Oflexibla hjärtan

I Hsiao-Hung Pais reportagebok "Scattered Sand- The Story ofChina's Rural Migrants” (Verso, 2012) tecknas en deprimerande bild av det kinesiska ekonomiska undret. Att Kina blivit hela världens lilla fabrik kommer sig av hukou-systemet, där kineser födda på landsbygden har få rättigheter utanför sin region, samtidigt som de har tilldelats så lite mark hemma, att de inte kan försörja sig på jordbruk. Jordplättarna som de har tilldelats är ofta en hektar stor, det vill säga ungefär två fotbollsplaner. Hukou-systemet gör att migrantarbetarna från landsbygden inte kostar tillväxtregionerna något. Samtidigt håller de Kinas undermåliga välfärd på landsbygden under armarna när de skickar hem pengar till sina föräldrar. Dessa gamla bönder, som inte får någon pension av staten trots ett liv av slit, tar samtidigt hand om barnbarnen hemma.

Kinas migrantarbetare, som de kallas, hanteras av den kinesiska staten som en naturresurs. I jakt på en inkomst och på ett liv utanför de traditionella byarna, flyttar unga till städerna där jobben finns, på fabrikerna, gruvorna, och i servicesektorn. Somliga utnyttjas inom drog- och sextrafficking. De söker sig självmant till tillväxtregionerna längs med kusten, eller rekryteras direkt i byarna av agenter som tar en procent av deras lön. Vissa tar lån för att kunna betala ”resebyråer” som hjälper dem med resor till Sydkorea, Japan, USA eller Europa, där de utnyttjas som billig arbetskraft.

Och det är de unga som är eftertraktade, gärna de som under 25 år gamla. 60 procent av arbetarna på de kinesiska fabrikerna är 80- och 90-talister. Det är min generation. Vi som även i Sverige, utan vidare jämförelse, får flytta mellan städerna för att hitta arbete.  Landsbygden ses som hopplös, även här. Annat än som romantisk dröm i ett shabby chic-reportage i inredningstidningarna.

De kinesiska arbetarna utnyttjas i ett system som gör det omöjligt för dem att stanna hemma, men lika omöjligt för dem att skapa sig ett nytt, drägligt liv i storstäderna. De är en flytande generation, som tvingas att förflytta sig mellan de platser där kapitalet och arbetstillfällena finns. Pai skriver i boken om hur företag, till exempel ökända Foxconn som tillverkar elektronik åt bland andra Apple och Amazon, numera har flyttat en del av sin tillverkning till inlandsstäder där minimilönerna är ännu lägre. Detta efter att det har varit många konflikter mellan arbetare och företag i Pearl Delta-området, där gigantiska industristäder som Guangzhou och Shenzhen ligger. Där har de nämligen varit tvungna att höja minimilönerna efter många arbetsplatskonflikter, eller ”mass incididents” som den kinesiska staten kallar det, har inträffat. Den yngre generationen är mindre benägen att anpassa sig till dåliga villkor än den äldre. De har inte upplevt kulturrevolutionen och Mao, utan har snarare växt upp med Deng Xiaopings retorik om ett Kina som utvecklas, där individuell merit räknas framför kollektivet. Det gör att de är mindre tacksamma och mer benägna att inte ta skit. Samtidigt är systemet som migrantarbetarna befinner sig i byggt på att de ska ta just skit.

Pai beskriver den klyfta som skapas mellan generationerna. Både mellan hembygden och storstaden i Kina, men också mellan de som emigrerar för att arbeta utomlands och de som stannar kvar. De beskriver en isolerad tillvaro i det nya landet, där de har svårt att bli en del av samhället på grund av rasism och en segregerad arbetsmarknad, men att de samtidigt känner sig avskurna från hembygden, som de inte längre är en del av. Att flytta tillbaka permanent verkar sällan vara ett alternativ, varken inkomstmässigt eller mentalt. De är fångade i mellanrummet. De är den flytande generationen, som med sin vätskeliknande form fyller varje hål på arbetsmarknaden, som lätt och ledigt flyttar mellan regioner och länder. Men vars hjärtan i praktiken värker av isolering, hårt arbete och känslan av att ha tappat något på vägen. Vår yngre generation, särskilt i Kina, må vara flexibel arbetskraft, men hjärtan kan aldrig vara flexibla.