Bekännelser och det motsatta

Läser just nu Världens sista roman av Daniel Sjölin. Har sett fram emot den boken, då jag tidigare läst hans andra böcker och verkligen funnit dem intressanta. Världens sista roman utspelar sig på gränsen mellan fakta och fiktion då huvudrollsinnehavaren heter just Daniel Sjölin, är programledare på Babel i SVT och i övrigt delar många likheter med författaren samtidigt som många andra saker i boken antagligen är helt uppdiktade. Detta skapar en spänning i boken som delvis kommer ur det pinsamma i att huvudrollsinnehavaren har alkoholproblem, dåligt med självdistans och många andra dåliga karaktärsdrag. Det känns lätt som en bekännelseroman, samtidigt som det ibland är totalt det motsatta. Jag kom på mig själv med att tänka ”kan det där verkligen stämma?” vid läsningen av vissa bitar fastän det ju i sammanhanget är en totalt irrelevant frågeställning. Till slut drabbades jag av någon slags känsla av att bli lurad, liksom ”men det här är ju helt uppenbart en lögn!” men förlikade mig senare med den. Den var ju, som sagt, inte relevant. Daniel Sjölin har alltid beskrivits som lite av en svärmorsdröm, med sitt lagom rufsiga hår, blåa ögon och felfria hy. Som programledare för ett program om litteratur i SVT har han stuckit ut lite. Han ser inte ut som de brukar göra, med sin uppenbarelse i total brist på noppig kulturkofta. Han är helt enkelt så långt ifrån Göran Greider som man kan komma. Jag kan känna att det finns något extremt befriande i detta, att han på ett sätt verkar ganska harmlös, nästan lite för polerad, på ytan men samtidigt skriver litteratur som den här;
Så kunde de heta molnen öppna sig. Luftföroreningarna, ruelsen, baksmällan, kom direkt genom inandning av skadliga gaser som svaveldioxid, kvävedioxid och det ozon som trillat ner från atmosfären. Himlen flagnade som en gammal romersk takmålning. Stödgalor ökade, Ronja lämnade riksdagen, rasister intog kommunalhusen och kulturhatare riksdagen, små partiklar av giftiga metaller kom i omlopp, en giftig mäsk av smörjolja, spolarvätska och överkörda grävlingar jäste i motorvägarnas dikesrenar. På land spred sig först fetman, svepte genom underklasslagren, intog hela småstäder som Jönköping och Skellefteå. Sedan kom acnen; först i storstäderna, kring munnar och veck bakom näsvingar, sedan utåt mot kinderna, förorten. Korrosionen påskyndades av de oxider som i mötet med mossor och lavar omvandlades till starka syror och angrep byggnader, broar, statyer, hällristningar, spermiekvalitéer. Särskilt drabbades konstruktioner av lättvittrade material som naglar, skelett och raukarna på Fårö. Bergman grät vidöppet.

Samtidigt måste man kanske skilja lite på hans författarskap och den roll han har i tv som programledare, men ändå, uppiggande!

Världens sista roman är skriven av Daniel Sjölin och utgavs av Nordstedts förlag år 2007. Textutdraget är från sidan 54-55.