Det danska tv-programmetbonderøven, eller 100 % bonde som det heter på svenska, har kunnat ses på SVT den senaste månaderna (men verkar tyvärr inte finnas på SVT Play). Det finns uppenbarligen något pikant över den här sortens man, kisande i solen, med gubbkeps och rustikt stickad tröja, hållandes allt från griskultingar till plantor och spannmål i sina fårade men unga händer. Arbetshästar, ett spretigt äppelträd eller en nyplöjd åker i bakgrunden, sådär som av en händelse.
Bonderøven är förstås extremt i den bemärkelsen. Mannen det handlar om är ju uppenbart lite tvångsmässigt besatt av gamla jordbruksmetoder. Han sår för hand. Han slår med lie och uppsamlare. Han bygger ett viktorianskt drivhus, själv. Hans fru är gravid förstås. Hon vankar runt själv i periferin och ler. Eller när hon har fött, drar runt på en barnvagn i gummistövlar. Hon verkar helt klart ha förstått att det inte är hon som är stjärnan här.
Det är bra tv. Man kan inte säga annat. Jag själv som är uppväxt på en ganska liten och icke-industriell bondgård med kor och allt tycker också det. För det är inte på riktigt. Det är inte onda ryggar och utbränd pappa. Inte jordbruksmaskiner som går sönder, hela tiden. Inte regn när man ska skörda och dålig lönsamhet. Det är kitsch. Vi som tittar, gissar att det är ganska stor procent storstadsbor, behöver nog känna att det finns folk som honom. Som har ett liv som är direkt i samklang med årstidernas växlingar, har lerjord under naglarna, och tycker att ingenting är omöjligt. För vi har inte det, och känner inte så. Naturen håller på att gå åt helvete. Allt på grund av oss och de som var före oss. Det är tröst-tv, helt enkelt. Och det känns som att mer och mer tv går åt det håller. River Cottage, eller Det goda livet, som det komiskt nog heter på svenska, är ju helt klart det. Det är konstigt hur det som egentligen är historia kan bli eskapism för en senare generation. Säger nog en del om vilka förhoppningar vi har om framtiden, eller vilka vi inte har.
Staden omgärdar mig från alla håll. Kramar om mig med solkiga skjortärmar. Håller mig samtidigt på avstånd. Granskar. Dess andedräkt luktar avgas och snabbmatsflott. Jag granskar tillbaka. Speglar mig i den. Här bor vi alla tillsammans. Ändå är gränserna aldrig tydligare än här. Var sak på sin bestämda plats. Väggar, hus och kvarter skapar konturerna. Går gör man på trottoaren, cyklar på cykelvägen, gatan är till för bilarna. Vill du springa får du gå till parken eller gymmet. Dansar gör du på klubben. Möjligtvis på gatan om det är undantagstillstånd - karneval eller festival till exempel. Så har vi ordnat det för oss. Nytta och nöje, tydligt avskilda.
Men det vi ser framför oss är bara en bråkdel av det begrepp som staden har blivit. Vår bild av staden har blivit så stor att vi inte längre kan värja oss emot den. Steve Sem-Sandberg skriver i sin essä En annan del av staden(Legenda förlag) från 1990 om hur staden är dubbel. När den blir tillräckligt stor skapas också behovet av kontroll. Annars antas kaos bryta ut. Men samtidigt som denna kontrollmaskin sätts igång skapas också motståndet mot denna. De små sprickorna i fasaderna, klottret, maskrosorna. Staden delas upp i mindre delar som får mindre och mindre kontakt med varandra. En periferi och en mitt- förorter och ett centrum skapas. Sem-Sandberg tar som exempel hur sekelskiftets Paris då var något centralt i den samtida konsten och litteraturen på grund av just detta. Staden gick inte längre att greppa och blev istället för bara geografisk ort också till ett psykiskt och själsligt tillstånd.
