Ängslig kritik

När det kommer en hyllad konstnär till Sverige är det bäst att dra öronen åt sig. Tänk vad ängsligt om man själv skulle hylla konstnären. Så oerhört ängsligt, som om man inte hade rätt till en egen åsikt. Om konstnären dessutom är hyllad lika mycket för sitt samhälleliga engagemang som för sitt konstnärliga, då är saken biff. Biff med bambuskott.

Nils Forsbergs recension av Ai Weiwei på Magasin 3 i Expressen börjar med ett tankeexperiment. Om man tänker bort konstnärens politiska engagemang och utsatthet, vad händer då med konsten? Det är förstås frestande, men meningslöst. Det finns ingen anledning att skilja på något som Ai Weiwei själv inte skiljer på.

Konstvärlden som slutet system blir aldrig så tydligt som när konstnärer tar sig utanför konstvärlden. Då blir konsten banal, för tydlig, enligt kritikerna. God i sitt politiska syfte, visst, men irrelevant för de som enbart har konstsystemet för ögonen. Kritikerna manifesterar sitt ogillande. Ai Weiwei gör konst som de utanför konstsystemet kan förstå. Som dessutom kommer vanliga kineser till gagn, genom att med sin politiska och digitala aktivism hela tiden vidga perspektivet.

Konstnären Bo Holmstrand kritiserar Nils Forsbergs recension i samma tidning och kallar det för slapp kulturjournalistik. Frågan är om den är slapp så mycket som förväntad. Det är kritik som bedömer Ai Weiwei som om han vore en vanlig konstnär. Med insikt i Kinas situation idag inser man att han inte är det. Nils Forsberg svarar genom att kalla Holmstrand för medioker debattör och kass konstnär.

Sophie Allgårdh skriver i SVD att Ai Weiwei kritiserar ett system som han själv är en del av. Det är en märklig kritik. Vem kan sägas stå utanför ett system som man lever i? Det är en naiv bild av hur diktaturer fungerar. (Om det ens går att ställa sig utanför systemet i demokratier.) Det Ai Weiwei gör, som gör honom till en viktig konstnär, är att han använder sin position i ett system till att hjälpa andra som är under honom i hierarkin. Han vidgar konstnärsrollen till att gälla samhället och kinesers liv. I eller utanför systemet. Han gör skillnad.

Något få andra konstnärer, kinesiska eller ej, kan beskyllas för att göra. Kalla mig okritisk, men jag älskar det. Inte för att man inte får kritisera Ai Weiwei. Men man får slipa sina argument lite. Slentrianmässiga invändningar faller ganska platt i sammanhanget.

Kan man göra lifestyle av allt?

Den här länken skickades runt innan helgen. Varuhuset NK har tillsammans med trendexperten Stefan Nilsson gjort något som de kallar för Occupied. Det är en butiksyta vars namn anspelar på Occupy-rörelsen och som säljer olika "medvetna" designprodukter. Till exempel ett lakansset som ser smutsigt/slitet ut och en sparbössa i form av en bedjande kvinna på knä.

Det hela är otroligt märkligt. NK försöker på något sätt associera sig med den sociala och politiska rörelse som Occupy är. Jag gissar att det är på initiativ av trendexperten i fråga. Sådana verkar ha en tendens att inte kunna skilja på trender och allmänna tendenser i samhället, efter vad jag förstått efter att ha läst alla de otaliga artiklar där den yrkesgruppen figurerar. Det är märkligt framförallt eftersom Occupy handlat mycket om att kritisera kapitalismen, ur ett slags sunt förnuft-perspektiv.

Det är lätt att skratta åt det hela. Men jag insåg att Occupied på NK besvarar en fråga jag länge funderat på. Nämligen: kan man göra lifestyle av allt?

Svaret är alltså nej.

Tack.

Tips

Illustration: Carsten Oliver Bieräugel

Hej alla modegrisar där ute. Nu är det modevecka. Tänkte dock ignorera detta faktum för en stund och istället tipsa om texter jag har skrivit till senaste numret av Nöjesguiden som precis kommit ut.

En gästkrönika där jag skriver om tantens år, griniga gubbar och femininseringen av arbetsmarknaden.

Ännu en krönika där jag skriver om hur både nöjesetablissemang och modeaffärer signalerar vilka kunder som är önskvärda på intrikata sätt.

En text om ascoola tatueringssalongen Skäggiga damen i Bagarmossen

samt!

En text om nya modeordet entreprenör (nej jag kunde inte låta bli). Obs med illustration av den underbara Clara Aldén

Tal till nationen

Tal till nationen av Iris Smeds

Lösningen

Genialt. Av Tove Greitz och Minna Magnusson på Beckmans.

Med ångestfyllda hälsningar

I Sverige köper vi 24 kg textil per person och år. Det är lika mycket som får rum i sex tvättmaskiner. 1994 var det 15 kg.

2005 handlade svenskarna kläder för 56 miljarder kronor, det är cirka 6 200 kr per person

2006 ökade vår konsumtion av såväl hemtextil som kläder med drygt 8 procent från 2005.

Många av butikskedjorna har gått från att ha säsongvaror till att ha nya varor varje dag i butiken.

