Vykort från Beijing, 28/4/11

Vet ni vad som är overkligt? Det är overkligt att dricka drinkar på en bar i Beijing några timmar man läst en artikel om att Ai Weiwei eventuellt ska ha erkänt skattebrott efter tortyr. Uppgifter som ska ha fått hans syster Gao Ge att säga “I cannot let my mother see.” Insikten om att om det hade varit jag, hade jag erkänt vadsomhelst.

Det är overkligt att hänga runt i galleridistrikt när man vet att andra konstnärer också sitter fängslade, kanske någonstans här i Beijing. Inte bara för att de har gjort politisk konst, utan även för att de gjort obscen sådan. Två performancekonstnärer som ska ha haft sex i konstsyfte har varit häktade i flera veckor, liksom deras kollega som anspelade på jasminerevolutionen. En ytterligare kollega, konstnären Guo Gao ska ha släppts. Hans brott var för övrigt att fotografera gruppshowen som deras performance var en del av.

Metablogg

Ibland funderar jag på att lägga ner den här bloggen och starta en ny, friare, fräschare som ska handla om allt mellan himmel och jord. Där ska allt som inte får plats här få plats, även om jag lyckas trycka in en del här ändå. T.ex. tankar om djur och natur? Konst? Sex? Kattfiskar? Jag vet inte.

Den ska vara snygg, lättnavigerad och inte ligga på blogspot.com. Framförallt ska den inte ha ett pretentiöst lorem ipsum-namn på engelska.

Sedan så blir jag lat och struntar i det. Förkovrar mig i nån pdf. Tvättar håret. Ingenting blir gjort. Så jag tänkte bjuda in er i denna tanke-loop. Jag vet inte vad ni tycker men om ni tycker någonting så får ni gärna bidra.

Det var allt!

Körsbärsblommorna i Yuyuantan Park

Bild lånad härifrån

Kinesiska parker är ett kapitel för sig. De tar ofta inträde. 10 RMB för ett besök kan det kosta. Det är inte mycket för mig, men för någon som tjänar fyra kronor i timmen är det förstås det. Igår var vi i Yuyuantan Park, känd för sina blommande körsbärsträd. Det är en smärre folkfest going on, när de blommar, vilket råkar vara ungefär nu, i april. I västerländska turistguider till kinesiska turistmål brukar det inte sällan raljeras över kinesiska turister. De gör liksom allt fel. De verkar älska att resa i grupp med guide och skäms inte att följa denna guide som bär en färgglad flagga, gärna bärandes kepsar i samma färg. De skräpar ned och har ingen känsla för autenticitet. De pratar för högt och fotograferar fel saker.

Yuyuantan Park var smockfullt av folk, många med en krans av plastkörsbärsblommor på huvudet som man kunde köpa vid entrén. De flesta gick samma väg runt sjön. Alla fotograferade sig framför träden(se ovanstående bild). Gärna hållandes en kvist så nära ansiktet som möjligt. Vi var inställda på picknick, så vi tog en avstickare inåt parken, där det var relativt tomt och placerade oss i skuggan vid en grön plätt med prunkande körsbärsträd. Från högtalare strategiskt utplacerade överallt hördes lugn musik. Låtarna varvades med en vänt förmanande kvinnostämma. Ibland patrullerade en polisbil förbi. Samtidigt sjöng fåglarna runtomkring oss. Solen sken. En lätt känsla av overklighet infann sig.

Och mitt i allt detta, alla dessa människor med kameror. Det var slående hur viktigt fotograferandet verkade vara, för de som tagit sig dit. Unga tjejer turades om att fota sig framför träden. Mammor och döttrar. Föräldrar med barn. Brudpar ställde sig i avancerade formationer, strängt styrda av bröllopsfotografen. Kinesiska par verkar framförallt gilla att fotografera sig på avancerade sätt. Eller, det är killen som fotar och tjejen som poserar. Killarna har ofta systemkameror och tjejerna visar en imponerande uppfinningsrikedom och dedikation när det gäller poser. Sedan tittar man allvarligt på bilderna som blev ihop. Blir det fel får man ta om.

Att fota verkar vara ett sätt att umgås här. Det är inte skämmigt att posera så att andra kan se. Det är en aktivitet i sig, lika god som någon annan. Jag själv, som rodnar lätt och ofrivilligt lägger på mycket ansträngd min så fort en kamera dyker upp kunde inte låta bli att bli lite imponerad, även om man kan fråga sig vad de gör av alla bilder. Jag själv ägnade mig förstås åt det vi västerlänningar helst gör när vi inte arbetar. Sippade vin.

Vykort från Beijing

Huang Xiang, som efter ovanstående performance arresterats av kinesisk polis.

Det är märkligt att vara i Beijing nu. Man kan lätt säga att det ligger en sordi över den här våren. Samtidigt är Beijing vant. Ansiktsdragen var redan ordnade, innan folk började försvinna för den här gången. Trafiken rusar smidigt fram på ringvägarna, de otaliga cyklisterna likaså. De flesta känner nog inte ens till att deras utomlands(!) mest uppskattade konstnär har försvunnit. Att ingen vet var han är, men att hans sägs komma bli åtalad för antingen plagiat eller ekonomiska brott. Vad som än passar, liksom. Vi tar det som det kommer, lite på en höft. Det är förresten inte bara Ai Weiwei som försvunnit. Det sägs att ungefär 200 personer försvunnit senaste tiden, men det är kanske överdrivna siffror. Advokater, skribenter och performancekonstnärer, alla är de puts väck.

Jakob såg häromdagen en man bli bortförd av civilklädda poliser, för att sedan själv bli förföljd av en säkerhetspolis som mumlade något om "lao wai" i sin telefon. Men de bryr sig egentligen inte så mycket om utlänningar, fokus är helt klart den egna befolkningen.

Tankar kring turism del II

I Beirut i somras. Jag och Jakob är där på semester och vi kände ingen. Beirut är en gåta för oss, gömd bakom tonade hummerbilrutor, mörka solglasögon och skottskadade husfasader. Vi har en Lonely Planet-guidebok och Internet till vår hjälp. Vi är turister. En kväll går vi till en restaurang som det tipsas om i guideboken. Det står att det är autentisk atmosfär och äkta libanesisk mat. Ägaren ska vara lite excentrisk, står det. När vi kommer in i den lilla restaurangen är det uppenbart att det inte bara är vi som fastnat för just den beskrivningen. (Lonely Planet är en av få guideböcker till Beirut som är lätt att få tag på.) Därinne sitter cirka sju andra par, av västerländsk härkomst, och skäms. Jag skriver skäms, eftersom det var så uppenbart att alla gått dit för att få en autentisk atmosfär, och istället får en spegelbild av sig själv och sitt turistskap slängda direkt i ansiktet, förvrängda som spegelhuset på Gröna lund. Stämningen inne på den där restaurangen var tjock som mannagrynsgröt. Inget av sällskapen pratar med varandra. Inte ens de som blivit satta vid samma bord i brist på plats. Även fast det säkert är många olika nationaliteter därinne så räcker det inte. Gästerna hade gått dit för att se libanesisk kultur och istället fick de rodnande se sig själva.

