onsdag 26 december 2007
Pretty On The Inside
tisdag 25 december 2007
Täckjacka och trasiga strumpbyxor
I senaste numret av Bang med tema galenskap skriver Karin Eder-Ekman om hur man klär sig som en galen kvinna. Hon menar att galenskap hos kvinnor inte bara är ett beteende, ska man räknas till skaran galna kvinnor bör man även klä sig med den gruppens speciella attribut. Till dessa hör utsmetat smink, udda accessoarer, assymetri och täckjackor, för att nämna några. När Britney rakade av sig håret var inte det bara en av många till synes sinnesjuka handlingar utan för världen verkligen det slutgiltiga beviset på att hon var galen. När en kvinna i Britneys position, eller viken kvinna som helst, slutar att by sig så totalt om hur hon ser ut och uppfattas kommer hon antagligen räknas som lite galen.
Jag kan verkligen känna igen det här. När jag, som egentligen är ganska sansad, antingen med fri vilja eller av en slump haft på mig kläder som galna kvinnor brukar ha på mig reagerar omgivningen på det. Inte så att de gör något speciellt, men de kan liksom inte låta bli att stirra. Alla har vi väl suttit där på tunnelbanan på väg hem från en fest som höll på till morgonen med just utsmetat smink, trasiga strumpbyxor och kläderna på sniskan och känt sig så fel som man kan känna sig. Jag brukar känna för att utbrista ”Alltså, jag ser inte ut så här i vanliga fall, det är bara nu som jag …” Jag antar att det är någon slags rädsla för att verka som en galen, eller fallen kvinna. De brukar väl på många sätt höra ihop. Samtidigt gör detta mig förbannad och ger mig en känsla av att vilja reclaima galen kvinna-stilen.
tisdag 18 december 2007
Ra, God of Sun
Burberryrutans upp och nedgång
tisdag 11 december 2007
Urban Haute Bourgeoisie
Ibland känner jag ett behov av att klä upp mig, på riktigt. Tyvärr är det i princip aldrig som det kommer till de nivåer som visas i utdraget ur filmen Metropolitan ovan. Jag antar att att detta kommer ur något slags medelklasskomplex eftersom jag samtidigt är totalt obekväm med sådant. Puh.
fredag 7 december 2007
Att klä sig som en man
Alltid när jag går i affärer med personer av det manliga könet så blir jag lite frustrerad över det dåliga klädutbudet som finns för män. Det mesta är dyrt, tråkigt och hemskt klassiskt. (Det är inget fel med klassiskt, men det är heller inte speciellt ”kul”) Samtidigt så slås jag av hur mina manliga bekanta heller inte vill köpa det magra utbud av lite mer vågade kläder som finns tillgängligt. Om de inte är bögar, (obs generalisering!), då är oftast besattheten vid naturliga färgtoner och klassiska snitt inte riktigt lika påtaglig. Samma sak är ganska tydlig om man får för sig att läsa i kommentarsfältet på de olika modebloggarna för män som finns tillgängliga. På dessa brukar ju, som bekant, blogginnehavarna ofta lägga upp ”Dagens outifts” där de redovisar vad de haft på sig under dagen, vad det är för märke etc. När de har på sig ett klädesplagg eller en accessoar som är lite mer okonventionell blir reaktionen genast stark. ”Du kan inte ha de strumporna till de skorna” ”Du ser ut som en clown” etc. Många som läser verkar bli provocerade av outfits som upplevs gå utanför regelboken. Dessa starka reaktioner känns ofta ganska omotiverade enligt mig och dessutom ganska underliga. Kan det generellt vara så att män som är intresserade av kläder, och som är straighta, känner ett behov av att vara väldigt korrekta, av att inte göra något fel, för att markerna någon slags manlighet i all utseendefixering? Det hela påminner ju om 1800-talsdandyns besatthet vid detaljer och vid att vara smakfullt klädd, det vill säga lagom klädd. Att vara ”för mycket” i sin klädsel är sådant som kvinnor och bögar kan ägna sig åt liksom. Bögarna däremot har ju redan sagt upp sin så kallade manlighet när de outade sig som just bögar. De behöver inte bry sig. Som heterosexuell man med klädintresse däremot, har man ganska mycket att bevisa.