94 procent av alla kvinnor i åldern 16-24 år handlar nya kläder minst en gång per månad. Var femte köper nya kläder varje vecka. Vi handlar kläder nästan som plockgodis.

Siffror ovan från Naturskyddsföreningen, 2009. Jag undrar vad de är idag. Något säger mig att de knappast har minskat.

Tankar för det nya året

Jag tänker att en viktig egenskap är att kunna stänga av. Att kunna fokusera på det man ändå fortfarande gillar och de man ser upp till och sätta idealen jävligt högt. Bli arg för att allt inte svarar mot dem. Försöka förändra det. Fuck många bollar i luften. Jag tänker en, två bollar, som jag håller hårt i. Kastar högt mot himlen. Höjden svindlar till. Men jag fångar dem ändå på vägen ner.

Det måste gå att bekämpa distraktionerna. Stänga ner dem, en efter en. Titta bort. Inåt. Fokusera. Obs. Inte mindfulness. Bara gammal hederlig koncentration.

Min kamp. Av Sanna Snausgård.

To be continued.

COS-ifiering

COS-ifieringen av Sverige har bara börjat. Bild från dagens luciafirande i SVT. Cashmere åt folket!

God jul från BLACK AND BEYOND-redaktionen.

The Jonestown Library

På fredag är det presentation av konstnären Nichola Bergström Hanses projekt The Jonestown Library, curerat av Johan Norling, på Renseriet. Det är inte en utställning utan ett tillfälligt residency. Därför är presentationen ett bra tillfälle att få inblick i detta spännande projekt, som handlar om en lantbruks/socialism/självmords-organisation som flyttade från USA till Guyana på 1970-talet. på sajten kan man läsa;

I mitten av sjuttiotalet grundades i nordvästra Guyana the Peoples Temple Agricultural Project, mer känt som Jonestown. Initiativtagare var Jim Jones, ledare för Peoples Temple – ett nordamerikanskt religiöst samfund. Bosättningen drevs under kooperativa former fram till den kaotiska serie händelser 1978 då mordet på en amerikansk kongressledamot ledde till attJonestowns invånare begick vad de kallade kollektivt revolutionärt självmord. Efter sig lämnade de en öde by, tyst och stilla, och en omvärld full av frågor kring vad som hänt, hur och varför?

I The Jonestown Library återbesöker Nicola Bergström Hansen det bibliotek som fanns i byn. Genom att ta del av dokument från FBI har hon lyckats ta reda på vilka böcker som fanns med ute i djungeln. Böckerna har sedan i den mån de finns tillgängliga lånats in från bibliotek i Stockholm. Vad kan böckerna berätta om Jonestown – och vad kan de berätta om oss?

På Renseriet, Stockholm mellan 18-21 på fredag den 2 december! Läs projektets blogg här också. Const har skrivit mer utförligt om detta!

In Case of Loss

Det här tyckte jag var fint. Fotografen Francesco Giustis serie "In Case of Loss" ger oss ansikten på de anonyma gästarbetare som fått lämna Libyen efter revolutionen. De kom från Bangladesh innan allt detta började, för att arbeta åt kinesiska, koreanska och europeiska företag. De tänkte antagligen att de skulle kunna spara pengar. Så blev det nu inte riktigt, och de har fått hjälp från Bangladeshs stat för att ta sig hem igen. Många skuldsatta.

Bilderna får mig att tänka på alla gästarbetare från Bangladesh och Indien man kan se om man besöker vissa länder i Mellanöstern. De gigantiska byggena, sandöarna och skyskraporna i Dubai och Abu Dhabi som världen är så fascinerad av skulle inte finnas utan alla dessa anonyma arbetare. Det är så orättvist. Alla dessa drömmer men också... Ingen är så liten i världen som en gästarbetare från Bangladesh.

Bilderna föreställer de säckar med tillhörigheter som dessa 35 000 gästarbetare tog med sig hem igen. De är märkta med foton med förhoppning om att det ska hjälpa ifall säckarna skulle komma bort.

Via Another Africa.

Tips

Nu ska jag göra något jag gör alldeles för sällan här! Ge tips. Jag älskar nämligen att ge tips. Så här kommer mina tre bästa strategier för ett internet- och telefonanvändande med bihållen sinnesro.

1) Self Control. Världens bästa program. Lite som Freedom fast att man kan bestämma vilka sajter man vill blocka. Man kan exempelvis blocka facebook och twitter men inte wikipedia. Bra om du pluggar eller jobbar på datorn. Att "self control" är något man uppenbarligen inte har om man måste ladda ner programmet är en parentes.

2) Inga pushnotiser på din eventuella smartphone!!!!!! Fy.

3) Tryck "hide" på alla dina kontakter i din facebookfeed. Det kan ta lite tid, men det är värt det. När du loggar in på facebook nästa gång möts du av en helt tom sida. Dessutom försvinner den där störiga feeden på högersidan som uppdateras i realtid. Se det som en investering i din sinnesro. (Det här är alltså ingenting som syns för personen du gömt.)

Ni får gärna bidra med fler tips i kommentarsfältet!!!!!!

