Mystiskt mervärde

Var på en föreläsning, "Det mystiska mervärdet", anordnat av Marabouparken, Tensta Konsthall, Botkyrka konsthall, Konsthall c och Mossutställningar, i samarbete med ABF. Medverkande var Berit Svedberg, kulturdirektör Stockholm stad, Elisabeth Lilja, sociolog som har skrivit en bok om segregeringen av Stockholm, "Den segregerade staden" och Lars Mikael Raattamaa, arkitekt och poet.

Föreläsningen var del av en extremt intressant föreläsningsserie som har handlat om konstens finansiering, gentrifiering, och så vidare. Helt enkelt det rätt osofta klimat som finns i vårt samhälle för konsten. Temat den här gången var just gentrifiering, hur konsten blir ett verktyg för att gentrifiera stadsdelar, hur konstnärer är "förstörelsens stormtrupper". Eller inte?

Men det var inte första gången som det togs upp. Jag minns hur Kim Einarsson, f.d verksamhetsledare på Konsthall C beskrev hennes olust inför känslan av att vara en del av gentrifieringsprocesser av Hökarängen. Det var på en annan föreläsning, men det liksom fastnade. Eftersom de, tror jag, får ha konsthallen gratis i en av Stockholmshems lokaler, så är de direkt bundna till ett fastighetsbolag, vare sig de vill eller inte.  

Åter till den här föreläsningen: Elisabeth Lilja talade först på om gentrifieringen av Stockholms innerstad, vilket för mig som ej uppfödd i stan var rätt intressant. Hur konstnärer flyttade till Södermalm och Birkastan på 70-talet för att det var billigt att bo där då. Då var det majoritet låginkomsttagare där men idag har mängden höginkomsttagare på vissa delar av söder femdubblats. God knows hur mycket den har ökat i Birkastan. Sen på 90-talet insåg näringsidkare på söder att det fanns pengar att tjäna. Sofo lanserades. Och tja, ni känner ju till resten av historien. Lilja beskrev hur hon i intervjuer märkte att det för de nya grupperna på Söder, gentrifiierarna som hon lite passivt aggressivt kallade dem, var viktigt att stadsdelen där de bodde var som en förlängning av dem, att den var perfekt anpassat till dem. Det skapar en ganska monokulturell stadsdel, med höga hyror förstås.

Och allt detta är di stackars konstnärernas fel? Nej, jag vägrar tro det. Ofta saknas en maktanalys i gentrifieringsdiskussionen. Panelsamtalet gick till så att konsthallarna i tur och ordning ställde några frågor till panelen. Nu glömde jag anteckna dem, men ett tydligt tema var: hur kan vi som små konsthallar, ofta i förorten, undvika att hamna i en process som syftar till att gentrifiera vårt område, att höja hyrorna och göra det "attraktivt" för vissa grupper så att andra trängs ut?

Svaret på den frågan kom aldrig. En svår en förvisso. Men Berit Svedberg från Stockholms stad förklarade att de inte hade någon gentrifieringspolicy men sa i nästa andetag att det är kul att Konsthall C finns i Hökarängen och att de samarbetar med Stockholmshem och att det därmed gör området mer attraktivt. Att det "ökar värdet" i Hökarängen.
Vad är det för värde som åsyftas. undrar jag då. Det som gör gentrifieringen av vissa delar av Stockholm lite extra vidrig är den otroliga bostadsbristen i vår stad. Det kan knappast saknas hyresgäster i en enda förort i Stockholm. Det är inte som att lägenheterna står tomma. Så att folk ska flytta till Hökarängen till exempel kan knappast vara målet. Snarare att vissa ska göra det. Vit medelklass, kanske till och med kreativ sådan, och voila här har vi gentrifieringen. Det tyckte jag lät som en policy om något, med tanke på hur positiv Svedberg lät till det.

En annan sak som gör förhållandet mellan konst och gentrifiering speciell i Stockholm är enprocentsregeln. 1% av budgeten för alla byggnationer i Stockholm stad ska gå till konstnärlig gestaltning. Det för att vi ska ha mycket offentlig konst i staden. Regeln klubbades igenom 1963 och är förstås fantastisk. Men det sammankopplar också konsten med fastighetsbranchen på ett sätt som är... intressant, eller något. Jag vet inte så mycket om det, ska göra lite mer research och återkomma. Godnatt bloggen!