Läser Liz Jones text om anorektiska modeller på Londons modevecka (via Johan Wirfälts twitter) och framförallt den svenska modellen Chloe Memisevic som gått många visningar och som ser sjuklig ut. Sjuklig som i ätstörd. Sjuklig som i helt sjukt att hon ens är kvar på en modellagentur. Liz Jones skriver vidare om hur plus size-modeller som Crystal Renn och Lara Stone har uppmärksammats mycket, men att dessa inte verkar ha haft någon effekt på övriga modellers vikt. Hon fortsätter;
These girls have been used as a smokescreen, so that the gay men who run the industry can continue to peddle the idea that women should look like adolescent boys (it was no coincidence that nerdy, weedy boys walked the runway in womenswear this season). This is their dream, not ours.
Jag köper personligen inte det så kallade bögkortet, men jag fastnade för formuleringen kring att plus size-modellerna används som dimridå för en fortsatt ätstörd modebransch. Genom att plus size-modellerna inte är plus size, utan ofta av någon slags västerländsk medelvikt, så sänks den vikt som vi ser som rimlig. Viktspannet flyttas några snäpp nedåt. Det är en märklig men pinsamt uppenbar mekanik.
Läs texten! Läs hela, slutet fick mig att fälla en tår över alltings jävlighet.
Inlägg
1 kommentar:
Hon är lika frisk som vem som helst. Du känner inte henne och borde därför inte döma henne utifrån vad en skvallertidningsjournalist har skrivit eller vad du ser. Tro inte på allt du läser :)
Precis som att en extremt fet människa kan vara frisk och må bra kan också en extremt smal tonåring må hur bra som helst. Och tro mig, det gör hon..
Skicka en kommentar