Att skapa önskad stämning

Det finns få saker som är så viktiga när det gäller att skapa önskad stämning på en visning som musiken. Det är väl kläderna då, liksom(!) Musiken kan användas för att förstärka en känsla som kläderna inger, för att förtydliga ett abstrakt budskap men även för att skapa en slags twist då musiken och kollektionen inte alltid är helt självklara följeslagare. Samtidigt är musiken så viktig att det kan bli pinsamt med fel val av musik. Att nu välja ”Fashion” med Chicks on Speed skulle ju till exempel vara ganska ödesdigert, då mode väl egentligen handlar om att ha koll och just den låten kan kännas något daterad i sådana sammanhang. Dock så kan ibland de mest uttjatade stycken kännas fräscha i ett visningssammanhang, om det är på rätt visning det vill säga.
Avsaknad av musik kan också vara effektfullt, men egentligen bara som just sådan, då tystnad i sig aldrig är riktig tystnad. Stolskrap och harklingar är kanske inte de ljud som man helst vill ska ackompanjera sin visning. Abstrakta ljud kan också vara effektfullt, ofta kan jag till och med tycka att det är bättre att ha sådana än att ha en riktig ”låt” med refräng och vers. Även om jag även kan känna en viss medkänsla med modellerna då avsaknad av tydlig takt säkert gör det svårare att röra sig på ett passande sätt till musiken. Nakknas visning i torsdags var ett bra exempel på hur abstrakt musik kan skapa en väldigt tydlig stämning. Det var Your Highness, som jag fått för mig ingår i Rollerboys i vanliga fall, som stod för den. Hela den visningen var ju för övrigt fantastisk.
Andra visningar på Stockholms modevecka som lyckats väl med musiksättandet var Acne som hade valt några slags stråkstycken som gav deras egentligen ganska avskalade kollektion med 90-talsinfluenser en luftig och klassisk känsla. Vem som valt eller skapat musiken är lite oklart. Carin Westers visning var ackompanjerad av en blandning av elektroniska stycken som kändes väldigt urbana och stycken som nästan var fantasy i sin framtoning och som påminde om Joe Hisaishis musik till Miyazakis filmer. Allt mycket passande, men det är knappast förvånande då det var David Roiseux som stod för urvalet.
Ett exempel på en visning där musiken verkligen användes som ett sätt att stärka en redan ganska tydligen känsla var Whyred där Luciano Leiva hade valt Billy Braggs ”A New England” som öppningsstycke. Charmigt val, också då just det stycket egentligen utmärks just av att den är så fruktansvärt enkel men ändå så bra, precis som Whyreds visning säkert uppfattades av många!
På Beckmans stickvisningar är kanske musiken extra viktig då eleverna har så kort tid på sig att presentera sina kreationer, sitt koncept och framförallt till att göra ett bestående intryck, då de ju är ganska många som visar på samma gång. I år fann jag också musiken väldigt väl vald hos de flesta elever. Anna Hjerling lyckades med sin musik dra paralleller mellan sina kläder och gamla samurai-rustningar, något som kanske hade gått många förbi utan den klassiskt japanska musiken med en modern twist som spelades. En annan favorit var Maryam Avalinejad som bröt av mot de andras färgskalor i svart, vitt, grått och beige genom att ha kläder i gult, turkost och vinrött och hade då också valt ett stycke med texten ”I don´t care what you dress like or what you wear, but please make sure you´ve got some colors in there. Now it´s all very well stepping out in black and white, but you´re no girlfriend of mine if you´re doing that, right.” Vet inte vad det är för musik dock, då det inte är uppgivet någonstans.

Det var allt för musikresenscent –bloggen idag (?!)