Vi känner förstås samma sak som de andra, men kan inte riktigt låta bli att förundras över denna extremt intressanta situation och kan inte sluta skratta. Vi beställer in mat och vin och känner oss som turister i turismen. Det är ett billigt knep som syftar till att vi ska få känna oss (i alla fall lite) som individer. Restaurangägaren var uppenbarligen medveten om sin status som excentrisk och spelade på den, samtidigt som han såg extremt trött och sliten ut. Vi går därifrån, både generade och upplyfta. Vi hade bestämt oss för att acceptera vår roll som turister. Att acceptera att det som turist knappast går att finna något som är ”autentiskt” och att detta heller inte är något som bör eftersträvas. För det är en fantasi, skapad av resehandböcker och –tidningar, för att sälja just- turism.

Några dagar senare befinner vi oss i en liten by på syriska landsbygden. Vi har bokat ett slumpmässigt valt hotell. I dalen nedanför byn smyger hyenorna genom de lummiga olivlundarna på natten. Ägaren till hotellet är, just det, också ganska excentrisk. Han har bott i USA, sjunger och spelar ett stränginstrument vars namn jag nu inte minns, och bjuder oss på te. Vi är de enda gästerna eftersom det är lågsäsong. Han hävdar att han är med i vår guidebok. Jag kollar sedan men hittar inte hans hotell. Det var kanske i någon tidigare upplaga, men nu är han borttagen och det kändes lite tragiskt. Ägaren verkade vara nöjd över att ha blivit tipsad om i guideboken, medan han körde sin lilla repertoar av historier som hans fru helt uppenbart inte orkade lyssna till för sjuttiofjärde gången. Hon log snett och plockade bort våra koppar. Kanske ansågs han inte längre excentrisk på det rätta sättet, på det autentiska sättet. Kanske var hans hotell för slitet, för illa skött.

Men jag kunde inte låta bli att tycka att det var synd att hans femton minuter i Lonely Planets rampljus var över, samtidigt som det kändes lite skönt att inte behöva stöta på några autentitetssökande amerikaner i korridoren på morgonen.

(Apropå det, blir man någonsin mer rasist än som turist? Turistande ryssar är si, turistande italienare är så. Amerikaner ska vi inte ens prata om.)

Tankar kring turism del I

Det är inte lätt att vara turist. Det ska inte vara lätt att vara turist, i alla fall om man reser till ett så kallat u-land. Det enda sättet att vara turist i fattigare delar av världen med någon slags förstånd i behåll är att ha konstant identitetskris och dåligt samvete under hela resan. Man måste svetta sig igenom det.

Eller nä, nu överdriver jag. Men gud vet att det är så jag hanterar de extrema klyftor som gör sig påminda så fort man åker ett visst antal mil söderut, västerut eller österut. Allt man rör vid som turist blir liksom lite smutsigt. Det är så det känns. Varje nyfiken blick man kastar och varje girigt andetag insupande ”äkta kultur” förändrar det som man intresserar sig för, samtidigt som det lämnar en själv relativt oförändrad.

Visst är turismen viktig för många områden. Det är så vi har ordnat det för oss. Vissa delar av världen blir liksom satta bakom glas, så att vi andra kan komma och titta och förundras. Turistande är ofta ett sökande efter ett nu, ett letande efter autentiska människor och platser, som förstås är helt befängd. Det är kapitalismens sentimentala baksida. Vi sörjer det som vi förlorat samtidigt som vi ivrigt hejjar på ”den oundvikliga utvecklingen”.

Man kan slippa det här om man åker till Europa, USA och eventuellt Japan. Man kan slippa hamna i den obekväma situationen att vara relativt rik västerlänning. Problemet är att man ju är det, oavsett. Man kan inte komma ifrån det. Det om något, är en insikt som kan komma ur turismen. För jag tror inte att det är bättre att stanna hemma. Man måste ju bråka lite med sig själv.

PS

Om någon av er råkar befinna er här får ni gärna höra av er! Jag finns på sannasamuelsson(a)gmail.com.

Hej

Jag är i Beijing. Ja. Glömde säga det! I två månader. Blogspot är blockerat. Jag skriver detta medelst magi. Wish me luck!

På IKEA i Beijing

Jag och Jakob befinner oss på IKEA i Beijing. Vi har tagit en taxi dit, mest för att kunna handla köksattiraljer på ett enkelt sätt, men också för att kunna köpa en hel del svenskt godis. På vägen dit åker man förbi den gigantiska OS stadion. IKEA ligger inte alls långt ut, inte här. Vi skyndar genom de svenska drömhemmen, nu fyllda av medelklasskineser som prövar sängar, nyper i gardiner och öppnar och stänger skåpsluckor. Jag ser till och med en kvinna som sover under en filt i en av sofforna. Vi vill inte fastna. Nu gör vi det här snabbt, säger vi, luttrade som vi är.

Men vi fastnar. Vid ljusavdelningen börjar Jakob trycka ner doftljus och värmeljus i vår IKEA-påse. Det är i alla fall bättre än att fastna vid porslinet, tänker jag. Vi går vidare. Fastnar lite till vid växtavdelningen. När jag står där med en dammig murgröna i famnen stannar en kvinna mig. ”Uh excuse me can I take a photo of you?”. Hon har wayfarers med tjocka bågar och en gigantisk kamera. Jag tvekar först, innan jag kommer på det extremt lulsiga i att som svensk flicka bli fotad på IKEA i Beijing. Hon dirigerar mig till ett gigantiskt ställ med fejkblommor. Jag ställer mig bredbent, med händerna i fickorna. Hon rättar mig, pekar, ”Can you stand like this?” Jag drar upp benet i en bloggpose. ”Like this?” ”Yes!”. Hon visar mig bilden. Jag är glad att mina rodnande kinder inte syns på bilden och godkänner. Det är för ett ”social network”, förklarar hon och nämner ett namn som jag inte uppfattar. Hon ska skicka en inbjudan via mejl.

