torsdag 21 februari 2013

Snömannen, en förebild

Jeepen

"Han hade lämnat sitt hem i Mellansverige efter trassel med jobb och pengar. Men livet i Umeå blev inte den nystart han tänkt sig. Han hittade varken arbete eller bostad. Sov i tältet, i bilen eller hos någon bekant.

Pengarna tog slut och julen närmade sig.
– Jag fick för mig att fira i skogen. Jag ville åt lugnet. Få vara i fred, säger han.
Den 18 december 2011 samlade han ihop lite kläder och åkte för att proviantera. Några limpor med skivat bröd och skinka. Grillad kyckling, yoghurt. Alkohol, kaffe, cigaretter.
Sedan körde han ut och ställde sin svarta jeep vid skogens kant några kilometer utanför Sävar norr om Umeå, på en plats han kände till sedan sommaren."

Och sen tog maten slut och ciggen slut och kaffet och alkoholen. Och han hade snöat fast. Kunde inte ta sig bort. Gav upp och gick i ide i sovsäcken. Citat från Aftonbladets Staffan Lindbergs intervju idag med Peter, 45, också känd som snömannen sedan några skoterförare hittade honom 2012.

Tänker ni någonsin att ni bara skulle vilja försvinna? Gå upp i rök? All prestationsångest, all stress, alla drömmar och mardrömmar om livet och att bli vuxen skulle försvinna då. Tänker jag ibland. Även om det kanske är antisocialt tänkande. Det lockar liksom lite. Det vore skönt om den möjligheten fanns. Fast i mitt fall kanske det mer skulle handla om att jag skulle sluta skriva och flytta hem till mina föräldrar igen. Sluta vara semi-offentlig och ha en semi-karriär. Fast jag vet att det inte skulle vara kul. Jag skulle inte vilja det. Jag skulle bli väldigt olycklig, förlåt m&p. Men jag tänker på det ibland. Och så tänker jag på de stora skogarna där mina föräldrar bor. Hur vinden får de gigantiska granarna att kraftigt susa och knaka. Hur de vajar tillsammans, täckta av pudrigt snö. Tysta, slutna och icke-relaterade till allt som är mitt liv. Jag tänker på dem i skymningen. Att de är där. Att de är alldeles mörka och självtillräckliga. Utan någon mål och mening.    

Och ja, jag vet att det är mestadels granplanteringar skapade av mänsklig hand. Don't Maciej Zaremba me. Skitsamma. Jag kan relatera till snömannen. Jag kände från första början en märklig lycka när jag hörde talas om honom. Jag tänkte: han har gjort det! Han har bara skitit i't. Åkt ut. Försvunnit. Förutom att man inte kan försvinna, han blev ju hittad, tack och lov vid liv. Jag noterar att han innan detta varken hittade jobb eller bostad i Umeå. Nu vet ju inte jag hur enträgen han var, men det känns väldigt symptomatiskt. Han hamnade i vår tids bristsamhälle, brist på jobb, vilket innebär förnedring, brist på bostäder och hemlöshet, vilket innebär förnedring.  Han hade kanske skulder också. Många har ju det. Förnedring. Man måste vara en ivrig liten bäver för att inte hamna där. Det eller att flytta hem. Det finns inget utrymme för att misslyckas. Att vara lite halvkass, halvengagerad, ha otur eller dåliga förutsättningar. 

Ibland blir jag så trött. Ska det alltid fortsätta? Hjulen bara fortsätter rulla. Man ligger under dem. Samtidigt som man styr dem, med en hand, iphonen i den andra. Slentriansurfande. Slentrianrullande. And round and round they go. Fast man kan inte bara rulla med. Det kräver ständig ansträngning. Jag kommer aldrig att kunna sluta att pressa mig själv. Jag kommer alltid att behöva vara högpresterande. Och jag kommer alltid tycka att jag inte har gjort nog. Och då känner jag för att göra en snömannen. Bara göra tvärtom. Ge upp. Ge upp hela det "moderna projektet". Bostad jobb karriär partner socialt liv. Samtidigt som jag skäms över den tanken. Jag försöker tänka att det har att göra med min kärring-mot-strömmen-karaktär. Jag klarar inte av att bli tvingad till saker. Jag hatar det. Men det spelar ingen roll vad jag tycker. 

Disclaimer: Hell, missförstå mig rätt, jag gillar det jag gör, den jag är, jag klagar inte. Men det gör inte snömannen heller. 

"Peter jobbar ett par timmar tre gånger i veckan i kommunen. Han söker riktiga jobb, hoppas på något där han får vara ute i skogen. Tjäna tillräckligt med pengar för att kunna köpa en stuga.
Peter ser det lilla huset framför sig. Det ska ha öppen spis och ligga isolerat – långt ifrån de stora vägarna.
– Där skulle jag kunna få vara för mig själv, som i bilen.
Den svarta jeepen står kvar i skogen utanför Sävar, vandaliserad, och nu åter täckt av snö. När den kommer på tal ser Peter glad ut.
– Jag ångrar inte att jag åkte ut. Tvärtom, jag längtar tillbaka. Det var en härlig tid."


1 kommentar:

kalebass sa...

Jodå, jag känner också igen mig i det där. Har ofta, förr om åren, tänkt tanken, letat upp idealiska platser i minnet. Skog, det måste vara skog, långt från bebyggelse. Ta med lite mat o dryck, cigg när jag rökte... sedan låta naturen ha sin gång. Men nej, jag ville inte lämna livet, det var snarast ett sätt att komma ifrån, bestämma själv över ödet. Bli stilla. Jag är nog en ganska osocial person samtidigt som jag behöver få bekräftelse. Bekräftelsebehovet är ganska stort. Svår kombination. Har dock funnit den bästa kombinationen för min del, skapa i ensamhet för att sedan dela med mig, för den som vill se, och höra...