Staden är både platsen vi rent fysiskt befinner oss på, men också en symbol. Sem-Sandberg menade 1990 när han skrev den nämnda essän att Stockholm börjat likna Paris mätt i urbanisering och att staden som sådan därför börjat skildras i liknande ordalag i den svenska dåtida kulturen. Vi har staden framför oss, men samtidigt har vi inom oss en bild av staden som Stad. Därför har vi svårt att tränga in i den, göra den till vår. Den är för stor för oss. Jag är bara en miljontedel av Stockholm och det blir för mig därför övermäktigt. Sem-Sandberg ser klotter och skadegörelse som ett sätt att försöka göra staden greppbar igen. Genom att skapa luckor i bilden vi har framför oss blir den verklig för den som kan läsa av det. Men myndigheterna ser det inte så. Klottret ska bort. Skadegörelsen också. Inga sprickor i vår fina fasad. Klottret är egentligen inte ett praktiskt problem. En husfasad med någons namn skrivet på det är inte mindre funktionell än en utan. Men det symboliska gör att politiker och ordningsmakter med jämna mellanrum känner sig nödgade att utlova hårdare tag mot buset. Man måste göra tydligt vems stad det egentligen är. Auktoriteten har monopol på bilderna ute i offentligheten. Reklam eller offentlig konst. Andra saker anses störa ögat.
I takt med att staden växer blir också skildringarna och de kulturella bilderna av staden allt fler. På så sätt får jag min bild och du din. Samtidigt är dessa sammankopplade eftersom vi alla tillhör liknande sammanhang och förstås- bor i samma stad. Sem-Sandberg skriver;
Idag har staden vuxit sig så stor att den inte utlämnar sig i annat än strikt negativ mening. Varje ting den tillförs, en ny invånare eller en ny begreppslig bestämning, bidrar till att förhöja dess komplexitet och därmed till att tömma den på innebörd. Det är bara bilderna av staden som låter sig definieras positivt.
Men, som han också påpekar, i varje bild finns ett avstånd etablerat. Det finns nämligen ett glapp mellan själva avbildningen och det den avbildar. Ju mer verklighet bilden sägs föreställa desto större blir avståndet för oss. Sem-Sandberg skriver själv om maktförhållandet mellan förorten och centrum i sin essä. Han menar att centrumet av staden och de människor som lever där också är centrumet för värdebildandet i samhället. De får definiera verkligheten, och genom detta blir också centrumet av staden det mest verkliga. Jag själv som är uppväxt på landsbygden vill hävda att detta gäller även i förhållandet mellan landsbygden/ de mindre städerna och storstaden. För mig som tonåring var det storstaden platsen man mer eller mindre medvetet längtade till. Platsen där det hände. Där man kunde träffa likasinnade. Där man blev förstådd. I motsats till hembygden där man underförstått blev både missförstådd och hållen tillbaka.
Indiebandet Broder Daniel(1988-2008) skapade en hel modern mytologi kring drömmandet och längtandet bort. Med låttitlar som Army of Dreamers,Happy People Never Fantasize och I’ll Be Gone fångade man en generation av ungdomar med en tydlig längtan någon annanstans, även om det kunde vara oklart vad denna annan-plats kunde tänkas vara. Även om jag för länge sedan slutat lyssna på Broder Daniel när jag lämnade platsen jag växt upp på och flyttade till storstan bar jag antagligen med mig idén om att hitta platsen där jag hörde hemma. Jag hade en diffus bild av hur detta skulle gå till. Det tog lång tid innan jag insåg att det sammanhanget jag jagade mer var en fråga om definitioner än en faktisk plats. För hur mycket jag än letade så kändes det ungefär likadant. Vissa platser var annorlunda, mer imponerande kanske. Men kvar fanns ändå mitt jag, och så länge det var detsamma så kändes allt ungefär likadant.
Steve Sem-Sandberg skrev sin essä om den dubbla staden 1990. Runt 2000 satt jag och drömde i mitt flickrum medan korna råmade i hagarna utanför. År 2010, året vi befinner oss i för tillfället, hur är det med annan-platserna idag? Vart längtar man? Var befinner sig det verkliga? Kan det vara så att vissa av nutidens så populära livsstils- och modebloggar fyller den funktion Broder Daniels låtar hade för mig? De flesta av bloggarna som yngre kvinnor läser utspelar sig i en storstad. Författarna lever ofta ett liv som i många ögon är åtråvärt men också oåtkomligt. I bloggen skildras bloggarnas liv och aktiviteter i bild hellre än text. Det är stort och smått som skildras, ämne kan svänga mellan vad personen åt till frukost till den stora kärleken. Ämne som de ofta undviker är dock politik, hat, misär och negativa åsikter. Bilderna föreställer deras verklighet. Så är det i alla fall tänkt. Men varför är så oerhört många läsare intresserad av någon annans ändå relativt trista vardag, någon annans verklighet?