Efter kassorna ligger svenska matavdelningen. Jag vaktar våra påsar medan Jakob fyller en varukorg med knäckebröd, Norrlands guldöl och Ahlgrens bilar till vad som ska bli ett värde av 400 kronor. Framför mig hänger en skärm med filmer som visar svenska traditioner. Midsommar, kräftskiva, göra köttbullar, äta bakisfrukost, allt skildrat i ett lätt rosa skimmer. Jag står som paralyserad och stirrar. Varje gång Jakob kommer tillbaka med ett lass svensk mat hoppas jag att han är klar så att jag inte behöver stå där längre. Men det dröjer. Jag känner hur jag börjar kallsvettas. Detta är propaganda. Kulturimperialism, i form av knäckebröd från Leksand. Vill jag att alla medelklasskineser ska bo i IKEA-hem? Nej. Kommer de att göra det? Troligtvis inte. Inga kineser tittar på tv:n när de går förbi och skämtar om de höga priserna (helt vanliga svenska priser, för övrigt).

Det är bara jag som står där och stirrar. Kineserna är vana vid propagandafilm.

Om frihet och Lady Gaga som alien

This is the manifesto of mother monster.

On G.O.A.T, a goverment owned ailen territory in space, a birth of magnificent and magical proportions took place. But the birth was not finite. It was infinite.

As the wombs numbered, and the mitosis of the future began, it was precived that this infamous moment in life is not temporal. It is eternal. And thus began the beginning of the new race. A race within the race of humanity. A race wich bares no predjudice, no judgement, but boundless freedom.

Citatet ovan kommer ur introt till videon för Lady Gagas senaste singel "Born This Way". Egentligen kan det nog avfärdas som en sorts dekorationstext snarare än som ett budskap, men jag tycker att leken med pånyttfödelse är intressant. Gaga blir i videon förlöst av en fördubblad modell, i en kalejdoskopiskt rymdfödelse. Pånyttfödelse betyder i Gagaversionen två saker; en nyvunnen frihet, men också avkastade av det gamla; inga fördomar och inga ingrodda föreställningar. Det är en uppenbar flirt med den del av Gagas publik som antas tillhöra någon slags minoritet; "You’re black, white, beige, chola descent. You’re lebanese, you’re orient"(...) "No matter gay, straight, or bi. Lesbian, transgendered life", som hon så elegant uttrycker det i texten.

Men jag vill mena att det även finns en koppling till pånyttfödelse så som det ofta porträtteras i modet. Den pånyttfödelse som kräver en viss sorts neutralitet; ungdom, vit hy och gärna en lätt ätstörning. Den pånyttfödelse som modellerna förkroppsligar. Inte en kroppslig, utan en estetisk sådan. Den kräver bara en sak egentligen; minimalt med kropp. Modellerna är alla utbytbara. De går på rad, och är för ett ovant öga svåra att skilja från varandra. De liknar varor på ett varuband. Modellens födelse runt 1890 var också parallell med den breda konsumtionen i Europa. Modellens uppgift är att vara en kropp, att fylla ut kläderna. Men varje liten valk och antydan till personlighetsdrag stör denna process. Modellen är en kropp utan kropp. En människa utan mänskliga drag. Detta för att kläderna ska få så stort utrymme som möjligt. Hon är den vita kanvas som modet målas på.

Modellen är en alien, precis på samma sätt som Lady Gaga framställer sig som det. Transformationen är här upphöjd, idealiserad. Bort med det gamla. Allt ska bort. Och så vidare. Ofta är det svårt att känna igen Gaga från olika bilder, eftersom hon är så hårt sminkad och stylad. Det är tydligt att det evigt föränderliga är ett ideal som förs fram. Lady Gaga har inget eller tusen ansikten. I "Born This Way" fullbordas det budskapet, under en lätt violett hinna av hbtq-rättigheter.

Det som är problematiskt med det budskapet som Gaga för fram i videon är att inte alla tillåts transformera sig. Modepånyttfödelsen kräver alltså vithet, ungdom och en smal kropp. Dessutom kräver det kapital, för en person som inte är modell. Lady Gaga är även hon vit, smal och ser relativt ung ut, även om hon inte är en tonåring. "Born This Way" är motsägelsefull. Den har delvis pånyttfödelsetemat, men också ett annat; "I’m beautiful in my way, ’cause god makes no mistakes. I’m on the right track baby. I was born this way". Det beständiga i att vara pånyttfödd? Du räcker kanske inte som din mamma födde dig, men som alien, eller som ett little monster, som Lady Gagas fans kallar sig, har du möjlighet att välja vilken identitet du vill.

Pånyttfödelsen i "Born This Way" är en födelse in i en varufierad tillvaro. Alla får vara med, bara de konsumerar. Här finns inga fördomar och inga gamla identiteter som ligger och skräpar. Ingen svettig kropp som skaver. Jag är inte säker på att det är den definitionen av frihet som vi behöver.

Gays Against Gaga

Gays Against Gaga sätter fingret på de extremt blandade känslor jag har inför fenomenet Lady Gaga. Det är en blogg som ifrågasätter artistens påstådda engagemang i HBTQ-frågor. Dels ifrågasätter de att en mycket vinstgenererande artist i princip utmålar sig som en representant från en mycket aktiv rörelse- på lösa grunder. Dels hennes samarbete med Target och andra företag, som enligt uppgift ska bidra med medel till konservativa anti-gay politiker i USA. De tycker även att hon framför en pinsamt klyschig glitterversion av den queera kulturen. De ser henne helt enkelt som en produkt riktad direkt mot gaykulturen, kommen direkt ur ett kapitalistiskt maskineri.

I hennes nya låt Born This Way är det mer uppenbart än någonsin. (Född på vilket sätt, liksom? Supersmal? I köttbikini? Straight? Snacka om att relativisera andras kamp.)

Ur bloggen:
"Fake cultural dissent isn’t neutral—it displaces the social space once fulfilled by ACTUAL cultural dissent. So we end up with products for change instead of movements for change. And we’re left with more and more consolidation of power into fewer and fewer hands. It’s not a step forward when energy that was once poured into building sustainable alternatives to corporate culture now get poured into worshipping our corporate overloards. Especially since economic inequality is what fuels homophobia the most."

Jag blir så löjligt tacksam när det teoretiska och det populärkulturella kan mötas på ett så fantastiskt bra sätt. Edward Said, bell hooks, Justin Bieber och Lady Gaga på samma gång. Wow. Tack. Läs!

Om två stolar

Har nyligen fått två stolar som var min farmor och farfars. Pappa minns dem från sitt barndoms kök. De är ljust grå i trä. Klumpiga och slitna är de. Byggda för att hålla breda bondryggar och bakar. Nedslitna på vissa ställen av händer grova av slit, små lena barnanävar och varma kattkroppar.

