Mer om modebloggare och oberoende

Would you buy a used car from this woman?

Läser Johan Wirfälts och Karolina Skandes svar till Tove Leffners DN-artikel häromsistens.

Även jag tycker att frågan om huruvida Kling kan vara oberoende och samtidigt samarbeta med företag är felaktigt ställd. Kling har aldrig påstått sig vara oberoende. (En annan fråga är, för övrigt; har hon påstått sig vara journalist ens?)

Modebloggare är inte journalister. De är verkligen inte det, även om de har en egen tidning. Man kan gå från modebloggare till journalist. Eller vara båda på samma gång. Men det är ingen automatisk övergång (det tydligaste exemplet på det är nog tyvärr det här).

Jag kallar mig själv inte journalist. Jag har ingen journalistisk utbildning. Med åren kanske jag kommer känna att jag kan bära det epitetet. Men nu; nä, det diffusa skribent får räcka för mig, även om jag skriver i tidningar. Jag har alldeles för stor respekt för yrket för det. (Även om alla som kallar sig journalister såklart inte lever upp till det.)

Vad är då modebloggarna, om de inte är journalister? Som jag skrivit i ett tidigare inlägg är de personliga varumärken, direkt kopplade till modeföretagen. Värdet på deras varumärke beror på hur mycket prylar, inbjudningar och erbjudanden de kan få. Därför är de aldrig oberoende, vilket vi som läsare måste förstå och ta med i beräkningen.

Vi måste förstå att de försöker sälja något till oss(vilket beklagligt nog är deras utseende, charm och personlighet). Vi måste läsa det de skriver som reklamtexter och produktinformation eller en reklambroschyr man får på posten, trots att man satt upp en ingen reklam tack-skylt. Vi måste ta det på lika stort allvar som vi tar telefonsäljarna på stan eller hudvårdsexpediterna på Åhléns. Med en näve salt alltså. Man måste inte avfärda helt, men man måste vara medveten om varför något sägs eller skrivs.

Klarar vi av det är modebloggarnas eventuella oberoende inget problem. Gör vi det?