Jag tappade förresten bort min leverfärgade Östermalmstants-sjal häromdagen. Ödet, eller vad man ska kalla det, ville lära mig en läxa. Jag kommer dyka upp här snart igen, förresten. Jag försöker att bara skriva när jag har lust. Eller något att säga.

I dagens SVD efterlyser Pelle Snickars i en krönika lite mer tröghet på webben. Jag håller med, och försöker dessutom leva som jag lär. Eftertanke for president 2010.

Gästspel!

Hej! Jag har en tredagarsromans med Bon Magazines sajt de kommande dagarna under Stockholm Fashion Week by Berns. Kan utlova de vanliga spekuleringarna, men också lite mer fysisk närvaro. Dessutom lägger ju Bon upp videos från alla visningar! Hej, igen.

Breaking News

"Jag ska vara reporter på Sthlm Fashion week! ;)

Juste!

Nu på måndag ska jag vara med i Aschberg igen.. Vi ska prata om mode och jag ska vara reporter på Stockholm Fashion week för kanal 8.. Spännande va..? Taxin kommer till mig halv 10 och ska vara vid Berns klockan 10 för att börja filma! Vi ska vara backstage såklart så ska jag kolla runt och dömma kläder/desigerns.. Roligt va?! Dock har jag ingen aning om vad jag ska säga i tv kameran.. Ska bland annat snacka med Desigern Daggmar!"

Kissie är tydligen anlitad av TV8 som reporter på Stockholm Fashion Week. Enligt uppgift ska hon fungera som någon form av recensent. Faktiskt svårt att inte se detta som någon form av trött pr-koncept. "Gu, va kul om vi låter Kissie recensera typ, öh, Acne. Liksom, hon är ju bara klädd i Ed Hardy annars" *tvinnar reklamarmustachen*

We want your... butt

American Apparel slår något slags rekord i vidrighet från deras sida och utlyser en tävling där man kan tävla om vem som har snyggast rumpa. Kör, tänker jag, fortsätter ni så här kommer ni att ta död på er själva. Jag har bojkottat länge. Hej. (via The Cut)

Modeveckesnack

Diana Orving ss2010

BECKMANS XV from Beckmans College of Design on Vimeo.

Beckmans teaser inför sin visning på tisdag

Nästa vecka är det ju modevecka här i huvudstaden igen. Jag tycker cirka 30% av det roliga med den är att kolla på vad alla har på sig när de klär sig som bäst. För jag tror att det är få som inte gör väldigt aktiva val i garderoben på morgonen under dessa dagar. (Får i och för sig panik över tanken att bli betraktad på samma sätt, klär mig vanligtvis i lump och läder, typ.)

Två andra saker att se fram emot är Diana Orvings och Beckmans visningar. Uppskattar verkligen Dianas totala icke-ängslighet, medan många andra svenska märken verkar kopiera varandra i en sorts evig loop. Beckmans är kul för att man får se små modehopp visa för första gången och för att det brukar vara stor bredd på den visningen, såklart varierande på årskull.

Bild lånad från Rodeo.

Betraktelser över en leverfärgad sjal

Jag har en sjal. Den är leverfärgad, stor, har fransar och kostade 40 kronor. Till formen är den nästan gjort som en poncho, fast som sjal. Jag reflekterade inte över den särskilt mycket när jag köpte den. Är väl egentligen för allt som är leverfärgat.
Jag började dock ana oråd när några, som det såg ut, Östermalmstanter, tittade gillande på mig och log när jag satt mitt emot dem på tunnelbanan. Jag tittade ner, det måste vara sjalen, tänkte jag. Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det.

Idag när jag gick hemifrån hade jag sjalen på mig igen. Väl på tunnelbanan satt jag bredvid några män i 30-årsåldern som drack öl, (klockan var 11 på morgonen). Den ena av dem verkade bli väldigt provocerad av mig och mitt sällskap. Han började skrika om klasskamp, gated communitys där inga fattiga eller invandrare fick vara och avslutade anförandet med Sieg hiel! Det hela var såklart lite komiskt, men också jobbigt, framförallt eftersom jag kände mig ganska oskyldigt anklagad. För jag känner knappast att jag kan identifiera mig mer med de tidigare nämnda tanterna än vad jag kan med honom. Så efteråt funderade jag en del på vad det kan ha varit som triggade honom.

