Döden i bilder

Var på ett seminarium idag på modevetenskapskursen jag läser som handlade om modefotografi, vanligt fotografi för den delen med, och de teorier kring det som fransmannen Roland Barthes presenterade under sin livstid. En viktig bok i sammanhanget är hans sista bok; Camera Lucida, där han försöker kategorisera fotografiet och bland annat även gör ett försök till att hitta vad det är i ett fotografi som fångar oss så ögonblickligen, som vissa fotografier kan göra på ett sätt som ibland känns helt slumpmässigt, och så vidare. Han lägger fram många teorier på olika områden inom fotografiet i den här boken, men kommer kanske aldrig fram till något riktigt konkret. Trots det är den klart läsvärd, kanske just därför till viss del då den lämnar många frågetecken som läsaren sedan själv kan spinna vidare på. Den är alltså verkligen ett tips till er som är intresserade av fotografiets vara och icke vara, den är dessutom ganska underhållande då han faktiskt lägger in många personliga reflektioner i texten. Hursomhelst, boken har en lite bitter grundton då han mor nyligen gått bort när han skrev den och detta påverkade honom i väldigt hög grad. Till slut lägger i alla fall fram en tes som i korthet går ut på att fotografiet alltid visar, vem det än egentligen föreställer, döden. I och med att personen alltid kommer möta döden förr eller senare, så är det som att personen på fotografiet liksom blickar in i sin egen framtid och sitt oundvikliga öde. Detta blir ju extra tydligt när personen på fotografiet redan har gått bort. När vi precis pratat om detta på seminariet så tar en kvinna i 60-årsåldern ordet och berättar om hur hon och hennes man brukar fotografera mycket och då framförallt deras barnbarn, vilket gjorde att just den här tesen då berörde henne mycket då hon påmindes om att hennes barnbarn faktiskt kommer gå bort förr eller senare och att det är bisarrt att hon på något sätt då fångar sitt barnbarns kommande död på bilden när hon fotograferar det. Jag tyckte det var väldigt... komiskt, eller i alla fall, charmigt då, men när jag skriver det nu låter det mest banalt. Hursomhelst, det var intressant att se någon beröras så mycket av en teori som Roland Barthes lade fram för trettio år sedan och applicera den på det sättet på sitt vardagsliv.

Bribes and Bruises

Är det inte fantastiskt att Sandra Backlund hade blåmärkets olika stadier som inspiration för sin a/w08-kollektion? Tyckte att det var ganska tydligt också, framförallt färgmässigt, det vill säga när man väl vet det. Verkligen en inspiration som hade varit svår att utläsa eller gissa sig till annars. Jag tycker ofta lite mer abstrakta inspirationskällor känns intressantare än konkreta. Att som Filippa K vara inspirerade av Nico i Velvet Underground på damsidan är säkert väldigt tacksamt, men också relativt tråkigt och nästan lite fegt, då ju Nico faktiskt rent konkret har burit vissa plagg och haft en väldigt definierad personlig stil. Inte för att Nico inte är en bra inspirationskälla, men, ja, ni förstår kanske vad jag försöker komma fram till här. Något som dock hade varit kul vore om de hade inspirerats av Nico på herrsidan istället. Kanske lite väl kul, svårt att ro iland alltså.

Bekännelser och det motsatta

Läser just nu Världens sista roman av Daniel Sjölin. Har sett fram emot den boken, då jag tidigare läst hans andra böcker och verkligen funnit dem intressanta. Världens sista roman utspelar sig på gränsen mellan fakta och fiktion då huvudrollsinnehavaren heter just Daniel Sjölin, är programledare på Babel i SVT och i övrigt delar många likheter med författaren samtidigt som många andra saker i boken antagligen är helt uppdiktade. Detta skapar en spänning i boken som delvis kommer ur det pinsamma i att huvudrollsinnehavaren har alkoholproblem, dåligt med självdistans och många andra dåliga karaktärsdrag. Det känns lätt som en bekännelseroman, samtidigt som det ibland är totalt det motsatta. Jag kom på mig själv med att tänka ”kan det där verkligen stämma?” vid läsningen av vissa bitar fastän det ju i sammanhanget är en totalt irrelevant frågeställning. Till slut drabbades jag av någon slags känsla av att bli lurad, liksom ”men det här är ju helt uppenbart en lögn!” men förlikade mig senare med den. Den var ju, som sagt, inte relevant. Daniel Sjölin har alltid beskrivits som lite av en svärmorsdröm, med sitt lagom rufsiga hår, blåa ögon och felfria hy. Som programledare för ett program om litteratur i SVT har han stuckit ut lite. Han ser inte ut som de brukar göra, med sin uppenbarelse i total brist på noppig kulturkofta. Han är helt enkelt så långt ifrån Göran Greider som man kan komma. Jag kan känna att det finns något extremt befriande i detta, att han på ett sätt verkar ganska harmlös, nästan lite för polerad, på ytan men samtidigt skriver litteratur som den här;
Så kunde de heta molnen öppna sig. Luftföroreningarna, ruelsen, baksmällan, kom direkt genom inandning av skadliga gaser som svaveldioxid, kvävedioxid och det ozon som trillat ner från atmosfären. Himlen flagnade som en gammal romersk takmålning. Stödgalor ökade, Ronja lämnade riksdagen, rasister intog kommunalhusen och kulturhatare riksdagen, små partiklar av giftiga metaller kom i omlopp, en giftig mäsk av smörjolja, spolarvätska och överkörda grävlingar jäste i motorvägarnas dikesrenar. På land spred sig först fetman, svepte genom underklasslagren, intog hela småstäder som Jönköping och Skellefteå. Sedan kom acnen; först i storstäderna, kring munnar och veck bakom näsvingar, sedan utåt mot kinderna, förorten. Korrosionen påskyndades av de oxider som i mötet med mossor och lavar omvandlades till starka syror och angrep byggnader, broar, statyer, hällristningar, spermiekvalitéer. Särskilt drabbades konstruktioner av lättvittrade material som naglar, skelett och raukarna på Fårö. Bergman grät vidöppet.