Kanske är det för att den verkligheten känns mer verklig, mer autentisk än ens egen. Bilderna är ju alltid så skarpa, lägenheterna alltid så välstädade, leendena alltid så klädsamt personliga. På bilderna ses en sorts polerad dekadens som även jag kommer på mig själv med att romantisera. Fester där ingen spyr eller gråter på toaletten. Där alla har ansträngt sig för att klä sig så festligt som möjligt. Där alla dansar och ingen känner sig utanför.
Samtidigt, när jag sitter på där picknicken, i någons smakfulla soffa på lägenhetsfesten eller på bryggan med lummigt grönt runtomkring mig är distansen fortfarande kvar. Min bild av stadstillvaron och den tillvaro jag för i staden möts aldrig, även om de i stort liknar varandra. För den känsla jag letar efter är fiktion. Genom den ström av bilder av Staden, och städer, som jag översköljs av via tv-serier, bloggar, magasin, böcker och musikvideos får jag en vidare idé om vad en stad kan vara. Samtidigt hjälper det inte mig egentligen att landa i den stad jag faktiskt befinner mig i. Det förblir en fantasi. Att jag är uppväxt på landsbygd och inte i en storstad kan säkert kopplas till detta. Men jag tror inte att det är den enda anledningen. När jag lyckas komma bakom bilderna, vilket oftast händer när jag gör saker som jag ännu inte sett avbildat, förstå då kan jag känna mig närvarande. Annars är det så mycket som distraherar. Alltid är det alltid något fel. Kanske har jag fel kläder på mig för tillfället. Eller så är det för kallt ute. Eller så är det bara lite fel allmänt. Liksom inte helt naturligt. Så naturligt som det ser ut på bilderna jag konsumerar blir det aldrig.
När jag för ett år sedan besökte Shanghai hade jag svårt att landa även där. I taxiturer runt stadskärnan på broar mellan skyskrapekomplex och över förorenade floder, med ändlös utsikt över staden kändes det mest overkligt. Jag kunde inte ta till mig det. Det ser ut som en filmNew York från min iPod för att jag kände att min eventuella framtida upplevelse av staden ifråga blev besudlad av den. flämtade jag och tryckte näsan mot bilfönstret. Men för mig förblev det en skyline. När jag kom hem hade jag svårt att återberätta resan. För Shanghai kändes fortfarande overkligt. Senare var jag tvungen att ta bort Markus Krunegårds låt New York från min iPod för att jag kände att mitt framtida eventuella besök i staden skulle bli besudlat.
Fjorton timmar på ett flyg, mellanlandar i Reykjavik. Stödstrumpor o bindel på vaknar igen när vi landar hårt i New York. Staden myten hemligheten: Åk inte dit, du kommer bli biten o aldrig vilja åka hem igen". Okej, jag tar den risken.
Den första jag möter är gubben i tullen. Han är jättesur, myndig och svullen, jag känner för o vända hem igen. Det är så här dom säger: Välkommen till New York. Allt är en film genom taxifönstret neonljus, horor, just som ett avsnitt av nånting jag sett sent hemma på TV:n.
Krunegård har uppenbarligen själv svårt att greppa New York.Men när känslan av att befinna sig i en film när man åker från flygplatsen i en taxi och in i staden också blir en kulturell kliché som man måste förhålla sig till blir det för meta. Då måste jag stänga av.
Under the Paving Stones; the Beach, eller Sous les pavés la plagepå det ursprungliga språket franska, är ett slagord från Paris-68-rörelsen. Det fick mig att stanna upp. För de även om de flesta tolkar det mer abstrakt, så som bortom systemet finns friheten eller något liknande, så tolkar jag det bokstavligt. Under staden ligger faktiskt stranden. Den finns kvar där. Eller kanske inte en strand, men väl en äng, ett fält eller en myr. Staden är en chimär, något som kommer och går. Inte med vårt korta tidsperspektiv, men med naturens längre så är det faktiskt så. Slagordet uppkom när studenterna under majrevolterna grävde upp gatsten för att kasta på ordningsmakten, för att upptäcka att dessa vilade på gul sand. Symboliken var för uppenbar för att inte användas. Det visste inte jag när jag hittade slagordet någonstans på internet. Men det fångade mig, just för att jag tycker att den säger något om stadens karaktär.