Här sitter jag på en av dem med mitt kaffe framför datorn. Tangentbordets prosaiska knatter. 1900-talet är en avgrund av skillnader. Det är bara tre generationer. Ändå är tillvaron på den lilla gård i södra Östergötland där de här stolarna brukade stå, och mitt nuvarande liv och boende så monumentalt skilda från varandra. Samtidigt är gapen hos oss i Sverige inte att jämföra med övriga världen. Jag tänker på Europas krigshärjade 1900-tal. Kinas nuvarande förvandling som skapar sådana fruktansvärda skillnader mellan generationer. Alla länder som fram tills för inte så länge sedan var direkt koloniserade av västländer och de som växt upp i det, och de som växer upp nu.

Jag dricker mitt kaffe. Förmiddagskaffet. Det är en välsignelse. Jag sörplar i mig det girigt, liksom jag tänker mig att farfar och farmor gjorde det, efter att mjölkningen var klar. Det känns tryggt. Stolarna håller ännu, framförallt för en liten krokig rygg som min.

Ätstört

Läser Liz Jones text om anorektiska modeller på Londons modevecka (via Johan Wirfälts twitter) och framförallt den svenska modellen Chloe Memisevic som gått många visningar och som ser sjuklig ut. Sjuklig som i ätstörd. Sjuklig som i helt sjukt att hon ens är kvar på en modellagentur. Liz Jones skriver vidare om hur plus size-modeller som Crystal Renn och Lara Stone har uppmärksammats mycket, men att dessa inte verkar ha haft någon effekt på övriga modellers vikt. Hon fortsätter;

These girls have been used as a smokescreen, so that the gay men who run the industry can continue to peddle the idea that women should look like adolescent boys (it was no coincidence that nerdy, weedy boys walked the runway in womenswear this season). This is their dream, not ours.

Jag köper personligen inte det så kallade bögkortet, men jag fastnade för formuleringen kring att plus size-modellerna används som dimridå för en fortsatt ätstörd modebransch. Genom att plus size-modellerna inte är plus size, utan ofta av någon slags västerländsk medelvikt, så sänks den vikt som vi ser som rimlig. Viktspannet flyttas några snäpp nedåt. Det är en märklig men pinsamt uppenbar mekanik.

Läs texten! Läs hela, slutet fick mig att fälla en tår över alltings jävlighet.

Las Palmas

Bild lånad från Hotspot

4 miljoner visningar!

I nya nummer 7 av Artlover finns en text jag skrivit om Johannes Nyholms nya kortfilm Las Palmas. Den är, som ni säkert håller med om, helt fantastisk. Trailern ser ni ovan, tyvärr gör rättighetstjosan att hela inte kan läggas upp på nätet, som jag förstått det, men den kommer visas på SVT i sinom tid.

Huvudpersonen är hans 1,5-åriga dotter och själva filmen är skapad kring hennes personlighet och utformad som en lek. Hon är den enda människan av kött och blod i filmen- alla andra är dockor i naturlig storlek. Det gör att hon ser ut som en vuxen bland vuxna. Men en mycket mer mänsklig vuxen. En tultande vuxen med klumpigt kroppsspråk, extremt dåligt bordsskick och illasittande bh skymtande under linnet. Det är en tragisk film, men fin.

Vi får hoppas att SVT väljer att även lägga upp den på nätet, så att alla får möjlighet att se den i dess helhet!

Artlover kan ni plocka upp gratis på lite olika ställen, bland andra, Papercut, Whyred och på en massa gallerier i Stockholm. Annars kan ni prenumerera till ett mycket hemult pris. Undertecknad skriver där regelbundet, så vill ni se något annat än sporadiska utbrott över sakernas tillstånd från mig (som väl är det som kännetecknar den här bloggen) kan det rekommenderas!

Kling by H&M

En annan sak: det ryktas om att Klingkollektionen på H&M inte sålde så bra? Någon som kan verifiera detta? Vad säger isåfall det om modebloggares eventuella inflytande?

Mer om modebloggare och oberoende

Would you buy a used car from this woman?

Läser Johan Wirfälts och Karolina Skandes svar till Tove Leffners DN-artikel häromsistens.

Även jag tycker att frågan om huruvida Kling kan vara oberoende och samtidigt samarbeta med företag är felaktigt ställd. Kling har aldrig påstått sig vara oberoende. (En annan fråga är, för övrigt; har hon påstått sig vara journalist ens?)

Modebloggare är inte journalister. De är verkligen inte det, även om de har en egen tidning. Man kan gå från modebloggare till journalist. Eller vara båda på samma gång. Men det är ingen automatisk övergång (det tydligaste exemplet på det är nog tyvärr det här).

Jag kallar mig själv inte journalist. Jag har ingen journalistisk utbildning. Med åren kanske jag kommer känna att jag kan bära det epitetet. Men nu; nä, det diffusa skribent får räcka för mig, även om jag skriver i tidningar. Jag har alldeles för stor respekt för yrket för det. (Även om alla som kallar sig journalister såklart inte lever upp till det.)

Vad är då modebloggarna, om de inte är journalister? Som jag skrivit i ett tidigare inlägg är de personliga varumärken, direkt kopplade till modeföretagen. Värdet på deras varumärke beror på hur mycket prylar, inbjudningar och erbjudanden de kan få. Därför är de aldrig oberoende, vilket vi som läsare måste förstå och ta med i beräkningen.

Vi måste förstå att de försöker sälja något till oss(vilket beklagligt nog är deras utseende, charm och personlighet). Vi måste läsa det de skriver som reklamtexter och produktinformation eller en reklambroschyr man får på posten, trots att man satt upp en ingen reklam tack-skylt. Vi måste ta det på lika stort allvar som vi tar telefonsäljarna på stan eller hudvårdsexpediterna på Åhléns. Med en näve salt alltså. Man måste inte avfärda helt, men man måste vara medveten om varför något sägs eller skrivs.

Klarar vi av det är modebloggarnas eventuella oberoende inget problem. Gör vi det?

Dö, identitet, dö

Jag tänker på prylar.

Återigen tänker jag på prylar. På att ha prylar. På om man inte skulle ha prylar.

Allt jag köper tynger ner mig. I affären: jag köper en tröja. Snurrar den några varv runt halsen och går ut. En pepparkvarn behöver jag nog. Ka-ching. Ner i väskan. Ett fint nattlinne och underkläder som matchar den. Fin jag kommer vara. Stor påse. Kånkar ut den. Släpar hem alltihop. Slänger på sängen och plötsligt är de del av det jag redan äger. Massan av prylar. Högen. Ingenting förmultnar i detta hem. Ingenting försvinner. Allt är kvar. Golvet förhindrar förruttnelsen. Jag önskar att det inte vore så. Att jag inte behövde ta hand om det här.

