Om två stolar

Har nyligen fått två stolar som var min farmor och farfars. Pappa minns dem från sitt barndoms kök. De är ljust grå i trä. Klumpiga och slitna är de. Byggda för att hålla breda bondryggar och bakar. Nedslitna på vissa ställen av händer grova av slit, små lena barnanävar och varma kattkroppar.

Här sitter jag på en av dem med mitt kaffe framför datorn. Tangentbordets prosaiska knatter. 1900-talet är en avgrund av skillnader. Det är bara tre generationer. Ändå är tillvaron på den lilla gård i södra Östergötland där de här stolarna brukade stå, och mitt nuvarande liv och boende så monumentalt skilda från varandra. Samtidigt är gapen hos oss i Sverige inte att jämföra med övriga världen. Jag tänker på Europas krigshärjade 1900-tal. Kinas nuvarande förvandling som skapar sådana fruktansvärda skillnader mellan generationer. Alla länder som fram tills för inte så länge sedan var direkt koloniserade av västländer och de som växt upp i det, och de som växer upp nu.

Jag dricker mitt kaffe. Förmiddagskaffet. Det är en välsignelse. Jag sörplar i mig det girigt, liksom jag tänker mig att farfar och farmor gjorde det, efter att mjölkningen var klar. Det känns tryggt. Stolarna håller ännu, framförallt för en liten krokig rygg som min.