Samtidigt måste man kanske skilja lite på hans författarskap och den roll han har i tv som programledare, men ändå, uppiggande!

Världens sista roman är skriven av Daniel Sjölin och utgavs av Nordstedts förlag år 2007. Textutdraget är från sidan 54-55.

Wearing our hearts on our sleeves

Inhandlade nya Litkes igår och fick efter att expediten halvroat sagt "Eh jag har nog ingen påse som är sådär stor" även bära hem den i famnen. Det är ju som ni säkert vet inte vanliga Litkes den här gången utan mer en sorts samling av affischer i blockformat med underrubriken "Om skapande av Sveriges bästa modekreatörer" och således relativt stor och besvärlig att få hem. Vandrade Götgatan hemåt, eftersom jag passande nog glömt SL-kortet i en annan jacka, och kände mig fånigt demonstrativ. Här gick jag, bärandes en svår modetidning, förvisso i affischform men ändå, och kände mig som den största klichén på den här sidan millennieskiftet. Det var en lång promenad, trots att det antagligen inte var någon lördagsshoppande stockholmare mer än mig som reflekterade över det.
Hursomhelst, det fick mig att reflektera över tidningsformat. Litkes är ju även i vanliga fall en ganska stor tidning och även den lite besvärlig att bära hem, trots att den väl ändå får plats i en press stop-påse. På något sätt känns det lite som en markering; det här är och är heller inte tänkt att vara en tidning som man läser på tunnelbanan eller på lunchen. Det ska vara lite besvärligt och lite krävande. Egentligen mest symboliskt kanske, då det ju bara är marginellt besvärligare. Det känns lite som att Rodeo har tänkt lite likadant, trots att de ju är en gratistidning, en lite besvärligare gratistidning då, heh. Till skillnad från till exempel People, en annan gratistidning, som mer använder sig av fickformatsstuket.

Ett leende är ett leende är ett leende

Och leendet, Suzy Menkes leende som hon lite ansträngt avfyrar efter varje fråga! Lite som att hon förstår att hon nog till viss del kan verka skräckinjagande och därför måste lägga till det för att motverka det. Ungefär som att lägga till "...eller jag vet inte" efter ett påstående. Fruktansvärt charmigt, leendet alltså, det andra kan ju vara något av det mest korkade man kan ägna sig åt.
På tal om något helt annat, man måste älska Alexander Wang för att Just Like Heaven med The Cure spelas upp när man besöker hans hemsida. Inbillar mig att det verkligen är han som valt den och inte någon underhuggare som tyckte att den representerade "Alexander Wang som brand" bra.

Suzy Menkes

Suzy Menkes som skriver om mode för International Herald Tribune är fantastisk. Fantastiskt orimlig på något sätt. Så påläst, med så stor tyngd, samtidigt som hon påminner om en figur i en Kalle Anka-serie. Håret, rösten, kläderna, hon minner inte någonstans om de svala svartklädda människorna som annars brukar dominera modevärlden. Det är intressant med en person som egentligen livnär sig på att skriva om stil och vad som anses vara god smak för tillfället samtidigt som den själv egentligen inte rent stilmässigt företräder dessa två värden. Och ändå lyckas bli tagen på allvar!

Här talar hon med Valentino om hans kommande pensionering från modeskapandet och haute couturen.

Djupa v-ringningar är inte alltid av ondo

Ibland kan det se fantastiskt ut. Framförallt om man släpar runt på två molokna greyhounds. Synd att det ofta ser lite vulgärt ut på det täcka könet som vissa av oss tillhör.

Those First Impressions - The Associates (1984).