Slitna skor är lättare än nya. Sulan är tunnare. Jorden känns igenom när man går. Varje gruskorn, varje glasbit.

Varje köp cementerar min person, vem jag är. Identiteten, denna satans börda. Jag vill inte låtsas om den, men den följer efter mig. Andas mig i nacken. Den luktar tvättmedel. Dö, identitet, dö. Jag har inte valt dig, du har valt mig.

Den okritiska modejournalistiken del II

Caroline Blomst från StockholmStreetstyle i en reklam för MQ

Då kan vi övergå till det riktigt göttiga. De okritiska modebloggarna. För det är ofta dem man har börjat syfta på, när man talar om modeskribenter i Sverige. Men det finns stora skillnader, vilket ofta sagt, men som jag ändå vill förtydliga. En gång modebloggare, alltid modebloggare, som jag brukar säga... Skämt åsido, det är skillnad på dem som kommer från det journalistiska hållet och från dem som gjort sig ett namn på internet med hjälp av shoppingtips och dagens outfit. Vilken är det, kanske ni undrar nu, i detta skymningsland mellan journalistik, konsumentupplysning och lorem ipsumramsor som text som behandlar mode tyvärr ofta är.

Mediet
Modebloggare börjar helt själva. De skapar allt innehåll utifrån eget huvud. Oavsett om de blir upplockade av traditionell media senare eller inte, så verkar det som att detta är grunden till själva kärnan i deras skrivande- nämligen deras personliga varumärket. Det är den de säljer till läsaren via den noga redigerade texten och bilden. Och det är den de fortsätter sälja senare, oavsett om de hamnar på Kanal 5 eller Nöjesguiden. En modejournalist däremot, som skriver för en tidning, företräder först och främst tidningen. Namnet är förstås viktigt också, men inte alls som för bloggaren. Att gå upp i en institution som redan befäst sin vikt och makt, gör att man inte är lika beroende som en fristående aktör.

Vem är det då man är beroende eller oberoende av? Marknaden förstås. Branschen. De som säljer kläder. Här finns också en stor skillnad mellan våra två kategorier. Modebloggaren är insläppt direkt av marknaden, utan att passera gå, eller gammelmedia som det också kallas. Modejournalisten brukar ofta börja med gammelmedia, och sen gå till marknaden, vilken den bevakar eller granskar, beroende på inriktning. Skulle modebloggaren göra sig osams med marknaden, har den ingen legitimitet kvar. Varumärket hon eller han marknadsför, är direkt kopplat till det åtråvärda i att vara en sådan som går på visningar och fester. De säljer i själva verket modevisningen, och sig själv med den. De granskar inte. Vill inte. Kan inte.

Vad skulle de granska? Sig själva? Sina vänner? Det sammanhang som skapat dem? Tror inte det.

Att modejournalisten har en, eller bör ha, en distans till marknaden gör att den också kan vara kritisk. När Rodeo recenserar visningar gör de det anonymt. Det är smart. Dessutom är de såpass etablerade att de inte behöva låtsas som att alla är bra. Det är att ha någon sorts makt. (Vilket för oss till vårt nästa ämne.)

Makt
Ofta talas det om modebloggare som makthavare. Jag skulle önska att de som skriver den sortens texter ville kolla upp lite olika definitioner av makt, innan de använder sig av den floskeln. Makt ger nämligen en viss frihet. Har man bara möjligheten att skriva vissa begränsade saker, då skulle jag vilja hävda att man inte heller har makt. Deras röster är villkorade, på samma sätt som en modells kropp och en säljares personlighet och vinnande leende är det. Att de tar plats som kvinnor är ungefär lika revolutionerande som när varuhusen började inrikta sig på kvinnor som kunder, eller när reklambranschen insåg att även den kvinnliga delen av befolkningen kunde säljas på konsumtionsvaror.

Kort: Den som är ett varumärke är inte fri.

En modejournalist kan ha makt i den utsträckningen hen använder sig av det. En modejournalist skulle kunna skriva om hur toppstyrt Acne är. Skulle kunna avslöja företaget som det hierarkiska inferno det ryktas att vara. Men det gör ingen (det kommer jag återkomma till senare). Samtidigt är makten hos modejournalisten helt beroende av det medium som hen verkar i.

Att många pratar om modebloggare som makthavare tror jag beror på att många gärna vill att de ska vara det. Gräsrötter som tar sig upp och får en plats bland de inflytelserika, som demokratiserar modemediet. Det vore väl en härlig berättelse. Kvinnor som tar plats, fast att de inte får. Newsflash: kvinnor får ta plats. Men det är skillnad på plats och plats.

Den okritiska modejournalistiken del I

Det finns debatter som ständigt går på tomgång. Frågor som aldrig verkar bli lösta riktigt. En av dem är den stora frågan om den okritiska modejournalistiken. Varför vågar ingen vara kritisk, frågas det, gång på gång. Varför ges det inga negativa recensioner av visningar?

Det märkliga är att det faktiskt finns de som skriver kritiskt. Men uppenbarligen är det ingen som läser de texterna, för annars skulle väl debatten se annorlunda ut.

Rodeo gör det.

Agnes af Geijerstam på City gör det.

Det finns säkert fler. Men då var den frågan besvarad då. Vad skönt.

En ynka trosa

Jag stannar sällan längre än tio minuter i underklädesbutiker. Det är så lång tid jag kan stå ut därinne innan jag måste gå ut, ta tio djupa andetag alternativt hetslukta lite på schampo på Åhléns. Det finns något lite förolämpande över hela miljön. Sex, för det handlar det väl om- kom inte och säg något annat, är så banalt här. Förhoppningar om uppskattning och extas hänger på små plastgalgar. De finns i polyester och bomull, spets och siden. När jag besvärat snurrar runt därinne kan jag inte riktigt låta bli att tänka att det butiken egentligen säljer är besvikelser. Idéer om ett estetiskt sex och kroppar som smälter ihop med plaggen och blir till någon slags parfymerad helhet. Tonårstjejers drömmar om det perfekta sexet. Och vuxna kvinnors?

Att man kan vilja bära fina underkläder är förstås inget märkligt. Det är anledningen till att jag själv väljer att försöka bestiga dessa trosberg till helveten då och då. Men jag har alltid känt att man måste leva upp till sina underkläder, förstår ni vad jag menar? Det finns i princip två underklädesgenrer för kvinnor. Den ena är den söta, pastelliga och den andra är den tuffa, gothiga, lite lyxigare varianten. Den första signalerar något sött, barnsligt nästan medan den andra signalerar vuxenhet och dominans. Så där har vi det, de kategorier vi kan välja på. Undergiven/dominant. Just de två porrkategorier jag helst inte vill placera min sexualitet i? Vad finns det då kvar? Sportunderkläder? Nä-ä.