Bilden av vår tillvaro i Staden står alltså i vägen för våra verkliga liv i stadsmiljö. Så vad gör man? Sitter på trottoaren, felparkerar sin bil, dansar på torget? Om klotter är det som gör det visuella i staden greppbart, kan fel beteende i staden då göra tillvaron där mer greppbar? Om vi alla blir små sprickor i fasaden, låter våra små fel och brister sjunga ut sitt evangelium i offentligheten, kanske vi kan få den där känslan av verklighet igen. Eller är den också påhittad? En romantisk idé om det autentiska, är det en sådan som spökar nu igen? Kanske är det fina med staden att den är just artificiell, sned och svårgreppbar. En sak som i alla fall är säkert är att idealtillståndet i staden inte riktigt uppnåtts än, för att göra ett understatement. Vi måste komma överens om hur vi vill ha det tillsammans. Det är ju ändå vår, gemensamt.
Jag vill reservera mig innan ni börjar läsa det här inlägget. Det kommer att handla om mig. Mig i egenskap av obekväm i 1:a maj-tåget. Ni får tycka att jag är en ytlig jävel med fokus på helt fel saker, det är upp till er. Nu börjar det. Inlägget! Jag gick i syndikalisternas tåg på 1:a maj. Inte för att jag är aktiv i rörelsen, men som sympatisör. I politiska sammanhang känner jag mig alltid som en sån jävla katt bland hermelinerna. Eller kanske en hermelin bland katterna, snarare.
Jag förstår att det inte syns på mig vilka politiska sympatier jag har. Det är ett medvetet val, förstås. Men varenda gång jag hamnar i sammanhang där folks viktigaste identitet är den aktivistiska känner jag mig alltid så småborgerlig. Gömmer iphonen i fickan liksom, även fast det inte spelar någon roll! Att min utsida inte riktigt korrelerar med insidan är ett medvetet val. Vill vara mångsidigare än så. Men ibland när man får känslan av att ingen förstår det, då blir man lite ängslig.
Samtidigt blev det så tydligt för mig hur man så ofta gör avkall på just det politiska för att det passar en för tillfället. När vi gick förbi Kungliga slottet och tåget skanderade om hur alla de 800 rummen borde bli bostäder istället tänkte jag på att Ann-sofie Back, Lovisa Burfitt och Behnaz Aram med flera gjort specialdesignade klänningar för att uppmärksamma prinsessbröllopet. Sen när är det okej egentligen? Och när en av de fackligt aktiva syndikalisterna som gör en blockad mot Berns på grund av att de sparkat obekväma som tidigare arbetat som städare höll tal om deras kamp skämdes jag. Jag vet att jag antagligen kommer gå dit igen, liksom. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Kanske till att det gör ont när ens olika identiteter kolliderar. Men det kanske är meningen- att man ska tvivla på sig själv. Annars stagnerar man, antar jag.
Någon nämnde något om exlibris-märken någonstans. Minns inte vem. Det är ju så med internet. Hursomhelst. Det fick mig att tänka på när jag köpte Anatole France-böcker på antikvariat som 17-åring och blev fascinerad över exlibris:arna som satt på pärmarnas insida. (Ja, jag var en ganska pretentiös tonåring i många avseenden.) Men det rörde mig att någon låtit någon rita ett eget litet märke för att sätta i böckerna i ens bibliotek. Det handlade säkert om att böcker dels var mer värda rent pengamässigt, men också att de lånades ut i större skala och därför behövde en personlig signatur för att inte försvinna. Men också att böckerna hade mycket större värde rent känslomässigt. Saker generellt hade större värde.
Det är förstås lätt att romantisera det idag. Minns inte senast jag läste om en bok. Böckerna på nattduksbordet travar upp sig som stapeldiagram och man gör sitt bästa för att hinna ta sig igenom dem. Varje bok man läst trycker man med en liten suck in i bokhyllan och glömmer bort. Jag är egentligen inte för idén om att fästa sig för mycket vid fysiska ting. Tycker till och med att det är lite tragiskt. Men om jag får välja mellan att ha överflöd och aldrig fästa sig vid någonting och att ha färre prylar och faktiskt läsa/uppskatta dem är det nog det sista som vinner. Skulle något parti gå till val i höst med orden Mindre valfrihet skulle jag banne mig rösta på det.
Fashion156 skriver om ryggsäckar. Känner att det eventuellt är dags att skaffa en. Bara embrace:a ryggsäcken. Det är faktiskt väldigt praktiskt, som en vän sa. Gärna med såna där spännremmar över bröstet. Fast det är inte samma sak om man är tjej, förstås. Fan. Alltid detta dilemma. Brösten är i vägen! Känner mig som någon av Askungens styvsystrar. Glas-skon passar inte. Eller glasryggsäcken snarare.
Övre bilden från JW Anderson AW10. Den undre kommer från Jak and Jil. Från Fashion156.
