‘From the beginning there was something that didn’t work with me, like there was friction. I picked out some clothes I wanted to use. I was sent completely different clothes that I found boring to use. I really started to make fun, not of the clothes, but much more of the fashion. I was starting to put scar tissue on my face to become really ugly.’
These photographs use bright, harsh light and high-contrast colour. The characters are theatrical and ham up their roles. A new Sherman body is beginning to emerge. She grotesquely parodies the kind of feminine image that is geared to erotic consumption, and she inverts conventional codes of female allure and elegance.
Whereas the language of fashion photography gives great emphasis to lightness, so that its models seem to defy gravity, Sherman’s figures are heavy inbody and groundedness. Their unselfconsciousness verges on the exhibitionist, and they strike professional poses to display costumes that exaggerate their awkward physiques, which are then exaggerated again by camera angle and lighting. There is absolutely nothing to do with nature or the natural in this response to the cosmetic svelteness of fashion. Rather, they suggest that the binary opposition to the perfect body of the fashion model is the grotesque, and that the smooth glossy body, polished by photography, is a defence against an anxiety- provoking, uneasy and uncanny body."
Citat ur Laura Mulveys text A Phantasmagoria of the Female body: The Work of Cindy Sherman, från 1991(sid 143 ff). Jag blev så exalterad av att läsa detta. Vill dela med mig. Hela texten kan man för övrigt ladda ner här.
1 kommentar:
Spännande!
Att en konstnär som Cindy Sherman, känd för sina stundtals riktigt skarpa identitetsupplösningar, får en förfrågan från modeindustrin är intressant i följande avseende: Vilken "identitet" ville industrin åt? Sherman eller "Cindy Sherman - new, hip artist"?
Jag misstänker att industrin närmade sig Sherman som den vanligtvis närmar sig konsten: som en musa, eller "hipphetsfetisch", ett tecken på "det nya". Och ibland -- om nu konstnären inte bara vill göra sig ett namn (sådana finns det tyvärr gott om) -- visar det sig att denna musa har ett eget tal, en egen vilja, varpå kollision uppstår.
När industrin vill "låna" kulturellt kapital genom samarbeten med konstnärer sker oftast ingenting annat än att modereportaget hyllas för innovation (vad Baudrillard menar är modeindustrins största myt: allt är nytt utan att någonting de facto förändras); och eftersom kontexten utgörs av modevärlden blir "konsten" omkodad.
Störde Sherman denna "naturliga" omkodning? Visade hon den i dess rätta ljus genom att föra fram det outsagda, tystade, censurerade?
Adorno har skrivit följande om fulhet i konst:
... the ugly is that element that opposes the work's ruling law of form; it is integrated by that formal law and thereby confirms it ...
Var nu Shermans lek så effektiv att den visade konstruktionen bakom det "önskvärda", regeln? Lyckades hon föra fram "the ugly" från den outtalade marginalen -- och framställa, konstruera den som ny regel?
Sådana aktioner behövs mer än någonsin.
K.D.
Skicka en kommentar