Wearing our hearts on our sleeves

Inhandlade nya Litkes igår och fick efter att expediten halvroat sagt "Eh jag har nog ingen påse som är sådär stor" även bära hem den i famnen. Det är ju som ni säkert vet inte vanliga Litkes den här gången utan mer en sorts samling av affischer i blockformat med underrubriken "Om skapande av Sveriges bästa modekreatörer" och således relativt stor och besvärlig att få hem. Vandrade Götgatan hemåt, eftersom jag passande nog glömt SL-kortet i en annan jacka, och kände mig fånigt demonstrativ. Här gick jag, bärandes en svår modetidning, förvisso i affischform men ändå, och kände mig som den största klichén på den här sidan millennieskiftet. Det var en lång promenad, trots att det antagligen inte var någon lördagsshoppande stockholmare mer än mig som reflekterade över det.
Hursomhelst, det fick mig att reflektera över tidningsformat. Litkes är ju även i vanliga fall en ganska stor tidning och även den lite besvärlig att bära hem, trots att den väl ändå får plats i en press stop-påse. På något sätt känns det lite som en markering; det här är och är heller inte tänkt att vara en tidning som man läser på tunnelbanan eller på lunchen. Det ska vara lite besvärligt och lite krävande. Egentligen mest symboliskt kanske, då det ju bara är marginellt besvärligare. Det känns lite som att Rodeo har tänkt lite likadant, trots att de ju är en gratistidning, en lite besvärligare gratistidning då, heh. Till skillnad från till exempel People, en annan gratistidning, som mer använder sig av fickformatsstuket.