Jag var ute och sprang i Haga för några veckor sedan. Runt, runt sprang jag på stigarna och vägarna som den parken korsas av. Vid ett av vägskälen stod det en man. Han hade ett vitt band knutet runt huvudet och en hög stav i handen. Framför honom stod tavlor uppradade. En skylt med texten "2010 års föreställning" var uppsatt. De flesta gick förbi. Men han stod rak i ryggen och verkade inte ta vid sig av de frågande blickarna. Eller så låtsades han bara.
Jag stannade och frågade, mest för att vara snäll, måste väl erkännas. Han förklarade att han först höll ett lite föredrag på fem minuter, sedan fick man lyssna på utvald musik från hans kassettspelare, för att sedan titta på tavlorna han målat. Det hela tog ungefär tjugo minuter.Av det jag kunde se såg det ut att handla om samhället ur en något rättshaveristisk vinkel. Står du här ofta, frågade jag, eftersom tjugo minuter var lite över min smärtgräns för tillfället. Varje helg! svarade han. Men då kommer jag tillbaka, lovade jag. Han såg glad ut.
Men nästa gång jag gick förbi och han stod där hade jag ingen lust längre. Det kändes lite pinsamt, faktiskt. Alla andra gick fortfarande förbi. Så jag gjorde också det och hoppades att han inte skulle känna igen mig. Eftersom jag nu hade mina vanliga kläder, och inte mjukbyxor och luvtröja, var den risken liten. Efteråt mådde jag lite dåligt över att jag gick förbi. Varför skämdes jag plötsligt?
Sedan kom jag på att det nog fanns en tydlig koppling till just klädseln. Som träningsklädd var jag anonym. Jag hade då ingenting att förlora på att associera mig med denna konstiga figur. Klädd som mig däremot blev det plötsligt personligt. Det är verkligen patetiskt men det hindrade mig. Vet inte om det handlar om det finns vissa element av galen tant i min klädsel, typ lång rock och rufsigt hår, och att jag därför inte ville sammankopplas med den här mannen, eller om det bara handlar om allmänt svag karaktär. Kanske borde jag helt enkelt alltid klä mig i luvtröja och mjukbyxor från och med nu.
Det sitter en liten fågel på huset mittemot min dörr och kvittrar. Vatten forsar ut stuprännorna. Nu ska skiten bort. Fast först måste den komma upp, ty det som gömts i snö kommer upp i tö. Jag har flyttat till en park. Kommer bo granne med Victoria & Daniel om några månader. Jag ska göra en fältundersökning kring vilka gardiner och trädgårdsmöbler de har, lovar. De borde ju ha den godaste smaken man kan ha, eller? Vill gärna att de ska ha fula gardiner och lite vissna krukväxter annars. Det skulle vara tillfredsställande. Vill att de ska bråka om vem som lägger mest energi på deras förhållande så att det hörs genom slottsväggarna. Vill att de ska ha en hög med dagstidningar liggandes innanför dörren som de har dåligt samvete för att de aldrig hinner läsa.
Jag invigde min vårkappa igår. Den är lång och släpar i marken. Men det är en ritual som måste genomföras. Man ska frysa in våren, vet ni. Förresten har ni kanske noterat att det inte blir så mycket skrivet här these days. Men det är för att så mycket har hänt den här vintern. Har fortfarande inte riktigt smält alltihop. Men jag kommer återkomma när allt känns rimligt igen. Och när jag har tid att tänka på viktiga saker och spekulera kring dem här. Följ mig på twitter om ni vill annars, även om det mest blir småsvammel och ordvitsar där. Hehe. Här är en traditionsenlig vår-spellista, som jag och Elisabet gjort.
tisdag 9 februari 2010
Jag tappade förresten bort min leverfärgade Östermalmstants-sjal häromdagen. Ödet, eller vad man ska kalla det, ville lära mig en läxa. Jag kommer dyka upp här snart igen, förresten. Jag försöker att bara skriva när jag har lust. Eller något att säga.
I dagens SVD efterlyser Pelle Snickars i en krönika lite mer tröghet på webben. Jag håller med, och försöker dessutom leva som jag lär. Eftertanke for president 2010.
