Gammal anteckning

Du blåkindade, kantiga och märkta. Du står där och äter din korv. Tuggar tarm och ketchup. Hade du varit en kvinna hade jag tolkat dig som någon som behövde hjälp, någon som behövde räddas. Men dina blåmärken på kinden är inte såna, de är frivilliga, fria, villiga. Du har valt att bli slagen eller att slå. De är ett tecken för ditt självbestämmande. Dig kan ingen rädda. Du bär dunjacka och keps. Ja, jag känner med dig ändå.