Att skapa önskad stämning

Det finns få saker som är så viktiga när det gäller att skapa önskad stämning på en visning som musiken. Det är väl kläderna då, liksom(!) Musiken kan användas för att förstärka en känsla som kläderna inger, för att förtydliga ett abstrakt budskap men även för att skapa en slags twist då musiken och kollektionen inte alltid är helt självklara följeslagare. Samtidigt är musiken så viktig att det kan bli pinsamt med fel val av musik. Att nu välja ”Fashion” med Chicks on Speed skulle ju till exempel vara ganska ödesdigert, då mode väl egentligen handlar om att ha koll och just den låten kan kännas något daterad i sådana sammanhang. Dock så kan ibland de mest uttjatade stycken kännas fräscha i ett visningssammanhang, om det är på rätt visning det vill säga.
Avsaknad av musik kan också vara effektfullt, men egentligen bara som just sådan, då tystnad i sig aldrig är riktig tystnad. Stolskrap och harklingar är kanske inte de ljud som man helst vill ska ackompanjera sin visning. Abstrakta ljud kan också vara effektfullt, ofta kan jag till och med tycka att det är bättre att ha sådana än att ha en riktig ”låt” med refräng och vers. Även om jag även kan känna en viss medkänsla med modellerna då avsaknad av tydlig takt säkert gör det svårare att röra sig på ett passande sätt till musiken. Nakknas visning i torsdags var ett bra exempel på hur abstrakt musik kan skapa en väldigt tydlig stämning. Det var Your Highness, som jag fått för mig ingår i Rollerboys i vanliga fall, som stod för den. Hela den visningen var ju för övrigt fantastisk.
Andra visningar på Stockholms modevecka som lyckats väl med musiksättandet var Acne som hade valt några slags stråkstycken som gav deras egentligen ganska avskalade kollektion med 90-talsinfluenser en luftig och klassisk känsla. Vem som valt eller skapat musiken är lite oklart. Carin Westers visning var ackompanjerad av en blandning av elektroniska stycken som kändes väldigt urbana och stycken som nästan var fantasy i sin framtoning och som påminde om Joe Hisaishis musik till Miyazakis filmer. Allt mycket passande, men det är knappast förvånande då det var David Roiseux som stod för urvalet.
Ett exempel på en visning där musiken verkligen användes som ett sätt att stärka en redan ganska tydligen känsla var Whyred där Luciano Leiva hade valt Billy Braggs ”A New England” som öppningsstycke. Charmigt val, också då just det stycket egentligen utmärks just av att den är så fruktansvärt enkel men ändå så bra, precis som Whyreds visning säkert uppfattades av många!
På Beckmans stickvisningar är kanske musiken extra viktig då eleverna har så kort tid på sig att presentera sina kreationer, sitt koncept och framförallt till att göra ett bestående intryck, då de ju är ganska många som visar på samma gång. I år fann jag också musiken väldigt väl vald hos de flesta elever. Anna Hjerling lyckades med sin musik dra paralleller mellan sina kläder och gamla samurai-rustningar, något som kanske hade gått många förbi utan den klassiskt japanska musiken med en modern twist som spelades. En annan favorit var Maryam Avalinejad som bröt av mot de andras färgskalor i svart, vitt, grått och beige genom att ha kläder i gult, turkost och vinrött och hade då också valt ett stycke med texten ”I don´t care what you dress like or what you wear, but please make sure you´ve got some colors in there. Now it´s all very well stepping out in black and white, but you´re no girlfriend of mine if you´re doing that, right.” Vet inte vad det är för musik dock, då det inte är uppgivet någonstans.

Det var allt för musikresenscent –bloggen idag (?!)

PVC

Varnar på förhand för det här inlägget; det kan tyckas vara lite negativt. De som inte gillar sådant kan sluta läsa nu. Hursomhelst; angående Stockholms pågående modevecka. Man kan inte låta bli att slås av att utbudet av intressanta märken med skickliga och nyskapande designers i Sverige antagligen är ganska skralt. Vissa märken, som ändå får räknas som ganska stora, håller verkligen inte måttet. Ändå får de ha visningar på Berns under modeveckan, antagligen för att konkurrensen är i det närmaste obefintlig, men även för att de har råd. Att sätta upp en visning kostar nämligen. Jag vill inte peka ut några så, men två märken, som vi kan kalla ”Resteröds” och ”Stylein” fick mig att bli rent ut sagt uttråkad. Anledningen till att jag inte slutade se på visningsvideon var i princip att jag ville se klart för att sedan kunna avfärda dem. Hur den förstnämnda kan göra en visning som så totalt andas förra året, och då menar jag tidigt förra året och är så genuint ickeoriginell är för mig svårt att förstå. När de svarta tightsen, som förvisso såg ut att vara gjorda av läder, men lika gärna kunde vara gjorda av PVC, gjorde entré blev det hela en smula komiskt. Att den sistnämndas kollektion såg ut att vara hämtad direkt från Hennes & Mauritz närmsta butik, men med lite mindre färg, var också intressant.

Det svenska stickundret

Jag tror att modesveriges, och utvalda delar av övriga modevärlden (heja!), fascination över Sandra Backlunds egenstickade kreationer på ett sätt är samma som den man som liten kände över trollkarlstrick. Liksom "OHH; AHH; hur kan hon; hur går det till" etc. Det är helt enkelt lite magi över det.



Okej, kan inte hålla mig. Stämmer in i hyllningskören; "OHH, AHH" etc. Vissa av plaggen ger associationer till Alien-filmerna. Groteskt och vackert.

Bilden är från dn.se

Lösa tankar än så länge

Stockholms modevecka ger än så länge har gett ett något splittrat intryck. Det är ju alltid svårt att få något slags generellt grepp om en visning när man bara sett den någon gång, får nog återkomma när jag hunnit se på dem några fler gånger. Några drag som man kan urskilja är i alla fall en något ganska tillbakalutad och smal, eller smalare, siluett. Mycket stickat, mycket transparent (surprise!), mycket rutigt, randigt, blommmönstrat, ja mycket mönstrat över huvudtaget. Eller mycket och mycket, mer får man nog snarare säga; mönstrat har inte direkt dominerat tidigare års svenska visningar. Det flesta visningar känns ganska klassiska men utan att bli stela eller pompösa.
Skulle kunna skriva vilka plagg jag fullkomligt älskar men det känns inte direkt relevant. Något som jag önskar att rapportörerna från visningarna tog lite mer fasta på. Vad någon rent subjektivt tycker om en viss visning är knappast intressant. Vad som är intressant är väl egentligen tendenser, influenser, jämförelser med tidigare kollektioner etc, öhm, enligt mig. Ibland är svensk modejournalistik så hemskt innehållslös.