Bilden föreställer Beau Brummel, ganska manlig i all sin fåfänga.
onsdag 5 december 2007
Mmmm
Cindy Sherman
Detta får mig inte helt osökt att tänka på modevärldens lekar med kvinnoroller och myter. Handlar inte mode ofta om det? (Mansroller med för den delen.) Hur ofta basunerar diverse modetidningar inte ut att det är amazonen, femme fatalen, sexiga bibliotekarien eller lolitan som är det som gäller? Frågan är om denna lek med stereotyper cementerar fördomar eller om den helt enkelt ger kvinnor en sorts kontroll över dem? Det vill säga, klär jag mig som en lolita, väljer det alltså, så kan jag i princip göra vad jag vill med det. Jag behöver inte bete mig som en lolita för det. Det är mest en lek med intryck och uttryck. Jag vill gärna tro att det är så här, att kvinnor tar kontroll över sina liv genom att använda sig av gamla slitna stilklichéer… Men det är tråkigt att urvalet är så begränsat och att omvärlden dessutom tenderar att behandla dig så som du är klädd, det vill säga som något av ett oskyldigt barn till exempel.
Untitled Film Still # 48, 1979
Untitled # 205, 1989
tisdag 27 november 2007
Children Shouldn´t Play With Dead Things
Den här lilla filmen handlar om den legendariska goth-klubben The Batcave som fanns i London på 80-talet. Detta är så långt ifrån dagens goth-stil med dålig hy, rave-inslag och 5 cm utväxt i det svartfärgade håret som man kan komma. Önskar ibland att jag kunde se så där hård ut.
Att balansera mellan två ytterligheter
Både mode och fotografi är områden som från början har haft svårt att bli tagna på allvar och att räknas som stor konst. Kanske delvis för att stor konst på något sätt ska beskriva det eviga, medan mode och fotografiet ofta beskriver ögonblicket. Att dessa båda områden dessutom ofta har en uppenbar koppling till kapitalism gör att det ofta inte ses som lika fint som annan konst.
En sak som Elisabeth Wilson tog upp under denna föreläsning som jag fann väldigt intressant är modefotografiet som tidsdokument över hur människor i en viss tid klädde sig. Hon menar att det är helt värdelöst som sådant. Modefotografier visar egentligen bara hur den aktuella tidningen, och den som stylat reportaget, vill att människor, kvinnor, ska klä sig. De är en sorts utopier från en svunnen tid. På det sättet kan de ju dock vara intressanta att studera. Mode handlar om att försöka skapa det perfekta ögonblicket genom kläder och detta förstärks när det fotograferas. Så ett modefotografi förmedlar egentligen det perfekta ögonblicket i bild. Och det kan också vara intressant att studera, hur ett sådant kunde tänkas se ut för x antal år sedan.
Denna bild får väl anses vara ganska lyckad som modefotografi, då både den konstnärliga delen får stort utrymme samtidigt som plaggen och hur de bärs redovisas tydligt. Men så är det också, som ni säkert vet, ett Vogue-omslag från 1950 som Irving Penn fotograferat.
lördag 17 november 2007
Västerbotten
Bild på David Sandström från 2006
torsdag 15 november 2007
1982
Jag lägger in den här videon av två skäl. Dels för att Dave Gahan är så bedårande ung här men även för att jag tycker att hans outfit lite illustrerar det jag skrivit om i tidigare inlägg. Han är klädd i en helt vanlig kostym, i och för sig något 50-talssäckig med vida byxor och lite för stor kavaj, men ja, fortfarande ganska vanlig. Han skulle alltså i princip kunna tas för en ung man som precis börjat läsa, säg, ekonomi på universitetet och klär sig i kostym eftersom han tror att det är så man klär sig när man läser den sortens studier. Om det inte vore för ringen i örat. I och med att han adderar den till sin outfit så får han med en gång en helt ny framtoning. Han framtstår nu som lite alternativ, estetisk, kanske till och med lite homosexuell. Just det sista är nog ganska viktigt. Ring i högra eller vänstra örat(vilket var det nu?!) var ju länge en indikation på att man var just homosexuell. Och att vilja framstå som homosexuell på 80-talet, framförallt när man spelade den sortens musik som Depeche Mode gjorde, var väl mer regel än undantag. Snyggt sätt att markera någon sorts subkulturell samhörighet tycker jag!
onsdag 14 november 2007
Angela hearts Jordan
Jag vill slå ett slag för den bylsiga siluetten, och då menar jag inte oversized t-shirt och tajts, utan en som är bylsig rakt igenom. Stora tröjor matchas med stora byxor, gärna i bomull och med låg gren, och med en stor halsduk. Lite som i 90-talstv-serien My So Called Life där karaktärerna klär sig i något slags lite svennigt grungemode. Grunge kanske i och för sig inte känns som den fräschaste modeinfluensen just nu, den är ju som bekant ganska uttjatad men just den här aspekten av den känns inte lika exploaterad. Kanske för att den på något sätt anses lite ful. Dessutom är den ju extremt okvinnlig. Säkert den sämsta klädseln om man vill ”få sig nåt” en fredagskväll. Och det är just DÄRFÖR man ska använda sig av den.
