På IKEA i Beijing

Jag och Jakob befinner oss på IKEA i Beijing. Vi har tagit en taxi dit, mest för att kunna handla köksattiraljer på ett enkelt sätt, men också för att kunna köpa en hel del svenskt godis. På vägen dit åker man förbi den gigantiska OS stadion. IKEA ligger inte alls långt ut, inte här. Vi skyndar genom de svenska drömhemmen, nu fyllda av medelklasskineser som prövar sängar, nyper i gardiner och öppnar och stänger skåpsluckor. Jag ser till och med en kvinna som sover under en filt i en av sofforna. Vi vill inte fastna. Nu gör vi det här snabbt, säger vi, luttrade som vi är.

Men vi fastnar. Vid ljusavdelningen börjar Jakob trycka ner doftljus och värmeljus i vår IKEA-påse. Det är i alla fall bättre än att fastna vid porslinet, tänker jag. Vi går vidare. Fastnar lite till vid växtavdelningen. När jag står där med en dammig murgröna i famnen stannar en kvinna mig. ”Uh excuse me can I take a photo of you?”. Hon har wayfarers med tjocka bågar och en gigantisk kamera. Jag tvekar först, innan jag kommer på det extremt lulsiga i att som svensk flicka bli fotad på IKEA i Beijing. Hon dirigerar mig till ett gigantiskt ställ med fejkblommor. Jag ställer mig bredbent, med händerna i fickorna. Hon rättar mig, pekar, ”Can you stand like this?” Jag drar upp benet i en bloggpose. ”Like this?” ”Yes!”. Hon visar mig bilden. Jag är glad att mina rodnande kinder inte syns på bilden och godkänner. Det är för ett ”social network”, förklarar hon och nämner ett namn som jag inte uppfattar. Hon ska skicka en inbjudan via mejl.

Efter kassorna ligger svenska matavdelningen. Jag vaktar våra påsar medan Jakob fyller en varukorg med knäckebröd, Norrlands guldöl och Ahlgrens bilar till vad som ska bli ett värde av 400 kronor. Framför mig hänger en skärm med filmer som visar svenska traditioner. Midsommar, kräftskiva, göra köttbullar, äta bakisfrukost, allt skildrat i ett lätt rosa skimmer. Jag står som paralyserad och stirrar. Varje gång Jakob kommer tillbaka med ett lass svensk mat hoppas jag att han är klar så att jag inte behöver stå där längre. Men det dröjer. Jag känner hur jag börjar kallsvettas. Detta är propaganda. Kulturimperialism, i form av knäckebröd från Leksand. Vill jag att alla medelklasskineser ska bo i IKEA-hem? Nej. Kommer de att göra det? Troligtvis inte. Inga kineser tittar på tv:n när de går förbi och skämtar om de höga priserna (helt vanliga svenska priser, för övrigt).

Det är bara jag som står där och stirrar. Kineserna är vana vid propagandafilm.