De frälsta och de andra

De finns överallt. De frälsta. De med lysande blå ögon fästa på skärmen. De som älskar internet.

Jag har lite svårt att förstå hur man kan älska internet. Jag kanske tar det för givet. Saknar väl inte kon eftersom hon står där i båset, 24 timmar per dygn. Det är ju praktiskt. visst. Det är bra med information. Vi har en aldrig överträffad möjlighet att veta. Samtidigt finns det en stor risk att man blir förvirrad.

Men det där med frälsningen. Det förstår jag inte. Början på det här inlägget är en liten parafras på Eric Schüldts och Jonas Anderssons bok Framtiden. Den är skriven i den där stilen. Lite profetisk, samtidigt tillbakablickande. Det handlar om teknikfrälsning, blindhet och internetprofeter. Den är intressant, även om det är ett hemskt krångligt sätt att säga "vi hade fel!". Boken var nämligen tänkt att handla om den digitala revolutionen. Men författarna började tveka mitt i. Insåg att något var fel.

En fråga inom mig väcktes när jag läste boken. Hur kunde ni tro så starkt? Hur kunde ni tro att människor skulle sluta vara människor?

Så började jag tänka att det kanske är en generationsfråga. Hanna Fahls internet-avhållsamhetsartikel i DN tyder på det. Slutsatsen i artikeln är att det är jobbigt att inte ha internet. Att det är tråkigt och krångligt. Fahl blir irriterad av att inte ha det. Hon skriver;

Jag älskar internet. Internet älskar mig. Vi älskar varandra, jag och internet. Jag drömmer om att internet ska finnas i mig, inbyggt i hjärnan, integrerat i mina neuroner, alltid där utan den distraherande distansen som är tangentbord, skärm, kablar.

Vilket är lite märkligt eftersom det låter exakt som Schüldts skräckvision, pyramiden. Där inga kroppar finns, naturen tynar utanför och där en stor röd komet på himlen avfärdas alldeles för enkelt. Bara att Fahl fortfarande verkar liksom frälst. I alla fall någorlunda. I samma artikel pratar Fahl med Rasmus Fleischer som är vettig som vanligt. Han säger;

Det är lättare att tänka i termer av ”on/off” än att fundera över hur vi ska lägga om våra liv för att internet och mobiltelefonerna ska få en plats där som vi är nöjda med.

Detta apropå att det lätt blir antingen eller. Antingen är man internetfrälst eller så vill man tillbaka till naturen och ligger och böka på en skånsk leråker.

Varför är måttfullhet svaret på allt? För att vi bor i Sverige? Nää. Men jag förstår fortfarande inte det här med de frälsta. Jag känner inte igen tongångarna heller. Ingen jag känner pratar så där. Men det kanske är för att jag och mina vänner är generationen under. Internetskeptikerna? Vi som stänger av telefonen när vi ska sova. Som inte skriver på twitter innan vi går och lägger oss. Som tar bort vårt facebookkonto varannan månad. (men har kvar det ändå) Vi som förtvivlat försöker hitta någon slags kärna i det där informationsflödet.

Eller kanske pratar jag bara om mig själv nu. Hjälp.

Nöjesguiden och rasismen

Nya numret av Nöjesguiden har tema rasism! Nu kanske ni kanske vet det redan men tänkte jag skulle nämna det här ändå. Jag är stolt över att skriva i en tidning som gör ett sådant ställningstagande, och som dessutom praktiserar det man predikar(förlåt för anglicismen). Skulle tro att få redaktioner i Sverige har medarbetare med så olika bakgrund som Nöjesguiden. Känns löjligt att påpeka det, men det tål att sägas om och om igen.

I senaste numret som kom igår skriver jag en artikel om sajterna Politiskt Inkorrekt och Avpixlat, som deras nya projekt heter. Jag intervjuar Annika Hamrud, som har skrivit boken Svensk, svenskare, om paranoia, misstro mot media i Sverige och hur SD och de här sajternas språkbruk infiltrerar mainstreammedia.

På mina modesidor skriver jag om Kanye Wests modeshow (även om jag må vara sist på bollen är det ändå sjukt intressant) och en text om hur hur retorik- och stilexperter i tv-sofforna och tidningarna skapar ett mediaklimat där Jimmie Åkesson kan räknas som en fullgod politiker eftersom han ser ut som en. Sedan har jag skrivit en krönika om hur begreppet identitet är kopplat till valfrihet och konsumtion.

Missa heller inte de andra texterna i tidningen! Bland annat skriver Kawa Zolfagary om politiskt korrekt som begrepp och Mona Masri om hur motstånd mot SD och klassförakt ibland gifter sig på ett obehagligt sätt.

The Death of a Queen Bee

Det är mäktigt med kollektiv sorg. Framförallt när det gäller egyptiska divor. När Umm Kulthums, "The Star of the East", kista bärs fram av en böljande folkmassa har i alla fall jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Hon dog 1975.