Tänker på symboliken i hög- och lågklackade skor... Kvinnor verkar ju närmast delas in i de som bär det- och de som inte gör det, och underförstått har både fötterna på jorden. Bara det uttrycket, liksom? Högklackat kan antas tyda på en viss hybris och att bäraren sätter det yttre före bekvämlighet. Högmod, och i det fåfänga är en bibliska dödssynd. Vilket självklart gör att det finns något sexuellt och på samma gång modernt över det. Kanske finns det, eller antas finnas, till och med något emanciperande över det- kvinnor sätter sig själva på en piedestal, utan att vänta på att någon annan ska göra det åt dem. En lyckad kvinna orkar ha ett aktivt liv bärandes högklackat. If you snooze, you lose, etc.
Hybrisen är modern, samtidigt som den är farlig, det blir den logiska 'upp-upp-upp-ner-trappan', där 'ner'-et förr eller senare är förutsatt. Samtidigt finns det en martyr-aspekt av de högklackade skorna. Man tar på sig dem, fast som man vet att det kommer straffa sig, rent smärtmässigt alltså. Alla kvinnor, och vissa män, förstår detta. Det finns ett element av självspäkning, som belönas i form av beundran från andra kvinnor.
Skor med låg klack däremot, här kombineras någon slags prästdotter/händerna på täcket-kvinna med audrey hepburn-tjejen, samtidigt som punk, hiphop och streetmodescenen gör sitt till. Samtidigt som de knappast sträcker bäraren mot himlen, så har det vissa praktiska aspekter. Man kan springa till exempel, och sparka.
Högklackade skor sägs ge god hållning och en mer attraktiv gångstil, om man kan gå i dem det vill säga. Kan man inte det så finns det ingen nåd för hur patetiskt det anses vara. Samtidigt så är det oklart av hur vår definition av god hållning/gångstil har uppkommit? Kanske handlar det om hur den har utvecklats just i samband med hur kroppen anpassar sig till lutningen vid bärandet av högklackade skor.
Eran av bisarra högklackade out-of-this-world skor verkar ju vara på nergång lite, frågan är vad det säger om oss, och vår tid? Om det ens kan sägas säga något, såklart.
Bilder: Kate Lanphear från Jak&Jil samt Alexander McQueens fantastiska pupp-skor från spring 2010.
Tänker på pappa och pappor. Tänker på en barndomssymbol för trygghet- mockajackan, hur den knarrade och luktade! Min pappas var rödbrun och i någon slags baseballmodell. Den var fin den.
Francesco Vezzolis verk Greed- en reklam för en parfym som inte existerade.
Caspar David Friedrichs Munk vid havet(Der Mönch am Meer)
Affischbild för Man tänker sitt
Ser en tydlig koppling mellan parad-utställningarna på Moderna museet och Nationalmuseum just nu. Moderna museet försöker föra fram Salvador Dalí som en konstnär som kan säga något om vår egen tid. Samtidigt parar de ihop Dalí med Francesco Vezzoli, en nutida konstnär som jag måste erkänna innan mest funnit i mitt bakhuvud som en vacker man i en intervju i ett Fantastic Man-nummer. Kanske är detta symptomatiskt, Vezzolis konst verkar till viss del handla om jaget och fåfängan. Samtidigt är Vezzoli besatt av andra stjärnor, i sitt eviga utforskande av kändismyten. Dalí blev under sin tid beskylld för att vara, med ett bra ord, mediahora. Sanningen är väl att han använde sitt kändisskap i sin konst, vilket kändes ovant då, men som är det som nu kopplar ihop de två utställda konstnärerna.
Nationalmuseums utställning med Caspar David Freidrich känns vid en snabb blick kanske långt ifrån Dalí och Vezzolis gränsöverskridande kändiskonst men jag ser en tydlig koppling till vår tid. I en tid när våra jag, om vi upplever att vi har sådana, upplevs som allt mer suddiga finns det någonting extremt åtråvärt i Friedrichs ensamma vandrare i överväldigande landskap. Hans personer är öar, som står i någon slags vördnadsrelation till naturen, om än tydligt skild från den.
En vän hävdade häromdagen att det kommer komma en ny romantisk era snart. Frågan är om den inte redan är här, i alla fall i vissa sammanhang. Tänker på Man tänker sitt-romantiken, naturproggen som verkar vara tillbaka i en sorts avpolitiserad version, Stadiumreklamen med väderbitna män och kvinnor i extrema landskap.
Den jag-kult som presenteras på Moderna museet känns lite stressande. Friedrichs däremot är lätt att idealisera i dagar som dessa. Kanske behandlar Vezzolis konst och vissa delar av Dalís produktion fenomen i vår tid som upplevs tidstypiska men kanske inte så önskvärda. Friedrichs målningar blir i sammanhanget en utväg, en älskad myt som vi gör allt för att fortsätta tro på.
