Tvångströjor och konsumentmakt

Bild från Wikipedia på arbetslägren i Kina

På tema visste ni att... det i Kina finns arbetsläger/fängelser där man i hög utsträckning tillverkar konsumtionsvaror som kläder till exempel. De kallas för Laogai, vilket är kinesiska för ungefär reform genom arbete. Lägren startades på 1950-talet och finns kvar än idag, om än i mycket mindre skala. Man räknar med att det under dessa sextio år ska ha suttit ungefär 50 miljoner människor där. Både vanliga fångar, men också fångar som fängslats utan rättegång, ofta på politiska grunder. Sveriges Radio tog upp problemet i ett program förra veckan och hävdade där att det sitter ungefär 3 miljoner fångar där idag.(siffra från Wikipedia-artikeln) Här finns en längre artikel från 2001 på ämnet ur The Washington Post. Här har Sveriges Radio skrivit om problemet.

Lena Ek, eu-parlamentariker och centerpartist, säger i Ekot att hon inte tror på lagstiftning mot problemet, men att hon tror på konsumentens makt. Att kunden inte köper när det framgår att varan har gjorts under tvång av politiska fångar. Radioreportern frågar om det inte är svårt att veta om en vara är tillverkad i kinesiska arbetsläger. På detta svarar Ek att man i Europa kan spåra minsta köttbit, så det borde nog inte vara så svårt om man lägger manken till, ungefär.

Tillåt mig att betvivla detta. För det första att man skulle kunna spåra minsta europeiska köttbit tillbaka till producenten. För det andra att det skulle vara samma sak med varor tillverkade i kinesiska arbetsläger. Jag som konsument har absolut ingen möjlighet att veta var i Kina produkten har gjorts. Jag vet inte ens om den verkligen är gjord i Kina, även om det står det på lappen. Det kan dessutom till exempel stå att den är gjord i Italien, men i fabriker med underbetalda kinesiska arbetare. Jag har ingen kontroll över detta. Det enda jag kan göra är att använda mig av något slags tveksamt system där varor tillverkade i västvärlden kan tänkas vara tillverkade under bättre arbetsförhållanden än resten av världen. Men om det är så vet jag inte.

Därför tänker jag alltid när politiker försöker hålla fram konsumentens makt att det är någon som inte riktigt vill göra sitt jobb. Som håller den så kallat fria marknaden så högt att de inte kan göra något som strider mot den logiken. För vad kan jag och vi göra jämfört med om till exempel EU skulle sätta press på Kina i förhandlingar, eller till och med hota med importstopp om lägren inte tas bort?

Vår älskade fria marknad har nämligen ett problem. Ett informationsproblem. Enligt den rådande logiken- att företag får göra och gör allt för att maximera vinsten, ses lögnen ibland som nödvändig. Jag själv litar därför inte på information från företag. Jag tror inte det är särskilt många som gör det. Inte ens ett svenskt helylleföretag som IKEA känns pålitligt. Relationen kund-företag är liksom inte helt klockren. Att länder som Kina däremot är extremt beroende av sin export är väl däremot uppenbart. Borde inte fokus ligga där då?

Bild från Wikipedia. Kudos till Anton som först twittrade om Ekot-inslaget.