Aldrig prata om kriget

Nikolay Oleynikovs The Years of The Bonecrusher Queen

Jag minns en lektion i samhällsvetenskap i ettan på gymnasiet. Vi hade gjort arbeten i valfritt ämne och en kille i min klass redovisade sitt om krigen på Balkan på 90-talet. Det fanns bara ett problem, han var själv från forna Jugoslavien, från Serbien för att vara exakt. Det fanns uppenbara delar av hans arbete som inte stämde med den gängse historieskrivningen kring kriget. Budskapet var oavsett att det inte var serbernas fel, något av det. Jag minns inte vem han menade var skyldiga till konflikten men det var i alla fall inte serbernas. Ingen vågade ifrågasätta honom, inte ens läraren. Han var ju ändå där, då, när det hände. Men han var inte den enda i klassen som var där när det hände. En annan klasskamrat var nämligen från Kroatien, en annan part i kriget. Inte heller hon sa något. Men jag minns den konstiga stämningen i klassrummet, och hans stela blick när han redovisade.

Jag kom att tänka på den lektionen när jag besökte Färgfabrikens pågående utställning I Will Never Talk About the War Again Psychosis Part 1. Den handlar om just det kriget och är en samlingsutställning med både gamla och nya verk av konstnärer som Marina Abramovic, Igor Grubic, Alma Suljevic och konstnärskollektivet Chto Delat? Särskilt Nikolay Oleynikovs The Years of The Bonecrusher Queen berörde mig. Det är en gigantisk vägg, en muralmålning med stora hyenor och på andra sidan en historieaxel med krigets viktigaste händelser. Men tidsaxeln sträcker sig ända in i vår tid. Attacker mot prideparader i Belgrad 2001 och rättegången mot Ratko Mladic i år är där också. På det sättet förbinds vår tid med kriget, som ju inte var för alls länge sedan. Men i vårt medialandskap och i Sverige känns det så avlägset, trots att så många flydde till just Sverige från kriget och är kvar än i dag, som självklara svenskar. Men man pratar så sällan om det, om kriget, om vad som hände. I alla fall i min omgivning.

När vi var på utställningen hörde jag en guide säga att det innan utställningen ens börjat blev bråk om just Oleynikovs verk. Historieskrivningen är fortfarande osäker. Att göra en tidsaxel med självklara punkter är verkligen inte självklart. Kanske är det därför det är så svårt att prata om konflikten. För den pågår fortfarande, även här i Sverige. Det är känsligt. Därför är det fint att Färgfabriken gör en utställning om det, även om det river i fortfarande oläkta sår.

I Will Never Talk About the War Again Psychosis Part 1 pågår fram till den 19 oktober, missa ej.

Samvaro lika bräcklig som kartonghus

Konstnären Per Kristian Nygaards verk "Untitled House, Cardboard" finns att beskåda i konstmontern på Odenplans tunnelbanas perrong just nu. Det är ett smått deprimerande bygge, satt bakom glasväggar. Det fick mig att haja till ändå, även om det smälte in ganska väl i den grå tunnelbanemiljön. Den sköra konstruktionen, limmet och skarvarna, fick mig att tänka på skörheten i vår samvaro. I det gömda förtrycket som finns i vår mer och mer likriktade stadsmiljö. Eller var ligger det egentligen? Det går liksom inte att ta på, det glider under fingrarna som tjock rök.

När jag såg kartonghuset kom jag, inte alls osökt, att tänka på Maria hotellhem, den grå kolossen på Wollmar Yxkullsgatan 17 vid Mariatorget, som nu ska rivas. De sista hyresgästerna flyttade ut i början av hösten. Den fristad för bostadssökande ungdomar och alkoholiserade gubbar(och gummor?) som huset var på Södermalm rivs i höst. SVD:s Adam Svanell har skrivit ett fint farväl till huset, som han flyttade ut ur som en av de sista hyresgästerna.

Mariatorget blir härmed lite mer städat. Maria beroendecentrum ligger förvisso kvar på nummer 25 på samma gata, till bostadsrättsägarnas stora förtret. Svanell skriver om stiftelsen som ägt Maria Hotellhems planer på att bygga i Västertorp.

Samtidigt vill SHIS bygga en ny anläggning i Västertorp, med bostäder för både unga, flyktingfamiljer och personer med sociala problem. Planerna möter massivt motstånd. Ett hundratal protestbrev har skickats till stadsbyggnadsnämnden och anonyma Västertorpsbor har satt upp affischer med krav om att detta ”sociala experiment” stoppas.

Jag har svårt att se det som annat än resultatet av en osund boendekultur, där oron över den egna bostadens värde går före allt annat. Där människor förgiftar träd för att få bättre utsikt. Där innerstan egentligen är lika segregerad som de omdebatterade problemförorterna och ”ökad trygghet” främst betyder ytterligare likriktning.

Man flyttar alltså ut hotellhemsverksamheten till "förorten", men inte ens de vill ha den. Västertorp är ju just del av det område längs röda linjen söderut med Telefonplan, Midsommarkransen och Hägerstensåsen som blir lite fräschare och fräschare för varje dag som går. Det är sorgligt att man inte kan tänka sig att dela det med de sämre lottade. Det borde egentligen inte behöva vara så att värdet på ens lägenhet, och därmed ens område, ska vara något man själv ska behöva ta ansvar för. Om Stockholm har blivit kallt, som Orup skrev, så har det definitivt inte blivit varmare av bostadslån-kallsvett-nätterna som många bostadsrättsägare i medelklassen antagligen går igenom. Det är ett tydligt exempel på hur våra ägodelar ibland äger oss. Ändå är det oansvarigt, rent ut sagt vidrigt, att låta det gå före våra medmänniskors rätt till en skälig tillvaro.