Angela och Jordan från My So Called Life
Sidenvägen
Detta är säkert ett ganska smart försäljningsknep av en designer med den sortens kundkrets som detta märke har, det vill säga medelålders damer med lust att pigga upp sitt trista vardagsliv med lite färg och med föreställningar om vad som är spännande och vad som är exotiskt. Detta är helt enkelt ett sätt att utnyttja gamla tankar om ”primitiva” folk och deras sätt att leva på som någon mycket mer naturligt och bättre än det västerländska sättet och tjäna pengar på det. Nu är ju inte Gudrun Sjödén ensam om att använda sig av främmande kulturers dräkttraditioner och dylikt när hon skapar kläder. Det är inte alls ovanligt med liknande influenser på catwalken i de stora modestäderna. Men jag menar att de gör det på ett annat sätt. Dessa kollektioner är alltid en salig röra av olika stilar, traditioner och material, men på något sätt behandlas alla dessa lika. Om en designer som visar sin kollektion på till exempel en modevecka har afrikanska mönster på sina kläder, för att ta ett exempel, är det mer ett stilgrepp än en referens till Afrika. Man uppskattar mönstret för vad det är, möjligtvis att man tycker att det finns något fräscht i att ha med något som i praktiken är så långt ifrån den västerländska modevärlden som det bara är. Även fast detta kan tyckas vara ganska cyniskt, med tanke på situationen i till exempel Afrika, så är det egentligen inte mer än en ganska oskyldig lek med färg och mönster. Att göra en Gudrun Sjödén och basera hela sin höstkollektion på tanken om exotiska platser och människor som alla är, underförstått, kanske lite mer primitiva, men som också har förstått en massa som vi svenskar inte har, etc, och tjäna pengar på denna föreställning, det är däremot cyniskt. Jag kan inte låta bli att tänka att det är den sortens medelålders vita kvinnor som flyger ner till Afrika på semester och skaffar sig en infödd, ung, pojkvän för en vecka som köper hennes kläder. Även fast jag själv verkligen inte skulle ha något emot att inneha några av hennes haremsbyxor eller tunikor denna vinter. Ägnar jag mig åt exotism då? Eller tycker jag bara att det är estetiskt tilltalande?
Tycker denna bild från en av hennes kollektioner för vinter07 illustrerar vad detta inlägg handlar om ganska bra.
Från www.gudrunsjoden.com
onsdag 7 november 2007
'Billit å bra'
En annan anledning till att det kan vara svårt är att konsumenterna, det vill säga svenska folket, rent allmänt är bortskämda med bra, eller i alla fall hyfsad, design till ett extremt lågt pris. Det verkar som att man hellre köper billiga kläder som man kan slänga bort när man tröttnar på dem än att köpa lite dyrare kläder, till en bättre kvalité och stödjer en god sak. Varför skulle man köpa Acnes skinnklänning från denna säsong när H&M säljer en likadan en månad senare, liksom.
Men jag finner denna attityd extremt tråkig och cynisk. Har man väldigt lite pengar att röra sig med är det ju absolut inget fel med att handla kläder från till exempel H&M eller Cheap Monday. Men jag har en känsla av att många som egentligen kanske har råd att handla från mindre och mer innovativa märken handlar billiga kläder på ren rutin. Design får liksom inte kosta. Jag tycker man kan jämföra det med ekologisk mat. Visst, den kostar ofta lite mer, men det är för en god sak och kan därför vara värt det. Detta verkar ju de flesta kunna hålla med om. Men när det gäller områden som kanske inte handlar om jordens direkta överlevnad utan om mer subtila värden är det pinsamt tydligt att människor är inget annat än lite snåla. Som konsument har man faktiskt en del att säga till om angående vilka aktörer som ska finnas på marknaden. Vill du att Sverige ska ha en något så när levande modebransch med både små och innovativa aktörer får du betala för det också. Annars kommer vi ha en framtid där alla svenska mode-elever börjar arbeta på H&M direkt efter examen eller flyttar utomlands och de enda kläder som finns att tillgå är billiga dussinkläder från internationella kedjor.
lördag 3 november 2007
'Don We Now Our Gay Apparel'
De som klädde sig i ”normala”, maskulina, kläder brukade ofta ge de mer uppseendeväckande männen kritik för att ge allmänheten en syn på homosexuella som ”fjollor” och för att de försvårade deras införlivande i samhället. Men man kan också kritisera de maskulint klädda tillbaka för att lida i tystnad och inte föra något uppmärksamhet till saken.