Måste hålla med Jakob- det finns något mycket märkligt med att Nyamko Sabuni, Sveriges integrations- och jämställdhetsminister, delar ut priser på Veckorevyn Blog Awards. Att hon sedan av en händelse fick dela ut priset till Kissie för kaxigast blogg är ju mest ironiskt.
Under samma helg höll för övrigt RFSL en queer-konferens i Stockholm. Sabuni skulle mycket väl kunnat vara där, men tydligen upptagen med annat.
Pratade med min syster om det här med att klä sig för speciella ändamål. Om jag till exempel ska spela skivor någonstans, hur klär man sig då? Min patetiska lösning är: snygga kläder, men inget smink. Man får inte vara överklädd om man ska verka seriös på ett manligt område. Samtidigt vill jag uttrycka att jag inte är en vanlig skiva-skivor-person, därav de snygga kläderna. Notera att jag sammankopplar smink med överklädd. Notera även att det hela FUNGERAR. Alla är sjuka i huvudet, inklusive mig själv. Varför avslöjar jag det här nu igen?
Det finns någon slags allmän tanke om att allt är upptäckt, sett, avbildat och utställt. Med den tanken kommer av någon anledning ofta något slags antagande om att man själv sett allt, i alla fall på bild. Allt finns ju på internet?
I själva verket är det bara vissa saker man faktiskt ser. Tänker på vilka kroppar man ensidigt exponeras för gång på gång. Till slut blir det svårt att föreställa sig en annan sorts kroppar. Men vårt mediaklimat beskrivs samtidigt som att det är öppet för alla, allt, todo får finnas på tv, internet, och så vidare. Vad händer med de kroppar som inte ens får visas när det som man kallar för allt exponeras, vräks ut, viks ut?
Det är märkligt hur många av de som var en del av modebloggsfenomenet på något sätt blivit mer inne/ute-fokuserade än de av den gamla skolan. Egentligen, eftersom modebloggarna är del av något form av vidgande av hela vem-får-uttala-sig-begreppet så borde de rimligtvis motsätta sig den sortens svart/vitt-tänk. Men istället, så fort de kommer nära traditionell media så blir det pannkaka av det, verkar det som.
DJURMÖNSTRAT ÄR HETT I HÖST. OM DU KÄNNER DIG TJOCK ÄR DET BARA ATT SÄTTA ETT HÄRLIGT SKÄRP I MIDJAN. Bla-bla-bla.
I Shanghai, Kina och i Asien i allmänhet(väl?) är det fint att vara vit. Ju vitare hy desto mer förfinad, fashionabel och så vidare. Butikerna säljer krämer som gör hyn vitare, de flesta ansiktskrämer har i alla fall lite vitt i sig. I alla modetidningar görs det reklam för den sortens krämer– Dior, Chanel och så vidare har sina egna som de marknadsför i just Asien. Chanels heter White Essentiel och Diors Snow om jag minns rätt. Kvinnor använder parasoller dagtid för att exponeras för så lite sol som möjligt, och om man cyklar finns det speciella skärmar, som en sorts heltäckande glasögon för ansiktet.
Det första som slog mig var att det skulle kunna vara någon form av kolonial rest, tydligen opererar många kinesiska kvinnor även sina ögon för att liksom lyfta dem och därmed få mer markerade ögonlock och större ögon. Alltså att det västerländska skönhetsidealet ligger kvar även sedan det att kolonialmakterna dragit sig undan. Om man bläddrar i kinesiska modetidningar så är det förvånansvärt många västerländska ansikten som fladdrar förbi. Jag skulle uppskatta det till i alla fall mer än 50% västerländska kvinnor i de kinesiska utgåvor av Vogue och Elle som jag tittat i. Dock har just de tidningarna också västerländsk härkomst. Det enda sammanhanget där det nästan enbart var asiatiska kvinnor var i annonserna för olika sorters ansiktsprodukter, och då ofta dessa vithetskrämer.
Samtidigt kan man tänka sig att det faktiskt är enklare än så. Att det med hy och solbrändhet fungerar likadant som i Sverige, det vill säga att det omedvetet ses som en indikation på klass och social tillhörighet. Innan svenskarna i allmänhet fick möjlighet att åka på solsemester på grund av ordentlig semesterledighet och ökad inkomst var det ju även här fint att vara blek. För vilka är bleka då? Jo, de som arbetar på fälten, gatorna, torgen. Det är underförstått att dessa människor inte har de högra positionerna i ett samhälle, snarare tvärtom. I Kina är det många som arbetar på, just det, fälten och gatorna. Antagligen har relativt få råd/möjlighet att åka bort och lägga sig på en strand i en vecka eller två. Därav blekt ideal, eller..?