Nygaards kartongkomplex är satt bakom glas. Fönstren gapar tomma. Liksom Maria Hotellhems gör det nu. Snart ska det rivas. Snart finns det inte plats för sådana hus i innerstan. De är ju så fula. Människorna som bor där är så fula. De drar ner priset. Vi kommer kanske minnas det med nostalgi. Tänk när fattiga fortfarande kunde få bo i innerstan! Vad fint, va. Så socialdemokratiskt på något sätt. Men ändå, orealistiskt. Vi har ju våra bostadsrätter att tänka på.

Den här är låten tillägnas alla lifestylebloggare. Puss.

Rookie Mag

Jag älskar Tavis nya sajt Rookie Mag! Varför fanns inte den när jag var 14? Jag struntar i om den säkert är skapad av Conde Nast. Eller jag tror inte ens att den är det. Det är det som är så fantastiskt.

Zero Silence

ZERO SILENCE - Trailer from ZERO SILENCE on Vimeo.

Trailer till Zero Silence

Maya Zankoul - What Role Has Social Media Played? from ZERO SILENCE on Vimeo.

En intervju med Maya Zankoul i Beirut om sociala medier som av någon mystisk anledning inte kom med i filmen

Bloggar. Macdatorer. Internetanslutningar som krånglar. En egyptisk hipsters med krulligt hår och glasögon. Vackra män. En queer libanes. Det är nästan som Sverige!

Den svenska dokumentären Zero Silence om den arabiska våren kom förvånansvärt fort. Dokumentärfilmarna måste redan ha varit där och filmat innan allt hände. De har också en tydlig frågeställning. Inte så att de presenterar den supertydligt, men den finns med hela tiden. Vad värre är; när de frågar de intervjuade om detta, dvs sociala mediers vikt i upproren, svarar de flesta negativt. De säger till och med emot. En kallar det ett skämt. Ändå fortsätter man att fråga, trots att man blivit motbevisad. Det är- hur ska jag säga- jävligt irriterande. Redan på sajten kan man läsa:

We think the Internet is playing an important role in the events that are currently unfolding in the region and that it is partly thanks to social media sites such as Facebook, YouTube, and Twitter, that street demonstrations have become widespread in Tunisia, Algeria, and Egypt to name a few countries.

Okej. De som gör filmen kan uppenbarligen inte släppa idén om att det här är ett medelklass-internet-uppror. Fast att ingenting egentligen tyder på att det är det. Att egyptier och tunisier använder internet torde inte vara någon nyhet. Men varför är det då så rörande/chockerande för många? Är det för att vi ska kunna relatera som medier/den här filmen upprepar mantrat facebook-twitter-bloggar om och om igen. Är det för att upproren ska få ett nyhetsvärde som passar in i vårt medialandskap? Isåfall är vårt medialandskap dåligt. Jag har inga svar på det här, men jag tycker att det är sorgligt hur journalister inte kan ta ett nej för ett nej.

Vid en snabb googling märkte jag att två av de som gjort filmen, Alexandra Sandels och Javeria Rizvi Kabani arbetar med Svenska institutets program Young Leaders Visitors Program som är "ett interkulturellt ledarskapsprogram med fokus på sociala medier som verktyg för dialog och en positiv samhälls-förändring." De arbetar i länder som Egypten, Tunisien, Syrien, Libanon, mfl. Det förklarar och varför de var där så tidigt. Förstås en gyllene chans att följa det som händer, men tyvärr klantar man bort den med för mycket förutfattade idéer.

Se dokumentären om ni vill se filmsekvenser med softat ljus där egyptiska bloggare dividerar om internetuppkopplingen. Annars kan ni vänta tills det kommer en dokumentär som är lite mer objektiv och undersökande. Kanske gjord av en egyptier eller tunisier?

Mätbara kroppar

Läser Rebecka Hedströms text Ey lyssna, håll käften, från senaste numret av Nöjesguiden. I kort handlar texten om killar som tar sig friheten att säga att de vill ha mulliga tjejer, naturliga tjejer, inga smala guzzar. Kontentan är att det inte spelar någon jävla roll om det är väl menat, för oavsett så är det någon som bestämmer över din kropp och hur den får eller inte får se ut, liksom någon bestämmer över din sexualitet och tillgång till det offentliga rummet.

Rebecka jämför med bloggprojektet Kroppsbilder som görs av journalisten Julia Skott. Tanken är att visa upp olika kroppar, med tillhörande "siffror", så att man inte behöver känna sig onormal för att man inser att det finns många olika kroppstyper. Men Rebecka skriver "det enda som händer när jag ser dessa bilder är att jag fortfarande tänker på min jävla kropp?"