Några frågetecken än så länge är de väldigt löst knutna slipsarna på Filippa K och någon mer visning(kommer inte ihåg vilken den var nu!), känner inte att jag behöver motivera varför det är ett frågetecken, och de tvåfärgade strumpbyxorna på Minimarkets visning. En viss amerikansk butik på Götgatan har nämligen haft exakt likadana till salu ett tag nu. Antingen så är de lånade direkt därifrån eller så är det bara ett olyckligt sammanträffande. Kändes hursomhelst lagom originellt. Kul också att Minimarket och Acne verkar ha gjort en exakt likadan svart transparent blus med knäppning fram, vet ju dock inte hur ärmarna ser ut men i övrigt var de extremt lika.


Strumpbyxorna! I övrigt... Den här rosa färgen figurerade även på ett par herrbyxor från Hope. Den känns faktiskt lite roligare än de vanliga höstfärgerna; orange, brunt; off-white och så vidare.

Bilden är lånad från Stureplan.se

Coco?

Ständigt dessa referenser till Coco Chanel. Det finns en Coco-kanon som infiltrerar världen, spyr ut sina hyllningar till den lilla svarta, chaneljackan och vita pärlhalsband. Inte så att jag egentligen har något emot damen ifråga. Hon var väl ganska ”cool”, hade stor inverkan på modehistorien och så vidare. Jag gillar väl henne egentligen mer än Christian Dior till exempel. Men som inspirationskälla känns hon ganska utsliten. Kanske på grund av att modemärket med hennes namn återuppfinner hennes stil varje säsong. Kanske är detta inget annat än naturligt. Men, faktum kvarstår, chaneljackan till exempel, är ett ganska tråkigt plagg. Hur kan då design som hela tiden tvingas inspireras av detta vara intressant? Chanels couturevisning förra veckan tyckte jag var ganska medioker; nya varianter på chaneljackan(igen), ballerinaskor och marintema..?!
Carin Westers a/w08-kollektion som visades idag hade i alla fall till en början tydliga drag av Chanel-inspiration. Svart, randigt och pärlhalsband som inslag talade sitt tydliga språk. Gäsp tänkte jag, men ändrade åsikt efter hand. Så tråkig var den faktiskt inte.

Nu är tanken inte att det här ska utveckla sig till en kverulantblogg. Nästa inlägg ska handla om något jag gillar. Jag lovar.

Yes!

För övrigt, när vi talar Paris herrmodevecka fall -08 måste jag tillägga att jag tycker det är så skönt att slippa alla dessa kvasirebell-stilar som dominerat vissa kollektioner så länge. Är så fruktansvärt trött på smala byxor, röda slipsar, rufsiga hår och allt det som många designers verkar ha uppfattat som truligt ungdomligt men som egentligen bara är en trött lek med klichéer.
Jag tyckte visningarna i allmänhet var väldigt starka på byxfronten. Dior Homme med Kris Van Assche i spetsen presenterade en kollektion som kanske inte var helgjuten men som hade ett par underbara harembyxor i sig. Vore jag man skulle jag jubla, äsch, jublar ändå.

!

För han har blommor i sitt hår...

Läser man vilken svensk, antagligen icke-svensk också, "mode"-blogg som helst kan man känna sig ganska säker på att blommönstrat är något som kommer bäras av många damer i vår. Själv har jag något svårt att ta just den trenden till mitt hjärta. Det känns ungefär lika kul som fjärilsmönstrat, i alla fall när det gäller S/S. Skulle mycket väl kunna tänka mig Balenciagas kimono-liknande rustningar i blommönstrat i och för sig men det är av lite andra anledningar än just mönstret. Hursomhelst, inte så upphetsande alltså, om det inte råkar vara på herrar! Ann Demeulemeesters visning av sin fall 08-visning är nämligen fylld av just blommönster som tydligen ska vara inspirerat av hennes egen trädgård. Att detta stilgrepp kan göra mig så lycklig säger ju en del om hur stelt herrmodet många gånger egentligen är. Vackert.

Bilderna är från style.com

Tips!

Centrum för Modevetenskap på Stockholms Universitet kommer under våren hålla öppna föreläsningar för de är intresserade. Den första hålls den 7 februari och är på temat "Artists changing fashion: From print to digital" där Professor Peter McNeil är föreläsare. Detta är Peter McNeils första öppna föreläsning i Sverige sedan han blev Stockholms universitets första professor i modevetenskap. Han är även professor i designhistoria, och specialiserad inom konsthistoria, vid University of Technology i Sydney. McNeil kom 2007 ut med ett verk vid namn ”Shoes: A History from Sandals to Sneakers” som har fått mycket uppmärksamhet.
Professor Yuniya Kawamura från Fashion Institute of Technology i New York håller den andra föreläsningen som går under namnet "Japanese Designers in Paris" den 21 februari. Kawamura är säkert ett namn ni känner igen då hon dels skrivit flera uppmärksammade verk om just japanska designers i Paris, "The Legitimation of Fashion; Japanese Designers in the French Fashion System" (2001) och "The Japanese Revolution in Paris Fashion" (2004). Hon har även skrivit Fashion-ology(2005) som 2007 översattes till svenska och gavs ut av Nordstedts Akademiska Förlag. Att läsa den är ett tips för er som är nyfikna på mode som akademiskt ämne. Mer information om de öppna föreläsningarna finns här . Alla borde gå!