Det måste ha varit Östermalmstantssjalen! För honom var det en symbol för något slags klassförakt och fascism. För Östermalmstanterna symboliserade den väl antagligen någon slags god smak och elegans. För mig symboliserade den ingenting egentligen. Nu är det ju inte så att jag egentligen tar åt mig av vad en störig snubbe på tunnelbanan tycker. Men det fick mig att tänka på att hur snabbt man än tycker att modecyklerna snurrar, så gäller inte det för alla. För de flesta är en Östermalmstantsjal fortfarande en Östermalmstantsjal, hur mycket jag än tycker om leverfärgat och stora sjalar.

Generiska kläder

"I felt that we're always going to be working with classics, and 'generic' is a word that I like a lot. So, we ended up with this 'classic' idea being a collection very inspired by the heritage of our brand" says Johnny Johansson, Acne's Creative Director.

Har aldrig sett någon använda ordet generic på ett positivt sätt. Finns det inte något ganska roligt över det? Eller är det bara i Sverige, eller i mina öron, som det har en dålig klang?

Citatet kommer från intervjun med Johnny Johansson på Ponystep, som för övrigt är en fin liten sajt!

Modä och identitet

Jaha, här står vi och uttrycker oss! (Förlåt, Alma!)

Läste intervjun med klädskaparen Maja Gunn i senaste numret av tidskriften Ful. Hon har gjort en kollektion baserat på fyra lesbiska kvinnor, där hon försökt tolka deras identitet och gjort kläder till dessa. Sedan har hon stylat dem och sminkat dem, också utifrån den egna tolkningen, samt fotograferat dem i kläderna. Kollektionen har bland annat visats som film på Röhsska museet i Göteborg.

Jag kom att tänka på det här med mode, kläder och identitet. (surprise!) Det har ju blivit någon form av lorem ipsum-uttryck som folk slänger sig med för att verka eftertänksamma.(obs, är ej oskyldig här.) Talas det inte ganska ofta om det som något positivt för individen? Men de som verkligen har makt att uttrycka sig, de lägger ju knappast någon energi på att uttrycka sig genom sina kläder. Även om deras kläder förstås signalerar saker, vilket de säkert är väl medvetna om. Men just det här att det skulle vara något nästan frigörande, vem hittade på det ? Med det sagt är ju inte mode ointressant, vilket jag hoppas att alla förstår, men det frigörande- jag har lite svårt att se var detta skulle kunna ligga...

Foto: Sofia Neves

Alexander McQueens visning i Milano inför höst 2010. Älskar mönstren, färgerna och hur dessa två kombineras, samt riddarvibbarna, såklart. Bilder från men.style.com

Btw: blev påmind av A om att den här är någon slags (o)logisk fortsättning på Jil Sander-kollektionen för höst 2009. Bu.

På tal om indie, minns ni den gamla devisen Det är inte vem du är som räknas, utan vad du gillar. Jag jobbar fortfarande med att få bort det tänket.

Beckmans vs. bloggar

IN A PERFECT WORLD – TEASER from Beckmans College of Design on Vimeo.

Beckmans ger sig in i bloggdebatten, hehe. I alla fall om man ser till titeln på utställningen som öppnas den 28 januari på PUB; "In a Perfect World... Blogs Write About Fashion Not Shopping". Jag har ju en viss förkärlek för Beckmans, så jag lär besöka den. Se video för försmak.

Indieperversioner

Jag älskar den här låten, och videon också för den delen. Dock så illustrerar den det bisarra med hela indieklädstilen bra, det vill säga effekten som skapas när vuxna försöker klä sig som barn. Det finns något nästan något perverst över det hela, vet inte om ni håller med mig. (obs: klädde mig som den leende tjejen i videon i mina tonår och min pojkvän klädde sig som Stephen Pastel, haha!)

Mykromag-intervju!

Jag har gjort en intervju med briljanta och något fåordiga designern Irina Shaposhnikova i nya numret av holländska webmagasinet Mykromag. Kolla in den häääär !

Oklart

Fick något slags massmejl(?) från Rasmus Wingårdh om att han från idag inte arbetar som chefsdesigner på Filippa K längre. Något som vet något mer om detta?