Vill understryka att detta inte är en kontaktannons efter "snygga underkläder". Men är det bara jag som får grava existentiella problem av att försöka köpa en ynka trosa?

Bygga upp, bryta ner

Karl X Johan - Flames (dir. cut) from Gustav Johansson on Vimeo.

Den här videon till Flames med Karl X Johan, regisserad av Gustav Johansson, porträtterar något som jag fascineras av väldigt mycket. Något som jag kan sitta och riktigt götta mig i på tunnelbanan en fredagskväll. (Det vill säga då jag själv sitter där rufsig, eftersom jag glömde att kolla mig i spegeln innan jag gick hemifrån...). Dessa fönade, kammade, pudrade, glansiga amazonerna som helt vanliga tjejer lyckas göra sig själva till så fort det vankas utgång. Nu kanske ni tycker att jag låter som t.ex. en Jan Myrdal eller något annat gubbskrutt. Men jag förstår inte riktigt hur det går till. Men det är coolt. Det är fan konst, om än ganska konservativ sådan. Det vill säga, kanske inte så kreativ, men med starkt hantverksinslag.

Det är på något sätt fint att all denna möda läggs ner för att några timmar senare rasera den igen. Bygga upp, bryta ner. Bygga upp, bryta ner. Det är ett kretslopp. The circle of piff.

Detta var ju inte så jävla punk... del IIII

Ni kanske tycker att jag är lite obehaglig som hakar upp mig på denna barnblogg. Att jag slår på dem som redan ligger. Eller att jag borde ägna mig åt viktigare saker.

Jag tycker dock att det finns en hund begraven här. Men man får inte kritisera barn. Barn ska få vara barn, vilket jag håller med om. Men i Chloé Schutermanfallet är det annorlunda. Jag skulle vilja hävda att hennes barn-varande används som täckmantel för syftet: att få gemene man att uppmärksamma Nathalie Schuterman Baby and Child.

Men vem vill vara negativ när Chloé står där i sina uggs, juicy couture-dress och ler brett?

Ps: jag hoppas ingen missat att Linda Skugges pr-företag Skugge & Co anlitade Chloé som dj på ett Stardoll-evenemang de arrangerade förra veckan, med bjudsprit och allt. Se bilden ovan och inlägget från den 16 december.

Detta var ju inte så jävla punk... del III

Säljbarhet är ett komplicerat begrepp när det kommer till bloggar. Ibland försöker modebloggare marknadsföra en vara eller tjänst, och då blir det uppenbart att de agerar säljare, men ofta förespråkar de mest en viss sorts livsstil som handlar om konsumtion, och då blir det svårare att sätta fingret på. Men jag är övertygad om att modebloggar leder till mer konsumtion. Det är självklart att de gör det, oavsett om de skriver om specifika produkter eller inte.

Chloé Schutermans blogg är kanske den mest extrema jag stött på. Hon inte bara marknadsför vissa produkter, hon är till och med född av den person som saluför dem. Hur cyniskt är inte det? Nu skulle ju troligtvis modern i fråga hävda att det helt handlar om Chloés egen vilja, vilket jag absolut inte betvivlar. Men egen vilja är ju som vi alla vet lite mer komplicerat när det kommer till barn. Jag skulle vilja hävda att Chloés blogg är ett sorts reklamblad för Nathalie Schuterman Baby and Child.

I. Chloé bär ofta kläder från Nathalie Schuterman-butikerna, om man ser till de "outfits" hon lägger upp på bloggen. I och med att formatet innebär att man skriver vilket märke och varifrån kläderna kommer nämns ofta Nathalie Schuterman Baby and Child. Exempel från den 30 november;

Idag har jag på mig:

• Missoni tröja (finns på Nathalie Schuterman Baby & Child)
• Jbrand jeans
• UGGs

Hoppas ni får en bra dag!

ps. Visst är Missoni tröjan fin?"

När en läsare frågar var jeansen visar sig det att även de finns att köpa på Nathalie Schuterman.

II. Chloé Schuterman agerar/har agerat modell åt just Nathalie Schutermans Baby and Child. Se bild som hon själv lade upp på sin blogg den 18 december.





III. Chloé Schuterman har precis dragit igång en tävling där man kan vinna tillgång till vip-rean i just Nathalie Schuterman-butikerna. Från inlägget den 17 december:

"Här är mammas inbjudan till hennes stamkunder att shoppa för 30% nedsatt pris innan den hektiska mellandagsREAN börjar. Jag tyckte att det vore kul att bjuda några av er att få göra samma sak, så vi bestämde oss att ha en tävling! De första 30 som mailar in rätt svar får förtur att shoppa för 30% nedsatt pris i både dam- och herrbutiken OCH Baby & Child!!!"

Och så vidare... Dessutom marknadsför förstås hela bloggen i sig ett barnideal där lyxkonsumtion har en central roll. Man kan kanske säga att den aktivt normaliserar något som är ovant och anses omoraliskt, eller som The Schutermans kanske skulle säga, är tabu.

Tillåt mig att sia om framtiden: kan det vara så att en webbshop för Nathalie Schuterman Baby and Child kommer att lanseras snart? (för tillfället har man webbshop enbart för dam- och herrkläderna).

Detta var ju inte så jävla punk.... del II

Att försöka analysera en blogg som ett barn skriver är lite svårt. Faktiskt så känns det lite lågt, om jag ska vara ärlig. Men jag struntar i det, för jag tycker att vi måste #prataomdet (för att göra en parafras på en helt annan grej som är bra och som man kan ägna en julledig förmiddag åt att surfa runt kring). Jag är en långsam debattör, det måste jag erkänna. Men jag är också en motståndare mot det hastighetsklimat som tjänster som t.ex. Twitter, Facebook och Newsmill samt SVT Debatt (och kanske även samtidens allmänna idioti) främjar. (Copyriot har skrivit bra om det här). Kristoffer Andersson skrev om Chloé Schutermans blogg på SVT Debatt den 30 november. Jag tolkar hans inlägg som att han menar att det inte är så big deal egentligen. Han tangerar även en genusläsning av kritiken mot Chloé. Han skriver;

"Vad vi bär säger så mycket om oss som personer. Det säger också mycket detta att Chloé Schutermans modeintresse aldrig tillåts vara lika mycket värt som en jämngammal pojkes intresse för, säg, en ipad. Fortfarande är det en skillnad mellan vilka vi är, vad vi gör och vilket kön vi har.

