DN skriver om konceptuella mode-utställningen Except When It's Not. Jag har inte sett utställningen själv, men jag fick inbjudan via mejl som jag läste. Ärligt talat blev jag avskräckt av mejlet jag fick, vilket är själva anledningen till att jag inte gått dit. Konceptuellt mode har enligt mig en tendens att ha stora anspråk, men sedan inte riktigt leva upp till dessa. Ärligt talat vet jag aldrig om jag varit på en konceptuellt mode-utställning som berört mig. De brukar vara relativt tomma på innebörd, vilket copy-texten till ovan nämnda utställning understryker.
Fashion if fun, except when it’s not.
Fashion is ugly, except when it’s not.
Fashion is art, except when it’s not.
It’s sexy, except when it’s not.
It’s money, except when it’s not.
This is fashion, except when it’s not.
Vad betyder det här? Ingenting, skulle jag vilja påstå. Ni får ursäkta om jag är negativ nu, men det finns en retorik inom modevärlden om att konceptuellt mode är viktigt. Det ska få komma fram. Det är ingen i Sverige som förstår. Men är det verkligen det? På vad sätt i så fall? Tove Leffler intervjuar i sin artikel i DN Lars Holmberg, föreläsare och författare, som menar;
– Det är så viktigt. Våra kläder blir viktigare och viktigare för vårt identitetsskapande.
Detta är ett argument som dyker upp ofta. Identitet. Många av mina kurskamrater på modevetenskapen säger själva att de är intresserade av identitet. Det är aldrig någon som ifrågasätter detta. Men vad menas? Kan man verkligen bygga sin identitet själv? Är inte det någon som skapas av ens förutsättningar och omgivning? Kan man välja att inte ha en identitet?
Är det inte mer intressant att tala om klass, kön, etnicitet och så vidare? För mig är identitet bara en liberal omskrivning och förnekelse av de kategorierna. Inte ett godtagbart argument.
Det kanske är förvånande att jag av alla bloggare tar upp detta. Men jag råkar vara allergisk mot floskler och just konceptuellt mode är fullt av dem. Konceptuellt mode måste få diskuteras, och även identitets-begreppet. Vad ska de vara bra för, egentligen? Vem är de bra för?
(fortsättning följer...)
Inlägg
4 kommentarer:
Sanna, i love you!
Läste själv artikeln och just kommentaren du tog upp och kände:...
Varför så måna om att rättfärdiga sitt skapande/utställning och göra det genom floskler? Alltså, som du sa: Många av deras citat var rena nonsens. Och på vilket sätt har våra kläder blivit viktigare och viktigare för vårt identitetsskapande? Det har väl varit lika viktigt historien igenom?
Och: Modet finns väl absolut i finrummet?!
Tack!
Jag håller verkligen med om att "identitet" är ett högst ideologiskt begrepp; "identitetsskapande" är därför en mycket intressant formulering. (För att låna tankar från Althusser: subjektet är ideologi.) Att "skapa" det redan skapade -- hur kan detta förstås på något annat sätt än att "skapandet" av en "identitet" förutsätter världen-som-den-är? Detta är att "naturalisera" den kapitalistiska systemvarelsen, göra den till grund.
Och sedan: Varför vill det "konceptuella" modet in i "finrummet" om inte för att öka sitt kulturella kapital? Detta är en vanlig strategi som "underdogs" (snälla, märk citationstecknen!) begagnar sig av för att räknas som "seriösa" i "seriösa kretsar": kulturellt kapital är fint, ekonomiskt dito fult. (Att den institutionella konsten är bra på att dölja sitt beroende av ekonomiskt kapital är en viktig diskussion. Att det "konceptuella" modet vill dölja det är skrattretande; varför bekräfta "finrummet" -- som är en borgerlig konstruktion, om inte för att man har "intellektuellt" komplex?)
Detta handlar helt enkelt om att det "konceptuella" modet slåss om utrymme: en egen "identitet" avskild från det "fula" modet (modebloggare och andra "konsumister"), och att denna kamp är viktigare än allt annat. Allt underordnas det "konceptuella" modefältets strävande efter autonomi (en egen "identitet"). Man slänger med teorier och begrepp för att hålla tron på modets värde vid liv.