The plus size issue-fortsättning

Models.com lägger upp bilder från det modereportage som Karl Lagerfeld gjort för det så omtalade plus size-numret av V Magazine. Att anlita Lagerfeld, en person som i övrigt är uttalat för ett extremt smalt kroppsideal är ett märkligt grepp i en tidning med nämnda tema. Lagerfeld har för inte så länge sedan sagt i just detta ämne att mode är;

"dreams and illusions . . . no one wants to see round women"

Kanske tänkte de att det kunde bli en rolig twist. Att modellen i fråga är burleskdansösen Dirty Martini innebär ju förstås ett visst mått av spex. Och som spex kanske hon fungerar i Lagerfelds värld, men uppenbarligen inte som 'dreams and illusions'.
Kurvor som spektakel har sällan varit tydligare markerat. I sammanhanget blir det mest provocerande.

Bilder från models.com, citat från Fashionologie.

The Crazy World of Arthur Brown

Postar en kommentar från signaturen Joachim nedan angående Arthurs Browns framförande av Fire på Top of the Pops från 1968(!);

Fire förde mig tillbaka till en gammal fråga som du kanske har bättre koll på. I Arthur Browns framträdande på Top of the Pops, är det första gången en artist kör corpse paint? Jag menar, det är före Sabbath och Kiss, herregud nästan en livstid före black metal. Var kommer stilen ifrån? Helt otroligt framträdande oavsett. Brinnande hattar liksom, you had me at hello.

Jag har inte bättre koll, men har ni? Vem gjorde den första corpse paint:en egentligen?

52 modefilmer på ett år

The Weeks of Dasha är en modefilmsföljetong på 52 veckor som handlar om Dasha Romanova, ny i stan, ny film varje vecka, ny designer varje vecka. Som en sorts julkalender, fast fokuserandes på mode och utan tindrande snöromantik. Filmar gör Emil Klang och Clara Aldén spelar Dasha. Ska bli intressant att se vad det blir av detta!

<3 P1 II

I programmet Uppvaknandet intervjuar Eric Schüldt förläggaren, författaren och idéhistorikern Carl-Michael Edenborg. Det talas om många intressanta saker, men jag fastnade speciellt för när Edenborg talar om självskadebeteende, generellt och sitt eget, ärr och erfarenhet.

"Jag är fortfarande attraherad av tanken att sätta märken på mig själv. Jag har alltid gillar ärr, spår av händelser på kroppen. Jag har alltid gillat ruiner. Jag gillar ju historia, gillar att känna att här finns en lång berättelse, här har det hänt saker. Här är det inte bara nytt och påhittat. Och lite så känner jag med ärrbildningar och tatueringar på kroppen också. Rynkor är väldigt fint- de vittnar om att man har levt, om att man har haft sina bekymmer och glädje."

<3 P1

Programmet OBS i P1 sänder igen sina program om design och samhälle. Jag hörde dem inte då, 2005, men fantastiskt att de sänder dem igen! Känner en stark kärlek till P1 i detta ögonblick.

Det första programmet, Jeans or Genes, handlar om design som vår nya utopi, som del i samhällsbyggandet. Författaren Hal Foster intervjuas om design, fascism och 'individualism'.

Det andra programmet, Den stora konstens tid är förbi, handlar om mode, och om hur gränsen mellan design och konst löses upp, och vad det eventuellt innebär.

Hur stylar man en kurvig kropp?

Fotograf: Solve Sundsbo, styling: Nichola Formichetti

Hittade bilder från V Magazines nummer med temat Plus-size hos Agnes. Jag håller med henne om både att temanummer med annorlunda kroppar, hudfärger, etc, är tröttsamt, och att det är ganska typiskt att stylingen är hemsk. (För det är ju inte stylingen som är grejen, utan det mindblowing i att man har plus-size modeller)

Men en annan sak med just plus-size-modeller, som jag kom att tänka på nu, är att de ofta stylas i 50-talsstil. Modellerna ovan är ju inte extremt 50-tal, men till exempel korsetterna, leopardbodyn och delvis jeanstemat känns ju helt klart det. Detta kan självklart delvis förklaras med att de pinuppor som var verksamma under just 50-talet var väldigt kurviga, med vårt mått mätt. Det är väl en sorts romantik kring en tid med, underförstått, mer tillåtande kroppsideal.

Men jag tror också det är en sorts markering, för det signalerar nämligen att kurviga kroppar faktiskt inte hör hemma i modejobb med styling som känns 2010 och nu. Och så länge kurviga modeller hålls där borta, på armlängds avstånd, så är den här sortens initiativ helt meningslösa. (Tänk er till exempel ett sånt här modejobb med en av modellerna ovan).