AA

Det går ju onekligen bra för American Apparels butik på Götgatan som öppnade tidigt i höstas. Jag tycker att det är ganska intressant med tanke på hur osvenska plagg de egentligen för. Kan man se detta som något slags tecken på att svenskar, eller stockholmare då framförallt, har börjat ledsna på den stilrena nordiska designen och framförallt den svenska goda smaken?

Wikipedia

Någon mer än jag som tänkt på hur värdelöst Wikipeida är när det gäller både modehistoria och nutida designers? Antagligen på grund av att de som har tid och ork till att sitta och skriva texter dit, läs; män i 35-årsåldern med ryggsäck och kortärmad skjorta, inte tycker att mode är lika intressant som, säg, slaget vid Verdun.

Hursomhelst, känner för att uppdatera Wikipedia lite på dessa områden, någon som är med mig på detta lilla projekt?

Allmänt trivialt inlägg

Kommer på mig själv med att längta till våren och sommaren. Det är kanske inte så konstigt. Kommer även på att själva anledningen till att jag egentligen längtar dit är att jag älskar att klä mig som… ja, som man klär sig på sommaren. Då menar jag inte kort kjol och sandaler utan mer materialmässigt. Ibland känner jag ett sådant behov av att klä mig i linne, bomull och så vidare. Tunna material som är lätta att kavla upp och lätt får små veck och skrynklor. Den här vintern har faktiskt varit väldigt tung rent materialmässigt med mycket betoning på pälsar och läder. Puh. Roade mig nyss med att titta igenom de svenska visningarna från modeveckan i augusti återigen. Slogs av hur fantastisk Carin Westers visning var. Det enda jag egentligen har hört talas om från den visningen så här i efterhand är den blommiga klänningen som fanns med. Den har jämförts med till exempel Balenciagas storblommiga kreationer för våren och det är verkligen inget fel på den. Men det är ju inte direkt det blommönstrade som dominerade visningen. Jag gillar hela den koloniala stämningen, blandningen av material, färger som beige, grått och vitt och framförallt byxorna; stora, låg gren!

Angående "egen stil"

Modevärlden hyllar både egen stil och elegans och så vidare samtidigt som det gäller att följa modet någorlunda om man ska verka som någon som har någon slags grundläggande koll. Att ha en egen stil är alltså inte något som man får beröm för i alla sammanhang. Britney Spears till exempel kan väl sägas ha en egen stil men då den räknas som vulgär och ute är det inget hon premieras för. Om man ska premieras måste man alltså ha en egen stil som stämmer med det som anses vara god smak för tillfället men som samtidigt inte är uppenbart saxat från style.com. Egen stil är en sorts variant av det välkända begreppet god smak. God smak lanserades, menar många, när kläder och andra konsumtionsvaror började massproduceras under slutet av 1800-talet vilket gjorde att många fler hade råd med dessa varor samtidigt som medelklassen blev mycket förmögnare och började konsumera de varor som endast överklassen tidigare haft råd med. Då lanserades alltså detta begrepp som ett sätt för överklassen att särskilja sig från de undre klasserna, som nu kommit obehagligt nära. Det gällde alltså att välja rätt saker att konsumera, inte bara ha råd att konsumera. Peter Englund har skrivit en intressant essä om just detta som kan rekommenderas.

Barbarer!

En rolig anteckning som jag hittade i mitt kollegiblock från någon föreläsning;
Tydligen ansåg greker och romare att sydda kläder var för primitiva folk och barbarer. De hade ju bara draperade tygstycken på sig i princip.

Att de inte förstod potentialen i nål och tråd!