Att detta värde är fundamentalt sammankopplat med en kapitalistisk marknad av valfrihet och konkurrens, och att denna ekonomiska bas är en förutsättning för "identitetsskapande", gör det "konceptuella" modet till inte bara en estetisering av politiken -- utan även till ett rättfärdigande av cynismen.
K.D.
Visst. Det "konceptuella" modet, liksom diverse "djupsinta" modeskribenter springer H&M/Zara/Topshop:s ärenden genom att ge ett intellektuellt och "konstnärligt" skimmer till en en bransch som i grunden saknar all form av konstnärlighet och progressivitet (de flesta plagg som finns att köpa har en bakgrund av exploatering + massproduktion och inte mkt mer).
Och. Vilket är betydligt allvarligare. Kvasiintellektualiseringen av modet ger människor en känsla av att något progressivt och framåtriktat, som tidigare i historien (och då menar jag inte 1400-tal utan enbart några decennier tillbaka i tiden) varit kopplat till tänkande och kunskap går att köpa för pengar. För att tala klarspråk: en person som plockar upp ett "konceptuellt" märkesplagg, känner sig smart, förmer, bättre. Och än värre: progressiv.
MEN. Att koppla ihop denna problematik med en "kapitalistisk marknad" och en "naturalisering av den kapitalistiska systemvarelsen" blir fullständigt meningslöst och intetsägande. Detta av den enkla anledning att det inte finns någon utsida av kapitalismen. Inte en millimeter av det samhälle vi lever i är opåverkat av "det kapitalistiska samhället" och vad som hypotetiskt finns utanför en supply and demand-ekonomi har vi inte den blekaste aning om. Och den typen av kritik kommer enbart från någon som har skägget mycket, mycket djupt ned i kurslitteraturen.
"Anonym",
Bra poänger i de först två styckena. Däremot måste jag invända mot det tredje.
Givetvis är jag medveten om att det inte finns något annat än en hypotetisk utsida. Jag är uppvuxen i senkapitalismen, marinerad i konsumtionstänkande och nyliberal logik. Jag har, precis som alla andra här och nu, socialiserats och blivit en "bärare" av samhällssystemet.
Men, på vad sätt underminerar dessa fakta min kritik? Du menar att det jag hävdar blir en metafysisk icke-fråga ("fullständigt meningslöst och intetsägande") i det att allt är präglat av kapitalismen; om du hade läst min kommentar noggrannare hade du funnit att jag just brottades med det problemet (att "skapa" det redan skapade) -- genom att ta ställning mot det. Låt mig utveckla detta.
Du skriver: "vad som hypotetiskt finns utanför en supply and demand-ekonomi har vi inte den blekaste aning om". (Jag hoppas att du inte förnekar historien före Milton Friedman.) Vad är nu att inte ha "den blekaste aning" synonymt med? I din mening (min tolkning av din kommentar): "Vi kan bara bevara status quo." Detta för att: "Inte en millimeter av det samhälle vi lever i är opåverkat" av kapitalismen -- den är fundamental. Din kommentar blottlägger också följande: "vad som hypotetiskt finns utanför… har vi inte den blekaste aning om." Hur kan vi inte ha "den blekaste aning" om vad vi förmodar finna? Och om vi förmodar -- varför ska vi då inte pröva vår hypotes? Enligt dig: för att det inte finns någon "utsida av kapitalismen". Är nu denna argumentation hållbar? Nej, du skriver emot dig själv.
Om vi byter ut "kapitalismen" mot något tidigare samhällssystem (som också socialiserade sina individer till bärare av samhällssystemet) i din argumentation, ser vi att historien är full av någonting som du förnekar genom ditt deterministiska resonemang -- nämligen motstånd. Du förnekar alla konstruktiva (och destruktiva) negationer som de facto har påverkat samhällen genom historien (genom reformationer och revolutioner). Av denna anledning blir din kommentar metafysisk i sin pessimism: du skriver indirekt att kapitalismen är evig.
Slutligen. Även om man inte kan tänka utanför, kan man tänka ja (status quo) eller nej (något måste ändras) utifrån sina mer eller mindre bra antaganden om verkligheten. Och kanske får man bättre antaganden genom att doppa skägget i kurslitteraturen då och då?
K.D.
Skicka en kommentar