Bilder och länk från Agnes.

The Wicker Man irl

Jag såg filmen The Wicker Man från 1973 nyligen. Mer natur- och folklore-romantisk film får man leta efter. Filmen handlar om en barsk engelsk polis som skickas ut för att undersöka ett försvinnande av en ung flicka på en avlägsna Summerisle. Han börjar misstänka att flickan ska offras under en hednisk ritual, som han ser det, och försöker göra allt för att stoppa detta, utan någon som helst förståelse eller hjälp från invånarna på ön.

När jag såg den tyckte jag att kostymerna och ritualerna i The Wicker Man var helt fantastiska, och underförstått fantasifulla. Men när jag hittade SHOWstudios Britannica-projekt, som är en film om brittiska folklore-traditioner från tre decennier, så inser jag att de är mer eller mindre autentiska. Storbritannien är ett märkligt land.

...

Ny teori om hur Sea of Shoes-Jane och hennes mamma har råd med sin garderob- de lider av kleptomani. Jag säger inte att det är så, men det kan vara så. (egentligen är jag mest arg för att Sea of Shoe-Jane bloggar för mycket om sin pojkvän)

"Disgusting and disturbing"

Den omtalade Lanvin-kampanjen på herrsidan för våren föreställandes fotografparet Ines Van Lamsweerde och Vinoodh Matadin fick mig att höja ett ögonbryn eller två. Noterade även att det inte bara var mina ögonbryn som höjdes- de flesta modebloggare som skriver om annat än sig själva verkar ha bloggat om kampanjen. Intressant att Alber Elbaz, chefdesigner på Lanvin, som uttalat följande (välbloggade) citat (från Fashionologie) just väljer att göra en sådan kampanj.

“A few seasons ago I decided to have a screen in my studio, so when I did the fittings I would look at the screen. I’m really scared of bloggers, and I know this is how they judge me. But I realized that whatever looks good on screen doesn’t always feel good on the body. So I decided to leave the computer — sorry to the lady from Google [Marissa Mayer, who was in attendance] — and I went back to trust my eyes. And that’s what I do in fashion.”

Kampanjen är nämligen något av ett genidrag. Ines Van Lamsweerde och Vinoodh Matadin är definitivt ett av de mest bloggade fotograferna de senaste åren. När de själva figurerar i en kampanj där de fotograferat sig själva, blir det dels publicitet på grund av det ovana greppet att byta ut modellerna mot fotograferna.
Men även på grund av att många bloggare får möjlighet att uttala de magiska namnen Ines Van Lamsweerde och Vinoodh Matadin återigen. Att säga att den är motbjudande, som en bloggkommentator någonstans skrev, visar bara att man inte har koll nog att veta vilka paret på bilden är. Vilket ger en slags lavin-effekt i bloggvärlden, vilket i sig ger publicitet till Lanvin. För några herrkläder lär kampanjen knappast sälja.

Wayne County

Del 3/6 ur dokumentären Blank Generation av Ivan Kral och Amos Poe med livematerial från1976 tidiga punkscenen i New York.
Två minuter in i videon ses Wayne County med band, en av faktorerna som gör den amerikanska punkscenen till lite coolare än den brittiska.

Lizzy Mercier Descloux

Fransk punk/worldbeat-legend, artist, konstnär och författare, 16 December 1956, Paris – d. 20 April 2004. Vän med Patti Smith, Richard Hell och Jean-Michel Basquiat. Ja, jag är lite besatt.

Palestinasjalens märkliga resa genom 00-talet

Yassir Arafat

Leila Khaled

Elin Kling bar palestinasjal 2007


Nazister i Göteborg, 2007

Palestinasjalen är ett plagg som fick definiera min början av det 00-tal som precis ska avslutas. Jag och min bästa vän köpte varsin på internet, tror jag det var (troligtvis Bluefox:s webshop, eller var det ur katalogen?) någon gång under år 2000. När vi väl hade beställt den var vi i extas, varför hade vi inte tänkt på det innan? Sjalen var så oss. Kanske såg vi det som en slags brygga till en annan mognare värld, sådär i 12-13-årsåldern som vi var. Helt klart att vi såg det som en del av en medveten tillvaro, med tedrickande, djupa diskussioner och en total icke-rädsla för att vara annorlunda.
Själv valde jag en svart och vit, där det vita sedermera skulle gå åt det mer grå/beiga hållet. (Av någon anledning kändes det onödigt att tvätta den.) Min storasyster, en självklar influens, hade till min stora sorg tappat bort den röda och vita palestinasjal som fanns kvar från min mors 70-tal. Den var äkta nämligen, vad nu det innebar, och kändes lite som en faktor som faktiskt kunde legitimera mitt eget sjal-bärande.