Mode/konst

Man hör ganska ofta modeintresserade människor, när de pratar om mode, hävda att mode och konst egentligen är likvärdiga i kreativitet och betydelse och borde behandlas och uppskattas som den gränsöverskridande och experimentella konstart som den egentligen är. Detta kan jag absolut hålla med om. Det finns många beröringspunkter (men självklart även många skillnader.) Det jag kan störa mig på i sammanhanget är att människor verkar tycka att de säger något lite… förbjudet och revolutionerande när de hävdar att mode och konst är likvärdigt. Kanske är detta uttalande något som kan provocera hos gemene man, det vet jag inte, men en sak som jag dock vet är att det verkligen inte är något nytt under solen att människor som håller på med mode gärna vill att det ska vara konst. Jag har precis läst en bok som heter ”Couture Culture- A Study in Modern Art and Fashion” av Nancy J. Troy som är utgiven av Massachusetts Institute of Technology, 2003, som handlar om just modets och konstens förhållande till varandra i början av 1900-talet och om hur modevärlden då gärna ville associera sig med konsten. I förra seklets början var hela modesystemet, om man ska använda sig av Kawamuras teorier, ganska ungt. Det var nämligen inte förrän på 1860-talet som den franska Haute Couturen uppkom. Det var då engelsmannen Charles Fredrik Worth startade sitt modehus i Paris och började använda sig av modevisningar och satte fokus på märket och designen på ett helt annat sätt än vad det hade varit innan. När fler och fler modehus började startas upp blev det också en mycket större hausse kring vem som hade tillverkat kläderna man bar, vad man hade betalat för det och så vidare. Ett modehus behöver en ledare, enligt den tidens sätt att se på saken, och gärna en karismatisk sådan. 1800-talets och romantikens fokus på geniet var en tacksam mall för hur en chefdesigner skulle vara under denna modesystemets barndom. Något som drog detta till sin spets var Paul Poiret som med sitt självbetitlade modehus verkligen försökte vinna någon slags legitimitet åt sina kreationer genom att hela tiden associera sig med just konstvärlden. Han stal helt enkelt konceptet den känsliga konstnären rätt av. (Något som även många av dagens chefdesigners gärna gör, tänk Karl Lagerfeld till exempel) Detta för att få respekt och antagligen också för att få människor att känna att de köpte mer än bara en klänning när de gick till honom. Antagligen var han överhuvudtaget inte bekväm med tanken att han ägnade sig åt något så simpelt som att rita kläder åt societetsdamer som inte hade något bättre för sig än att lägga alldeles för mycket pengar på kläder och skönhet. (Jag hoppas ni lägger märke till den lätt ironiska tonen här) Genom att använda sig av konstvärldens attribut hoppades han också vinna något av konstvärldens tyngd och seriositet. Nu pratar vi 1910-tal. Viljan hos modevärlden att associera sig med konstvärlden är alltså knappast ny.
Det finns flera anledningar till att konstvärlden är sedd på med blidare och framförallt respektfullare ögon än vad modevärlden är. Dels är ju konstvärlden mycket äldre och har en historia som är väl dokumenterad och med namngivna hyllade konstnärer. Konsten sprang väl ur något slags primitivt behov hos människor att avbilda sin omvärld och att uttrycka sig. Modet däremot springer faktiskt helt enkelt ur behovet av att skydda och värma sig, med päls, läder eller textilier. Sedan upptäckte självklart människor att de kunde göra mer med det de klädde sig i än så, men ändå, modevärlden är sprungen ur behov att klä sig och är då så mycket mer funktionsbetonad än konstvärlden. En annan anledning till allt detta är självklart att modeskapare är så utlämnade till hur deras skapelser mottas och framförallt konsumeras. En konstnär kan kanske finna någon slags tröst i att vara missförstådd och att slå nerifrån medan en designer bara kan sikta på att vinna eller försvinna i princip. Detta gör att konstnären har ett helt annat oberoende än modeskaparen som hela tiden är styrd av kapitalet och allmänhetens intresse.
En tredje aspekt på det hela, som jag dessutom tror är väldigt viktig är att mode sedan ”the male renunciation”, alltså den förändring som inträffade efter franska revolutionen då män i princip avsade sig sitt modeintresse och faiblesse för pråliga utsmyckningar etc. och helt enkelt knuffade över klädintresset till kvinnorna, setts som ett kvinnligt område. Mode är nyckfullt, ändrar sig med jämna mellanrum och fokuserar helt på yta, precis som kvinnor alltså. Konstvärlden däremot är ett traditionellt manligt område. Den känsliga konstnären är per definition en man. Enough said alltså.
Detta kan göra att jag kan känna en viss motvilja mot hela ”Mode är konst”-jargongen. Kan inte mode bara få vara mode och konst få vara konst? Sedan kan de inspireras av varandra och samarbeta så mycket de vill. Men det är tråkigt om modevärlden måste lägga till med konstens klassiskt manliga attribut för att bli respekterad och sedd som en riktig konstart

Tidlöshet

På tal om begrepp som används i syfte att sälja mode och inredning så är ett annat sådant som används flitigt ordet ”Tidlöshet”. Att använda just det ordet är antagligen ett utryck för företags strävan efter att tjäna på människors behov av fasta värden i vår västervärld som domineras så totalt av det motsatta. Det används i alla sammanhang egentligen, för att sälja jeans, möbler, och målarfärg. Detta irriterar mig, ganska mycket faktiskt. Mest när det gäller mode då målarfärg och möbler kanske inte riktigt intresserar mig på det sättet.
Det finns knappast något som kan kallas tidlöst. I alla fall inte när det gäller yta, form, och smak. Georg Simmel publicerade 1904 en artikel i tidskriften International Quarterly där han presenterade sin ”Trickle-down-theory”, en teori som på många sätt står sig än idag. Han menade att modets konstanta föränderlighet beror på de övre samhällsklassernas behov av att distansera sig från de lägre klasserna. Detta gör de genom att hela tiden visa på sin förmåga att välja vissa rätta saker som laddas med värden, till exempel begreppet god smak. När överklassen använt sig av dessa saker en tid så fångar medel- och underklassen automatiskt upp detta och börjar själva använda sig av dem vilket gör att överklassen återigen måste ändra, då de inte kan använda sig av samma attribut som de lägre klasserna. På detta sätt förs modet framåt och förändras. Denna teoris fokus på samhällsklasser är kanske något förlegad. Överklassen har inte en sådan påverkan på modet som den en gång hade. Snarare handlar det ofta om någon slags kreativ medel- och överklass som försöker distansera sig från den icke-kreativa över- medel- och underklassen. Modet förändras nämligen alltid. Det är det enda som egentligen är beständigt med modet; att det är så obeständigt.
Därför är det fåfängt att försöka hålla fram vissa värden som tidlösa. Vissa värden håller längre än andra, det får jag medge. Färgen svart till exempel har väl setts som en sober och smakfull färg i snart 100 år men även om det håller länge så betyder inte det att det håller för evigt. Det är så historielöst att kalla något tidslöst och är det något jag kan känna ett intensivt hat mot så är det just historielöshet.

