för ryckig dans och droger samt en del från reggaens aura av förbjuden identitet och coolness. Samtidigt hade man en solid grund i rock'n'rollen och brittisk arbetarklasskultur.

It seems entirely appropriate that punk's 'unnatural' synthesis should have hit the London streets during that bizarre summer. Apocalypse was in the air and the rethoric of punk was drenched in apocalypse: in the stock imagery of crisis and sudden change.

Hebdige menar att punken representerade den brittiska arbetarklassens dräkthistoria i en sorts upphackad mix, bokstavligen ihoplappad med säkerhetsnålar och bondage-remmar.
Punk var evigt dömd att agera utanförskap, att mima sitt föreställda sinnestillstånd. Kläderna man bar fungerade som ett slags symboler för den moderna krisen, arbetslösheten, depressionen, televisionen och så visare. Dessa fick alla plats inom punk-uniformen genom de typiska symbolerna- till de äldre generationernas fasa.

Författaren skriver att punken fick ett sådant genomslag just för att den levde ut en sorts brittisk tidsanda. En blandning av total alienation, 'The blank generation'. ihop med ett tvångsmässigt öppnande av alla dörrar, som samtidigt knappast ledde någonstans. Missnöjet som egentligen hade kunnat finnas hade smält bort i hettan, och kvar finns bara tomma poser, ett evigt upprepande av den egna identiteten och de äldre generationernas totala oförstående.

Jennifer Herrema!

Jennifer Herrema från 90-talsrockbandet Royal Trux är och var en helt magisk kvinna. Hittade en intervju på tema Vad har du på dig idag, Jennifer Herrema(notera fröet till dagens outfit-retoriken) i ett nummer av Bibel från April 2000. Känner att jag vill dela med mig av den då jag antar att de flesta av er kanske inte har tillgång till den. Bifogar urklipp av artikeln som skrevs av Fredrik Strage.

"Stickad mössa- Jag hittade den i en eskimåaffär i Vancouver
Kaninpälsjacka- Den är inte särskilt varm. Kaniner har tunn päls. Men jag älskar den ändå. Jag älskar all päls, särskilt minken som jag köpte i Paris. När jag tar på mig en päls känns det som att jag får kontakt med historien. Människor har klätt sig såhär i alla tider. Redan grottmänniskorna åt djur, klädde sig i djur och gjorde tvål av djur...eh, okej, de kanske inte gjorde tvål. Men de klädde sig inte heller i syntetiska polyesterkläder som förorenade floder. Päls är bäst.
Poncho från Ecuador- Jag gillar indianlooken. Vår trummis är indian och han har lärt mig mycket om hur exempelvis katters andar lever vidare när de dör.
Smutsig flanellskjorta.
Levi's som Jennifer lagat med silvertejp- Jag har haft dem väldigt länge, säkert nio år. Mina jeans går alltid sönder när vi är ute på turné så jag lånar tejp av roddarna. Silvertejp är fantastiskt bra att laga kläder med. Den lossnar inte ens i tvättmaskinen. På de här jeansen har en vännina sytt fast ett par bältesöglor som sitter lägre än de övriga. Det är för att mina pistolhölster ska sitta snyggt.
Ormskinnsboots- Jag köpte dem för sex år sedan nere i Mexiko. De är gjorde av skallerormar. När man flått ormarna kokar man gryta på dem.
Läderhalsband, silverarmband, silverhalsband och ringar med sten i turkos - Jag designade armbandet själv efter Zuniindianers smycken och halsbandet efter en Navahoindiansk design. Turkos är min favoritsten. Jag förälskade mig i den när jag var nio och min farbror smugglade ädelstenar mellan Costa Rica och Equador. Han hamnade i fängelse och när han kom ut blev han juvelerare.
Solglasögon- De är från 60-talet. Min mamma köpte dem när jag föddes, ungefär samtidigt som hon gav upp folkrock-Dylan-stilen och skaffade höga klackar och platinablont hår. Hon blev ännu mer rock'n'roll i början av 80-talet. En dag när jag kom hem från skolan hade hon sprayat sitt kolsvarta hår med grå strimmor och jag började gråta eftersom jag trodde att hon fått cancer och skulle dö.
- Jag minns inte när jag började gå runt med solglasögon. Förmodligen redan på dagis. Jag har gått igenom en massa modefaser. När jag var tolv-tretton gick jag in för hardcoreband som Minor Threat och Bad Brains, men jag umgicks mest med Grateful Dead-hippies eftersom de hade bättre droger. "

Det fanns en tid när skabbig päls och trasiga jeans signalerade något. Ville bara understryka det. Och det fanns en tid när Bibel existerade och förgyllde svenska tidningsutbudet.