Det jag tyvärr tänkte när jag läste bloggen var, vem är jag mest lik? Är det hon eller hon, hoppas inte hon... Sen tänkte jag; undrar vad mitt BMI är. OBS: räknade inte ut det. Har ett starkt överjag. Jag förstår att Skott menar väl med bloggen, men frågan är om den inte bara förstärker den retorik vi har idag kring kroppen som kopplat till mätbarhet och hur den på ytan ser ut. Hur den ser ut på bild.

Jag tänker på badrumsvågen. Hur stor del har den lilla tekniska möjligheten i att människor svälter sig? Att det finns en möjlighet att mäta små resultatförändringar upp eller ner? Att BMI används? Jag läste en gammal Bon där Sigge Eklund skrivit en artikel om neo-narcissister. Andres Lokko är intervjuad. Förstås inte om kroppsbild(det hade varit något) men om behov av bekräftelse. På frågan om folk är mer bekräftelsetörstande nu svarar Lokko: "Det nya är att man endast räknar framgång och inflytande och bekräftelse i rena siffror. Allting handlar om siffror. Du kan mäta hela ditt liv i siffror. Träffar i din blogg, antalet artiklar, antalet vänner." Då tänkte jag på mina 520 twitterföljare och vad vetskapen om den exakta siffran gör med mig.

Det här med självbild, kroppsbild. Det är märkliga ord. Kroppsbilden. Vad är det? Den bild man har av ens kropp. Kan man ha en bild av den som är rättvis? Ibland får jag känslan av att min kroppsbild är förvrängd, ouppdaterad. Att jag borde anpassa den till "verkligheten". Men egentligen, är det inte ett felaktigt antagande, att man kan och borde ha en "frisk" kroppsbild? Är det inte hela grejen med kroppsbild att den aldrig kan återge kroppen riktigt? Att det är en sjukt mått på en verklighet av kött, nerver och levande massa som vi rör oss med och i varje dag. Borde inte kroppen bedömas utifrån hur den känns och upplevs för den personen som har den? Istället för att jämföras med bilder av andras kroppar.

En bild kan återge en kropp lika lite som vikt, längd och BMI kan det. En spegel återger ett eko av kroppen. Ljus som studsar mot den och reflekterar hur den eventuellt ser ut. Hur den känns säger det ingenting om, fast det borde vara det mest rimliga. Kroppsuppfattning istället för kroppsbild. Kanske.

Vet ni någon som skriver om vår tids besatthet vid mätbarhet och siffror i förhållande till kropp får ni gärna tipsa!

Bildbonus!

"ART, HARMONY, JOY, JUSTICE, ABUNDANCE, PEACE"

Den här bilden tog jag i Caochangdi, konstdistriktet i östra Beijing där Ai har sin studio med de kända turkosa dörrarna. Synd att bilden är av så dålig kvalitet. Jag frågade någon, minns inte vem, om det fanns en tanke med texten. Han trodde inte det. Sådana där små regionala slagord finns överallt. Men ändå; ironin.

En stad av våld

Poliser utanför porten till Ais studio i Caochangdi i Beijing. Från svd.se

Ai Weiwei skriver i Newsweek om Beijing som mardrömsstad. Som ett Kafkaslott, men utan metaforerna. Banalt i all sin tydlighet.

Beijing tells foreigners that they can understand the city, that we have the same sort of buildings: the Bird’s Nest, the CCTV tower. Officials who wear a suit and tie like you say we are the same and we can do business. But they deny us basic rights. You will see migrants’ schools closed. You will see hospitals where they give patients stitches—and when they find the patients don’t have any money, they pull the stitches out. It’s a city of violence.

Det är en text som även fångar min personliga känsla av Beijing. Texten är inte överdriven. Inte melodramatisk. Den är poetisk men konstaterande. Den kinesiska misären är en misär som inte går att romantisera. Det fula. Det fattiga, men på det själsliga planet. I Beijing är det som mest tydligt.

De sovjetliknande boulevarderna, sandstormarna på våren, allt som tillslut får samma dimgrå färg. Luftrapporten varje dag; unhealthy, unhealthy, very unhealthy. Det är amerikanska ambassaden som gör den. Kinesiska staten skulle aldrig erkänna hur dålig luften verkligen är. Känslan: jag kan inte andas här.

Försäljarna på gatan, böjda huvuden. Ingen är särskilt intresserad av en vithyad som en själv. De har annat att tänka på. Apatin. Den går inte att komma undan. Turister klagar på de otrevliga kineserna. Newsflash. Man blir inte trevlig av att leva i en diktatur. Man blir inte trevlig av att bli trakasserad av polisen. Att få se sitt hus köras över med bulldozers.

Man åker till Beijing för att turista i makt. Man är en blåögd besökare i ofriheten. Man vågar inte fråga för man vet aldrig vad man får för svar. Ibland svarar de "Ja, ja, såklart" men ofta de där spelat oförstående ögonen "vad menar du?". Man vet inte var man ska börja. Jag har hört folk säga att de älskar Beijing. Jag ville svara; hur kan du älska det? Det finns så många fina människor, så mycket att se. Men ändå. Man kan inte älska Beijing. Man kan älska det i Beijing som inte känns som Beijing. för Beijing är partiet, på något sätt.