Pretty On The Inside

En som verkligen gjorde ett försök att reclaima galen kvinna-stilen är som bekant Courtney Love. Så blev hon också behandlad därefter. Sedan så kanske hon var något galen från och till också, men det hör knappast hit. När hon vid flera tillfällen ”fräschade till sig”, det vill säga plastikopererade sig etc. så fick hon faktiskt lite respekt för det i media och i det allmänna medvetandet. Att hon sedan rent teoretiskt fortfarande kunde vara lika galen spelade ingen roll. Såg hon någorlunda normal ut måste hon ju också vara det...

.

Galet!

Täckjacka och trasiga strumpbyxor

I senaste numret av Bang med tema galenskap skriver Karin Eder-Ekman om hur man klär sig som en galen kvinna. Hon menar att galenskap hos kvinnor inte bara är ett beteende, ska man räknas till skaran galna kvinnor bör man även klä sig med den gruppens speciella attribut. Till dessa hör utsmetat smink, udda accessoarer, assymetri och täckjackor, för att nämna några. När Britney rakade av sig håret var inte det bara en av många till synes sinnesjuka handlingar utan för världen verkligen det slutgiltiga beviset på att hon var galen. När en kvinna i Britneys position, eller viken kvinna som helst, slutar att by sig så totalt om hur hon ser ut och uppfattas kommer hon antagligen räknas som lite galen.

Jag kan verkligen känna igen det här. När jag, som egentligen är ganska sansad, antingen med fri vilja eller av en slump haft på mig kläder som galna kvinnor brukar ha på mig reagerar omgivningen på det. Inte så att de gör något speciellt, men de kan liksom inte låta bli att stirra. Alla har vi väl suttit där på tunnelbanan på väg hem från en fest som höll på till morgonen med just utsmetat smink, trasiga strumpbyxor och kläderna på sniskan och känt sig så fel som man kan känna sig. Jag brukar känna för att utbrista ”Alltså, jag ser inte ut så här i vanliga fall, det är bara nu som jag …” Jag antar att det är någon slags rädsla för att verka som en galen, eller fallen kvinna. De brukar väl på många sätt höra ihop. Samtidigt gör detta mig förbannad och ger mig en känsla av att vilja reclaima galen kvinna-stilen.

Ra, God of Sun

Har börjat känna något som liknar besatthet vid det forntida Egypten. När jag och mina syskon var små spelade vi ett cd-romspel som hette ”Egypten- Gåtan vid Nilens strand” i timmar. Jag tror att detta har lämnat efter sig vissa bestående intryck. De forntida egyptierna hade en extremt enkel men samtidigt väldigt utsmyckad stil. De matchade ofta helt vita kläder med extrema smycken och accessoarer, mycket smink och lätt kolafärgad hud. Det är en stil som jag önskar att jag kunde applicera på min egen stil idag. Det är tyvärr svårt. Hör ni hur det låter; vita kläder, mycket smink, mycket smycken och brunbränd hy… Det låter som en typisk kvinnlig La Roy-besökare. Ingen skulle förstå. Hur klär man sig som en gud?

Burberryrutans upp och nedgång

Burberryrutan brukade vara en symbol för klass, elegans och tradition, eller något i den stilen. Att ha en trenchcoat från Burberry fodrat med det mönstret eller den klassiska Burberryhalsduken på sig var ett sätt att markera att man hade smak, och råd, uppenbarligen. För några år sedan fick Burberry verkligen ett uppsving, antagligen delvis på grund av trenchcoatens bombastiska återkomst i modet. Alla ville äga ett Burberry-plagg. Men i och med märkets ambitioner att vara ett lyxmärke och de priser som följer en sådan ambition hade inte alla medlen till att köpa ett sådant. En trench från Burberry kostar runt en tiotusen svenska kronor. Halsduken däremot kostar runt tvåtusen kronor. Detta gör att mycket fler människor har råd att köpa halsduken. Den är dessutom en mer effektiv identitetsmarkör i och med att rutmönstret exponeras maximalt. Följden av detta var att fler och fler under tvåtusentalet inhandlade och började använda den. När något som egentligen är en lyxvara börjar bli populärt hos gemene man börjar även kopiorna komma som brev på posten. I slutändan är det ingen som kan se, i alla fall inte på långt håll, om varan är äkta eller en kopia. I början var haussen kring märket säkert glädjande för Burberry. De fick mycket publicitet och därmed högre försäljningssiffror. Men någonstans där blev haussen överexponering. Alltför många, som märket kanske egentligen inte vill associera sig med, började använda deras produkter, eller produkter som liknade deras. Detta gör att deras ursprungliga kunder börjar vända sig bort från märket eftersom de inte vill sammankoppla sig med det nya kundsegmentet. Jag har inga försäljningssiffror att tillgå, men det står ju helt klart att Burberryrutans storhetstid är över för den här gången. Häri ligger lyxens paradox. De flesta känner en längtan efter lyx, ivrigt påhejade av mode- och inredningsmagasin, men själva definitionen av lyx är något exklusivt, det vill säga något som inte är tillgängligt för alla. Blir det tillgängligt för alla kan det knappast kallas lyx. Då försvinner också tjusningen med det hela.

