'Don We Now Our Gay Apparel'

Jag läser just nu en intressant bok som heter ”'Don We Now Our Gay Apparel'- Gay Mens Dress in the Twentieth Century ” av engelsmannen Shaun Cole. Den behandlar, som namnet antyder, mode och klädsel bland homosexuella män under 1900-talet och den inverkan den haft på det övriga modet under samma tid. Detta är intressant dels ur ett allmänt modehistoria-perspektiv men även då det säger mycket om klädstrategier hos förtryckta grupper i samhället. Boken berör mestadels USA och Storbritannien där det från slutet av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet ofta var straffbart att ägna sig åt sexuella aktiviteter som riktade sig till samma kön. I många fall kunde det även vara straffbart att ”verka homosexuell”, vilket kunde inbegripa feminin klädsel, användning av smink och allmänt misstänkt beteende. Det vill säga, tyckte polisen att en ung man såg tillräckligt ”homosexuell” ut kanske inte det räckte för att sätta honom i fängelse, men det kunde räcka för att ta in denne till stationen och läxa upp honom, och då menar jag inte verbalt. Om man ska se till stora drag så fanns det två strategier som en homosexuell man kunde använda för att stå ut med denna ganska hårda vardag. Dels att klä sig så normalt som möjligt, det vill säga lagom maskulint och vårdat. Detta för att inte väcka anstöt och undvika repressalier i form av diskriminering och våld. Ofta använde man sig dock av vissa koder, som andra homosexuella män som var någorlunda in the know kunde tyda och som alltså visade på en viss grupptillhörighet. Det finns många olika sorters ”koder” av den här typen, till exempel var mockaskor länge något som nästan bara homosexuella använde sig av. Att ha en accessoar i grönt eller noggrant plockade ögonbryn var också ett sätt att visa andra homosexuella vilket kön man var attraherad av. Den andra strategin är kanske den som allmänt är mest förknippad med homosexuella män; att klä sig feminint, antingen helt i kvinnokläder, eller med feminina attribut, som smink eller med iögonfallande accessoarer eller smycken. Detta var kanske inte den säkraste metoden, men passade dem bättre som inte stod ut med vardagsförtrycket och som heller inte skämdes för sin sexuella läggning. Även om säkert inte alla tänkte på det som det så var ju denna uppseendeväckande klädsel en sorts politisk strategi, ett uppror, för att få samhället att uppmärksamma en diskriminerad grupp och dess intressen.
De som klädde sig i ”normala”, maskulina, kläder brukade ofta ge de mer uppseendeväckande männen kritik för att ge allmänheten en syn på homosexuella som ”fjollor” och för att de försvårade deras införlivande i samhället. Men man kan också kritisera de maskulint klädda tillbaka för att lida i tystnad och inte föra något uppmärksamhet till saken.
Just det här problemet känner jag igen från mina tonår som någorlunda aktiv feminist. Man hade ett val även där; antingen såg man ut som en ”feminist”, det vill säga i relativt maskulina kläder, inget smink och med all kroppsbehåring orörd, eller så klädde man sig någorlunda vanligt och feminint i hopp om att folk, det vill säga killar, skulle ta en allvar och förstå att även en ”vanlig tjej” kunde vara missnöjd med könsstrukturer och diskriminering. Som ”vanlig tjej” kunde man infiltrera även de mest extrema grabbgäng och göra sin sak, nåja, någorlunda hörd där.
Klär du dig lika radikalt som dina politiska åsikter eller läggning finns det alltid en risk att människor kommer att göra narr av dig och vägra att lyssna på dig Klär du dig som en av dem för att motverka detta, finns å andra sidan alltid risken att du inte märks alls. Dessutom spelar du då helt efter de regler och lagar som strukturen som du egentligen opponerar dig mot bestämt.
Detta är väl något av ett klassiskt dilemma. Antagligen behövdes båda parterna lika mycket, utan de extravaganta transor som flanerade på gatorna i Greenvich Village och Harlem i New York och i andra delar av Europa under första hälften av 1900-talet, och efter det också, hade kanske homosexuella fortfarande varit något av en undangömd grupp i det allmänna medvetandet. Å andra sidan, utan de homosexuella män som betedde sig som vilken heterosexuell man som helst hade homosexualitet antagligen ännu mer fått en stämpel på sig som något som bara ”fjollor” ägnade sig åt.

Ber för övrigt lite om ursäkt för att jag överhuvudtaget inte nämnt homosexuella kvinnor i denna text. Då boken enbart behandlar män var det bara dem jag hade att jämföra med, tyvärr.