Varje dag runt fem-sex blir det trafikkaos i hela stan. En eftermiddag råkar taxichauffören i vars bil vi sitter i köra in i en annan bil. En dyr bil. De stannar. Taxichaufförens ögon när han inser att det är hans fel. Den fullkomliga tröttheten. Kvinnan i den andra bilen, klädd i dyra kläder, skriker. Chauffören nickar hjälplöst. Ser ner och säger ingenting. Det är så ofantligt svårt att se. För det finns liksom inget skydd för honom. Det var Beijing i ett nötskal. Den som är fattig och råkar illa ut är utan hjälp. Komplett utan hjälp. Även om det skulle vara den andra kvinnans fel egentligen. För hon är rik, hon är antagligen partimedlem. Han är bara en vanlig man. Vem bryr sig om vanliga män? Ingen i partiet i alla fall. Inte polisen. Inte det juridiska systemet. Vi är tvungna att dra därifrån. Man kan råka illa ut som utlänning om polisen dyker upp. Så säger turistskrönorna. Vi lämnar taxichauffören. Trycker en sliten sedel i hans hand. Han märker det inte knappt.

Beijing is two cities. One is of power and of money. People don’t care who their neighbors are; they don’t trust you. The other city is one of desperation. I see people on public buses, and I see their eyes, and I see they hold no hope.

Beijing är det perfekta giftermålet mellan kapitalism och kommunism. Det är ett lyckligt äktenskap för alla utom invånarna. Att Old Ai skriver en så utlämnande och ärlig text kan bara betyda två saker. Antingen har han förlorat allt hopp. Eller så vet han att de inte kommer åt honom. Jag hoppas att det är det senare. Jag hoppas verkligen det. Men jag vet inte vad som i övrigt tyder på det.

Den gudomliga boutiquen

På Färgfabriken kan man just nu se Katarina Elvén och Karin Lindhs utställning Den gudomliga boutiquen. Jag gick dit, dels lockad av tramsiga namnet också på grund av den enligt beskrivningen på hemsidan "kretsar kring konsumtionens bilder, objekt och historia". Spännande tänkte jag. Eller förhoppningsvis så.

Utställningen består av interiör från varuhus och bilder på skuggor av modemagasin. Symmetriskt uppställda skospeglar återger mig upphackad och stirrande tillbaka. "Är det här allt?". (Konsumismens eviga fråga.) Det är svårt att skilja på utställning och utställningsrum, vilket antagligen är meningen. En ensam varudisk tronar hermetisk i det ena rummet. Jag blir förvirrad. Fortfarande denna känsla av tomhet. Var är... objekten? De finns inte här. Varorna har trollats bort av konstnärerna. Varuhusinteriör i sig är inte spännande för oss. Ögonen är för vana. Glider över utan reflektion. Så vad händer när enbart inramningen finns kvar? Utställningen är ett försök till att trolla det magiska samband mellan framgång, åtrå och varor som är så förhärskande i vår tillvaro.

Genom att härma, förflytta och miss-bruka varuvärldens språk och arkitektur försöker de upphäva och ta tillbaka det grepp marknadens visuella retorik har över våra drömmar och handlingar...

skriver man om konstnärernas taktik i utställningsbeskrivningen. Jag köper det. Det är ett intressant försök. Men magin blir inte riktigt omvänd. Skospeglarna och disken är för snygga. Med mina konsumtionsögon kan jag inte se på dem som något annat än estetik. Produkter lösryckta ur sitt sammanhang. Jag vill äga en av de där skospeglarna och går därifrån med en känsla av fortsatt tomhet. Samtidigt som jag tvingas till att reflektera över var magin egentligen sitter.

Tips: Den 14 september kl 19 kommer det vara "performance, föreläsning, release och bar" på Färgfabriken med Katarina Elvén och Karin Lindh som presenterar ett nytt textverk och dessutom låtit konstnärerna Petra Axelsson, Maja Hammarén och Ulrika Sparre göra varsitt verk i anslutning till Den gudomliga boutiquen.

Den gudomliga boutiquen finns kvar till den 16 oktober.

Våldsam harmoni i Kina

Ni vet när jag hängde i Kina i våras? Nu finns numret med reportaget jag skrev i Konstnären, "Våldsam harmoni i Kina", på nätet. Det handlar om förföljda konstnärer i Kina och om konstnärer som inte alls är förföljda därför att de vet att hålla käft. Läs!

Jag intervjuar Philip Tinari där bland annat, chefredaktören för LEAP Magazine där, en extremt bra tidning om kinesisk konst på både engelska och kinesiska. Tips om man är intresserad av samtida konst och/eller Kina eller bara av en jävligt bra och snygg tidning.

Modesamtal i Malmö

För er som finns i Malmö! På tisdag den 23 augusti samtalar bland annat jag om 'mode, känslor och politik' på Malmöfestivalen. Det är Fordral som anordnar och andra medverkande är Hanna Witrock, Lisa Svensson och Margareta Melin.

Kom! Det kommer bli kul. Platsen är Biograf Spegelns foajé och tiden är 18-19.

M-O-D-E

Jag måste sluta ljuga på denna blogg... Måste även sluta skämta om sjuka ideal men vad ska man annars göra? Gråta? Ja, kanske det.