Detta med vem som skulle/kunde/fick/borde bära en palestinasjal var nämligen av stor vikt. Jag visste att det var en politisk symbol som förknippades med vänstergrupper. Att den stod för ett stödjande av palestiniernas kamp för en egen nation visste jag också. Men vad innebar det? Vilka var egentligen palestinierna, och varför hade de inte ett eget land? Jag var precis på väg att gå in i mina tonår och jag ville inte vara fejk. Man kan nog säga att köpet och bärandet av palestinasjalen tvingade mig att ta reda på allt detta, vilket fick mig att sedermera sympatisera med den palestinska kampen. Skräcken för att en äldre vänsteranhängare skulle fråga ut mig kring vad sjalen faktiskt stod för var stor, om än mindre trolig.

Palestinasjalen, eller keffiyehn som den heter på arabiska, blev en symbol för palestinsk nationalism under arabrevolten under 1930-talet enligt Wikipeida. När uppmärksamheten kring Yassir Arafat och den palestinska motståndsrörelsen ökade på 1960-talet blev palestinasjalen förstärkt som revoltplagg. Den blev också ett personligt signum för Arrafat, som sällan sågs utan sin svart och vita sjal arrangerad runt huvudet.
När den kvinnliga flygkaparen Leila Khaled bar en palestinasjal, som annars förknippades med arabisk maskulinitet, som man vanligtvis bär en hijab såg många det som ett tydlig markör för att Khaled ställde sig i höjd med männen i den palestinska kampen.

I och med att den palestinska kampen började uppmärksammas på 1960-talet blev just palestinasjalen ett enkelt sätt att visa var man stod i frågan. Vänstergrupper och proggare i Europa började använda den som ett tecken på solidaritet. Den blev del av en sorts uniform för de grupperna, i övrigt bestående av längre hår, näbbstövlar, kånkenryggsäck och fjällrävenjacka, självklart med vissa variationer.

Under 1990-talet kom en ny politisk generation med nya, kanske mer fragmenterade, ideal. Djurrätt- och veganrörelsen, den feministiska, den anti-rasistiska, de autonoma samt den större vänsterrörelsen var mycket aktiva. Palestinasjalen var något som medlemmar i dessa rörelser ofta använde, trots kopplingen till föräldragenerationen. Dels var den perfekt som identitetsmarkör, fortfarande någorlunda provocerande tack och lov. Dels var den varm och kunde även fungera som skydd av ansiktet vid demonstrationer, manifestationer och ockupationer.
I och med att rörelsen var uppdelad i många fraktioner, blev också utbudet av olika färger på sjalarna stort. Den klassiska färgkombinationen svart och vitt kopplades självklart ihop med den palestinska kampen, men även med den anarkistiska och autonoma rörelsen. Rött och vitt symboliserade kommunism, lila och vitt feminism, medan grönt och vitt skulle stå för veganism. Detta handlade självklart om en sorts efterkonstruktion, som också löstes upp och knappast togs på allvar av alla under tiden.

Jag bar min palestinasjal stolt under mina yngre tonår. Jag och mina vänner var de enda på vår annars relativt högervridna skola i nazisttäta Linköping som hade sådana. Vi blev självklart kallade kommunister och feministfittor, vilket mest kändes smickrande- som att vi var del av något större. Vi höll fanan högt i något år eller två. Det kom dock som lite av en chock när de som tidigare burit savannbyxor och linnen började använda likadana. Jag blev upprörd, förstod de inte? Sjalen innebar ett moraliskt ansvar och hade en tradition att förvalta!
Tyvärr började mer och mer icke-initierade, som jag såg det, bära den vilket bara innebar en sak. Jag fick sluta använda den. Den var en trend, och i och med det kunde den knappast sägas vara annorlunda längre. Jag vet inte varför våra tidigare belackare började använda den själva, kanske hade det att göra med att den politiska hiphopen, som Looptroop och liknande, blev populär som musikgenre. Eller kanske var det ett sätt för dem att enkelt göra sig av med det vit makt-doftande 90-talet.

