Burberryrutans upp och nedgång

Burberryrutan brukade vara en symbol för klass, elegans och tradition, eller något i den stilen. Att ha en trenchcoat från Burberry fodrat med det mönstret eller den klassiska Burberryhalsduken på sig var ett sätt att markera att man hade smak, och råd, uppenbarligen. För några år sedan fick Burberry verkligen ett uppsving, antagligen delvis på grund av trenchcoatens bombastiska återkomst i modet. Alla ville äga ett Burberry-plagg. Men i och med märkets ambitioner att vara ett lyxmärke och de priser som följer en sådan ambition hade inte alla medlen till att köpa ett sådant. En trench från Burberry kostar runt en tiotusen svenska kronor. Halsduken däremot kostar runt tvåtusen kronor. Detta gör att mycket fler människor har råd att köpa halsduken. Den är dessutom en mer effektiv identitetsmarkör i och med att rutmönstret exponeras maximalt. Följden av detta var att fler och fler under tvåtusentalet inhandlade och började använda den. När något som egentligen är en lyxvara börjar bli populärt hos gemene man börjar även kopiorna komma som brev på posten. I slutändan är det ingen som kan se, i alla fall inte på långt håll, om varan är äkta eller en kopia. I början var haussen kring märket säkert glädjande för Burberry. De fick mycket publicitet och därmed högre försäljningssiffror. Men någonstans där blev haussen överexponering. Alltför många, som märket kanske egentligen inte vill associera sig med, började använda deras produkter, eller produkter som liknade deras. Detta gör att deras ursprungliga kunder börjar vända sig bort från märket eftersom de inte vill sammankoppla sig med det nya kundsegmentet. Jag har inga försäljningssiffror att tillgå, men det står ju helt klart att Burberryrutans storhetstid är över för den här gången. Häri ligger lyxens paradox. De flesta känner en längtan efter lyx, ivrigt påhejade av mode- och inredningsmagasin, men själva definitionen av lyx är något exklusivt, det vill säga något som inte är tillgängligt för alla. Blir det tillgängligt för alla kan det knappast kallas lyx. Då försvinner också tjusningen med det hela.