Samtidigt har vi i Europa de senaste åren gått mot ett allt blekare ideal igen verkar det som. De morot/brons-färgade strandkvinnorna blir färre och färre. Istället är det allt oftare bleka, ljusa modeller man ser i tidningar och annonser. Vad handlar då detta om? Jag tror att det helt enkelt inte anses vara särskilt fint att åka och pressa på en strand längre. Det är nämligen något som i princip alla kan göra. Många åker till New York eller Paris istället, och där blir man knappast brun. Dessutom vill man nog inte riskera att bli förknippad med det så kallade backpacker-proletariatet.
Pratade med en vän om att man har en massa stilideal, förebilder och preferenser och blabla men att man också har en anti-förebild, eller snarare en anti-person, som man uppfattar är lite lik en själv, och som man hela tiden har som motbild. Man är helt livrädd för att se ut som den, och ibland när man klätt upp sig lite står man framför spegeln och tänker "är jag inte lite väl lik den nu..?" Man är liksom rädd för att trilla dit, medveten om att man också dras dit som till någon sorts magnet.
Kan tyvärr inte avslöja vem min är, men hon finns på internet, så mycket kan jag säga...
Jag måste klippa av mig håret. Det är dags att låta det slitna, solblekta draperiet falla, så att säga. Låta halsen få luft. Det är lite läskigt, men nästa gång vi träffas kanske jag inte har det att gömma mig bakom längre. uh.
Det känns lite som när man slutade använda keds, de där tygskorna, ni vet. Det kändes så basigt, och bra, och neutralt. Men efter några år så var man bara tvugna att ta bort dem. De hade blivit för neutrala, symboler utan mening etc. Jag pladdrar, jag vet, men det är för att jag är nervös.
Det blev en hel del kommentarer efter föregående inlägg. Tror man kan sammanfatta det med att vissa håller med, medan andra ser det som problematiskt att tro att man kan hålla sig utanför en stereotypisering, då den fria individen som begrepp även det är skapat av marknaden. Det kan sägas vara utformad som en sorts fälla, en slags bröd och skådespelsgrej, som gör att personer tror att de är fria, trots att de är fast i samma konsumtionsmönster som alla andra. Andra menade att ett musik- och klädintresse innerst inne baseras på känslor, medan vissa bemötte detta med att känslor och konsumtion inte får gå alltför tätt ihop.
Vill mena att trots att jag absolut förstår resonemangen kring den fria individen som ett av konsumtionssamhällets största myter, som absolut genererar lika många köp som de som inte förstår bättre, så känns det som den enda möjliga utvägen, för att man ska kunna leva med sig själv? Kan tänka mig att leva med bundna ögon, inte låtsas om hamsterhjulet som rullar runt, runt mig. Förstår ni?
Ibland känns det som att hela mitt stilintresse och allmäna livsprojekt handlar om att försöka undvika stereotyper. Liksom; oj, där hamnade jag lite nära den perfekta flickväns-grejen, bäst att gå och blir riktigt, riktigt full ikväll, och där hamnade jag för nära modebloggaridentiteten; kanske ska klippa av mitt långa hår..? För att inte tala om kulturbrudsstereotypen, den måste jag mjuka upp med lite höga klackar och genom att gilla tv-spel; eller för den delen; horan, för att unvika den måste jag aldrig, aldrig visa för mycket hud eller ha billiga tyger i mina kläder.
Jag försöker förtvivlat att konstruera ett jag genom att undvika alla dessa klichéer som hela tiden griper efter en. Jag har alltid känt ett förakt för dem som inte verkar medvetna om det där och som verkar nöjda med att kunna stoppas in i fack, men antar att det egentligen handlar om ett slags projicerande; får inte jag så borde inte ni heller få. Kanske att det på det stora hela handlar om att jag försöker kontrollera bilden av mig som andra människor får. Klichéerna flyger iväg, när man väl hamnat där så kommer många andra saker att kopplas ihop med den person man är, saker man kanske aldrig önskat vara. Samtidigt är vår kultur byggd på kulturella klichéer och myter. Kan man leva ett liv utanför dem, antar att det blir svårt?
Inlägg