Barn har rätt att få drömma om att vara det de inte är. ”låt barn vara barn” sägs det ofta, men vilka är det som säger det? Barn som är tolv år gamla vill inte vara barn, de vill leka vuxna. Chloé Schutermans modeintresse är varken osunt eller farligt, det är liksom alla kreativa intressen något väldigt fint."

Jag håller med om att själva intresset inte är någonting att höja ett ögonbryn över. Men det är skillnad på ett intresse och förmedlingen via en blogg av detsamma, framförallt om förmedlingen sker i ett kommersiellt sammanhang. Genusaspekten, och hävdandet att en ung pojkes intresse för en ipad inte skulle generera lika mycket kritik som Chloés modeintresse, är egentligen inte relevant enligt mig. Poängen är ju att ingen skulle be en 12-årig pojke att starta en blogg på till exempel King. Det finns inga potentiella läsare till ett sådant projekt. En ung flicka däremot är ju säljbar om hon har en livsstil som passar bra på bild och i bloggformatet. Jag tror inte att man ska bagatellisera den inverkan som bloggformatet har på människor; det korta och kommersiella återgivandet av en hel människa är förrädiskt, framförallt om det är en person som inte ens fyllt 13. Ni kan kalla mig för moralist, men jag tycker att det är oansvarigt. Av vem? Jo, av föräldrar och Chic.se. Detta kommer jag återkomma till.

Jag tycker att många resonemang kring bloggare generellt är märkligt. Tanken att 'man kan göra vad man vill på internet och därför gör vissa det och det är inget konstigt med det' är cynisk. Att så många glädjer sig över och sprider en eventuell nakenbild på Kissie är talande. Hon sägs ha skapat en kommersiell persona och därför kan vi göra vad vi vill med den, för hon har ju uppenbarligen inga gränser, vilket vi heller inte verkar ha. Samma sak hävdas med Chloé; hon har ett åtråvärt liv, hon är uppenbarligen villig att dela med sig av det och hon kan tjäna pengar på det (?), så varför inte ge ungen en blogg?

Jag menar att man måste försöka tänka på effekterna. Dels hos själva bloggaren, och dels hos läsarna. Läser man Chloés kommentarer är det uppenbart att läsarna köper konceptet rakt av. Många verkar väldigt bedårade och avundas Chloé, vilket ju inte är så konstigt. (Dock kan man ju anta att kommentarerna är kraftigt modererade, och då inte av Chloé utan troligtvis av någon på Chic.se).

Men vill vi verkligen ha en generation av elva-åringar som bloggar och vars högsta önskan är att få shoppa på Nathalie Schuterman? Nä, jag vill i alla fall inte det. Den generation, liksom den jag själv tillhör, kommer att ha seriösa problem, som har med den nuvarande nedmonteringen av välfärden, att hantera. Så jag tycker att det faktiskt är relevant att se Chloé Schutermans blogg som ett problem.

Dessutom; att vara intresserad av dyra kläder som finns i ens mammas butik är inte ett kreativt intresse. Jag tycker faktiskt inte att konsumtion är kreativt. Ni kanske vill halshugga mig nu. Men det är ju bara ett intagande av varor. Kreativitet handlar om att skapa, inte nödvändigtvis något nytt, men i alla fall något.

Har modet modet?

Ni som befinner er i Stockholm dagligdags eller på onsdag borde komma på Fair Trades Centers seminarium Har modet modet, som kommer utgå från Sjukt snyggt, deras nysläppta sandblästringsrapport. Den som fick H&M, Acne, Cheap Monday och många fler (de flesta förutom Nudie tydligen) att sluta använda denna metod som får jeans att se slitna ut på ett särskilt sätt, och som gör att fattiga arbetare dör av arbetsrelaterade skador. Själva temat för seminariet är vem som driver förbättringar i klädbranschen och om (ja!) och vilket ansvar modepressen har. Chris Riddselius från Fair Trade Center som varit med och tagit fram rapporten, bästa Agnes B, Olof Enckell från Manolo och två representanter från klädbranschen kommer samtala.

Onsdagen den 8 december, 17-30 - 18.45, Hotell Anglais. Ingen föranmälan krävs!

"This is fashion, except when it’s not."

DN skriver om konceptuella mode-utställningen Except When It's Not. Jag har inte sett utställningen själv, men jag fick inbjudan via mejl som jag läste. Ärligt talat blev jag avskräckt av mejlet jag fick, vilket är själva anledningen till att jag inte gått dit. Konceptuellt mode har enligt mig en tendens att ha stora anspråk, men sedan inte riktigt leva upp till dessa. Ärligt talat vet jag aldrig om jag varit på en konceptuellt mode-utställning som berört mig. De brukar vara relativt tomma på innebörd, vilket copy-texten till ovan nämnda utställning understryker.

Fashion if fun, except when it’s not.
Fashion is ugly, except when it’s not.
Fashion is art, except when it’s not.
It’s sexy, except when it’s not.
It’s money, except when it’s not.
This is fashion, except when it’s not.

Vad betyder det här? Ingenting, skulle jag vilja påstå. Ni får ursäkta om jag är negativ nu, men det finns en retorik inom modevärlden om att konceptuellt mode är viktigt. Det ska få komma fram. Det är ingen i Sverige som förstår. Men är det verkligen det? På vad sätt i så fall? Tove Leffler intervjuar i sin artikel i DN Lars Holmberg, föreläsare och författare, som menar;

– Det är så viktigt. Våra kläder blir viktigare och viktigare för vårt identitetsskapande.

Detta är ett argument som dyker upp ofta. Identitet. Många av mina kurskamrater på modevetenskapen säger själva att de är intresserade av identitet. Det är aldrig någon som ifrågasätter detta. Men vad menas? Kan man verkligen bygga sin identitet själv? Är inte det någon som skapas av ens förutsättningar och omgivning? Kan man välja att inte ha en identitet?
Är det inte mer intressant att tala om klass, kön, etnicitet och så vidare? För mig är identitet bara en liberal omskrivning och förnekelse av de kategorierna. Inte ett godtagbart argument.

Det kanske är förvånande att jag av alla bloggare tar upp detta. Men jag råkar vara allergisk mot floskler och just konceptuellt mode är fullt av dem. Konceptuellt mode måste få diskuteras, och även identitets-begreppet. Vad ska de vara bra för, egentligen? Vem är de bra för?

(fortsättning följer...)