Urban Haute Bourgeoisie

Ibland känner jag ett behov av att klä upp mig, på riktigt. Tyvärr är det i princip aldrig som det kommer till de nivåer som visas i utdraget ur filmen Metropolitan ovan. Jag antar att att detta kommer ur något slags medelklasskomplex eftersom jag samtidigt är totalt obekväm med sådant. Puh.

Att klä sig som en man

Alltid när jag går i affärer med personer av det manliga könet så blir jag lite frustrerad över det dåliga klädutbudet som finns för män. Det mesta är dyrt, tråkigt och hemskt klassiskt. (Det är inget fel med klassiskt, men det är heller inte speciellt ”kul”) Samtidigt så slås jag av hur mina manliga bekanta heller inte vill köpa det magra utbud av lite mer vågade kläder som finns tillgängligt. Om de inte är bögar, (obs generalisering!), då är oftast besattheten vid naturliga färgtoner och klassiska snitt inte riktigt lika påtaglig. Samma sak är ganska tydlig om man får för sig att läsa i kommentarsfältet på de olika modebloggarna för män som finns tillgängliga. På dessa brukar ju, som bekant, blogginnehavarna ofta lägga upp ”Dagens outifts” där de redovisar vad de haft på sig under dagen, vad det är för märke etc. När de har på sig ett klädesplagg eller en accessoar som är lite mer okonventionell blir reaktionen genast stark. ”Du kan inte ha de strumporna till de skorna” ”Du ser ut som en clown” etc. Många som läser verkar bli provocerade av outfits som upplevs gå utanför regelboken. Dessa starka reaktioner känns ofta ganska omotiverade enligt mig och dessutom ganska underliga. Kan det generellt vara så att män som är intresserade av kläder, och som är straighta, känner ett behov av att vara väldigt korrekta, av att inte göra något fel, för att markerna någon slags manlighet i all utseendefixering? Det hela påminner ju om 1800-talsdandyns besatthet vid detaljer och vid att vara smakfullt klädd, det vill säga lagom klädd. Att vara ”för mycket” i sin klädsel är sådant som kvinnor och bögar kan ägna sig åt liksom. Bögarna däremot har ju redan sagt upp sin så kallade manlighet när de outade sig som just bögar. De behöver inte bry sig. Som heterosexuell man med klädintresse däremot, har man ganska mycket att bevisa.

Bilden föreställer Beau Brummel, ganska manlig i all sin fåfänga.

Mmmm

Är inte läppglans en ganska underlig företeelse? Vad är det egentligen man försöker spela på? Självklart förstår jag att tanken är att man ska förstora munnen och dra blickarna dit men i övrigt? Själva glanset? Påminner inte det lite om saliv? Som att man har lite svårt att hålla den i munnen? Dreglar?

Cindy Sherman

En av mina absoluta favoritfotografer är Cindy Sherman. Hennes produktion har genom åren, som ni säkert vet, dominerats av konceptuella självporträtt där hon i princip har klätt ut sig till olika stereotyper inom ämnen som film, historia etc. Det är oftast kvinnor i olika situationer hon porträtterar och det hela blir mycket intressant då hennes porträtt för det mesta är sprungna ur hennes egen fantasi men så ”typiska” att man nästan tror sig kunna säga ur vilken film till exempel som personen som hon porträtterar är tagen. Det hela blir för det mesta en sorts lek med kvinnliga stereotyper såsom den fallna kvinnan, den övergivna kvinnan, horan, madonnan. Vi har alla så många värden knutna till vissa begrepp att Sherman endast behöver sätta ihop dem på ett ytterst subtilt sätt för vi ska förstå vilken slags kvinnotyp det är hon porträtterar. Denna lek med stereotyper har av många setts som feministisk även då Sherman själv inte vill sätta den etiketten på sina fotografier. Men det är svårt att bortse från att Sherman på många sätt genom att porträttera sig själv utklädd till olika kvinnotyper visar på hur konstruerade dessa är. Det räcker alltså egentligen med att klä ut sig till en sådan för att verkligen bli en.
Detta får mig inte helt osökt att tänka på modevärldens lekar med kvinnoroller och myter. Handlar inte mode ofta om det? (Mansroller med för den delen.) Hur ofta basunerar diverse modetidningar inte ut att det är amazonen, femme fatalen, sexiga bibliotekarien eller lolitan som är det som gäller? Frågan är om denna lek med stereotyper cementerar fördomar eller om den helt enkelt ger kvinnor en sorts kontroll över dem? Det vill säga, klär jag mig som en lolita, väljer det alltså, så kan jag i princip göra vad jag vill med det. Jag behöver inte bete mig som en lolita för det. Det är mest en lek med intryck och uttryck. Jag vill gärna tro att det är så här, att kvinnor tar kontroll över sina liv genom att använda sig av gamla slitna stilklichéer… Men det är tråkigt att urvalet är så begränsat och att omvärlden dessutom tenderar att behandla dig så som du är klädd, det vill säga som något av ett oskyldigt barn till exempel.



Untitled Film Still # 48, 1979



Untitled # 205, 1989