Den politiska laddningen i palestinasjalen har helt klart försvagats. Kopplingen till vänsterrörelsen samt den palestinska kampen finns kvar, men det är troligtvis få som blir anklagade för att vara kommunister för att de bär den.
När Balenciagas Nicolas Ghesquiere använde sig av palestinasjalen i en twistad form i sin höst/vinter 2007-kollektion var det inte längre en speciellt stor sak. Även Henrik Vibskov har gjort varianter på palestinasjalen, med rutorna utbytta mot grisar och andra motiv.
Cirkeln slöts på ett pervest vis år 2007 då bland många David Beckham och bloggarna Elin Kling och Linn Gustafsson bar den. Var det ett politiskt statement? Svårt att säga, men troligtvis inte. (Vilket dock inte kan sägas om den gång några nazister bar palestinasjal under ett anti-israel-manifestation i Göteborg år 2007) Saken är den att sjalen tappade sin politiska färg långt innan dess. När jag köpte min år 2000 visste jag inte att jag var en av de sista som skulle kunna använda den som ett starkt identitetsstatement.
Lika bra är väl det, för ju mer övergiven den blir- desto större chans har sjalen kanske att någon gång få tillbaka sin solidaritetspoäng och sluta fungera som en rockig accessoar för svennar med vaxkletigt hår och Carlings-skjorta.

SVT, H&M och Barracuda

Samma film av visningen som förekommer i Fashion, från Youtube. "Video by barracuda productions"

Amina Djemini skriver i Dagens Media om ett avsnitt av Fashion på SVT som sändes för några veckor sedan som ska ha fokuserat helt på H&M:s visning för sitt samarbete med Sonia Rykiel i Paris. (Nu lyckas inte jag hitta det avsnittet på SVT Play, mer än upphackat i smådelar som någon form av extramaterial..? )
Djemini ställer sig kritisk till att dels ägna ett helt avsnitt åt det stora modeföretaget, vilket hon kallar reklam. Det sändes också i samband med lanseringen av Sonia Rykiel-samarbetet, vilket förstås kan (bör) ifrågasättas.

Artikeln är en fortsättning på den Djemini skrev den 4 december som också berör H&M och Sonia Rykiel. Tydligen (är lite sen på bollen här!) ska svenska journalister, bland annat från Damernas Värld och Glamour, ha blivit bjudna på resa och hotell i samband med visningen.

Detta är knappast något nytt, vilket självklart påpekas i kommentarsfältet. Samtidigt skapar det ju ett beroendeförhållande mellan de som blir bjudna och de som bjuder. Man behöver inte skriva om det man blev bjuden till, men risken är att man står utan inbjudan nästa gång. Samtidigt är etiken i detta komplicerad, hur ska man egentligen avgränsa när det man skriver om ändå ofta handlar om produkter, vilket i sig blir en sorts reklam. Avgränsningen blir knappast lika solklar som i annat journalistiskt arbete.

Det framgår inte om Fashion och SVT blev bjudna till Paris av H&M eller inte. En intressant aspekt av det hela kommer dock upp i kommentarsfältet genom signaturen K-J:

"Hej, det stora 'problemet' är väl ändå att programmet är producerat av samma produktionsbolag som gör H&M's reklamfilmer?"

Produktionsbolaget som man syftar på är alltså Barracuda film & tv. På deras site står det

"in the fashion world we filmed H&M:s fashion shows and produced interviews with Karl Lagerfeld and Stella McCartney."

Vet någon mer om och vad Barracuda producerar för H&M? För om detta stämmer är det ju onekligen långt ifrån någon slags etik, vilket såklart förstärks av att det är SVT som sänder och betalar för det hela.

På tal om powerhysteri- en underbar scen från Och Gud skapade kvinnan med Brigitte Bardot dansandes mambo. (Vi kan strunta i symboliken för ett ögonblick även här kanske?)

God jul och gott nytt 2010

Sannas lista över saker som provocerade på internet år 2009
1. Ideal.
2. Drömmar.
3. Kommentatorer som försökte dra in moral, socialt ansvar och perspektiv i kommentarsfältet på större bloggar.

Tilda

Från Contributor magazine

Nisch Management har en modell vid namn Albert som är så fruktansvärt lik Tilda Swinton. På något sätt är det väldigt bra castat, även om jag hoppas att modellen inte enbart kommer kläs ut till Tilda. (eller vänta nu, jo, det hoppas jag!)