Körsbärsblommorna i Yuyuantan Park

Bild lånad härifrån

Kinesiska parker är ett kapitel för sig. De tar ofta inträde. 10 RMB för ett besök kan det kosta. Det är inte mycket för mig, men för någon som tjänar fyra kronor i timmen är det förstås det. Igår var vi i Yuyuantan Park, känd för sina blommande körsbärsträd. Det är en smärre folkfest going on, när de blommar, vilket råkar vara ungefär nu, i april. I västerländska turistguider till kinesiska turistmål brukar det inte sällan raljeras över kinesiska turister. De gör liksom allt fel. De verkar älska att resa i grupp med guide och skäms inte att följa denna guide som bär en färgglad flagga, gärna bärandes kepsar i samma färg. De skräpar ned och har ingen känsla för autenticitet. De pratar för högt och fotograferar fel saker.

Yuyuantan Park var smockfullt av folk, många med en krans av plastkörsbärsblommor på huvudet som man kunde köpa vid entrén. De flesta gick samma väg runt sjön. Alla fotograferade sig framför träden(se ovanstående bild). Gärna hållandes en kvist så nära ansiktet som möjligt. Vi var inställda på picknick, så vi tog en avstickare inåt parken, där det var relativt tomt och placerade oss i skuggan vid en grön plätt med prunkande körsbärsträd. Från högtalare strategiskt utplacerade överallt hördes lugn musik. Låtarna varvades med en vänt förmanande kvinnostämma. Ibland patrullerade en polisbil förbi. Samtidigt sjöng fåglarna runtomkring oss. Solen sken. En lätt känsla av overklighet infann sig.

Och mitt i allt detta, alla dessa människor med kameror. Det var slående hur viktigt fotograferandet verkade vara, för de som tagit sig dit. Unga tjejer turades om att fota sig framför träden. Mammor och döttrar. Föräldrar med barn. Brudpar ställde sig i avancerade formationer, strängt styrda av bröllopsfotografen. Kinesiska par verkar framförallt gilla att fotografera sig på avancerade sätt. Eller, det är killen som fotar och tjejen som poserar. Killarna har ofta systemkameror och tjejerna visar en imponerande uppfinningsrikedom och dedikation när det gäller poser. Sedan tittar man allvarligt på bilderna som blev ihop. Blir det fel får man ta om.

Att fota verkar vara ett sätt att umgås här. Det är inte skämmigt att posera så att andra kan se. Det är en aktivitet i sig, lika god som någon annan. Jag själv, som rodnar lätt och ofrivilligt lägger på mycket ansträngd min så fort en kamera dyker upp kunde inte låta bli att bli lite imponerad, även om man kan fråga sig vad de gör av alla bilder. Jag själv ägnade mig förstås åt det vi västerlänningar helst gör när vi inte arbetar. Sippade vin.