Vill tipsa om det här: Penelope

Stevie Nicks!

Nyss hemkommen från Fleetwood Mac-konserten. Stevie Nicks är och förblir den enda stilförebilden man behöver. Klädbyte mellan varje låt, cirka, och klädd i sjok och sjalar, sammet och platåskor. Mikrofonen samt tamburinen var dekorerad med svarta band och kedjor. Mer bilder finns här.

Göteborgsexotism

Kom precis att tänka på en sak: angående den svenska musikscenen och dito musikjournalistik/kritik. Är det inte så att många av de uppburna banden/artisterna/producenterna just nu kommer från Göteborg? Medan de som skriver om dem, det vill säga journalisterna, oftast är baserade i Stockholm? Leker lite med en generalisering nu, men kan man se hela Göteborgshypen som någon slags Stockholmslängtan efter något lite mer äkta och genuint än vad man upplever sig finna i den kalla hemstaden? En sorts göteborgsexotism, helt enkelt?

Menar verkligen inte att jag är fri att kasta den första stenen, men förstår ni vad jag menar?

JJ

Var på JJ-spelningen på Landet häromkvällen. Jag kan inte säga att jag såg dem, eftersom jag stod intryckt bakom en pelare och därför inte såg något alls. Hursomhelst, hade tid att reflektera över det här med att skapa ett intresse, väcka uppmärksamhet, skapa hype(roligt 90-talsord).

1. Om man skapar ett rykte om sig om att vara hemliga, så kommer de som upptäcker bandet att känna sig utvalda, som att de är del av ett hemligt sällskap som har gemensamt att de känner till och gillar ditt band samt förstås hela tiden undrar vilka som kan tänkas ligga bakom. Detta kan tyckas vara lite paradoxalt när till och med stora dagstidningar skriver om ditt band, eftersom det hemliga då borde försvinna. Men eftersom det hemliga hela tiden betonas, och ses som något ärofyllt och subversivt, så kommer det ligga kvar länge, om man gör det på rätt sätt det vill säga.

2. Ha konserten på ett ställe som är väldigt litet, i kvadratmeter mätt. På det sättet kommer alla som var där säga "det var helt fullt" och "alla kom inte ens in". Samtidigt kommer den hemliga stämningen bibehållas och alla kommer tänka på konserten som en närmast personlig upplevelse.

3. Det är viktigt att det finns kända journalister i publiken. På så sätt kommer alla i publiken att känna sig som att de förstått något speciellt, eftersom dessa är där, och underförstått tagit sig tiden att komma på det här hemliga arrangemanget på det här lilla stället. Det blir som en sorts kvalitetsförsäkran på hela upplevelsen.

4. Det får gärna finnas rykten om att de som befinner sig på scenen under spelningen kanske egentligen inte är det riktiga bandet, utan några helt andra. Spär liksom på mystiken ytterligare.

Haider Ackerman

Nu har jag kollat på Haider Ackermanvisningen från fw-09/10 fyra gånger. Den är verkligen helt fantastisk. Gjorde en associations-spellista, ni vet, som man gör när man har andra saker man inte vill göra.

Klapprande hovar

Jag såg Jenny Wilson på Popaganda igår. Jenny Wilson är en fantastisk kvinna. Klädd i kungsblått svepande siden och guld intog hon scenen. Hennes kompband var klädda i svart och grått tyll och bestod till större delen av tjejer, något som jag nämner enbart för att, vilket som jag insåg nu, kändes lite exotiskt(!). Trumsetet, tamburinen, saxofonen och en litet miniaturgevär gick också i guld. Musiken är, som ni säkert känner till, väldigt soulig och med inslag av effektfulla pauser.

Extremt befriande med en kvinna som känns mäktig på scen istället för ömtålig och intim(kan räkna upp 100 stycken cirka.)