Tankar kring turism del I

Det är inte lätt att vara turist. Det ska inte vara lätt att vara turist, i alla fall om man reser till ett så kallat u-land. Det enda sättet att vara turist i fattigare delar av världen med någon slags förstånd i behåll är att ha konstant identitetskris och dåligt samvete under hela resan. Man måste svetta sig igenom det.

Eller nä, nu överdriver jag. Men gud vet att det är så jag hanterar de extrema klyftor som gör sig påminda så fort man åker ett visst antal mil söderut, västerut eller österut. Allt man rör vid som turist blir liksom lite smutsigt. Det är så det känns. Varje nyfiken blick man kastar och varje girigt andetag insupande ”äkta kultur” förändrar det som man intresserar sig för, samtidigt som det lämnar en själv relativt oförändrad.

Visst är turismen viktig för många områden. Det är så vi har ordnat det för oss. Vissa delar av världen blir liksom satta bakom glas, så att vi andra kan komma och titta och förundras. Turistande är ofta ett sökande efter ett nu, ett letande efter autentiska människor och platser, som förstås är helt befängd. Det är kapitalismens sentimentala baksida. Vi sörjer det som vi förlorat samtidigt som vi ivrigt hejjar på ”den oundvikliga utvecklingen”.

Man kan slippa det här om man åker till Europa, USA och eventuellt Japan. Man kan slippa hamna i den obekväma situationen att vara relativt rik västerlänning. Problemet är att man ju är det, oavsett. Man kan inte komma ifrån det. Det om något, är en insikt som kan komma ur turismen. För jag tror inte att det är bättre att stanna hemma. Man måste ju bråka lite med sig själv.