Mode/konst

Man hör ganska ofta modeintresserade människor, när de pratar om mode, hävda att mode och konst egentligen är likvärdiga i kreativitet och betydelse och borde behandlas och uppskattas som den gränsöverskridande och experimentella konstart som den egentligen är. Detta kan jag absolut hålla med om. Det finns många beröringspunkter (men självklart även många skillnader.) Det jag kan störa mig på i sammanhanget är att människor verkar tycka att de säger något lite… förbjudet och revolutionerande när de hävdar att mode och konst är likvärdigt. Kanske är detta uttalande något som kan provocera hos gemene man, det vet jag inte, men en sak som jag dock vet är att det verkligen inte är något nytt under solen att människor som håller på med mode gärna vill att det ska vara konst. Jag har precis läst en bok som heter ”Couture Culture- A Study in Modern Art and Fashion” av Nancy J. Troy som är utgiven av Massachusetts Institute of Technology, 2003, som handlar om just modets och konstens förhållande till varandra i början av 1900-talet och om hur modevärlden då gärna ville associera sig med konsten. I förra seklets början var hela modesystemet, om man ska använda sig av Kawamuras teorier, ganska ungt. Det var nämligen inte förrän på 1860-talet som den franska Haute Couturen uppkom. Det var då engelsmannen Charles Fredrik Worth startade sitt modehus i Paris och började använda sig av modevisningar och satte fokus på märket och designen på ett helt annat sätt än vad det hade varit innan. När fler och fler modehus började startas upp blev det också en mycket större hausse kring vem som hade tillverkat kläderna man bar, vad man hade betalat för det och så vidare. Ett modehus behöver en ledare, enligt den tidens sätt att se på saken, och gärna en karismatisk sådan. 1800-talets och romantikens fokus på geniet var en tacksam mall för hur en chefdesigner skulle vara under denna modesystemets barndom. Något som drog detta till sin spets var Paul Poiret som med sitt självbetitlade modehus verkligen försökte vinna någon slags legitimitet åt sina kreationer genom att hela tiden associera sig med just konstvärlden. Han stal helt enkelt konceptet den känsliga konstnären rätt av. (Något som även många av dagens chefdesigners gärna gör, tänk Karl Lagerfeld till exempel) Detta för att få respekt och antagligen också för att få människor att känna att de köpte mer än bara en klänning när de gick till honom. Antagligen var han överhuvudtaget inte bekväm med tanken att han ägnade sig åt något så simpelt som att rita kläder åt societetsdamer som inte hade något bättre för sig än att lägga alldeles för mycket pengar på kläder och skönhet. (Jag hoppas ni lägger märke till den lätt ironiska tonen här) Genom att använda sig av konstvärldens attribut hoppades han också vinna något av konstvärldens tyngd och seriositet. Nu pratar vi 1910-tal. Viljan hos modevärlden att associera sig med konstvärlden är alltså knappast ny.
Det finns flera anledningar till att konstvärlden är sedd på med blidare och framförallt respektfullare ögon än vad modevärlden är. Dels är ju konstvärlden mycket äldre och har en historia som är väl dokumenterad och med namngivna hyllade konstnärer. Konsten sprang väl ur något slags primitivt behov hos människor att avbilda sin omvärld och att uttrycka sig. Modet däremot springer faktiskt helt enkelt ur behovet av att skydda och värma sig, med päls, läder eller textilier. Sedan upptäckte självklart människor att de kunde göra mer med det de klädde sig i än så, men ändå, modevärlden är sprungen ur behov att klä sig och är då så mycket mer funktionsbetonad än konstvärlden. En annan anledning till allt detta är självklart att modeskapare är så utlämnade till hur deras skapelser mottas och framförallt konsumeras. En konstnär kan kanske finna någon slags tröst i att vara missförstådd och att slå nerifrån medan en designer bara kan sikta på att vinna eller försvinna i princip. Detta gör att konstnären har ett helt annat oberoende än modeskaparen som hela tiden är styrd av kapitalet och allmänhetens intresse.
En tredje aspekt på det hela, som jag dessutom tror är väldigt viktig är att mode sedan ”the male renunciation”, alltså den förändring som inträffade efter franska revolutionen då män i princip avsade sig sitt modeintresse och faiblesse för pråliga utsmyckningar etc. och helt enkelt knuffade över klädintresset till kvinnorna, setts som ett kvinnligt område. Mode är nyckfullt, ändrar sig med jämna mellanrum och fokuserar helt på yta, precis som kvinnor alltså. Konstvärlden däremot är ett traditionellt manligt område. Den känsliga konstnären är per definition en man. Enough said alltså.
Detta kan göra att jag kan känna en viss motvilja mot hela ”Mode är konst”-jargongen. Kan inte mode bara få vara mode och konst få vara konst? Sedan kan de inspireras av varandra och samarbeta så mycket de vill. Men det är tråkigt om modevärlden måste lägga till med konstens klassiskt manliga attribut för att bli respekterad och sedd som en riktig konstart