Just det här problemet känner jag igen från mina tonår som någorlunda aktiv feminist. Man hade ett val även där; antingen såg man ut som en ”feminist”, det vill säga i relativt maskulina kläder, inget smink och med all kroppsbehåring orörd, eller så klädde man sig någorlunda vanligt och feminint i hopp om att folk, det vill säga killar, skulle ta en allvar och förstå att även en ”vanlig tjej” kunde vara missnöjd med könsstrukturer och diskriminering. Som ”vanlig tjej” kunde man infiltrera även de mest extrema grabbgäng och göra sin sak, nåja, någorlunda hörd där.
Klär du dig lika radikalt som dina politiska åsikter eller läggning finns det alltid en risk att människor kommer att göra narr av dig och vägra att lyssna på dig Klär du dig som en av dem för att motverka detta, finns å andra sidan alltid risken att du inte märks alls. Dessutom spelar du då helt efter de regler och lagar som strukturen som du egentligen opponerar dig mot bestämt.
Detta är väl något av ett klassiskt dilemma. Antagligen behövdes båda parterna lika mycket, utan de extravaganta transor som flanerade på gatorna i Greenvich Village och Harlem i New York och i andra delar av Europa under första hälften av 1900-talet, och efter det också, hade kanske homosexuella fortfarande varit något av en undangömd grupp i det allmänna medvetandet. Å andra sidan, utan de homosexuella män som betedde sig som vilken heterosexuell man som helst hade homosexualitet antagligen ännu mer fått en stämpel på sig som något som bara ”fjollor” ägnade sig åt.
Ber för övrigt lite om ursäkt för att jag överhuvudtaget inte nämnt homosexuella kvinnor i denna text. Då boken enbart behandlar män var det bara dem jag hade att jämföra med, tyvärr.
torsdag 1 november 2007
Sociala markörer
Likadant tror jag till viss mån det är med färgen svart. Att klä sig i svart är en stark social markör. Den kan dock betyda helt olika saker i olika sammanhang, t.ex. att man lyssnar på metal, eller som i det jag här vill visa på; att man är intresserad av mode. Det är ganska intressant i och med att svart ganska länge var en färg som symboliserade sorg. Nu symboliserar den snarare någon slags seriositet. Tar du på dig bara svarta kläder i snitt som ligger någorlunda rätt i tiden kommer allmänheten att uppfatta dig som en person som vet vad du håller på med. Den är, precis som knuten på huvudet, också ett sätt att legitimera en klädsel. Det vill säga att sätt at visa att din klädsel är en uttänkt handling. Ta till exempel stjärnbloggaren Diane Pernet, om hon hade valt rosa som färgen att bara klä sig i istället för svart skulle hon ju uppfattas som ganska konstig. Helt klädd i svart däremot, då uppfattas hon som svår och lite speciell. Vad praktiskt egentligen, ta på dig svart när du vill uppfattas som seriös så kommer människor också att uppfatta dig så!
onsdag 31 oktober 2007
H&M och existensiell ångest
Detta gör att jag har lite svårt att klara av vissa situationer. Jag har till exempel väldigt svårt för att handla kläder i butiker som tillhör stora kedjor. Om jag går in på H&M och ser ett plagg som jag gillar, betyder ju det att jag antagligen inte är ensam om att gilla det vilket i sin tur betyder ju det att jag är en i mängden som gillar det. Därför är jag, för att bibehålla min själsliga ro, tvungen att undvika H&M, Topshop, ZARA och Gina Tricot för att nämna några. Man skulle kunna tro att det är av etiska skäl som jag undviker dessa kedjor, men det är det alltså inte.
I och med att jag inte kan handla på de stora kedjorna, men inte heller alltid har råd att köpa de dyrare och lite mindre förekommande märkena, så blir det ganska många turer till secondhand och vintage-butiker. Inte nog med det, jag syr även om en del av mina inköp för att minimera risken att någon skulle kunna ha en likadan.
Allt detta gör att jag ser ganska allvarligt på när folk i allmänhet eller i min närhet har likadana saker som jag på sig. Jag skulle kunna känna mig smickrad. Men i stället känner jag mig hotad, nästan jagad. Känslan av att inte vara unik flåsar mig i nacken.