Döden i bilder

Var på ett seminarium idag på modevetenskapskursen jag läser som handlade om modefotografi, vanligt fotografi för den delen med, och de teorier kring det som fransmannen Roland Barthes presenterade under sin livstid. En viktig bok i sammanhanget är hans sista bok; Camera Lucida, där han försöker kategorisera fotografiet och bland annat även gör ett försök till att hitta vad det är i ett fotografi som fångar oss så ögonblickligen, som vissa fotografier kan göra på ett sätt som ibland känns helt slumpmässigt, och så vidare. Han lägger fram många teorier på olika områden inom fotografiet i den här boken, men kommer kanske aldrig fram till något riktigt konkret. Trots det är den klart läsvärd, kanske just därför till viss del då den lämnar många frågetecken som läsaren sedan själv kan spinna vidare på. Den är alltså verkligen ett tips till er som är intresserade av fotografiets vara och icke vara, den är dessutom ganska underhållande då han faktiskt lägger in många personliga reflektioner i texten. Hursomhelst, boken har en lite bitter grundton då han mor nyligen gått bort när han skrev den och detta påverkade honom i väldigt hög grad. Till slut lägger i alla fall fram en tes som i korthet går ut på att fotografiet alltid visar, vem det än egentligen föreställer, döden. I och med att personen alltid kommer möta döden förr eller senare, så är det som att personen på fotografiet liksom blickar in i sin egen framtid och sitt oundvikliga öde. Detta blir ju extra tydligt när personen på fotografiet redan har gått bort. När vi precis pratat om detta på seminariet så tar en kvinna i 60-årsåldern ordet och berättar om hur hon och hennes man brukar fotografera mycket och då framförallt deras barnbarn, vilket gjorde att just den här tesen då berörde henne mycket då hon påmindes om att hennes barnbarn faktiskt kommer gå bort förr eller senare och att det är bisarrt att hon på något sätt då fångar sitt barnbarns kommande död på bilden när hon fotograferar det. Jag tyckte det var väldigt... komiskt, eller i alla fall, charmigt då, men när jag skriver det nu låter det mest banalt. Hursomhelst, det var intressant att se någon beröras så mycket av en teori som Roland Barthes lade fram för trettio år sedan och applicera den på det sättet på sitt vardagsliv.