Rosa plagg

Eftersom jag har utnämnt 2010 till mitt minst ytliga år toppade jag det idag genom att leta skor på sajter som säljer arbetskläder. Inbillar mig att man kan hitta kvalitet där. Jag är trött på att köpa skit. Ja, ni vet, svenska märken lägger ju inte så stor vikt på det där med funktion. Detta är dock en parentes... När jag var inne på billigaarbetsklader.se, en sajt som säljer det den heter, hittade jag nämligen bland kategorierna en lite oväntad del. Majoriteten av varorna är förstås för män, dam-kläder är en subkategori. Men det finns en annan subkategori som heter "rosa plagg". Det hör alltså inte till damsidan som man lätt skulle kunna anta utifrån ens egna fattiga uppfattning om världen. Det är för både dam och herr. Vissa modeller är bara för herr. Och det är inte bara från ett märke, utan från flera.

En modell som heter hantverksbyxa pink camouflage beskrivs så här: "En riktig "kick ass" hantverksbyxa för dig som vill utmana kompisarna på jobbet eller varför inte grannarna hemma i villakvarteret."

Är detta hantverksyrket gone queer? Att manliga hantverkare ibland använder kjol är ju välkänt. (undrar om kvinnliga hantverkare vågar göra det?) Man kan även köpa arbetshjälmar i form av cowboy-hattar på nyss nämnda sajt. De rosa plaggen var bara byxor, vilket är lite intressant. Arbetsbyxorna är nog en viktig del av hantverksuniformen, och den med mest funktionella finesser, kan man tänka sig. Fast jag tror att detta snarare är ett uttryck för hur den icke-individuella yrkesuniformens dagar är över, än någon form av könsuppror eller Butler-vurm. Vad tror ni? Har ni sett någon använda rosa arbetsbyxor?

Detta var ju inte så jävla punk...

bild: stureplan.se

"Chloé Schuterman Dolhem har mode i blodet. Hon är uppvuxen i ett kreativt hem med mamma Nathalie Schuterman som driver butiken med samma namn på Birger Jarlsgatan i Stockholm, och pappa Christophe Dolhem som driver Dolhem Design. Chloé är en ambitiös och kreativ tjej med stor livsglädje och nyfikenhet. Hon har sedan barnsben följt med mamma på inköpsresor till Paris, Milano och New York och har utvecklat en unik känsla för mode, som hon nu delar med sig av i sin blogg."

Ni har väl sett bloggen Chloé Schuterman tilldelats på chic.se? Chloé Schuterman är, om någon missat det, den 12-åriga dottern till butiksägaren Nathalie Schuterman, en familjekonstellation som blev uppmärksammad i och med detta klipp från Förkväll från maj i år. Hon är "en riktig liten fashionista" som programledaren uttrycker det. Men hon är inte som vilken klädintresserad 12-åring som helst (!), hon har nämligen en garderob som de flesta vuxna kvinnor bara kan drömma om. I märkesväg, det vill säga. Klippet följdes förstås av en debatt om barnuppfostran, lyxkonsumtion och lite allt möjligt. Det låter jag vara nu, eftersom jag anser att det är upp till var och en att uppfostra sina barn som de vill. (tyvärr) (även om jag gärna vill citera "zolero" på Lisas blogginlägg; "Detta var inte så jävla punk… VAR ÄR PUNKEN IDAG!?!?")

Men är det inte märkligt när egenskaper som generellt brukas ses som hörande barndomen till här beskrivs som något slags personligt varumärke? Tänker på att Chloé beskrivs som en "kreativ tjej med stor livsglädje och nyfikenhet". Är detta helt enkelt hennes u.s.p.? Hon är ett barn. Ett glamouröst barn. Vem är det som beskriver Chloé så, hon själv? Troligtvis inte. Är det mamma Nathalie? Kanske. Men troligast är kanske att det är Chic själva. Vem är det då Chloé-bloggen riktar sig till? Är det till barn? Är det till mammor som vill ha glamourösa barn? Eller är det kanske bara för att få sensationsbesökare till Chic.se? Jag vet inte vad som är mest önskvärt, kolera, pest eller hiv.

Och som en vän uttryckte det; "Chloé är ju mammas perfekta reklampelare för nattan schuterman-kids store." För Schutermans butik på Birger Jarlsgatan har också en barnavdelning. Där man kan köpa sig en egen lite Chloé Schuterman. Eller, man måste ju ha ett eget barn först, men sen är det bara att köra. Eller, sen är det bara att vara kreativ, som någon på Chic kanske skulle uttrycka det.

Sherman, modefotografiet och det groteska

"Sherman’s next important phase, the Untitleds of 1983, first manifests the darkness that will, from then on, increasingly overwhelm her work. This turn was, in the first place, a reaction against the fashion industry that first invited her to design photographs for them and then tried to modify and tone down the results.

‘From the beginning there was something that didn’t work with me, like there was friction. I picked out some clothes I wanted to use. I was sent completely different clothes that I found boring to use. I really started to make fun, not of the clothes, but much more of the fashion. I was starting to put scar tissue on my face to become really ugly.’

These photographs use bright, harsh light and high-contrast colour. The characters are theatrical and ham up their roles. A new Sherman body is beginning to emerge. She grotesquely parodies the kind of feminine image that is geared to erotic consumption, and she inverts conventional codes of female allure and elegance.

Whereas the language of fashion photography gives great emphasis to lightness, so that its models seem to defy gravity, Sherman’s figures are heavy inbody and groundedness. Their unselfconsciousness verges on the exhibitionist, and they strike professional poses to display costumes that exaggerate their awkward physiques, which are then exaggerated again by camera angle and lighting. There is absolutely nothing to do with nature or the natural in this response to the cosmetic svelteness of fashion. Rather, they suggest that the binary opposition to the perfect body of the fashion model is the grotesque, and that the smooth glossy body, polished by photography, is a defence against an anxiety- provoking, uneasy and uncanny body."

Citat ur Laura Mulveys text A Phantasmagoria of the Female body: The Work of Cindy Sherman, från 1991(sid 143 ff). Jag blev så exalterad av att läsa detta. Vill dela med mig. Hela texten kan man för övrigt ladda ner här.

Body Map

Hoppas ni är okej med att denna blogg i några veckor kommer handla om modefilm (jag skriver som sagt en uppsats i ämnet). Inte för att jag uppdaterar mer än cirka två gånger per månad. Men ändå. Filmen ovan är den tidigaste modefilm jag hittat. Utifrån min nuvarande definition: film gjord på av eller i uppdrag av någon eller några som har starkare koppling till modebranschen än filmbranschen. Ofta visad på internet, med modeller i huvudrollen, och i kort format. Den här ju uppenbarligen inte gjord för internet, eftersom den är från 1986. Enligt den som laddat upp på Youtube är den gjord för brittisk tv, av filmaren John Maybury för Londons klubbvärlds favoritmärke Body Map.