Jag tänker istället på helt andra saker. Jag har inget intresse av att VARA mode. Min person måste få vara separerad från allt det där, annars kvävs jag. Men om man inte ÄR mode, vad är det då som gör en legitim som skrivande om mode? Om inte en Jil Sanderkavaj, en Gareth Pughtopp eller för den delen en liten billig Marc by Marc Jacobstygpåse inte bevisar att jag ÄR en del av allt det där? Var ligger det, liksom? Är det ändå inte smaken som i slutändan legitimerar en modeskribent, om det nu är det man ska föreställa? Om man ska vara lite cynisk?

Det är sånt jag går och funderar på. Postmodeveckeranten, där fick ni den. Tjoff.

Modevecka

Vet ni att det finns modemänniskor som lever på smink! Det är för att de inte tillåter sig själva eller varandra att äta någonting annat. Jag har själv sett dem. De står på damtoan och tuggar i sig ögonskugga och läppstift som de fått i goodiebag från Max Factor på modeveckan. Sen när man kommer in lägger de på russinfejset igen och stirrar ut en. Ögonen är som knivar. Munnen är kladdigt blå, pärlemor och röd.

Bild: bästa Nanna Johansson

"Back-kvinnan"

Gissa min syster.

Bilder härifrån

Taget med loopcam!

Jag har sommarlov. Det har ni med. Vi tar lite paus här och låtsas som att det inte var paus redan innan. Som om den här bloggen inte var en enda stor paus. Man måste ha paus vet ni! Mellanrum. Men det vet ni ju.

Jag vill passa på att tipsa om att ett stort reportage jag gjort till tidningen Konstnären om förföljda konstnärer i Kina nu finns ute! Dessutom är det ett nytt nummer av Nöjesguiden ute med texter av mig om stylistutbildningar i Sverige, Stutterheims regnrockar och varför det i hela världen kan anses vara provocerande att vara blek på sommaren(klicka!).

Krig- nu i Hipstamatic

I British Journal of Photography kan man läsa om projektet Basetrack där en grupp fotografer följer med en amerikansk pluton i Afghanistan mitt under brinnande krig. Dessa fotograferar gruppen och omgivningen och lägger upp den på sin sajt och på Facebook så att de anhöriga till soldaterna kan "vara med" och hålls uppdaterade. Det är en ideell organisation och projektet har uppskattats mycket av de anhöriga, enligt artikeln. Fotograferna ska dock inte längre få följa med plutonen av säkerhetsskäl, men bilderna finns kvar.

Detta är förstås en ny sorts journalistisk och inställning till krigsrapporterande så vidare, men det som mest förvånar med detta är själva fotona. De är tagna med Hipstamatic, en fotoprogram som finns till iPhone, som ni säkert är bekanta med den från facebook där en veritabel epidemi av sjuttiotalsporriga digitala polaroidbilder av picnicfiltar, hamburgare, bad från klippor och så vidare, tagna med just Hipstamatic, har härjat. Programmet har ett speciellt filter som får allt att se ut att vara taget med en kompaktkamera en solig dag 1968. Det är ett filter som helt enkelt får allt att se lite mer romantiskt ut. Sentimentalt, liksom. Perfekt för alla som vill få sin tillvaro att verka lite mer som retroromantiska bloggen Niotillfem.

Men krigsfotografi á la Niotillfem? Är det inte något väldigt märkligt med det? I The Guardian skriver Patrick Kingsley om projektet under rubriken "War photography- Isn't there an app for that?". Där förklarar fotograferna att de inte planerade att använda Hipstamatic från början, men att de övergick till det för att det var bättre. "the pair settled on Hipstamatic both because of its retro aesthetic and because the iPhone "was the ideal, rugged piece of gear for southern Afghanistan"." Så det fanns förstås en praktisk aspekt av det, men retro-estetiken? Den berörs inte mer i artikeln, som för övrigt är märkligt okritisk.

Fotona är riktade främst till de anhöriga till plutonen, vilket förklarar det sentimentala anslaget. Men ändå, ett fotofilter lagt över krigsfotografi, det finns en viss symbolik över det. Filter som i ett politiskt filter, filter som i ett skydd mot det verkliga kriget, filter som ett sätt att göra romantiska hjältar av amerikanska pojkar i ett hopplöst krig. Filter som ett sätt att anspela på vad, på 1968, på kriget i Vietnam? Förvisso ett krig som var och är mycket hatat, men som också är mycket förevigat genom foto, film och andra populärkulturella skildringar. Ett krig som i efterhand blivit en symbol för imperialism och amerikanska makthavares bortkastande av unga soldaters liv.

Bilderna skapar overklighetskänslor. Det ser inte ut att vara på riktigt. Men för de sexton talibaner vars död har skrivits upp på whiteboardtavla på en bild var det nog rätt så mycket på riktigt. För dem vars fält och byar pudrats med vit fosfor som kan ses på en annan kändes det nog verkligt. För att inte tala om de amerikanska soldater som fått ge sitt liv i det här kriget. Det är det som är så obehagligt. Hipstamatic-filtret förstärker egentligen bara det. Frågan är om det är medvetet från Basetracks sida eller ej.